Kategoriarkiv: Kultur

Julen är en sinnesstämning

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/12:

Julfirandet är en gammal goding på våra nordiska breddgrader. Hur gammal vet ingen riktigt bestämt. Första gången det germanska ordet ”jul” finns historiskt belagt lär vara för 1700 år sedan i en gotisk kalender och ska ha använts i betydelsen ”fest”.

Man kan nog tämligen tryggt påstå att vårt behov av att komma samman och besvärja vintermörkret med fryntligt glammande, värme och kulinariskt överdåd är uråldrigt. Särskilt efter ett svårartat lugubert år som detta känns behovet extra starkt.

Sällan har Adolphson & Falks vanligtvis sönderspelade 80-talsdänga låtit mindre uttjatad och mer aktuell än just nu: ”Jag vill ha snötyngda hus, tusentals ljus / Kulörta kulor i drivor / Bjällerklang som ackompanjemang / På alla julens skivor, jag vill ha / Mer jul, ge mig / Mer jul…”

Javisst, mer jul! En jul i kubik, likt det grandiosa Fanny och Alexander-idealet med långdansande familj, släkt och vänner – så många som möjligt! Men sådant firande i det större formatet måste vi tyvärr låta anstå tills nästa år. Coronapandemins elaka realiteter går ju inte att traditionsenligt festa bort. Omsorgen om våra nära och kära kräver, något paradoxalt, att samlingen kring den tindrande granen hålls på sparlåga och att fysisk distans är av nöden.

Det här blir en konstig julhelg i isoleringens tecken. Jag har själv tvingats ställa in min egen familjs planerade firande, som skulle ägt rum hemma hos pappa på västkusten. Han fyller 81 år i januari. Att riskera hans hälsa är givetvis uteslutet, även om det är väldigt bistert att inte kunna umgås som tänkt.

Det bara att finna sig och söka tröst i den bästa julklappen: sedan EU:s godkännande i måndags är ett vaccin klart för användning. Kavla upp ärmarna allesammans – gissa vilken julafton vi har att ta igen, att längta efter och att se fram mot 2021! Långt dit?

Tiden går ändå ganska fort och från Correns ledarsida vill vi gärna erinra om vad USA:s ikoniske president Ronald Reagan sa om julen. Den är ”mer än en högtid, den är en sinnesstämning. Den finns hela året när tro övervinner tvivel, när hopp besegrar misströstan och kärlek triumferar över hat. Den är närvarande när vi, oavsett trosbekännelse, visar våra medmänniskor omsorg och förståelse”.

Ta hand om er. Tänd ett godhetens ljus och låt det brinna. Mörkret kommer snart att vara besegrat.

Sjöwall Wahlöö och det stora folkhemsbrottet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/12:

Får vi aldrig nog av Martin Beck? Nyligen hade två färska Beckrullar premiär på C More. Efter årsskiftet väntar oss ytterligare två. Peter Haber har därmed troget knegat i rollen som Sveriges populäraste kriminalkommissarie i 42 filmer sedan 1997. Att han orkar.

”Går det fortfarande att hitta något? Absolut. Människan är outgrundlig. Man måste söka i djupet. Och inte hitta på koko saker, som att Martin Beck blir nudist eller något sånt dumt”, säger den slitstarke gestaltaren Haber i Johan Erlandssons Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for (Piratförlaget 2020).

Martin Beck lever numera sitt eget liv. Filmerna där han figurerar i Peter Habers tolkning är ett frikopplat universum från den litterära förlagan, skapad av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. De var radikaler på yttersta vänsterkanten, stålblankt övertygade kommunister som hade idolaffischer på Mao, Lenin och Stalin i författarlyan. De förpackade sitt politiska budskap i en serie om tio böcker, utgivna mellan 1965 och 1975, som kom att revolutionera den svenska deckarlitteraturen och gjorde internationell braksuccé på kuppen.

Inspirerade av hårdkokta anglosaxiska förebilder som Raymond Chandler och Ed McBain sopade Sjöwall Wahlöö mattan med den borgerligt kodade pusseldeckaren som dittills dominerat i Sverige. Ut med Maria Langs, Stieg Trenters och H K Rönnbloms orimliga intriger och ständigt över lik snubblande amatördetektiver. In med realistiskt polisarbete, grådaskig vardag, dokumentärt anslag och trovärdig mänsklig psykologi. Genren ”Nordic noir” var född.

