Stoppa pressarna! Breaking news från vetenskapens frontlinje!
Svenska Dagbladet rapporterar:
Historia skrevs i dag vid partikelfysiklaboratoriet Cern. Forskarna lyckades för första gången kollidera Björn Ranelid med nära ljusets hastighet i den berömda Big Bang-maskinen. Därmed har fysikernas sökande efter att förklara universums uppkomst börjat på allvar.
(Detta var ett typiskt internt kulturmaffiaskämt. För er som upplever en känsla av exkludering finns nyckeln till förståelse här.)
Nyligen bötfälldes en privat TV-kanal i Turkiet för visning av den tecknade serien Tintin utan att ha pixlat kapten Haddocks pipa. De turkiska myndigheterna ansåg att Haddocks bolmande sände fel röksignaler till barnen.
Sånt händer aldrig här. Vi är ju inte Turkiet, gudskelov. Svenska staten avhåller sig från att ingripa mot företeelser som tobak, alkohol och svordomar i barn- och ungdomskulturen. Ingen dras i domstol för dylika ting. Absurda tanke. Tänk vilket ramaskri det annars skulle bli.
Istället idkar våra förlag frivillig självcensur med liv och lust. Det har gått så långt att författarna börjar kvävas av moraliserandet, enligt ett reportage i tidskriften Vi läser.
”De unga redaktörerna är så politiskt korrekta. Jag fick inte ens skriva att gubbar satt och rökte på kafé i Milano i Ludde gör en Zlatan”, suckar Viveca Lärn som nu överväger att lägga av med barnlitteraturen.
Inger Brattström skrev i en ungdomsbok om hur en 16-åring drack starköl. Det skulle hon aldrig gjort. Förlaget krävde ändring till lättöl. Frida Nilsson tvingades stryka ett avsnitt där en gubbe blev salongsberusad av pilsner. Först när hon tagit ifrån gubben pilsnerflaskorna och skrivit att han förätit sig på geléhallon (!) kunde boken gå i tryck.
Löjligt och beklämmande, kan tyckas. Samtidigt sticker det lite i näsborrarna av unken morgonluft från 30-talet. Vad säger det om vår tid när gamla etatistiska rottingidéer om folkuppfostran und gesundheit tagits till heder av marknadskrafterna? Hotet mot den konstnärliga friheten kan uppenbarligen ha fler skepnader än islamistiska angrepp på Lars Vilks och hans blasfemiska rondellhund.
Uppdatering:
Missa inte När MÅLLGAN griper in, träffsäker och mycket rolig satir signerad ”Ankan” i Expressen här.
Den franske sociologen Pierre Bourdieu skrev några år före sin död en liten tänkvärd stridsskrift, Om televisionen (Sur la télévision, 1996). Han såg TV som det största, mäktigaste och mest inflytelserika av alla medier. Således var det TV som satte normen för berättelserna om världen. Och detta var så gott som uteslutande av ondo.
Ty mediets hårt uppdriva jakt på tittarsiffror, dess skamlösa ytlighet, villigheten att till varje pris underhålla och behaga, fick televisionen att bli ”ett verkligt hot mot alla former av kulturproduktion”. Liksom även en fara för ”det politiska livet och demokratin”.
Kort sagt: TV tillber enbart den råa kommersialismen, vilken tenderar att urholka alla värden och trivialisera allt.
Skurvat, måhända. Men det veritabla kloakutsläpp som väller ut genom våra TV-apparater varje dag, dygnet runt, gör onekligen att man inte kan undgå att ge Bourdieu visst pessimistiskt erkännande. Att det ligger något i hans iakttagelser om televisionens marknadsnihlistiska nivillering av kulturen och politiken tycks John Lennons öde bekräfta.
Beatlesikonen har nämligen precis återuppstått. Som försäljare i TV-reklamen för Citroëns nya modell DS3 (se klippet här). Vad ska man säga? Ur led är tiden, ingenting är heligt. En av de mest legendariska, profilerade representanterna för det radikala 60- och 70-talets counterculture omvandlas till en krass bilnasare á la Hederligare Harry. Snacka om att dräneras på sitt kulturella kapital.
Tacka Yoko Ono. Det är hon som gett bilmärket grönt ljus för reklaminslaget. Sonen Sean ursäktar tilltaget enligt följande:
”Nu har jag sett reklamen och jag förstår att folk är upprörda. Men det var aldrig pengar som låg bakom beslutet, förhoppningen var att pappa på det här sättet skulle förbli en viktig person i offentligheten. Reklamen riktar sig till unga, det finns få kommunikationsvägar som är så effektiva som TV.”
Tråkigt då att familjen Lennon uppenbarligen inte läst sin Bourdieu.
Liemannen röjer friskt bland traditionella konsumtionsmönster. Efter att skivaffärerna försvunnit in i skymningsmörkret, är det boklådornas tur att närma sig stupstocken. ”Boklöst land” larmar branschorganet Svensk Bokhandel på omslaget till sitt senaste nummer.
