Kategoriarkiv: Kultur

Folkpartisten Ingmar Bergman

Publicerad den av
1

I SVT:s Debatt sitter regissören Jasenko Selimovic och pratar om sitt beslut att kandidera till riksdagen. Medlemsavgift till Folkpartiet betalade han häromdagen.

Medan jag ser Selimovic i rutan, håller jag av en ren slump Jörn Donners nya bok i handen. Titeln är Ingmar Bergman: PM.

Det är en personlig skildring av Donners relation till Bergman. Själv har jag precis kommit till sidan 34 i boken.

Någon kan ju försöka räkna ut oddsen för detta sammanträffande.

Men under tiden jag hör Selimovics utläggningar från teven sveper mina ögon genom Donners text. Och plötsligt har jag svårt att ta situationen på fullt allvar. Förbluffad läser jag igenom det aktuella avsnittet igen.

Jodå. Där står det, svart på vitt. Jasenko Selimovic är i finast tänkbara sällskap. Även den store demonregissören Ingmar Bergman var på ålderns höst medlem i Folkpartiet.

Bergman hade tidigare sympatiserat med Socialdemokraterna. Men när han blev gripen på Dramaten för misstänkt skattebrott 1976 blev det tvärt slut på den politiska romansen.

Enligt Donner berättade Ingmar Bergman 1997 att han formellt anslutit sig till Folkpartiet. Fast motiveringen bakom detta engagemang är kanske inte helt smickrande.

För den förvånade författaren förklarar Bergman sin uppfattning om partiet:

”Det påminner mig om en gammal fin skådespelare som körde omkring i en Morris. En sån där oerhört dålig engelsk bil.

Varför i helvete har du en Morris? sa jag.

Jag tycker så synd om dem för de får ju ingenting sålt. Det är ungefär med samma känsla som jag är med i folkpartiet.”

Hellre riksdagen än teatern

Publicerad den av
Svara

”Om man vill påverka och förändra ett samhälle är riksdagen en mycket bättre plats än medier eller teater.”

Jasenko Selimovic, chef för Radioteatern, förklarar varför han ställer upp i Folkpartiets provval till riksdagslistan för Göteborg (DN 30/9).

Lycka till, Selimovic! I dessa cyniska tider är det befriande med någon som faktiskt verkar övertygad om att vårt baktalade parlament fortfarande kan utgöra en viktig, progressiv arena. 

Utträde omöjligt från Svenska Akademien?

Publicerad den av
Svara

DN publicerar idag ett intressant reportage om Peter Englund, enligt sig själv högst motvillig efterträdare till Horace Engdahl som Svenska Akademiens ständige sekreterare.

Men jag tror att den sympatiske Englund har kapacitet att bli en utmärkt sådan. Av allt att döma är Akademien i fortsatt goda händer. Någon återgång till den demoraliserande tid som rådde innan Horace Engdahl tog över rodret 1999 behöver vi nog inte frukta.

Perioden under den torre språkvetaren Sture Allén var ju ett elände. Akademiens ställning och prestige har inte varit så äventyrad sedan Carl David af Wirséns dagar kring förra sekelskiftet.

Den som tvivlar kan ju läsa Lars Gyllenstens memoarer Minnen, bara minnen (2000). Gyllensten var Alléns företrädare som ständig sekreterare 1977-86 och har med uppfriskande osvensk öppenhjärtighet skildrat Akademiens förfall under slutet av 80-talet.

Sture Allén betecknas av Gyllensten som en ”prestigelysten myglare”. Dessutom tämligen litterärt obildad och allmänt ryggradslös.

Lågvattenmärket blev förstås den olyckliga Rushdieaffären 1989: ”Svenska Akademien har som princip att inte uttala sig i frågor med politisk innebörd…”

Akademiens passiva, undflyende hållning orsakade en storm av vrede i opinionen. Ledamöterna Werner Aspenström, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten avgick i protest mot Alléns kryperi inför Irans islamistiska diktatur.

Dock hävdade Sture Allén att det var omöjligt att lämna Akademin. Blir man invald på en av de aderton stolarna, sitter man där på livstid. Det är också en ståndpunkt som Peter Englund förfäktar i DN: ”Ledamot är man för livet, bokstavligen. Tills döden skiljer oss åt”.

Skulle det alltså vara förbjudet att utträda? Mer eller mindre har väl det blivit en allmänt accepterad uppfattning numera. Men helt falsk, menar Lars Gyllensten i nämnda bok:

…en sån bestämmelse finns inte alls i stadgarna. Dels är det orimligt, i ett demokratiskt samhälle. Så dumma var inte de som en gång skrev Akademiens stadgar att de införde en sån bestämmelse. I själva verket har utträden ur Akademien förekommit ett par gånger tidigare. Allén har kunnat hävda sin orimliga ståndpunkt i visshet om att svenska folket inte har Akademiens stadgar som sin lektyr.

Idag är två stolar ständigt osuttna. Kerstin Ekman betraktar alltjämt sitt ledamotskap som uppsagt, liksom sedan 2005 Knut Ahnlund (både Gyllensten och Aspenström är avlidna och därför ersatta).

Nog verkar det aningen märkligt att framhärda med tomma stolar-principen. Vad tjänar det egentligen till, mer än som en utmaning av löjet?

Vilket naturligtvis en klok karl som Peter Englund inser. I DN antyder han ganska öppet att det kan bli förändring – ”i framtiden”.

Ska vi möjligen tolka det som den dag då Sture Allén fallit ifrån stol nummer 3 för alltid?

Måste Bergmans Fårö dela Polarstudions öde?

Publicerad den av
Svara

På Sankt Eriksgatan 58 i Stockholm ligger ABBA:s legendariska Polarstudio. Hit kommer idag människor från hela världen för att insupa atmosfären där den svenska gruppen skapade genialiska popmästerverk, väl i klass med Beatles och Beach Boys.

I anslutning till studion finns ett museum med scenkläder, instrument och andra artefakter från ABBA:s sagolika karriär. Den enorma succén för musikalen Mamma Mia har knappast dämpat intresset. Polarstudion är numera en av Stockholms främsta turistmagneter.

Så kunde det ha blivit.

Polarstudion finns dock icke mer. Våren 2004 stängdes dörrarna för alltid. Studion revs, lösöret slumpades bort på auktion. Inspelningsverksamheten var visserligen fortfarande lönsam. Det var fastighetsägarens chockhöjning av hyran som knäckte ekonomin. 

Om Led Zeppelin var 70-talets största rockband, så var ABBA decenniets regenter på den internationella poptronen. Money, money, money flödade in som resultat av framgångarna. Delar av vinsten investerades i bygget av en egen stuperstudio, state-of-the art, som invigdes 1978. 