1971 gick deckarvärldens Nobelpris, Edgar Award, för första gången till ett verk bortom den engelskspråkiga kretsen: The Laughing Policeman som utkommit i USA året innan. Maj Sjöwall och Per Wahlöö kunde triumfatoriskt åka till New York och motta den prestigetunga utmärkelsen. Den skrattande polisen från 1968 var deras fjärde gemensamma alster med Martin Beck, Lennart Kollberg & Co som luttrade brottsutredare i det förment progressiva folkhemmet, vars bistert skildrade verklighet bara ter sig solkigare och solkigare.

Från debuten Roseanna och framåt hade Sjöwall Wahlöö ändå hållit sin illröda samhällskritik och marxistiska maktanalys i tyglar. Det politiska ärendet märks, dock snarare som en lagom besk och icke ointressant krydda i parets högklassigt berättade kriminalhistorier.

Men när den allvetande agitatoriska propagandarösten skruvas upp börjar den konstnärliga kvaliteten bli lidande. Vildsint demagogiskt basunerande skämmer de tre sista böckerna i serien – Det slutna rummet (1972), Polismördaren (1974) och särskilt den avslutande delen Terroristerna (1975). ”Politiken får inte sällan och allt mer också en biton av ren kverulans”, skriver Johan Erlandsson i sin journalistiskt rappa och läsvärda genomgång av Beckfenomenet.

Sjöwall Wahlöös dekalog bär den tematiska undertiteln Roman om ett brott, vilken förstås syftar på det stora överskuggande brottet som författarna vill avslöja: den styrande socialdemokratins förräderi mot det arbetande folket.

Välfärdsstaten är egentligen en bluff, den korrumperade elitens infernaliskt iscensatta system för att gynna sig själva på de breda massornas bekostnad. Samhällsmaskineriets onda hjul klämmer sönder den lilla människan och producerar den kriminalitet som är Martin Becks och hans kollegors lott att hantera. Men de i vidare mening skyldiga skurkarna sitter i toppen av utsugarpyramiden och slipper alltid undan. Med ett prominent undantag…

Nog kan man hysa begränsad sympati för Socialdemokraternas dominanta maktutövning som präglade Sverige under Sjöwall Wahlöös aktiva period på 60- och 70-talen. Fast att det var så bottenlöst folkhemskt djävligt som det vittnas om i Det slutna rummet kunde man väl aldrig tro! Hör här, exempelvis: ”Det så kallade välfärdssamhället överflödar nämligen av sjuka, utfattiga och ensamma människor, som i bästa fall lever på hundmat och som lämnas utan tillsyn tills de tynar bort och dör i sina råtthål till bostäder”.

Samtidigt ökar våldsbrottsligheten explosivt. Polisen vågar knappt visa sig ute, står handfallen inför alla bankrån som sker på löpande band och klarar, vad värre är, heller inte av att skydda vanliga enskilda medborgare: ”Oändligt många fler överfall utfördes mot privatpersoner, som varje timme klubbades ner på gator och torg eller i sina butiker eller i tunnelbanan eller hemma hos sig, över allt och var som helst”.

Ingen tvekan om att kollapsen närmar sig: ”Det rådande samhällssystemet var uppenbarligen föga gångbart och kunde väl endast med den största välvilja betecknas som nätt och jämnt funktionsdugligt”. I den efterföljande romanen Polismördaren heter det att ”varje medborgare skämdes över sin ringa, helt formella delaktighet i den svenska pseudodemokratin och dess snart totala bankrutt”. Och så vidare.

Ni fattar trallen. Dystopiska teser i den ideologiska avgrundsstilen är Sjöwall Wahlöö väldigt pigga på att hamra in. Och låter inte det alarmistiskt anklagande predikandet märkligt aktuellt bekant? Det som var gårdagens vänsterextrema konspirationsretorik återbrukas av dagens vulgärnationalistiska högerpopulister. Hej Trump, SD och gänget!

Hur Sjöwall Wahlöö i Terroristerna hämndlystet låter Sveriges statsminister anno 1975 betala för elitens ”brott” lämnar också en synnerligen dålig smak i munnen. Han skjuts ihjäl. En profetisk dom. Det dröjde bara till 1986 innan Olof Palme faktiskt mötte detta öde.

Bli beroende av schack, du också!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/12:

Inget ont med självaktning som inte kommer drällande utan en smula gott i påsen, som favoritaristokraten Bertie Wooster kunde sagt. När pandemin drabbade oss och lade coronasordin på alltihop, behövde folk något vettigt att göra i karantäntristessen och började spela schack.