Enligt tidskriftens kartläggning börjar boklådorna att falla som käglor i vårt avlånga land. I 141 kommuner är konkurrensen obefintlig, eftersom det blott existerar en enda bokhandel på orten. Än värre är situationen i 96 andra kommuner. Där finns ingen boklåda kvar alls längre.
Vilken tur då att nätet finns, eller hur? Där kan alla människor, var som helst, när som helst, få tag på vilken bok som helst. Sortimentet är inte bara förkrossande överlägset. Böckerna är så mycket billigare också.
Surt för Wettergrens och Bokia. Men bra för oss som gillar att berika livet med att spendera våra slantar på litteratur.
I SvD pågår en debatt om borgerlighetens förmodade brist på intellektuellt djup. Kristdemokraterna, som nyligen manade till korståg mot kulturelitens konstigheter och bland annat krävde att tidningarnas kulturredaktioner skulle skriva om dansbandsmusik, må ha bäddat för det. Men känner sig uppenbarligen ändå både träffade och sårade av kritiken.
I ett inlägg vill därför Göran Hägglund motbevisa anklagelserna. I KD har man minsann också något innanför pannbenet – till och med mer än de flesta! Hägglund hävdar sturskt att KD:s principprogram är det ”mest kvalificerade idépolitiska dokument något svenskt parti idag kan uppvisa”.
Som så ofta hos den trängde, tar han även till det klassiska greppet med namedropping och menar vidare att ”det självständiga tankearbetet hos sådana som Thomas av Aquino, Jacques Maritain och Wilhelm Röpke, leder mig till att kalla mig just kristdemokrat och ingenting annat”.
Ojdå, vilken klipsk kille… Frågan är väl om inte SvD:s kulturredaktion härmed lockat stackars Hägglund i fällan så det sjunger om det. Genom att provocera honom till en plötslig iver att demonstrera intellektuellt djupsinne och idépolitisk överlägsenhet framstår han inte bara som tämligen patetisk. Någon som så gääärna vill vara one of the boys i det kulturella finrummet.
Hägglund lyckas även distansera sig från sin mest omhuldade målgrupp. Ni vet, den där köksbordssittande, dansbandsälskande, Liza Marklundläsande kategorin som KD kallar ”verklighetens folk”. Jag menar, försök få dem att rata Melodikrysset för några timmars studier av Sveriges ”mest kvalificerade partidokument” eller en medeltida skolastiker som Aquino.
Senaste veckan har ryktet spridits likt en löpeld genom musikvärlden: Abbey Road är till salu!
Ägaren, det förlusttyngda skivbolaget EMI, skulle avyttra den legendariska studion i London för att kunna betala sina skulder.
Beskedet kom som en smärre chock, inte minst för Beatlesfansen. Inspelningslokalerna där The Fab Four skapade sin odödliga musik är ju närmast helig mark.
Även Pink Floyd, U2, Glenn Miller och många, många andra storheter har varit aktiva där sedan studion invigdes 1931.
Vad väntade nu? Skulle Abbey Road gå i graven? Reaktionen blev en storm av oroliga röster och upprörda protester. Svaret kom från EMI i söndags: Nej, studion säljs inte. Däremot söks investerare för att utveckla verksamheten.
Okej. Räddad. Men för säkerhets skull fattade den brittiska Labourregeringen beslut om att K-märka Abbey Road. Motivet var dess ”enorma kulturella värde”.
Man kunde bara önskat att vår svenska regering varit lika alerta när ABBA:s världsberömda Polarstudio i Stockholm, flitigt frekventerad av alla från Led Zeppelin till Ulf Lundell, hotades av nedläggning.
Ekonomin knäcktes av en saftig hyreshöjning från fastighetsägaren och finansiell hjälp från privata aktörer uteblev. Vädjanden till Riksantikvarieämbetet föll på hälleberget, tjänstemännen på Kulturdepartementet segade med ärendet tills det var för sent, dåvarande kulturminister Marita Ulvskog (S) visade noll intresse.
Våren 2004 var slaget definitivt förlorat. Studion revs, lösöret auktionerades bort. En unik del av svensk och internationell kulturhistoria – utplånad.
Vi kan enbart gissa hur det hade låtit i Storbritannien om Abbey Road-studion förvandlats till vad Polar är idag. Ett gym.
Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck måste definitivt ha svarat för 1600-talets främsta forskarbragd.
Efter idogt historiskt undersökningsarbete slog han 1679 världen med häpnad. Enligt Rudbecks banbrytande rön i verket Atland eller Manheim fanns helt enkelt ingen tvekan om saken: det mytomspunna Atlantis var i själva verket Sverige!
Som om inte detta vore fantastiskt nog, levererade Rudbeck även otvetydigt halsbrytande bevis för att alla civilisationer av betydelse kunde knytas till vårt avlånga land i Norden. Att Egyptens faraoner hade äkta svenskt kunglig blod i sina ådror får dessutom nu anses fullkomligt klarlagt.
Ty efter avancerade DNA-tester av Tutankhamuns kvarlevor visar resultaten att denne gudaliknande forntida monark hade gomspalt och klumpfot, led av krämpor i ben och fötter, samt måste släpa sig fram med käppar.