Polarstudion med sin unika ljudbild blev genast mycket eftertraktad. Zeppelin spelade exempelvis in sitt sista album där, In Through The Out Door, 1979. ABBA själva sålde studion 1983 i samband med att gruppen gick skilda vägar. Men dess gamla inspelningsmarker fick med tiden en nimbus som var i partiet med Sun Studios i Memphis eller Abbey Road i London. 

Det saknades heller inte upprörda röster när rivningen hotade. 

Riksantikvarieämbetet granskade ärendet, men trasslade in sig i en sällsynt formalistisk tolkning av regelverket och förklarade sig oförmögna att agera. På kulturdepartementet lät man någon ointresserad tjänsteman dra saken i byråkratisk långbänk tills det var för sent. Det ansvariga statsrådet Marita Ulvskog brydde sig inte.

I Polarstudions urblåsta lokaler huserar numera ett gym. 

Lärdom? Ingen.

Ty sorgligt nog har det fysiska arvet efter Ingmar Bergman drabbats av ett liknande spektakel. Om två dagar, den 20 augusti, ska Bergmans hus och egendomar på Fårö gå till försäljning på den engelska auktionsfirman Christie’s. Den 26 september har turen kommit till lösöret, som klubbas bort av Bukowskis. 

Att så sker är helt i enlighet med Ingmar Bergmans testamente, och att hans familj följer mästerregissörens sista vilja är väl inget att moralisera över. Dock kan man tycka att det ligger i vårt gemensamma nationella intresse att inte ännu en del av det nutida svenska – och internationella! – kulturarvet skingras.

Det är dokumenterat bortom all diskussion vilken roll egendomen på Fårö spelade i Bergmans liv och för hans konstnärskap. Här fanns hans hjärta och själ. Här hämtade han inspiration och kraft. Här skapade han verk som berört och påverkat miljoner människor. Och kommer att fortsätta göra så för många generationer efter både honom och oss själva. 

Borde vi därför inte ha ett kollektivt ansvar att för framtiden bevara och säkra tillgängligheten till detta sällsamma konstnärsresidens? Polarstudions öde var illa nog. Gällande Bergman, där det handlar om än tyngre kulturell dignitet, är det riktigt läskigt.  

Men även nu har vädjanden och protester klingat ohörda.

Att kulturdepartementet skiftat färg från rött till blått har inte haft någon inverkan. Statsrådet Lena Adelsohn Liljeroth tvår sina händer. Hon hänvisar till ”principen” om att staten inte ska gå in som köpare i fall som dessa (även kulturkonservatismen är tydligen ett minne blott i de ”nya” moderaterna). 

Återstår Stiftelsen Bergmancenter på Fårö, som dock uppenbarligen saknar nödvändiga finansiella muskler. Resultatet lär därför sannolikt bli att avgörande bitar försvinner från det prisma varigenom eftervärlden har att tolka, förstå och uppleva Ingmar Bergman. 

Kulturpolitiskt är det en skandal. 

Historiskt en tragedi.

Än lever Lenin – i Varberg

Publicerad den av
Svara

– Jag vet inte om luften börjar ta slut. Håller ni på att dö? Ge mig bara fem minuter till, säger Mattias Gardell och fortsätter ytterligare en halvtimme. 

De dryga 50 åhörarna som samlats på Hotell Gästis i Varberg verkar inte ta illa upp. Gardell, professor i religionsvetenskap, har bara för någon timme sedan anlänt från en konferens i Istanbul. Han ser knappast ut som någon professor. I sina svarta skinnbrallor liknar han snarare en lite äldre MC-knutte. 

En trave böcker med titeln Tortyrens återkomst ligger på ett bord bredvid. Det är Mattias Gardells senaste verk och är även temat på hans föredrag denna varma, soliga söndagskväll. Skoningslöst skärskådar han den amerikanska Bushadministrationens terroristjakt efter 11/9, övergreppen i Abu Ghraibfängelset och rättsvidrigheterna på Guantánamobasen. 

Det är en ”olydig” debattör som talar. En debattör som verkar i Jan Myrdals ”samhällskritiska och upproriska tradition”. Därför har Gardell precis tilldelats Myrdalssällskapets omdebatterade Leninpris på 100.000 kronor, det första i ordningen. Prissumman är donerad av Lasse Diding, Hotell Gästis ägare. 

– Jag är hemskt ledsen att jag pratade så himla länge. Men nu pratar jag inte mer. Frågor? 

Gardell plockar ihop sina papper och tar sig outtröttligt an den diskussionssugna publiken. På eftersitsen bjuds det på mat, vin och konjak för Myrdalssällskapets medlemmar medan mörkret sänker sig över hustaken i Varbergs centrum. 

Jag passar på att byta några ord med den olydigt prisbelönte. 

Vad har du för uppfattning om Jan Myrdal? 

– Jag har stor respekt för Myrdals encyklopediska kunnande. Vi är inte överens politiskt i alla frågor. Men jag umgås med många som jag inte är överens med, säger Gardell som benämner sig själv frihetlig socialist. 

Leninpriset som du fått ikväll väckte en del kritisk debatt i medierna. 

– Priset anspelar på det gamla Leninpriset som fanns i Sovjetunionen. Bland andra Picasso och Nelson Mandela fick det. Nu är det Mattias Gardell och det är helt okej att vara i det sällskapet. För övrigt är det Lasse Diding som står bakom Leninpriset numera. Mig veterligen hyser han inga politiska fångar. Bara betalande gäster på sitt hotell! 

Vad tycker du förresten om hotellet? 

– Det är ett underbart hotell. Jag visste inte att en sån här miljö existerade! 

Och nog är det en annorlunda miljö. Det är så långt från vanliga sterila hotell man kan komma med sina labyrintiska trappor och korridorer. På väggarna hänger mexikanska och ryska revolutionsaffischer, porträtt av Mao och Che Guevara. 

Inredningen är en skattkammare av udda och intressanta prylar. Kakburkar från 30-talet, en jukebox av märket Rock-Ola, uppstoppade djur, etc. För att inte tala om alla dessa bokhyllor som finns i varenda vrå, till och med på toaletterna. Antalet böcker uppgår till runt 10.000-15.000. Varje gäst kan fritt plocka med en bok hem. 

Mest imponerande är dock Leninbadet i källaren. En helkaklad kuranläggning med hetbassäng, fotbad, ångbastu, relaxrum och massageutrymmen. Den ryske revolutionsledaren är ständigt närvarande i form av byster, målningar och profilbilder. Hela rasket är inspirerat av ett ställe i St Petersburg, där Lenin brukade koppla av de hektiska åren 1917-18. 

– Allt jag gjort på hotellet är lite tvärtom. Alla spa brukar se ut på samma sätt. Men vad man än tycker om mitt spa så kan jag garantera att man aldrig sett något liknande, säger Lasse Diding. 