Höstens TV-succé The Queen’s Gambit på Netflix förstärkte intresset ytterligare. Milt uttryckt. Det vittnas om en jätteyra. Enbart i Linköping har det varit rusning av nyfrälsta medlemmar till den lokala schackklubben.

Vad är så fascinerande med detta pjäsflyttande över ett kvadratiskt bräde egentligen? Stefan Zweig skriver i sin berömda Schacknovell (1942) om schack som ”ett tänkande som inte leder till något, en matematik som inte räknar ut något, en konst utan konstverk, en arkitektur utan substans”.

Icke desto mindre, fortsätter han, besitter det ”en varaktigare existens än alla böcker och konstverk, det enda spel som tillhör alla folk och alla tider, och om vilket inget vet vilken gud som bringat det till jorden för att döda ledan, skärpa sinnena, spänna själskrafterna”.

Det är flott formulerat. Jag kan personligen, som relativt färsk utövare, helt enkelt bara konstatera att schack är ett väldigt skojigt och osedvanligt fängslande tidsfördriv. Har man väl fastnat i de svartvita rutornas intrikata nät bland bönder, springare, löpare och torn – ja, då är det förbluffande svårt att slita sig loss.

Vissa människor uppslukas totalt, vilket Frans G Bengtsson hade erfarenhet av. I den klassiska essän Schackspelare (1938) hävdar han att den sanne schackspelaren indelar mänskligheten i tre kategorier: ”mästare, amatörer och övriga personer. Vad den sistnämnda kategorin egentligen tjänar till och hur den framsläpar sin blinda tillvaro, är för schackspelaren ett ganska dunkelt problem, till all lycka av föga intresse”.

Med andra ord bör måttlighet iakttagas och känsliga Queen’s Gambit-tittare varnas. Om seriens fiktiva geni Beth Harmon har bekymmer med narkotika och sprit, är sådant ingenting mot det unikt beroendeframkallande schackspelet, enligt Frans G:

”Alkohol, morfin och opium ha namn om sig att vara ytterst envisa ting för dem som på allvar hemfallit åt dem”, men för samtliga finns ändå botemedel – ”låt vara besvärliga”. Däremot, skriver Bengtsson, ”kan ingen fullständigt avvänja sig från ett en gång utbildat intresse för schack och ingen vetenskaplig kur finns i det fallet att tillgå”.

Nog låter det som en hemskt spännande drog att testa! Inte undra på att många, som våghalsigt lockats till schackbrädets frestande utmaningar, blivit så hängivet bitna. Ju fler människor som trillar dit, desto bättre är det – om vi får tro den amerikanske grundlagsfadern och upplysningstitanen Benjamin Franklin.

Naturligtvis tillhörde även han skaran av brinnande schackentusiaster. Han lär till och med varit den första historiskt kända entusiasten som de brittiska kolonierna i Nordamerika producerade. Efter att ha gjort frihetsrevolution och skapat USA, kunde sedan en äntligen odistraherad Franklin publicera sin studie The Morals of Chess (1786).

”Schack är inte bara en onyttig förströelse”, låter han meddela. Genom detta spel kan vi förvärva åtskilliga intellektuella och moraliskt värdefulla egenskaper som behövs i livet. ”Ty livet är ett slags schackspel, där vi ofta har möjlighet att vinna och att bekämpa rivaler och motståndare och där det vimlar av händelser, goda och dåliga, vilka i viss mån är resultat av vårt förnuft eller oförnuft.”

Schack skolar oss i konsten att se framåt, att vara försiktigare och förnuftigare. Schack lär oss att överväga konsekvenserna av våra handlingar och ta ansvar för dem. Schack fostrar oss till att visa större artighet, respekt och generositet mot våra medmänniskor. Det är kontentan av The Morals of Chess.

Benjamin Franklin var ju en klok karl, jag hoppas han har rätt. Vilken trevligare värld väntar då inte på att födas ur den veritabla schackboom som följt i coronapandemins kölvatten.

Ost är inget att skoja om

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/12:

Stig Ahlgren, omsusad tidningsman och ledamot av Gastronomiska Akademien, avskydde Jean Anthelme Brillat-Savarins berömda aforism som varenda fransman kan väckas mitt i natten och rabbla – ni vet, den där om att en måltid utan ost är som en vacker flicka med bara ett öga.

