Till vildingarnas land

Ring P1 är ett outhärdligt program. Det sliter sönder vardagsmornarnas harmoni. Det kan i mörka stunder få vem som helst att börja tvivla på om den allmänna rösträtten var en särskilt lyckad idé ändå.

Kategorin som lyfter telefonluren förefaller påfallande ofta vara ensamma backstugusittande samhällshaverister, vilka med bitter emfas vädrar reaktionära åsikter, vars bäst före datum passerade någonstans strax innan Olof Skötkonungs regeringsperiod.

Ett illustrativt exempel är den kvinna ur folkdjupet som ringde programmet i veckan. Hon krävde att staten måste använda hårdare bandage mot män som köper sex. Blotta misstanken om brott skulle räcka för att myndigheterna skulle låta dem schavottera i offentligheten. 

Så här lät det: 

”Jag vill skicka grälla kuvert till sexköparna, för jag tror att det värsta som kan hända en sexköpare är att någon i omgivningen ska få reda på vad de gjort, frun eller grannen… Vi borde ha gredelina kuvert, det ska vara tydligt, du är misstänkt för att vara ute och köpt sex.”

”Det är lite grann att du får skämmas på torget.”

”Min uppfattning är att poliser är för tillmötesgående mot sexköpare som vill ha handlingarna skickade till jobbet, till advokaten, ja till vilka andra adresser som helst.

”Varför ska vi vara tillmötesgående mot de som kränker människor? Familjen ska få veta vad man håller på med. Jag tror att det tar skruv mycket mer än annat, i den meningen att många kommer att avstå.”

På invändningen om nu dottern i familjen skulle råka öppna brevet, replikerade kvinnan: 

”Det är nog lika bra att dottern får veta vilken typ hon har till far. Man måste tänka på att inte skydda fel faktor. Om det är en dotter som blivit utsatt för övergrepp av sin far kanske brevet ger henne mod att berätta.”

Huvudlöst och otäckt resonemang, eller hur?

Förslaget vore som att återintroducera medeltida skamstraff, tyder på en mycket problematisk människosyn och står helt i strid med det civiliserade rättssamhället mest fundamentala principer.

Om endast misstanken räcker för att hängas ut, kan helt oskyldiga människor få sina liv raserade. Att staten självsvåldigt sätter sig över domstolarna är vanligt förekommande i diktaturer. Men sker det i en demokrati har vi snart varken frihet eller trygghet kvar. 

Vilken massa förvirrad dynga som Ring P1 sprider, va? Tur att det bara var en vanlig pappskalle! 

Okej, som ni säkert redan listat ut har jag bluffat något. Förvisso kunde det lika gärna varit ett typiskt inslag i nämnda program. Men inte denna gång. Det är ingen puckad bagatell, utan avsevärt värre. 

De citerade meningarna är ordagrant återgivna uttalanden från justitieminister Beatrice Ask (M), dels från ett seminarium om prostitution i torsdags, dels från en intervju i Aftonbladet dagen efter (läs här och här).

I Aftonbladet medger hon att det där med gredelina kuvert kanske inte var så klokt.

Men står fast vid att brottsmisstanken fortfarande borde gälla för rapportering. Härnäst ska hon ta upp sitt förslag bland regeringskollegorna:

”Jag måste stämma av med dem. De tycker att jag är lite vild ibland.

Frågan är förstås om vi överhuvudtaget bör ha vildingar i justitiedepartementets topp. Att låta sådana figurer ratta en av statsapparatens viktigaste institutioner riskerar ju att föra oss på kurs mot mål som avspeglar dem själva.

Bekämpa islamismen – solidaritet med Lars Vilks!

Nyligen överfölls den danske tecknaren Kurt Westergaard i sitt hem av en yxbeväpnad extremist. Westergaard var upphovsman till karikatyren av profeten Muhammed med en bomb i turbanen. Sedan bilden publicerades i tidningen Jyllands-Posten 2005 har Westergaard levt under ständiga dödshot från fanatiska islamister.

