Kategoriarkiv: Lag och rättsväsende

Hans Holmér och Ingvar Carlsson, radarparet bakom Palmehaveriet

Publicerad den av
1

På måndag är det 25 år sedan Olof Palme mördades. En person har lagförts för dådet; Christer Pettersson. Fälld av en oenig tingsrätt i juli 1989, friad av hovrätten i november samma år. Riksåklagarens begäran om förnyad prövning avvisades av Högsta domstolen i maj 1998. Bevismaterialet räckte inte.

Ändå misstänker många fortfarande att Pettersson verkligen var mannen som höll i revolvern den där kyliga februarinatten 1986. De mikroskopiska möjligheterna att skapa klarhet i saken försvann med hans död i september 2004. Spåren är numera bottenfrusna. Och de hade redan hunnit kallna ordentligt när Pettersson anhölls den 14 december 1988.

Anhållandet kunde måhända skett tidigare. Bara någon månad efter skotten på Sveavägen får Palmeutredarna tips om att Pettersson, tidigare dömd för dråp, skulle skjutit statsministern. Han kallas till ett första förhör den 28 maj 1986, men dåvarande spaningsledaren Hans Holmér visar inget intresse.

Vid tidpunkten för mordet är Holmér länspolismästare i Stockholm och befinner sig på skidsemester i Dalarna. Han saknar erfarenhet som mordutredare, men skyndar ändå till huvudstaden för att ta kommandot över spaningarna. Polisens första brottsplatsundersökning är förbluffande amatörmässig. Holmérs ankomst fullbordar haveriet.

Han blir inledningsvis helt låst vid den så kallade 33-åringen, Victor Gunnarsson, som anhålls i mitten av mars. Gunnarsson har ett näst intill vattentätt alibi. Dock dröjer det flera månader innan polisen kollar det. Holmérs önsketänkande väger tyngre (åklagarna hävdar senare att Holmér manipulerat bevisningen mot Gunnarsson, mordmisstankarna avskrivs definitivt 1988 som grundlösa).

I maj 1986 ger en alkoholiserad vapenhandlare Holmér ett nytt uppslag: den kurdiska terrororganisationen PKK. Holmérs fixering är snart total. Vid en presskonferens under vintern förklarar han sig till 95 procent säker på att PKK mördat Palme. ”Desinformation”, säger åklagarna om Holmérs PKK-fantasier och kräver istället undersökning av spåren kring biografen Grand och Sveavägen – där en viss Christer Pettersson figurerar.

Holmér går inte att rubba. Han beordrar ett lika massivt som rättsvidrigt tillslag mot misstänkta PKK-sympatisörer. De arresteras av polisen och släpps omedelbart av åklagarämbetet, vars restriktioner för aktionen Holmér struntat i. Den halsstarriga kurdfokuseringen gör honom till slut omöjlig. Hans Holmér sparkas som spaningsledare och lämnar mordutredningen i mars 1987.

Ett helt år hade klantats bort. Och som alla professionella mordspanare vet: för varje minut som tickar efter ett mord ökar gärningsmannens chanser att komma undan. Efter tolv månader är det mycket svårt att få fast någon. Man kan emellertid inte enbart skylla på Holmérs monumentala inkompetens. Holmérs härjningar skedde med den nya statsministern Ingvar Carlssons fulla och aktiva uppbackning.

Redan från dag ett grep den socialdemokratiska regeringen in i det operativa spaningsarbetet och gjorde sig därmed medskyldiga till katastrofen. Ingen åklagare fanns i Holmérs famösa Palmegrupp, som sammanträdde två gånger dagligen. Men väl en regeringstjänsteman. Justitieminister Sten Wickbom träffade Holmér i stort sett varje vecka. Holmér hade även ett stort antal möten med statsministern.

”I samma grad som politikerna släpptes in i utredningen, stängdes åklagarna ute. Åklagarens uppgift i rättsstaten är att kontrollera polisen. Men här prioriterades alltså den politiska kontrollen framför den rättsliga”, skrev juristen Hans-Gunnar Axberger i en för Ingvar Carlsson förödande artikel i tidskriften Moderna Tider sommaren 1995.

