Tre foton från 70-talet. För de flesta människor totalt likgiltiga och intetsägande. För mig representerande ett helt universum. Svunnet, upplöst, borta. Men jag kan fortfarande känna dofterna, stämningarna, lekfullheten, ibland tvånget, fast oftast harmonin.
Det är tre foton som fångar några glimtar av mitt barndomsrike i Kungsbacka. Det är inga märkvärdiga bilder. Man måste ha varit där, just då, för att kunna tyda dem rätt, förnimma deras verkliga innebörd. Nostalgi är ett ord med negativ biklang, en fåfängt trånande och improduktiv längtan efter passerad tid som obevekligen aldrig går i retur. Det är inte så jag upplever det.
När jag ser tillbaka, sniffar på det forna Kungsbacka som en gång var min värld, är det att återknyta till grunden av mig själv. Basen är solid. Den är ljus, varm och håller. Det nuvarande bygget ovanpå kan svaja, utsättas för påfrestningar, måhända rasa. Vem vet vad tillvaron har i beredskap och vilka dumheter som kan drabba, ibland genom egen förskyllan?
Men bottenplattan är alltid trygg, den nöts inte ner. Stundar oro och oväder är det bara transportera sig åter för ett kort tag och kontrollera. Jodå, 70-talets fasta mark ligger fortfarande oföränderlig, lugn och rogivande. Vad som än händer, på något sätt är det okej, man fixar rycken. En sådan livförsäkring är inte fy skam att ha i det existentiella kassavalvet.
Mitt bästa plugg: Alléskolan. Utsiktspunkten är från lågstadiebyggnaden där jag gick 1976-79. Men nu är det sommarlov och den stimmiga skolgården ligger i dvala. Så här års behöver vi inte vara skraja för att tillsynsläraren Börje Ståhl ska korsa våra vägar (han var egentligen väldigt snäll).
Här står vi och väntar på perrongen vid järnvägsstationen och tittar på SJ-bussarna intill det vita godsmagasinet. Kommer tåget snart? Vart bär färden? Troligen till Karlskrona och mormor på Långö.
Göteborgsvägen som löper jämsides med järnvägen mot Anneberg. Det är mycket åkrar runt Kungsbacka, själva bor vi precis intill en. Vårt hus på Järnvägsgatan 62 ligger vid den gamla stadsgränsen och från kvarteret behöver vi inte gå långt för att komma till en bondgård, där mamma brukar köpa färska ägg. Det är tätort och landsbygd i skön halländsk förening.
Christian Dahlgrens Blogg 