Att de menar allvar visade yxangreppet mot Westergaard med all förskräckande tydlighet. Om han inte lyckas rädda sig in i ett säkert rum och därifrån kunnat larma polisen, hade Kurt Westergaard sannolikt ej längre funnits bland oss.

Samma öde skulle kunnat – och kan fortfarande! – drabba den svenske konstnären Lars Vilks. Även hans huvud kräver islamistiska fundamentalister som al-Qaida på sitt redan blodiga fat. Mordkomplotten som nu avslöjats mot Vilks illustrerar åter vilka krafter vi har att göra med (läs här, här, här och här). 

För undvikande av missförstånd. Islam har en självklar plats i Sverige och övriga Europa – liksom var som helst i resten av världen. Precis som kristendom, judendom, buddism eller vilken livsåskådning det än må vara. Vanliga, fridsamma muslimer äger rätt att utöva sin tro på samma villkor som alla andra.

Men gentemot islamisternas våldsfixerade och djupt inskränkta vulgärreligiösa ideologi finns inget utrymme för tolerans. 

Kurt Westergaards ”brott” bestod i en teckning. Lars Vilks ”brott” bestod i en teckning. För detta ska de sona med sina liv, enligt fundamentalisternas medeltida uppfattning. Den 2/1 skrev jag ett blogginlägg med anledning av överfallet på Kurt Westergaard (läs här). Samma budskap gäller naturligtvis även Lars Vilks och hans bild av profeten Muhammed i rondellhundens skepnad:

Om denna karikatyr kan man tycka mycket – tramsig, onödigt provocerande, motbjudande, hädisk. Men yttrande- och tryckfriheten gäller även sådant material.

Vi får aldrig tillåta oss att ge vika för extremister, som vill kväsa de grundläggande rättigheter som vårt öppna, demokratiska samhälle bygger på.

Att huka när viktiga ideal och principer utmanas är att göra våld på friheten och i slutänden blir vi alla offer. Därför är den räddhågade självcensurens undfallenhet lika farlig som fanatikernas skrämsel och terror.

I solidaritet med Lars Vilks och till frihetens försvar publicerar jag härmed hans beryktade teckning. Och uppmanar alla demokratiskt sinnade bloggare att göra detsamma. 
 

Behovet av ett Saltsjöbaden 2.0

”LAS är en av de mest destruktiva arbetsmarknadslagar som någonsin har införts i Sverige…. lagen slog sönder en bärande del i den svenska modellen: statens neutralitet.”

Per T Ohlsson, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan, pläderar för behovet en sundare ordning på arbetsmarknaden, där arbetsgivare och fack gör upp om spelreglerna i ett nytt Saltsjöbadsavtal.

LAS, som riksdagen antog 1973, innebar en politisk inblandning av statsmakten som rubbade balansen till LO:s förmån. 

Värna kapitalismen, bekämpa musikpiraterna!

Piraterna har tappat vind. Under 2009 fick istället musikbolagen ånyo fart i seglen, visar färsk statistik. Den av förstå-sig-påarna så uträknade och hånade CD-skivan gjorde comeback från gravens rand. För första gången på åratal ökar nu försäljningen.

Visserligen faller de traditionella skivaffärerna som korthus, vilket känns lite tråkigt för oss inbitna skivnördar. Å andra sidan är det ju faktiskt både billigare och bekvämare att handla sina plattor på nätet – där utbudet dessutom är oslagbart. Själv kommer jag knappt ihåg när jag senast köpte någon CD rakt över disk.

De moderna konsumtionsmönstren börjar också få rejält genomslag inom kategorin digitala tjänster, typ Spotify. Procentuellt sett svarar denna streaming för den största intäktsökningen. Dock är det fortfarande skivorna som drar in överlägset mest reda pengar till bolagen. 

Förhoppningsvis är det hela ett tecken på allmän tillnyktring efter de fuldelande piraternas härjningståg. Deras igångsatta illegala fildelningsepidemi skulle tveklöst innebära rena sotdöden för musikbranschen som vi känner den. Sannolikt har dock samverkande faktorer i form av intensifierad debatt, hårdare lagstiftning och inte minst den folkliga rättskänslan (stöld är fel!) spelat en vaccinerade roll härvidlag. 