Axberger gav där flera exempel på hur regeringen hjälpte sin förtrogne allierade Holmér att sätta rättssystemet ur spel. På mordutredningens andra dag begär polisen telefonavlyssning på den kroatiske terroristen Miro Baresic. Åklagaren finner ingen laglig grund för detta (Baresic hade alibi, han satt i fängelse på livstid). Polisen går då till regeringen, som ger grönt ljus.

När sedan 33-åringen blir aktuell, sätter regeringen upprepade gånger press på åklagarna att ge Holmér fria tyglar. Victor Gunnarsson drabbas av polisiära övergrepp och det sker med Ingvar Carlssons stöd.

Historien upprepar sig under PKK-jakten. Holmér låter varken rättsparagrafer eller bristande bevisning lägga hinder i vägen. Åklagarna vill bromsa, men befinner sig i underläge då Holmér hålls om ryggen av Socialdemokraterna i Rosenbad. Även efter att Holmér tvingats avgå behåller regeringen kontakten med honom. Holmérs gamle kompis Ebbe Carlsson inleder en privat deckarjakt med sanktion av justitieminister Wickboms efterträdare Anna-Greta Leijon. När Ebbe Carlsson-affären briserar i juni 1988 är Leijons karriär som statsråd över.

Men Ingvar Carlsson har aldrig behövt ta något reellt ansvar för sina solkiga manövrar i rättsstatens utmarker, som dessutom saboterade spaningarna. Hans regering ”bidrog starkt till den olyckliga utvecklingen”, menade Granskningskommissionen i sitt betänkande om Palmeutredningen 1999.

Kommissionen hävdade också att Ebbe Carlsson-affären ”sakligt och formellt” var en fortsättning på den ”olyckliga inriktning” som brottsutredningen hade under sitt första år. Vid denna kritik har det stannat för Ingvar Carlssons del, som lämnade politiken i mitten av 90-talet. Kompanjonen Hans Holmér slog mynt av sin fabuleringsförmåga som thrillerförfattare innan han avled 2002. Han var hela tiden övertygad om att PKK-spåret var rätt.

Och Christer Pettersson? I samband med 25-årsdagen av mordet återkommer oundvikligen frågan; avlossade han kulan som fällde Sveriges statsminister Olof Palme? Vore det inte för radarparet Hans Holmér och Ingvar Carlsson hade vi kanske fått veta svaret.

Arkelsten, Bildt och det svarta guldet

Publicerad den av
7

Det är tydligen något med moderater och olja. Riktigt skitig olja.

Sofia Arkelsten, nya Moderaternas nya partisekreterare, ska nu av Riksenheten mot korruption synas i sömmarna för eventuellt mutbrott. Hon lät ju sig bjudas på en PR-resa till solen i Sydfrankrike av ett oljebolag häromåret. Och inte av vilket oljebolag som helst heller. Utan ett av de mer ökända i världen: Shell.

Denna multiinternationella koncerns skandalverksamhet i Nigeria borde väl inte undgått någon hyfsat insatt svensk riksdagsledamot. Särskilt inte Arkelsten själv, som pikant nog var Moderaternas miljöpolitiske talesman (!) vid tillfället.

Arkelstens märkliga agerande är ändå noll och intet mot partikollegan Carl Bildts. Hur han kunnat bli svensk utrikesminister med sina synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt förbluffande.

Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den cyniska konstens alla icke-regler. En lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells bok Affärer i blod och olja (2010).

Liksom Sofia Arkelsten har även Carl Bildts oljeäventyr blivit föremål för rättsväsendets granskning. Men då handlar det förstås om en aningen mer avancerad rubricering: misstänkt inblandning i brott mot folkrätten.

Låt mig gissa att åklagarna i bägge fall till slut lägger sina undersökningar. Det är ändå det troligaste när det handlar om maktens kvinnor och män på denna nivå. Men även om brott inte kan styrkas i lagens mening, har dock Arkelsten utan tvekan visat brist på etik och omdöme. Carl Bildt ska vi inte tala om. Han är en vandrande moralisk och intellektuell ruin.