Han är 68-aktivisten som tog över Gästis i slutet av 80-talet efter att tidigare arbetat som lärare. Successivt utvecklade Diding hotellet till sin egen högst personliga skapelse. Men egentligen var Didings motiv att kunna ägna mera tid åt sina böcker. 

– Det viktiga för mig var läsandet. Hotellet gick bra därför att jag inte tog det så allvarligt. Utan att jag själv tänkte på det blev hotellet mitt livsprojekt. 

Hur går det ihop att vara både kommunist och företagare? 

– Även när jag var lärare var jag tvungen att anpassa mig till det här samhället. Visst driver jag kommersiell verksamhet, men det finns gränser… Jag är fanatiker, manisk samlare och lever intensivt med det jag gör, men är samtidigt väldigt omhändertagande om min personal. 

Men att instifta ett pris i Lenins namn? Det är knappast den mest politiskt korrekta personen att hylla år 2009. 

– De historiska fakta som kommit fram om Lenin är inte annorlunda än de som fanns på 70-talet. Då var det en ära att få ett Leninpris, medan det var pinsamt att få ett pris av kungen. Lenin drog Ryssland ur första världskriget och räddade miljoner liv. Om man säger att Lenin var en mördare, vad säger man då om Nobel och dynamiten, eller om Gustav III och slaveriet? Mördarpris? Det är helt absurt och säger mer om tiden vi lever i än om Lenin. 

Varför har du engagerat dig i Myrdalsällskapet? 

– Jag är uppvuxen med Jan Myrdal och hans böcker. Han har betytt mycket för mig. Under FNL-rörelsens tid var han oerhört uppburen. När Vietnamnaktivisterna sedan gjorde upp med sin ungdom distanserade de sig från honom. Begick fadermord kan man säga. Men många yngre idag läser honom på nytt, som Erik Wijk och Åsa Linderborg. 

Naturligtvis är även Jan Myrdal himself närvarande på Gästis denna afton. Jag hittar honom i hotellets bekväma röksalong med ett glas vin. Själv bolmar han dock inte. 

– Jag slutade röka 1970. Annars hade jag inte klarat mig. Förr rökte jag jävligt mycket. 

Vi börjar prata om hans bok En illojal europés bekännelser, som jag nyligen läst med stor behållning. 

– Jag är glad över att du tycker om den. Främst var den ett psykologiskt projekt. Jag står för allt jag har skrivit, i sin tid. 

Du har sagt att ”i princip har jag alltid haft rätt”. Vidhåller du det? 

– Ja. Men i sin tid. Sen kan man alltid ändra uppfattning. 

 Lenin? 

– Oerhört fascinerande. Han dog alldeles för tidigt. 

Om du betraktar din egen position som ikon för den svenska vänstern? 

– Jag vet inte om jag är någon ikon. Jag tycker mest att jag har försökt vara förnuftig och resonerat. 

Många liberaler som förre FP-ledaren Per Ahlmark har kritiserat dig och dina åsikter mycket hårt genom åren. Hur har du tagit det? 

– Jag har ingen känsla av att Ahlmark egentligen läst mig. Hade han bara varit mindre skrikig… Det är inte så att jag hatar eller fördömer politiska meningsmotståndare. Man behöver inte vara direkta dödsfiender. Men tror inte att Ahlmark ens skulle vilja vara i samma rum som mig. 

När du blev pensionär 1993 gav du ut boken ”Inför nedräkningen”. Men idag är du över 80 år och förefaller ännu still going strong med nya böcker, artiklar och föredrag. 

– Ja, men man har ju råkat ut för ett och annat. Jag ramlade för ett tag sedan och låg på sjukhus i en vecka. Man blir äldre och trögare. Men man jobbar på! 

(Borås Tidning 2009-06-15)

Tafsa inte på våran Selma!

Publicerad den av
Svara

Vi umgås med henne dagligen, tant Selma. Hon som i päls och överdådig hatt pryder våra 20-kronorssedlar.Men läser vi henne fortfarande? Tveklöst. Så länge det finns böcker kommer Selma Lagerlöf (1858-1940) med all säkerhet att behålla positionen som en av våra främsta berättare. Gösta Berlings saga, Jerusalem, Kejsarn av Portugallien och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige är och förblir odödliga klassiker. Inte endast i provinsiell mening, utan även internationellt.

Otaliga är de människor i fjärran länder som fått sin Sverigebild präglad av Nils Holgersson. Däribland den japanske författaren Kenzaburo Oe, som när han fick nobelpriset i litteratur 1994 passade på att vallfärda till Selma Lagerlöfs familjegård Mårbacka.

Historien om Nils Holgerssons äventyrliga flygfärd på gåsen Mårtens rygg har fått ett kulturellt inflytande som knappast går att överskatta. Som Göran Hägg noterar i sin fina översikt Den svenska litteraturhistorien (1996): ”Vi är från modern populärlitteratur vana vid talande djur. Idén kom från Rudyard Kiplings djungelberättelser, men Selma Lagerlöf gav det hela dess definitiva form. Disney vore otänkbar utan henne”. Onekligen något att tänka på nästa gång Kalle Anka kvackar i TV-rutan.

Tyvärr är det inte ovanligt att stora konstnärer också är politiska idioter. Vi har diktaturkramare som Harold Pinter, Jan Myrdal, Knut Hamsun, P O Enquist, Ezra Pound – för att bara nämna några i en lång och sorglig rad. Och Selma Lagerlöf? Ja, hon skulle platsat fint i sverigedemokraterna om hon levt idag. 

Det hävdade i alla fall partisekreteraren Björn Söder när han äntrade talarstolen på sverigedemokraternas riksårsmöte i Karlstad förra våren. Björn Söder är en av arkitekterna bakom senare tids strävan att snygga upp sverigedemokraternas fasad i syfte att göra partiets främlingsfientliga budskap mer aptitligt för väljarkåren.

Ett återkommande inslag i denna PR-offensiv är att försöka associera sverigedemokraterna med folkkära ikoner ur vårt gemensamma förflutna. Bland andra har den gamle landsfadern Per Albin Hansson fått ”förmånen” att byta parti dryga 60 år efter sin död. Hans vision om folkhemmet påstås rimma bättre med sverigedemokraternas ideal än med vad dagens socialdemokrater står för. 

Selma Lagerlöf är ytterligare ett exempel på samma slags postuma tvångsrekrytering. Enligt Björn Söder skulle den världsberömda författarinnan varit en god sverigedemokrat på grund av hennes ”betoning av hembygden och den folkliga kulturen”. 

Dylika omfamningar är givetvis lätta att göra när personerna i fråga sedan länge saknar egna möjligheter att värja sig. I Selma Lagerlöfs fall räknar sverigedemokraterna uppenbarligen även med att den breda allmänheten numera är gravt okunniga om hennes verkliga politiska övertygelser. Dessvärre kan partiet möjligen kalkylera rätt på den punkten. 