Det är förstås utmärkt. I grunden är denna fråga större än enbart musikbranschen och dess aktörer. Det handlar om värnet av marknadsekonomin som sådan, där fuldelningen hotar urholka två av kapitalismens viktigaste beståndsdelar: upphovs- och äganderätten. 

Piraterna vill gärna ge sken av att vara några slags pigga, rebelliska liberaler. I verkligheten påminner de snarare om klassiska sursocialister. De bespottar företagen, utmålar både musikbolag och artister som omoraliska girigbukar, samt tar sig skamlöst rätten att konfiskera frukten av produktiva, skapande människors arbete. 

Historien ger otaliga empiriska exempel på vart praktiserandet av sådana principer lett någonstans. Se bara på hur det gick för Ryssland och Kina under 1900-talet. Inte vill vi väl att samma utarmning som drabbade dessa stackars länder, också ska göra dagens musikliv till ett enda stort fattighus?

En studie i Leif Silbersky

Retorik, slog Aristoteles fast, är läran om konsten att övertyga. Det gäller att behärska knepen för att komma någon vart. Vilket inte minst stjärnadvokaten Leif Silbersky är medveten om. Han kan det där med retorik. Begrunda följande stilstudie nedan.

– Under mina 46 år som advokat har jag aldrig varit med om en så laddad stämning i rättssalen. (TT 2008-07-22)

– Jag har under mina 40 år som advokat aldrig haft så mycket kontakt med någon klient. (TT 2006-09-17)

– Jag har aldrig under mina 35 år som advokat haft så mycket att göra. (Göteborgs-Posten 1998-03-13)

– Jag har aldrig under mina 35 år som advokat varit med om en så svår livssituation som denne man befunnit sig i. (Nerikes Allehanda 1998-07-04)

– Under mina 30 år som advokat har jag aldrig varit med om något liknande. (Nerikes Allehanda 1997-10-28)

– Under mina 38 yrkesverksamma år har jag aldrig upplevt en liknande mörkläggning. (Göteborgs-Posten 2000-05-13)

Historien liknar ingenting han hört under sina 35 år som advokat. (Aftonbladet 1998-06-18)

Gustavssons ombud, advokat Leif Silbersky säger att han under sina 35 år som advokat inte sett en sådan åthutning som HD nu ger underrätterna. (TT 1998-05-14)

– Under mina 42 år i tjänst hos Fru Justitia har jag aldrig varit med om ett åtal som gällt skattebedrägeri och bokföringsbrott, där man inte tagit fram den personen som med pennan i handen gjort deklarationer och skött bokföringen. (Sydsvenskan 2005-03-16)

– Inte under mina 30 år har jag träffat på något sådant fall. (Göteborgs-Posten 1996-07-18)

– Jag har varit runt på många olika platser under mina 39 år som advokat. Men vad jag kan minnas har jag aldrig tidigare varit i Alingsås. (Göteborgs-Posten 2001-05-05)

(Borås Tidning 2008-08-04)

Sånt händer inte här…

Sveriges utrikesminister Anna Lindh mördas i vimlet på ett varuhus i centrala Stockholm. Hon är helt oskyddad, gärningsmannen försvinner obehindrat genom folkmassan och är fortfarande på fri fot.

Säpo tvår offentligt sina händer. Frånvaron av livvakter ursäktas med att det inte fanns någon hotbild mot utrikesministern. Detta trots att Anna Lindh, en av landets mest exponerade politiker, var mitt uppe i en ovanligt hätsk valkampanj.

Bara någon vecka tidigare hade hon antastats av en hotfull missbrukare under ett torgmöte i Gävle. Även då saknades polisskydd. Biträdande näringsminister Ulrica Messing var dock närvarande och lyckades genom sitt civilkurage rädda situationen med att knuffa undan mannen.

Det är omöjligt att inte tänka tanken; kanske hade allt varit annorlunda om Messing även varit med Lindh på NK i torsdags.