Något slags straff borde alltså vara befogat, tycker jag. Och tänker då jag givetvis på att ge Bildt och Arkelsten N.14 – tabletten som Dupontarna av misstag råkade svälja i Tintinalbumet Det svarta guldet.

N.14 gör att oljeprodukter exploderar. Intas samma tablett av människor börjar håret växa okontrollerat i alla möjliga färger och ur munnen kommer stora bubblor.

Symptomen är bisarra, fast verkar i övrigt vara helt ofarliga för människokroppen. Effektivt botemedel finns dessutom, uppfunnet av professor Kalkyl. Men det medlet ger vi till Bildt och Arkelsten först när de lovat att hålla sig borta från oljebranschen i fortsättningen. Moderater som får svart guld i blick tycks ju bara tappa huvudet.

Reklam i skottgluggen

Publicerad den av
Svara

”Branschen kallar det inslag eller avbrott. Jag föredrar termen inbrott. Det är så det känns. Reklaminbrott. Man blir berövad någonting – sin tid, men också sin värdighet.”

Lars Ryding, journalist på SvD, om den nya lagändringen som gör det möjligt sända längre reklaminslag per timme i svenska kommersiella kanaler (en lag som i praktiken är skräddarsydd för TV4).

Rekommenderad vidareläsning för den kritiske radikalen: Reklamen är livsfarlig av alarmisten Sven Lindqvist, utgiven redan 1957. En underhållande stridsskrift som finns i nytryck – vad sägs exempelvis om följande rader:

”Reklamen är mördande farlig, ett hot mot ett naturligt liv. Den lurar oss att köpa saker vi inte vill ha, lockar våra barn att driva utpressning hemma och tvingar oss att byta ut saker vi trivs med.”

Eller som Nationalteatern uttrycker det:

Ett litet brott av stor betydelse

Publicerad den av
1

Ledarkommentar av mig i Östgöta Correspondenten (29/7) apropå att cykelstölderna ökat i Linköping:

För några år sen blev jag bestulen på en fin överrock i Stockholm. Det var på en stimmig bar vid Humlegården, jag hade hängt den under disken. Plötsligt: borta!

”Trist med tjuvar, men ingen idé att hetsa upp sig. Ta en öl till och köp en ny rock imorron”, sa vännerna.  Jag ringde ändå polisen. Mest för att bearbeta den djupa känsla av kränkning som stölden innebar. Givetvis trodde jag aldrig att polisen skulle bry sig om denna bagatell.

Döm om min förvåning när ordningsmakten senare meddelade att stölden klarats upp. Rocken kunde hämtas på polishuset vid Kungsholmen. Mitt förtroende för rättsväsendet steg med, tja, minst 2000 procent. Jag har aldrig älskat Sverige så mycket som i detta ögonblick.

Rockstöld kan låta som ett nonsensbrott, liksom cykelstölder. Alla drabbade vet att saken är annorlunda. Faran med att nonchalera vardagsbrott är att den samhälliga tilliten minskar, att misstron mot polis och myndigheter sakta jäser. Den utvecklingen bör tas på allvar.

När köksbordet inte räcker

Publicerad den av
1

Ledarkommentar av mig i Östgöta Correspondenten (15/7) om ett inslag i den nya skollagen, som säger att barn ska kunna placeras i särskola utan föräldrarnas medgivande:

Ska föräldrar tvingas att sätta sitt barn i särskola? Det förefaller som en principvidrig paragraf i den nya skollag, som precis klubbats igenom av den borgerliga riksdagsmajoriteten. Vad hände med det berömda köksbordet där familjerna skulle få fatta besluten över sina egna liv?

Man kan erinra om artikel 26 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar”. Å andra sidan stadgas även att ”utbildningen skall syfta till att utveckla personligheten till fullo”.

Verkligheten är sällan enkel. Tyvärr kan det finnas tragiska fall där familjen lever i förnekelse om sitt barns tillstånd. Särskola är dock ingen skamskola. En grav utvecklingsstörning kräver anpassad undervisning, något annat vore ett svek mot den aktuella individen.

Därför måste vi nog acceptera att myndigheterna får möjlighet att ingripa, om inte ens samtal och vädjanden vid köksbordet hjälpt.