När Selma Lagerlöfs liv och verk skildras är det nämligen sällan, och då ofta bara marginellt, som hennes starka samhällsengagemang lyfts fram i ljuset. Förutom författarskapet tycks det mest som hennes sexuella läggning intresserar dagens levnadstecknare (tag bara tevedramat Selma med Helena Bergström i huvudrollen som SVT sände i julas). Med ett sådant skevt perspektiv lämnas fältet fritt för ideologiska kidnappningar av det slag som sverigedemokraterna med ogenerad fräckhet ägnar sig åt. Ty vilka är de att svepa sig i Selma Lagerlöfs mantel? 

Om något var hon snarare svuren motståndare till de unkna idéer som detta lilla otäcka parti baserar sin existens på. Inte minst vi liberaler bör höja rösten till hennes försvar. Selma Lagerlöf var ju en brinnande humanist, som mycket aktivt deltog i kampen för att påverka samhällsutvecklingen i socialliberal riktning. 

Hon stod på barrikaden för kvinnlig rösträtt i Sverige, slöt upp bakom Norge under unionskrisen och hävdade även Finlands rätt till nationellt oberoende. 1916 gick hon in som medlem i Frisinnade landsföreningen. Hemma i Värmland var hon ledamot av Östra Ämterviks kommunfullmäktige. När trycket från nazismens och kommunismens framgångar i början av 30-talet krävde en liberal kraftsamling, blev Selma Lagerlöf en av initiativtagarna till det moderna folkpartiets bildande. 

Vad som kan vara särskilt värt att påminna om ett år som detta med val till Europaparlamentet, är att Selma Lagerlöf även hann med att så ett frö till EU:s uppkomst. Efter det att kanonerna äntligen tystnat på första världskrigets slagfält i november 1918, försökte dåtidens statsmän förhindra nya katastrofer genom ett system av kollektiv säkerhet, vars hörnstenar utgjordes av fredstraktaten i Versailles och det nybildade Nationernas Förbund (FN:s föregångare).

Helt otillräckligt, ansåg en framsynt österrikisk greve vid namn Richard von Coudenhove-Kalergi. Som garant för fred och harmoni mellan folken behövdes radikalare grepp: en europeisk federation. 1923 gav Coudenhove-Kalergi ut boken Paneuropa, där han pläderade för ett demokratiskt enande av Europas länder. Tanken samlade många entusiastiska anhängare. En var Selma Lagerlöf, som menade att greven från Österrike var ett ”geni”.   

När den paneuropeiska rörelsen höll sin andra kongress i Berlin 1930 var Selma Lagerlöf inbjuden, men av hälsoskäl förhindrad att närvara. Istället telegraferade hon följde rader till deltagarna: ”Paneuropa, vilken grav för ångest, misstro, rivalskap, hat, fiendskap, intriger, förräderi! Vilken grundval för vänskap, förtroende, välvilja, försonlighet, lycka, ädelmod. Vilken vagga för nytt hopp!”

Tragiskt nog skulle det krävas ett ännu blodigare världskrig innan idén om ett slags Europas Förenta Stater bar frukt. Selma Lagerlöf hann inte uppleva födelsen av det som skulle bli våra dagars EU. Men visst är det ironiskt att de hätska EU-motståndarna i sverigedemokraterna vill göra anspråk på just henne – en profilerad europafederalistisk pionjär. Visst älskade hon sin svenska hembygd, precis som de flesta av oss. Inte blev hon någon inkrökt vulgärnationell flaggviftare för det. 

Ironiskt är förstås även att Selma Lagerlöfs ansikte pryder den svenska tjugolappen. Själv hade hon naturligtvis föredragit att handla med euro.

(Frisinnad Tidskrift nr 3/2009)

En trotsig man i stan

Publicerad den av
Svara

Färgerna glöder, explosivt och energifullt. Här snackar vi utlevande måleri med ett obändligt frihetsbudskap. Konstnären Ulf Trotzig har kommit till Borås.

Ett kliv in från Busstorget till Flaménska galleriet. Där går en äldre man omkring bland tavlor som väntar på hängning inför lördagens vernissage. Han är inte så reslig till växten, men hans ryktbarhet är desto större.

En av Sveriges främsta modernister, är det du?

– Haha, det vet jag ingenting om, skockar mannen blygsamt.

Men nog är det så. Ulf Trotzig; bland våra mest etablerade konstnärer, född 1925 och still going strong. Hans bilder finns representerade världen över, från Moderna museet i Stockholm till The Congress of Library i Washington och Bibliothèque Nationale de France i Paris. Och nu gästar han alltså Borås med ett urval av måleri, teckning och grafik.

– Det känns utmärkt att komma hit. Det är vackra lokaler här, säger han om Flaménska. Och avslöjar att det var ett tag sedan hans förra besök i stan.

– Jag har inte ställt ut i Borås sedan 1949, det var en elevutställning från Valands målarskola. Sedan dess har jag inte varit här. Borås såg helt annorlunda ut, det var en trästad på den tiden.

Ulf Trotzig är ursprungligen från Jämtland, men utbildade sig på Valand i Göteborg. Efter sin examen 1951 begav han sig, som så många med konstnärliga ambitioner, till Paris.

– Då var Paris centrum för konsten, det var väldigt spännande. Det var en brytningstid då konsten gick över till det nya abstrakta. Och så levde många av de stora spännande människorna fortfarande, som Picasso. Om man som jag upplevt ungdomen som isolerad i Sverige under kriget, var det som att komma ut i världen på ett sätt man inte kan förstå idag. Det var en oerhörd frihet.

Fler andra bemärkta svenskar åkte också till Paris på 50-talet. Som Pär Rådström, Lars Forssell, Slas…

– Ja, Slas träffade jag många gånger. Det var en väldigt rolig man.

Ulf Trotzig stannade länge i Frankrike, han återvände till Sverige först när det blivit 70-tal.

Idag bor han i Lund under vinterhalvåret och tillbringar sina somrar på Öland. Hans målningar ger ett kraftfullt, explosivt intryck. Fåglar och landskap är återkommande motiv på utställningen.

– Men jag står inte ute och målar. Mina landskap är inre landskap, minnen av sådant jag sett. Jag sysslar med färg och rörelse, det är vad som intresserar mig med måleriet.

Varför fåglar?

– Fåglar har alltid intresserat mig, de är en sorts frihetssymbol.

Friheten är central hos dig.

– Ja, svarar Ulf Trotzig och förklarar sin oro över utvecklingen i samhället och världen. Främst är det miljöförstöringen som skrämmer honom.