Samtidigt med chocken, sorgen och den djupa förstämningen över det brutala våldsdådet, växer vreden över Säpos agerande. Eller snarare brist på agerande. Med all rätt ifrågasätts säkerhetspolisens bedömningsgrunder och arbetssätt.

Intrycket av naivitet, amatörmässighet och brist på grundläggande kompetens är onekligen slående. Säpochefen Kurt Malmströms fåraktiga uppträdande i medierna har inte bidragit till att förändra den bilden, lindrigt uttryckt.

Frågan är ofrånkomlig och upprepas nu gång på gång: har vi ingenting lärt av mordet på statsminister Olof Palme? Även han saknade livvakter under sin sista promenad genom Stockholm.

Olof Palme var en för svenska förhållanden mycket kontroversiell politiker. Han väckte inte bara heta känslor i största allmänhet, utan även rena förtals- och hatkampanjer. Ändå lämnade Säpos åtgärder, såväl gällande bedömning av hotbild som personligt skydd, avsevärt övrigt att önska. Statsministerns bostad i Gamla stan bevakades exempelvis aldrig.

Lättsinnigt undvek Säpo att propsa på regelmässigt skydd av hänsyn till statsministerns personliga önskemål om att få bli lämnad ifred. Men det är naturligtvis ingen ursäkt att skylla på Olof Palmes ovilja mot livvakter. I synnerhet gällande en sådan omstridd toppolitiker som Palme, borde det varit Säpos plikt att ständigt trygga hans säkerhet.

Statsministermordet i februari 1986 brukar sägas vara den händelse som berövade Sverige dess oskuld. Vi var Landet Annorlunda, där höga makthavare kunde röra sig fritt och utan besvär i det offentliga rummet, precis som vanliga medborgare. Terror och politiska mord hände inte här.

I folkhemsidyllen inträffade sällan några uppseendeväckande våldsamheter – tills allting rämnade med skotten på Sveavägen.

Eller gjorde det?

Omständigheterna kring Anna Lindhs död visar något annat. Vi tycks snarare ha levt i ett tillstånd av kollektiv förnekelse, ty Palmemordet har inte förmått ändra vårt mentala verklighetsperspektiv.

Det är som om vi fortfarande önskade oss kvar i 1950-talets Sverige, då kung Gustav VI Adolf och drottning Louise stillsamt och utan vakter kunde gå arm i arm på huvudstadens gator som vilket par som helst.

Inte ens ett statsministermord förmådde rubba fasthållandet vid den öppna politiska samhällsmodell, som är en sådan utpräglad del av vår nationella identitet. Visst borde vi tagit lärdom, och det långt tidigare än efter 1986 års traumatiska upplevelse. Att Sverige inte är någon ofarlig idyll stod klart redan för 30 år sedan.

I april 1971 inträffade det första moderna terrordådet i vårt land. Två kroater, tillhörande den fascistiska Ustajarörelsen, trängde sig in på den jugoslaviska beskickningen i Stockholm och avrättade kallblodigt ambassadören. Polisen grep gärningsmännen utan strid, de bägge dömdes till livstids fängelse.

Tre andra kroater dömdes för medhjälp. Ytterligare två ur samma liga fick fängelse för en dygnslång ockupation av det jugoslaviska konsulatet i Göteborg några månader tidigare. Svenska myndigheter anklagades av den jugoslaviska regeringen för bristfälligt skydd av deras diplomater.

Sympatisörer till ambassadmördarna kapade i september 1972 ett svensk inrikesplan med 86 passagerare, landade på Bulltofta i Skåne och krävde frigivning av de fängslade terroristerna. Polisen stod handfallen. Trots att över 300 flygplanskapningar hade inträffat i världen sedan slutet av 1960-talet, saknade Säpo beredskap.

Sådant hände ju inte här. Fallet sköttes föga förvånande utomordentligt klantigt, regeringen gav räddhågat vika för terroristerna, som sedan flög vidare till Spanien där de gav upp och greps.

I april 1975 var det dags för ett nytt illdåd. Den västtyska ambassaden i Stockholm ockuperades av medlemmar ur Baader-Meinhofligan, vilka tog personalen som gisslan. De krävde frisläppande av en lång rad ligamedlemmar ur västtyska fängelser, men den tyska regeringen sade blankt nej.