Bilden ger obehagliga associationer, menade Ahlgren – vilket han onekligen hade en poäng i. Ty frågan inställer sig ju hur hon förlorade ögat. ”Blev det utrivet av en hätsk medtävlare till marskalk de Roqueforts eller prins Gorgonzolas gunst? Gapade ögonhålan tom och sladdrig mot hennes tillbedjare, polisprefekten Brie, eller hade hon förärats ett porslinsöga av den stormrike grisuppfödaren Camembert?”

Sånt vill man vid sittande bord helst slippa grubbla över när osten saknas – som vore inte den bittra upplevelsen illa nog! Stig Ahlgren kunde dock triumferande meddela att han hos en ostkännare äntligen funnit en lämpligare formulering som ”utan äcklande lyteskomik ger ett slående uttryck för samma svikna förväntan”.

Och den löd (håll i er nu): ”En måltid utan ost, det är lika otänkbart som om Beethoven lämnat ifrån sig trion Ärkehertigen utan ett avslutande allegro presto”.

Nej, ost är minsann inget att ta lätt på. Det kan jag personligen intyga som ystad av ostbitna föräldrar och med den milt syrliga Port Salut som min första stora barndomsförälskelse. Ost är kultur, en konstart, en identitet. Det är djupt beklagligt att Arlas direktörer tycks ha svårt att begripa detta.

Sedan den gamla svenska mejerikooperationen svällde till en internationell jättekoncern har det uppenbarligen blivit problematiskt med markkontakten. Att flytta tillverkningen av originalet bland svenska gräddostar – den östgötska Boxholmsosten – till jämtländska Östersund var mer än en dumhet. Det är en kulturskymning jämförbar med om Västerbottensosten mist sin hemmaort i Burträsk och övertagits av något mejeri i skånska Kristianstad.

Eller som att engelska Stilton – julostens Rolls Royce – inte längre skulle produceras i grevskapen Leistershire, Nottinghamshire och Derbyshire. Utan i Inverness på det skotska höglandet. Den äkta varan, den speciella karaktären, vore naturligtvis borta. Arlas saluförande av Boxholmsost utan Boxholm är Beethoven spelad skärande falskt.

Arlas namn och rykte blir inte bättre av det gnidiga bråkandet om det anrika ostmejeriet i Boxholm, som såldes till kommunen och nu är i Glada Bondens ägo. Arlas begäran om kvarstad har tillbakavisats av Linköpings tingsrätt.

Men tvisten om köpeavtalet lär fortsätta ty Arlakoncernen lovar att överklaga. Varför? För denne marknadsdominant kan det rimligen inte finnas annat än växelmynt att eventuellt vinna. Kan inte Arla bara sluta skvätta sin sura mjölk omkring sig och lämna Glada Bonden som tror på Boxholm ifred?

”Det gäller bara att försöka vara som folk”

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 5/12:

December utan TV:s julkalender? Inte en chans! Nu mer än någonsin behöver vi fantasi, förväntan och mysig eskapism. Barn som vuxna. Hela familjen. Och julkalendern, med sitt perfekta format av 24 korta avsnitt fram till stora dopparedagen, brukar vanligen kunna leverera.

Så även i år. Det första avsnittet av Mirakel har strömmats mer än 810 000 gånger på SVT Play. Vid den linjära sändningen på SVT1 bänkade sig över två miljoner tittare framför apparaterna. Jag var en av dem, givetvis. God barnkultur har ingen övre åldersgräns.

Jag gillar skarpt den magiska berättelsen där flickorna Mira och Rakel byter såväl kropp som tid med varandra. 1920-tal möter 2020-tal och vice versa, i stil med konceptet ”Back to the Future”. Det är dråpligt, kul och rafflande.

Succén för Mirakel är ett välförtjänt bevis på att julkalendern står sig stark som omhuldad tradition. Årets omgång är den 60:e i ordningen sedan urpremiären i rutan 1960 med Tittelure. I den långa raden TV-kalendrar som följde har många svenskar säkert egna barndomsfavoriter i kärt minne, som populära Gumman som blev liten som en tesked (1967), Trolltider (1979) och Sunes jul (1991). Eller kommer ihåg besvikelsen av en del bottennapp, som den infernaliskt sega gammelskånska bondedrapan Det blir jul på Möllegården (1980).