– Det är inte roligt att läsa i tidningarna om ständigt nya larmrapporter. Almarna dör, ekarna är sjuka. Det är väldigt olustigt. Själva måleriet är en protest. Jag vill visa att detta finns och bör bevaras, säger han.

Och tillägger resolut:
– Trots allt: man kan måla

(Borås Tidning 2009-03-14)

Talmud inspirerade uppmärksammad debut

Publicerad den av
Svara

En gråkall tisdag i Stockholm. Sara Mannheimer kommer cyklade till Skeppsholmen där vi bestämt träff vid Moderna museet. Hon ställer sin cykel utanför huvudingången.

I museets restaurang spelar ett jazzband för lunchgästerna. Vi söker en lugnare plats och slår oss ned i ett hörn på det angränsande kafét.

– Ett tag gick jag hit ganska mycket i början av min period i Stockholm. Jag minns några fina utställningar under David Elliots tid som chef. Men nu har jag backat lite från konsten. Jag var betydligt mer på gallerier förr, säger hon.

Sara Mannheimer är konstnär till yrket och driver sedan några år tillbaka en egen glashytta, Stockholm heta glas. Ursprungligen är hon från Lund, men växte upp i Göteborg. Till huvudstaden flyttade hon 1998 efter tio år av studier utomlands. Amsterdam, Tjeckien, USA. Var även ett år i det småländska glasriket.

Det låter som du haft ett kosmopolitiskt liv?

– Ja, det råkade bli det. Jag levde nog väldigt impulsivt och följde den väg som kom.

Förra våren debuterade Sara Mannheimer med romanen Reglerna, som lovordades av många kritiker. ”Intagande och övertygande… oavlåtligt underhållande för läsaren”, tyckte exempelvis BT:s recensent Peter Viktorsson. Och sedan blev boken dessutom nominerad till BT:s debutantpris.

Hur gick din väg från glas till skrivande? 

– Det var snarare från skrivande till glas och sen till skrivande. Skrivandet har följt mig i alla år mer eller mindre intensivt.

Sara Mannheimer berättar att det företrädesvis var dikter hon tidigare ägnat sig åt. Och nämner sedan att hon efter skoltiden i Göteborg faktiskt studerade ett år på Jack Kerouac School of Disembodied Poetics i Colorado.

– Jag hade tågluffat och träffat någon från den skolan. Det lät häftigt… Direkt från gymnasiet till den miljön. Allen Ginsburg och William Burroughs kom och föreläste. Men jag hade aldrig haft beatnickarna som idoler under mina tonår. Det var inte därför jag sökte mig dit. Det var mer för att ge sig iväg från något känt till något okänt.

Men oj, hur var det att träffa en legend som Allen Ginsburg?

– Ginsburg var väl inte världens bästa pedagog. Han var lite trött då. Han hade redan haft sitt roliga och kände nog inte någon stor entusiasm.

Vad tycker du då om Jack Kerouac?

Sara Mannheimer svarar med ett leende:
– Det pinsamma är att jag aldrig egentligen har läst honom. Han är lite för förutsägbar.

Det kan man emellertid inte säga om Reglerna, som är en säregen skildring av en ung kvinnans utvecklingshistoria. Vi får i bokens tre avsnitt följa hennes försök att bemästra och kontrollera sitt liv från intagandet av föda, till kärleken och erotiken, till rollen som mor och sedan det konstnärliga skapandet.

I allt följer det namnlösa jaget ett egenhändigt uppställt regelsystem, vars komponenter inte sällan är motstridiga och orsakar en hel del förvecklingar. Det hägrande målet för romanjaget är att ”skapa skapelsen levande” för att kunna ”ta emot det fantastiska som kan komma att komma”.

– Jag hade aldrig planerat att jag skulle skriva en ”roman”. Det var vad texten till slut kom att kallas. Jag är fortfarande tveksam till genren för egen del. Jag ser mig inte som någon romanförfattare. Det var mer som att jag följde texten. Den avgränsade sig inte på det sättet som dikterna hade gjort. Och sedan gick texten in i en allt mer narrativ form…

Mitt intryck av Reglerna är att den är påfallande välkomponerad. Men du har alltså inte haft något schema?

– Nej, faktiskt inte alls. Det var bara slutet som kom i ett tidigare skede. Annars var skrivandet väldigt successivt, jag var öppen för infall och vägar som dök upp. Jag kan nog inte tänka mig något annat sätt att arbeta, även om det skulle vara skönare att vara mer rationell. Det skapar mindre ångest.

– Men en stor del av det konstnärliga arbetet för mig går ut på att finna något sant hos mig själv som legat gömt och osagt, att söka språk för det oformulerbara.

Du öppnar boken med ett kosherråd ur Andra Mosebok, att man ”inte skall koka en killing i dess moders mjölk”.

– Det kändes talande och ändå motsägelsefullt. Speglingen av modern och dottern i boken… att hålla i sär och inte hålla isär.

Jag uppfattar det som en nyckel. Citatet pekar mot de sista sidorna och knyter finurligt ihop berättelsen.

– Ja, en sådan koppling skulle man kunna göra. Det finns en skräck tror jag hos de flesta föräldrar att man ska föra över just det som man minst av allt vill föra över till sina barn. Men man måste lita på att alla människor hittar sin väg ur det svåra, även de som står en allra närmast.

Det är väl knappast en slump att antalet regler som huvudpersonen bundit sig vid är lika många som Bibelns tio budord? 

– Nej. Jag fick tag på tonen i boken genom Talmud, den judiska traditionens kommentarer till Gamla Testamentet, Toran. Jag slogs av den enorma detaljrikedomen i Talmuds väldiga textmassa. Bara att man tillåts älta detaljerna på ett sådant sätt! Det fick mig att tänka på mitt eget förhållningssätt till de regler jag själv lever efter. Vad är det för saker som styr mina beslut, min ångest och ambivalens?

Kan man tolka din karaktär i Reglerna som driven av ett slags behov till mystifiering av tillvaron?

– Hurdå, menar du metafysiskt? Som jag tänker mig är det i ett mer konstnärligt perspektiv, förhållandet mellan människan och skapandet. Grundfiguren är den ganska banala idén att man någon gång ska skapa det ultimata konstverket. Att man någon gång ska komma ikapp sin eventuella kapacitet.

– Men i praktiken blir det problematiskt att projicera på framtiden, att ständigt gå med ett slags längtan och tilltro till det som ska komma. Det skapar en icke-närvaro i nuet.

Men det finns ändå en religiös känsla i texten.

– Jag har nog alltid på något sätt känt mig religiös, men jag är osäker, det är lätt att det blir väldigt otydligt vad man menar. Att min tillvaro står i kontakt med oöverskådliga rörelser, långt bortom min egen kontroll, det tror jag. Men jag betraktar mig inte som troende. Jag tillhör ingen församling.