Den svenska regeringen erbjöd då fri lejd åt terroristerna. Men dessa sprängde istället ambassaden och övermannades av svensk polis när de försökte slå sig ut. Våldsverkarna fick därefter enkel biljett till Tyskland, formellt ansvarig för utvisningsbeslutet var dåvarande statsrådet Anna-Greta Leijon.

Två år senare avslöjades att meningsfränder till Baader-Meinhofligan som hämnd var i färd med en kidnappningsaktion mot Leijon. Den gången förmådde polisen förekomma terroristerna, dock ledde händelsen inte till att skyddet kring våra politiker skärptes. Vilket med smärtsam tydlighet visade sig när Olof Palmeberövades livet.

Och nu är vi alltså där igen. Säpo – liksom alla vi andra – har i tre decennier haft anledning att fundera över vilka hotbilder samhällsutvecklingen medfört. Men illusionens makt har uppenbarligen varit för stark.

(Borås Tidning 2003-09-13)

Var Clark oskyldig?

Ett vanligt bankrån som gick överstyr. Så brukar det heta om Norrmalmstorgsdramat.

I augusti 1973 klev Jan-Erik Olsson in på Kreditbanken i Stockholm, sköt en k-pistsalva i taket och barrikaderade sig med en liten gissla i bankvalvet. Olsson begärde en saftig lösensumma, samt att den ökände Clark Olofsson skulle släppas från sin fängelsecell och föras till banken.

Statsminister Olof Palme grep in i polisarbetet, gick med på kraven, men vägrade ge fri lejd åt Olsson och Olofsson. Medierna punktbevakade den rafflande händelseutvecklingen.

Sverige stod praktiskt taget still under den knappa vecka dramat varade. Förövarna gav upp när polisen var i färd att leda in gas i valvet. Jan-Erik Olsson fick åtta års fängelse, men Clark Olofsson frikändes från ansvar.

Det är nu 30 år sedan. Detta uppmärksammade SVT i fredags med en spelfilm av regissören Håkan Lindhé, och ikväll visar man även en dokumentär (TV 1 kl 21.15). Norrmalmstorgsdramat må vara ett av de mest omtalade fallen i svensk kriminalhistoria. Ändå finns många frågetecken.

Dåvarande rikspolischefen Carl Persson menar i sina memoarer Utan omsvep (Norstedts 1990) att saken aldrig utreddes ordentligt. Starka indicier pekar på att Clark Olofsson var initiativtagaren.

Han och Olsson hade tidigare suttit i samma fängelse, där den förre misstänks ha organiserat kuppen. När Jan-Erik Olsson stormade in på Kreditbanken skall han enligt vittnen varit åtföljd av två andra män.

Men dessa backade ur när något – oklart vad – gick snett. Olssons omfattande utrustning av bland annat rep, radio och walkie-talkies tyder på att det hela inte var menat som ett ordinärt rån.

Sannolikt skulle de tre männen rånat banken, tagit med sig gisslan under flykten och använt denna för att få Clark Olofsson fri.

”En? Är de inte tre?”, var Olofssons första ord när han fick beskedet att gisslantagaren i Kreditbanken ville ha honom som sällskap i valvet. Olsson har aldrig gett någon tillfredsställande förklaring för sina handlingar, ej heller Clark Olofsson.

Gåtan kvarstår.

(Borås Tidning 2003-08-31)

Den omoraliska folkrätten

”Det är som en stor stark kille slår en liten svag kille på käften.”

Så uttryckte sig statsminister Göran Persson nyligen när han kommenterade USA-alliansens angrepp på Irak. Liknelsen må vara dubiös, Saddam Hussein är knappast ett beklagansvärt offer i något som kan jämföras med ett grabbslagsmål på skolgården.

Men även om Persson vid tillfället slarvade med orden, så belyste det ändå hans starkt formalistiska syn på folkrätten och FN-systemet.