Erlandssons hjärta klappar för djuren

Publicerad den av
Svara

Förbud mot tidelag försvann ur den svenska lagstiftningen 1944. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) vill nu befästa sin plats i historien genom att återinföra detta lagrum.

Tidelag kan väl dock knappast kallas något överskuggande samhällsproblem. Utbredningen torde vara tämligen marginell, om inte praktiskt taget obefintlig. Men som DN lite spefullt konstaterar idag: 

”Frågan tycks vara en av dem som ligger Eskil Erlandsson närmast om hjärtat.”

Så vad är det som driver honom? En jordbruksminister borde ändå ha viktigare saker att spilla sitt krut på. Självfallet ska vi inte misstänkliggöra statsrådets ärliga uppsåt och motiv.

Men verkar inte hans intresse för djursex en smula… hmm… hur jag säga… osund? 

Kolla bara detta inlägg av Erlandsson i riksdagsdebatten den 15/5 2008:

Nätets barbarer mobiliserar

Publicerad den av
16

Att påstå att det så kallade ”parkeringsmordet” i Landskrona väckt heta känslor är en mild underdrift. Stormar av hat är nog mer korrekt. 

Det var i måndags förra veckan som en bagatell blev orsaken till en 78-årig kvinnas död. Lunds tingsrätt har nu begärt den misstänkte gärningsmannen häktad. En ung kille med invandrarbakgrund. Hans brott är lika svårbegripligt som upprörande. 

Men vad säger det om vårt land när denna tragedi samtidigt blir till intäkt för en veritabel internetexplosion av främlingsfientliga utfall och rå, rasistisk hets? Den nakna pöbelmentaliteten på bloggar och hemsidor är skakande. En isande vind från det nära förflutna gör sig påmind. 

Jag känner igen stämningarna från 90-talets början. Intoleransen höll Sverige i ett stadigt grepp. Ny Demokrati spydde ut avsky mot muslimer och invandrare. Flyktingförläggningar och moskéer brann. Lasermannen härjade. Är vi på väg dit igen?

Sverigedemokraterna skär naturligtvis pipor i vassen. Landskrona är redan en av deras starkaste bastioner. Drygt var femte väljare röstade på dem i valet 2006. Kommer SD att kunna flytta fram sina positioner ytterligare i höst?

Civilisationens fernissa är tunn. Det vet vi sedan gammalt. Likaså att det alltid finns politiska aktivister som är redo att vädja till våra lägsta och mest primitiva instinkter. Lågkonjunktur och massarbetslöshet är deras bästa grogrund. Så var det under 90-talets inledande år, så är också idag. 

Hade ”parkeringsmordet” orsakat samma lynchaktiga hätskhet bland nätets vulgärnationalister om en helsvensk kille med helsvenskt klingande namn, blåa ögon och blont hår varit ansvarig för dådet? Den frågan har ställts flera gånger i kommentarerna till träskbloggarnas rasistiska hatkampanjande. Svaret torde tyvärr vara alltför uppenbart. 

Maktens och karriärens pris

Publicerad den av
Svara

”FRA-diskussionen var min svåraste politiska strid. Jag lade ned min röst. Politiken är svår på personplanet på många sätt. Jag kommer säkert skriva mer om det i mina memoarer i framtiden. Men visst, jag gjorde nog avkall på mina principer då i viss mån.”

Birgitta Ohlsson, EU-minister (FP), ställs till svars i SvD om hur hennes kampanj mot Storebrorssamhället rimmar med duckandet i FRA-frågan.

Sågad Ask

Publicerad den av
Svara

Det börjar brännas i stammen för justitieminster Beatrice Ask. Hennes förslag att misstänka sexköpare ska hängas ut av myndigheterna till offentlig skam och vanära har orsakat begriplig upprördhet.

Regeringschefen Fredrik Reinfeldt nöp till sin minister i Ekots lördagsintervju. Efter lite oroväckande slingerbultande – ”Bea prövar en tanke, alldeles märklig är den inte…” – klargjorde han: 

”Vi måste alltid lära oss att skilja på de som är dömda och de som är misstänka annars får vi ju ett glåpordssamhälle.” 