Vilken strålande triumf för göticismen! Därmed är det ju uppenbart att Tutankhamun måste vara släkt med en av Sveriges största hjältekonungar: Erik den läspe och halte.
Anfäkta och anamma! Kapten Haddock får inte längre använda sin pipa.
Den koleriske sjöbjörnens rökvanor har nämligen retat upp myndigheterna i Turkiet. Där har en privat TV-kanal visat den tecknade serien Tintin utan att ha censurerat bort Haddocks bolmande. Det skulle man aldrig ha gjort. Straffet blev dryga böter.
Anledningen till ingripandet är att Turkiet vill förebygga tobaksskador. Men aldrig så vällovliga syften är sällan någon garanti mot triumfer i stupiditet. Är det barnet ännu fött som låter sig förledas ner i pipträsket med kapten Haddock som inspiration?
Okej, vi må skratta åt dessa dumma turkar. Dock har Haddocks icke-politiskt korrekta leverne även orsakat upprördhet och censur i Sverige. Fast då var det inte rökningen som satte känslorna i svallning. Utan den skäggige kaptenens välutvecklade kärlek till whisky. Minst lika brännbara grejer i det gamla sundhetspredikande folkhemmet, där barnen helst skulle uppfostras till avhållsamhet från fördärvliga rusdrycker.
När Tintinalbumen började ges ut i Sverige fick därför inte kapten Haddock halsa i sig Loch Lomond på känt manér. I beskäftig nykterhetsivrande anda försökte översättarna istället intala de svenska ungarna att Haddock älskade att dricka ”Kalasmust”.
Som Cornelis Vreeswijk sjöng i Getinghonung Provencale:
För övrigt e de väl ungefär
samma moralister här som där,
samma fasta normer och samma sura min…
Att hänga i TV-soffan istället för att motionera är livsfarligt. Bokstavligen. Den som sitter stilla och glor på dumburken flera timmar om dagen lider högre risk att dö i förtid, enligt en färsk larmrapport. Liemannen kikar nämligen extra noga över axeln på storkonsumerade TV-tittare både i skepnad av hjärt- och kärlsjukdomar, liksom cancer.
Men borde det då inte vara precis lika livsfarligt att häcka i läsfåtöljen? Att dagligen ägna mycket tid åt att fördjupa sig i böcker är, enligt samma logik, rimligen heller ingen hälsokur. Förutom det fysiska förfallet som boken bär i sitt sköte, har vi även alla konstiga idéer och influenser vilka riskerar förvrida huvudet på ömtåliga bladvändare.
Tag bara JD Salingers klassiker The Catcher in the Rye. Den har visserligen ansetts som en av 1900-talets bästa engelska romaner. Men hur mycket elände har den inte ställt till med? Mark Chapman läste om Salingers antihjälte Holden Caulfield och mördade John Lennon. John Hickley drabbades av samma läsupplevelse och sköt Ronald Reagan. För att bara nämna två beryktade exempel.
Trots detta slår Folkpartiet nu ändå på trumman för att öka läsningen och kräver en utredning för stärka bokens ställning i samhället – i synnerhet bland unga, förstås. FP:s man i riksdagens kulturutskott, Christer Nylander, säger i ett pressmeddelande:
”Tillgången till kvalificerad litteratur som utmanar våra sinnen, tankar och vanor är en förutsättning för en väl fungerande demokrati och en hög bildningsnivå.”
Jaha. Stalin, Hitler, Pol Pot, Ho Chi Minh och Mao Zedong var samtliga ivriga bokläsare. Staterna de styrde över lär dock svårligen kunna kallas väl fungerade demokratier. Tyskland ånjöt på sin tid den högsta bildningsnivån i världen. Vilket inte hindrade dess invånare från att rösta fram nazismen till makten, entusiastiskt starta världskrig och utrota judar i Treblinka.
Allvarligt talat. Beskäftiga pekpinnar från politiker om att folk måste läsa mer litteratur leder sällan eller aldrig till några resultat – annat än möjligen avståndstagande. Mycket lite talar för att vi skulle bli bättre människor av att läsa.
Däremot finns förmodligen en djup sanning i Horace Engdahls iakttagelse: människor som inte läser böcker är i allmänhet är ganska trista typer. Själv ser jag sparsamt på TV. Men jag utmanar gärna ödet genom att försjunka länge i någon ”livsfarlig” roman. Just nu är det Musikanternas uttåg av den gamle Pol Potdiggaren och alkoholisten Per Olov Enqvist. Sånt kan väl aldrig sluta lyckligt…
”När riktigt stora konstnärer och författare dör så slocknar intresset för deras verk i 20 år. Det är typiskt för den svenska historielösheten. Jag har gett upp försöken att förstå svensk kulturpolitik; det är för ogenomträngligt.”
Ulf Linde, akademiledamot, i DN den 10/1 apropå det plötsliga strålkastarljuset som föräras konstnären Evert Lundquist (1934-94). Denne uppmärksammas nu med en utställning på Moderna museet i Stockholm.
Christian Dahlgrens Blogg 