USA och Storbritannien saknade godkännande från FN:s säkerhetsråd för det nu pågående kriget. Alltså är det olagligt, ett brott mot den internationella rättsordningen som Sverige måste fördöma. Detta oavsett vilka andra aspekter som man rimligen kunnat väga in i bedömningen.

Exempelvis att Irak under tolv år brutit mot sammanlagt sjutton FN-resolutioner som krävt redovisning och oskadliggörande av landets arsenal av massförstörelsevapen.

Eller att Frankrikes och Rysslands hot om veto mot militära insatser gjorde fortsatta diplomatiska förhandlingar tandlösa.

Eller att Saddam Hussein är en ovanligt hänsynslös tyrann, som under 30 år inte bara våldfört sig på sin egen befolkning, utan även angripit sina grannländer Iran, Kuwait, Saudiarabien och Israel.

Vem är egentligen skurken i sammanhanget – USA eller Irak?

Ur strikt legalistisk synvinkel må Perssons uppfattning hålla streck (och däri har han stöd från en majoritet av den svenska riksdagen), men det känns ändå som ett försvar av en sjuk sak.

Rättstillämpning helt frikopplad från moral och humanitära ideal kan knappast kallas legitim, utifrån de normer som vårt demokratiska samhälle annars hyllar. Vi bör nog inta viss misstro mot politiker som likt Sveriges statsminister ägnar sig åt paragrafrytteri i lufttomma rum, när grundläggande värden står på spel.

Bo Lundgren fångade något mycket väsentligt i den folkrättsliga problematiken vid förra veckans riksdagsdebatt om Irakkriget.

”Människors rätt att inte hotas av förtryckare med massförstörelsevapen måste ytterst väga tyngre än enskilda staters vetorätt”, menade moderatledaren. Han gjorde sig därmed till tolk för en modernare syn på vad folkrätten främst bör vara; ett värn för människors okränkbarhet och inte för staternas suveränitet.

Den på FN baserade rättsordning vi har idag, är en återspegling av situationen efter andra världskriget, en kompromissformel grundad på det begynnande kalla krigets politiska realiteter. Det sovjetiska kommunistimperiet stod då i harnesk mot den fria världen, anförd av USA.

Att samla dem i en gemensam organisation som FN krävde därför att man inte gjorde någon skillnad mellan demokratier och diktaturer. Representanter för folkvalda regeringar måste behandlas med samma respekt som gangsterregimernas hantlangare i världssamfundets generalförsamling och säkerhetsråd.

Vid formuleringen av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna omöjliggjordes därmed också någon distinktion mellan de olika rättigheternas betydelse.

Resultatet blev att rätten till liv och frihet är lika viktig som exempelvis rätten till semester eller lön på allmänna helgdagar. Därför kan en tyrann som Fidel Castro smita undan kritik mot avsaknaden av politisk frihet på Kuba, med påståenden om att hans regim är fenomenal på sjukvård och utbildning

Och folkrättens kärna, alltså skyddet av statssuveräniteten, betyder tillspetsat rätten för despoter att slakta sina undersåtar inom erkända och säkra gränser.

Det är en av samtidshistoriens värsta skamfläckar att världen stod passiv när en miljon människor mördades i Rwanda 1994. Men hade USA ensidigt ingripit för att hindra dödandet, vore det ju ett brott mot internationell lag i traditionell tappning.

Under senare år vi emellertid sett en utveckling mot större humanitärt hänsynstagande. Så skedde i Jugoslavien 1999 när Nato – utan FN:s godkännande – satte stopp för serbernas massaker på kosovoalbaner. Symptomatiskt nog protesterade även då många inom den svenska vänstern över detta folkrättsstridiga agerande från USA:s och dess allierades sida.

Men betydde det att interventionen i Kosovo också var moraliskt felaktig?

När de heta känslorna från Irakkriget lagt sig, borde det vara hög tid för en bred och sansad diskussion om vilka normer som bör gälla i 2000-talets värld. Skall FN kunna spela en relevant roll i en tid där demokratiska och frihetliga ideal blir allt mer framträdande, kan vi knappast vänta med en reformering av det gamla systemet.

Borås Tidning 2003-03-28