– Kanske blir konsten och skrivandet ett sätt att söka den här gåtfulla dimensionen, kanske är det bara något undermedvetet jag letar efter. Men någon form av mening med livet, eller kanske bara ett sätt att bearbeta förlusten av mening, är det nog. Konsten ger ju också ett bräckligt löfte om att man lämnar spår efter sig vilka förhoppningsvis lever vidare för att möta de ännu ofödda.

Huvudkaraktären har vissa gemensamma drag med dig själv. Du är också glasblåsare, har en dotter…

– Jo. Men det är ingen självbiografi, ingenting dokumentärt. Boken skildrar snarare en inre språklig resa. Många händelser och karaktärer är helt uppdiktade.

Vi ska alltså inte göra det klassiska misstaget att förväxla Sara Mannheimer med bokens jag?

– Nej. Det är klart att den karaktären bor i mig. Men jag befolkas i så fall av betydligt fler, en människa är ju tröstlöst komplicerad.

Några favoritförfattare som inspirerat dig?

– Jag har fasat för den frågan. De är så många och disparata. Och det är nog bäst att vi inte går in på mina bildningskomplex nu när vi är i slutet av av den här intervjun.

Har du någon uppföljare till Reglerna planerad?

– Nej. Ingen uppföljare.

OK, fel ord. Jag menade en ny bok.

– Det hoppas jag. Jag skriver, men vet inte vad det kommer att bli än.

(Borås Tidning 2009-02-16)

Tre temperament tar tempen på konsten

Publicerad den av
Svara

Hur står det egentligen till med konstklimatet i Borås? Har konsten något uppdrag? Ska konsten förändra samhället? Eller vad ska vi ha den till? Och hur avgör man vad som är bra eller dålig konst?

Jag förde samman konstnärerna Ulla Zimmerman och Eva Hild samt konstvetaren Bengt-Göran Johansson för ett samtal om det aktuella läget på konstfronten.

Om vi börjar med konstmuseet i Borås. Dess roll har skiftat genom åren. Ett tag skulle museet främst lyfta fram våra egna lokala konstnärer. Ett tag har krutet lagts på att ta in mer impulser utifrån. Hur ser ni på detta? 

Ulla Zimmerman: Jag tycker du har lite fel. Jag var med när Tomas Lindh var museichef. Han hade förmågan att se bägge delarna. Han hade både kunskapen och utåtblicken och samtidigt en stor känsla för vad som fanns här i skogarna kring Borås. Det har ingen haft sen dess.

Inte nu heller? 

Ulla Zimmerman: Nej. Apropå konstlivet här tycker jag det är intressant att man från konstmuseets sida inte besöker Flaménska, som är galleriet för konstföreningen i Sjuhäradsbygden. När det gäller Ålgården är jag inte 100 procent säker. Men jag vågar nog säga att man inte går dit heller. Konstmuseet besöker bara Jeanette Ölunds galleri, och inget skugga över detta galleri som har mycket fina utställningar. Men är man tjänsteman borde det vara ens plikt att besöka alla tre gallerier i Borås. Att inte göra detta är tjänstefel. Någon jävla ordning ska det vara!

Bengt-Göran Johansson: Jag håller med dig delvis, Ulla. Det står i stadgarna att konstmuseet har en skyldighet att visa det lokala. Och även det regionala, regionen får man inte glömma bort. Tomas Lindh hade en väldig förmåga att hitta rätt. Han sökte också aktivt upp konstnärer när de var nya. Därför kunde han köpa saker ganska billigt innan konstnärerna hade slagit igenom. Tomas Lindh var den första i landet som gjorde en museal utställning med Dick Bengtsson, som därefter visades på Moderna museet. Detta tycker jag säger en del om Tomas hållning.

Borås konstmuseum spelar inte samma progressiva lokala roll längre, menar ni?

Ulla Zimmerman: Snyggt och prydligt har konstmuseet istället inrättat en mindre balkong som heter Galleri 7. Det är liten plats för oss runtomkring… Det är ju inte klokt! Hur upplever du det, Eva?

Eva Hild: Jag tycker att Galleri 7 är en möjlighet att visa på det lokala, särskilt om man kan använda det som ett experimentellt rum, som tanken är. Önskvärt vore ett mer avgränsat rum, som inte interagerar med resten av utställningarna. Konstmuseet är verkligen en tillgång i kulturhuset! Jag bodde inte här under Tomas Lindhs tid, men jag minns uppmärksamheten och såg några av utställningarna.

Ulla Zimmerman: Då var konstmuseet navet…

Bengt-Göran Johansson: Borås konstmuseum är ett av de förnämsta i landet, mycket tack vare Tomas Lindh. Hans utställningar drog inte alltid en massa folk. Men det han ville visa var absolut konsten! Idag har jag en känsla av att kulturnämnden utgår från att museet främst ska ha en oerhörd mängd besökare. Och då har man gjort utställningar som i grunden inte är rena konstutställningar som Astrid Lindgren till exempel.

Tanken är att slipa ner museets trösklar för att locka allmänheten till mer renodlade konstutställningar framöver. Är inte det en bra idé?

Bengt-Göran Johansson: Det är ganska svårt att säga. Men jag är mycket tveksam. Jag hade hellre föredragit en satsning på den nutida konsten. Det är sånt som ska visas på museet. Men skulpturbiennalen som anordnats under året har varit en innovativ händelse för kommunen, som rätteligen kan göra Borås till en skulpturstad.

Eva Hild: Jag tycker det är spännande med elitism kontra populism. Ska museet visa global konst eller lokal? Det kommer att behövas både-och!

Bengt-Göran Johansson: Frågan handlar inte om lokal eller global. Det är absolut inte så jag menar. Men det är jätteviktigt att museet någon gång visar en lokal konstnär och låter denne få hela utställningshallen. Detta saknar vi idag.

BT:s konstkritiker Rolf Haglund menar att Sjuhärad just nu upplever en guldålder. Här skapas konst som håller minst lika hög klass som, låt säga, i Berlin. Hur upplever ni det?

Ulla Zimmerman: Det är svårt att uttala sig om detta när man sitter mitt i det. Varför skulle det vara annorlunda här än i Berlin? Men jag tror inte vi har perspektiv ännu att avgöra det. Kanske om 50 år eller så.

Eva Hild: Världen är så global att man kan sitta i Berlin eller i västgötaskogarna och det kan bli precis lika bra. Hamnar man i Berlin och i ett visst typ av driv och konstklimat, så kanske man arbetar på helt annat sätt än om man sitter här och jobbar på.

Bengt-Göran Johansson: Det har ingen betydelse var konsten tillverkas överhuvudtaget. Om det är på en mindre plats eller om det är på en större ort. Vi har idag kontakter på ett helt annat sätt än förr.

Eva Hild: Däremot har livserfarenheten stor betydelse. Åker man till New York och det ger en input så är det självklart att man blir påverkad.