Moderata Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman ansåg emellertid igår att statsministern borde pressats hårdare: 

”Det räcker inte. Beatrice Asks uttalande är allvarligare än så. En rimlig följdfråga i sammanhanget vore om Reinfeldt är nöjd med att ha en justitieminister som inte ser skillnad på dömd och icke dömd.” 

Rayman slår fast att Ask demonstrerat ”en häpnadsväckande inkompetens” (läs hela den utmärkta ledaren här).

Tuffa puckar kommer även från Thomas Bodström (S), som förstås ser en gyllene chans att plocka hem sköna poäng efter Asks formidabla självmål. 

Vilket inte är mycket att säga om, ty i sak har Bodström fullkomligt rätt när han på sin blogg skriver: 

”Vi kan inte ha en justitieminister som så uppenbart struntar i den mest grundläggande principen för rättssäkerhet: att man är oskyldig tills man är dömd.

Vi kan inte ha en justitieminister som inte skiljer på oskyldiga eller dömda.”

Vanligtvis tycker jag att man helst ska undvika att kräva politikers avgång. Sånt går det annars lätt inflation i, och bär oftast drag av billig plakatpopulism. Att offentliga makthavare gör något klandervärt behöver inte automatiskt betyda att den mest drastiska konsekvensen är motiverad. Det måste finnas sinne för proportioner. 

Frågan är dock om inte Ask fällt sig själv så att det dånar i marken. Att acceptera en justitieminister oförmögen att begripa rättssatens elementa är omöjligt, hur man än vrider och vänder på det. 

Alliansregeringens trovärdighet lider skada och sänker i synnerhet Moderaternas förtroende, traditionellt ett parti som investerat tungt på området brott och straff. Men främst är det naturligtvis olyckligt för landet och dess medborgare. 

Rimligen måste Beatrice Ask antingen förbehållslöst göra avbön. Eller lämna sitt departement i mer kvalificerade händer. 

Uppdatering:
Sedan detta skrevs imorse, har Ask böjt sig för den tilltagande kritikerstormen och påstår sig nu ångra sina rättsvidriga uttalanden. Till nyhetsbyrån TT säger hon:

” Javisst gör jag en pudel. Det var klumpigt uttryckt eftersom det kan och har missuppfattats.”

Ursäkta, ”kan och har missuppfattats”? Är det egentligen oss andra det är fel på då? Som det hela i grunden vore en fråga om tolkningsproblematik.

Ordagrant finns hennes förgripliga meningar citerade här. Under torsdagen (19/3) skulle gredelina kuvert sändas till misstänkta sexköpare i syfte att låta dem ”skämmas på torget”.

Under fredagen (20/3) medgav hon att idén med färgen ”kanske” var ”lite dumt”. Men vidhöll och utvecklade sitt resonemang i övrigt. ”Vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta”, sa justitieministern till Aftonbladet , och fortsatte enligt tidningens intervjuare i ”upprört” tonläge: ”Varför ska vi vara tillmötesgående mot de som kränker människor?”.

Personligen tycker jag nog att Beatrice Ask förmedlade sina åsikter på sätt som är väldigt svåra att missförstå. Nästan en hel vecka efter sitt första utspel, förklarar hon istället: 

”Jag anser inte att rättsväsendet ska skicka kuvert med särskilda färger till vare sig misstänkta eller dömda och regeringen planerar inget sådant förslag”. 

Det låter som en typisk omvändelse under galgen, sannolikt föranledd av ett djupt och allvarligt krissamtal med hennes chef Fredrik Reinfeldt. Dessutom tillfogar Ask beskäftigt, med anspelning på den debatt hon förorsakat, att:

”Jag tycker det är bra att så många nu ställer upp för principerna som gäller rättssäkerheten”. 

Visst. Dessa många anser säkerligen också att det är just för dessa principers skull, som Beatrice Asks dagar i justitiedepartementet borde vara räknade. Hennes politiska liv kan väl räddas de fåtaliga månader som återstår till valet. Förutsatt att Alliansregeringen klarar den prövningen i september, skulle det storligen förvåna om Reinfeldt inte sedan ger henne silkessnöret.