Vad är då bra och dåligt konst? Finns det någon slags objektiv estetiskt norm att döma efter? 

Ulla Zimmerman: Dålig konst är inte konst, utan då är det något som är ytligt och kommersiellt, något som inte berör och förlöser som konst ska göra. Jag tror att det är omöjligt med en objektiv estetiskt norm, jag har i alla fall aldrig hört talas om någon. Men Lars Ahlin har sagt att ”konst är artikulation av apostroferingar”. Alltså att man artikulerar tilltalet. Det ligger något i det. Men det är med ett leende jag säger det. Jag tror inte att det finns någon som kan svara på din fråga.

Eva Hild: Det jag upplever som bra konst är det som berör mig på ett eller annat sätt. Där finns ett språk som är svårt att sätta fingret på.

Bengt-Göran Johansson: Där har du en definition. Konsten är ett språk som man kommunicerar med. Och det går aldrig att konkretisera. Jag vill göra tillägget: erfarenhet är också viktigt med vad som är bra konst. Men också att man har en hållning till konsten. Jag vet vad jag får av Ulla, jag vet vad jag får av Eva. Det är också en beröring.

Ulla Zimmerman: Får jag vara lite uppkäftig nu? Är den här frågan intressant egentligen? Det blir sådana subtiliteter. Jag tror ingen av oss kan sitta här och säga, det här är dålig konst eller bra konst. För vi är individer och det är subjektiva upplevelser. Jag håller helt med om erfarenhetens betydelse, men jag vill tillägga kunskap också.

Eva Hild: Jag har brottats mycket med frågan om det är okej att utöva konst, om jag är tillräckligt nyttig för samhället. Men jag tror att man måste komma fram till att konsten har en väldigt stor betydelse för många människor. Jag kan bidra med något genom att verka professionellt. Jag ser mig som en forskare, som en undersökande människa som levererar en slags kunskap. Vem vet om det kan bli användbart för oss på ett helt annat sätt om 50 år?

Bengt-Göran Johansson: Har man som konstnär en hållning och är ärlig mot sig själv har man ett absolut berättigande. Du behöver aldrig fråga samhället om det är rätt i det du gör, ekonomiskt. Det är bara att samhället avlönar konstnärer förbannat dåligt. Det är akilleshälen för en utövare.

Ulla Zimmerman: För att komma in på samhällsekonomin och dagens undergångsstämningar. Det här är möjligen livsfarligt att säga men det kanske inte är alldeles fel att det blir slut på ”shop til you drop”, som jag inte förstår hur man kan ha som livselixir.

Att lågkonjunkturen rider spärr mot konsumismen, menar du? 

Ulla Zimmerman: Jag förstår att det låter för jävligt för alla som varslas. Men om du ser det långsiktigt kan det finnas något bra i krisen också. Det är kanske nu man kan upptäcka andra värden, värden som förlöser. Jag tycker om det ordet och hoppas att mina bilder kan förlösa några. Jag tror att det finns en längtan efter ett djupare innehåll än att slasa runt på dessa jättelika shoppingcentra och fylla sina korgar. En andlighet, eller vad man vill kalla det.

Eva Hild: Naturligtvis är det jättenegativt när människor förlorar sina jobb. Men å andra sidan, när samhället saktar ner får vi kanske möjligheten att fylla på i andra änden i det tomrum som skapas när vi inte längre är så uppfyllda av konsumismen.

Bengt-Göran Johansson: Det är då kulturen har en chans att återhämta sig. Då finns ett lugn, även om det finns en oro hos dem som blir utan arbete. När man inte kan konsumera på samma sätt blir kulturen en naturligare del. Jag menar, du kan alltid gå och låna en bok. Framför allt, du har alltid chansen att uttrycka dig.

Men i lågkonjunkturer brukar kulturen vara bland det första som samhället skär ner på?

Bengt-Göran Johansson: Jag har tjänstgjort inom den offentliga sektorn och jag vet i grund och botten hur det fungerar. Det går inte att komma ifrån att det är kulturen man skär på. Och jag tror det är likadant inom den privata sektorn. Det är nästan lite motsägelsefullt det vi har talat om. Men ändå som konsument…

Eva Hild: Det är intressant att jämföra vilken status kulturen har i förhållande till teknik exempelvis. Där skulle man aldrig få för sig att skära. Teknik ska snarare alltid lyftas för att utvecklingen ska rulla på.

Nu när bilindustrin går dåligt i Västsverige ropas det på ekonomiska stimulanspaket. Vi kanske skulle behöva ett stimulanspaket för kulturen?

Eva Hild: Den behöver alltid stimulanspaket (skratt).

Ulla Zimmerman: Vi konstnärer kan också fylla en väldigt viktig funktion att vara en förmedlande länk till konsten. Det som varit bekymmersamt, under min uppväxt i alla fall, har varit att det finns något som kallas ”finkultur”. Och då är det många som ställs utanför.

Du vill alltså se att konstnärer inte enbart ställer ut verk, utan även för samtal med betraktaren och fungerar som en guide in i konstvärlden?

Ulla Zimmerman: Ja, precis om man kan och vill. Själv har jag varit ute på arbetsplatser i över tio år och haft små utställningar på olika teman. Där handlar det om att få människor som säkert aldrig varit på något konstmuseum att titta, tycka och känna. Jag tror inte att jag gör någon jätteinsats, men jag gör kanske en liten bit i alla fall.

Det låter ju fint. Men vem ska betala för detta? 

Ulla Zimmerman: Det ska vi skattebetalare göra. Och ju fler människor man kan nå, så uppstår i förlängningen en process där dessa människor röstar och ser till att det kommer fram fler kulturintresserade politiker.

Eva Hild: Konstnärer kan verka på många olika sätt. I det här fallet är du Ulla en förmedlare, din verksamhet har ju också den delen. Men det behövs också spjutspetsar. Ska konstnärer även få stänga in sig, göra sitt och aldrig öppna dörrarna? Det här är en balansgång och jag tycker att bägge delar måste finnas.

Har konsten någon uppgift? Ska den förändra samhället? Eller räcker det att konsten bara är?

Ulla Zimmerman: Klart att konsten ska förändra samhället. Det tror jag väldigt mycket på.

Bengt-Göran Johansson: Självklart ska konsten vara progressiv och utmanande. Det talas ofta om att det är tekniken som leder samhällsförändringen. Men ställ istället frågan: varför ska inte kulturen leda samhällsutvecklingen?

Eva Hild: Jag tror att konsten kan vara en del i utvecklingen. I vårt mångkulturella samhälle finns konsten både som en gränsöverskridare, och i det lilla sammanhanget som en identitetskapare. Det är viktigt i en tid då världen upplöses och har blivit så oerhört global.

Ulla Zimmerman: Jag bara väntar på ordet förståelse också. Men jag tycker det är bra. Konsten knyter oss samman.

Bengt-Göran Johansson: Jag vill tillägga att kulturarbetare inte är så öppna för saker som krig. Jag tror att världen skulle se bättre ut om den vore mer humanistiskt-kulturellt orienterad.

Eva Hild: Men snälla! Jag tycker det blir så jobbigt om man påstår att konsten kan lösa allt. För så är det verkligen inte. Konsten är en del och har så olika syften! När du Bengt-Göran säger att konsten gör människor bättre det är inte alls säkert. Konsten ifrågasätter, vrider och vänder på begreppen…

Bengt-Göran Johansson: Men det finns humanism i konsten som ändå är en styrande faktor.

Eva Hild: Konsten är inte bara estetisk och fin, konsten är inte alltid medhårs. Jag förstår att du inte motsätter dig det. Men konsten är inte till för att lösa världens problem. Däremot att bearbeta mänskliga erfarenheter.

(Borås Tidning 2008-12-28)

Böcker på hjul

Publicerad den av
Svara

Bokbussen i Sverige fyller 60 år. Den första startade i Borås 1948. Hur fungerar verksamheten idag? Christian Dahlgren har tagit en tur med det mobila biblioteket.

Klockan har precis slagit åtta, det är fortfarande mörkt och regnet häller ner över Borås. Från Kulturhusets takförsedda parkering rullar ett bibliotek på hjul ut i den tunga morgontrafiken. Bokbussen är i aktion.

– Rent maskinellt går den bra. Men rosten har börjat krypa in i balkarna, säger chauffören Dan Alexandersson lite bekymrat om den tjugo år gamla Volvobussen som hittills avverkat 33 500 mil.

– Vi fick den här bussen samma år som jag började, 1988. Så nu känns den nästan som min egen buss, säger bibliotekarien Ulla Rosberg med ett skratt.

Hon sitter bredvid i förarutrymmet och berättar att Borås stadsbibliotek då, under slutet av 80-talet, hade tre bokbussar i drift. Idag finns bara denna enda kvar, vars uppgift är att fungera som ett komplement till skolbiblioteken runt om i kommunen.

Varje tisdag ojämna veckor är det Svaneholmsskolans tur. Det är dit färden går nu. Bussen kränger lätt medan vi skumpar fram längs Varbergsvägen.

– Det är ett populärt inslag bland eleverna när vi kommer. Det händer något utöver det vanliga. Jag tycker det är roligt att jobba på bokbussen. Stressigt, men roligt, säger Ulla Rosberg.

Efter tjugofem minuter är vi framme. Bokbussen backar upp framför skolingången. Det ljusnar sakta utomhus.

På Svaneholmsskolan går elever mellan årskurs 1 och 6. De får besöka bokbussen enligt ett i förväg uppgjort schema. Varje klass har ungefär tjugo minuter på sig att gå loss bland hyllorna. Barnen på Svaneholms förskola ska egentligen vara först ut. Men denna tisdag har ordningen blivit omkastad. När dörrarna öppnas är det en grupp ivriga 3:or som kliver ombord.

Ulla Rosberg och Dan Alexandersson kopplar upp sina datorer bakom den lilla disken framme i bussen. De tar emot beställningar, lån och tillbakalämnade böcker. Högarna växer snabbt.

En flicka som heter Julia har beställt en bok om ”50 läskiga tips” inför Halloween. Men den helgen har ju redan passerat.

– Vill du ha den ändå, frågar Ulla Rosberg.

– Nä!

Julia skakar bestämt på huvudet och försöker hitta något annat. Under tiden sitter en av hennes klasskamrater, Lukas, på en bänk och bläddrar i en färgglad bok om bilar. Hans passion ligger emellertid åt ett annat håll.

– Jag gillar rekordböcker. Fast den där är för gammal, säger han pekar på Guiness rekordbok från år 2000.

– Men jag har beställt 2009 nu!

Tredjeklassarna försvinner och in kommer 5:orna. En glad kille med AC/DC-mössa håller två böcker i serien om Bert i handen. Bokbussen tycker han är en finfin idé:

– Det är bra att man kan låna böcker gratis.

Stämningen i bussen är hög mellan varven. Det märks att eleverna uppskattar besöket, även det kan bli trångt om utrymmet. En ny kull ramlar in, denna gång är det barnen i andra klass. Åttaårige Martin lånar en festlig bilderbok, Köttbullematchen.

– Min storebror sa att den är kul. Jag kan inte läsa så bra ännu. Tittar hellre på bilderna. Fast dataspel är roligare än böcker.

Klockan närmar sig tio. Dörrarna stängs för en stunds kaffepaus. Det är skönt att vila huvudet ett tag i tystnaden efter ungarnas stoj och stim.

Ulla Rosberg bjuder på lussekatter till kaffet från bokbussens egen bryggare. Hon är en smula bekymrad över undersökningar som visar att de ungas läsning minskat under senare år. Både skolan och hemmet spelar en stor roll för vilken relation barnen får till böckernas förlovade värld.

– Det är viktigt att föräldrarna läser högt för sina barn, men vi lever i stressigare samhälle där tiden inte verkar räcka till. Lite mer högläsning och lite mindre dataspel vore nog bra, menar hon.

I bokbussens hyllor finns ungefär 2000 böcker. Facklitteratur om hundar, hästar och andra djur är väldigt poppis. På skönlitteraturens område är det främst deckare och fantasy som gäller. Harry Potter-fenomenet har uppenbarligen haft ett starkt inflytande för den yngre generationens preferenser.

– Astrid Lindgren är inte lika mycket i ropet längre. Under 100-årsjubileet kom en ny våg. Nu har dock efterfrågan gått tillbaka igen, berättar Ulla Rosberg.

Kaffekopparna dukas undan. Dags för ännu en grupp elever som lotsas in av sin klassföreståndare.

– Vi har ett gammalt bibliotek på skolan. Här kan barnen hitta nyare titlar. Vi kan också specialbeställa böcker om vi har något särskilt tema i undervisningen, säger läraren Caroline Törnquist uppskattande.

Visarna drar sig mot halv tolv. Bokbussen stänger butiken.

– That’s it, säger Dan Alexandersson och summerar förmiddagens skörd: 126 utlånade böcker.

– Det här var en av de lugnare turerna. Vanligtvis brukar det bli 180-190 lån i snitt när vi är i Svaneholm. Hur många lån vi har totalt från bussen? Omkring 40 000 per år.

Han sätter sig bakom ratten igen, startar den mullrande dieselmotorn och svänger med van hand ut bokbussen på vägen. Regnet slår mot den stora vindrutan.

Nästa dag väntar skolan i Sparsör.

(Borås Tidning 2008-12-05)