Min personliga älsklingskalender – jag kollar nostalgiskt om den på DVD varje år innan jul – var faktiskt också något av en flopp. Julius Julskötare (alternativt betitlad Kalenderhuset) från 1978 var i vilket fall ingen kioskvältare och kritiserades som alltför avancerad, barnen kunde inte hänga med.

Som nioårig parvel fick jag själv huvudbry och tyckte den var rätt konstig. Idag ser jag Julius Julskötare som ett charmigt, originellt försök att höja underhållningsribban för oss ungar. Även om det kanske misslyckades när det begav sig, är kalendern absolut värd att återupptäcka med mognare blick.

Det svängiga manuset skrevs av krogshow-rävarna Åke Cato och Björn Barlach. För musiken svarade jazzkatten Lasse Bagge, motor i legendariska Gals & Pals – det svenska 60-talets Manhattan Transfer. Handlingen utspelades bakom och framför luckorna i julkalendern. Bokstavligen alltså. Scenografin i TV-studion var en jättelik, utseendemässigt identisk version av pappkalendern som fanns att köpa i butikerna och hade ritats av ingen mindre än mästertecknaren EWK!

Skådespelarna var heller inte fy skam. Medverkade gjorde Birgitta Andersson, Jörgen Lantz, Jon Skolmen och magnifike Per Oscarsson. Deras festliga karaktärer bebodde Julius Julskötares väldiga, innehållsrika kalenderhus med bank, tidningsredaktion, hotell, teater och mycket annat. Till och med en riksdag. Titelrollen axlades av Björn Skifs som angenämt guidande centralfigur genom alla skruvade episoder.

Att jag inte fattade hur häftigt, coolt och bra det var! Lyckligtvis växer man upp och blir omdömesgillare. Åtminstone som julkalenderkonsument. Men fortfarande är det åtskilliga som missat eller glömt det märkvärdiga i att Björn Skifs, Sveriges främste rock- och popsångare, har Julius Julskötare på sin digra meritlista.

I den färska självbiografin, vitsigt kallad Mitt liv som scengångare, skriver Björn Skifs lakoniskt att hans julskötarinsats 1978 ”tycks ha gått de flesta spårlöst förbi”. Kommentaren han får är oftast: ”Va? Har du gjort julkalendern? I TV?”. Synd, säger jag som ohjälpligt insnöad kalendernörd och notorisk Skifsdiggare. Men en artist med hans annars exceptionellt framgångsrika karriär – bara det att ha legat etta på amerikanska Billboard! – kan nog ta det med ro.

Björn Skifs är en svensk naturtillgång, ej blott inom musiken och det rena underhållarfacket. Tänk vilken värld det vore om övriga mänskligheten präglats av samma genuint sympatiska läggning som denne fenomenale Vansbrokille.

I självbiografin berättar Skifs om sin bakgrund, ett arbetarhem i Dalarna. Föräldrarna var ”typiska socialdemokrater”. Dock tjatades det aldrig om politik kring köksbordet. Han sveptes heller aldrig med av 70-talets vilda vänstervåg. Några som helst krav att agitera på barrikaden har han inte känt från sin publik. Men ibland har Skifs tyckt att det varit ”lite pinsamt” att ideligen verka fly offentliga ställningstaganden. I vissas ögon har det fått honom att ”framstå som både mesig och omedveten”.

Men det låter Björn Skifs förstå att han definitivt inte är. ”Mina ideal är både grundade och tydliga, vill jag påstå. Jag betraktar mig som en klassisk humanist, en människa som försöker hävda allas lika värde oavsett kön, ålder, hudfärg, religion, tjocklek på plånbok eller vad det nu kan vara som skiljer oss åt. Vi har alla samma rätt till ett värdigt liv, till att bli sedda, älskade och respekterade. Inga konstigheter alls egentligen”.

Precis! Och ändå, som han beklagande konstaterar, är det ”värderingar som ju ständigt är satta på undantag i vår värld”. Ja, suck. Hur himla svårt kan det vara att bara vara hygglig? I religiösa ting menar sig Björn Skifs vara agnostiker, men: ”det skulle aldrig falla mig in att försöka övertyga någon åt det ena eller andra hållet. ’Det gäller bara att försöka vara som folk’, sa alltid min pappa och det fick gälla som livsåskådning”.

En förträfflig sådan. Försök bara vara som folk. Försök vara som Björn Skifs. Då lär det mesta ordna upp sig ganska snart. För övrigt aspirerar han med sin aktuella singel (Christmas Eve) After Midnight på att ånyo sköta om julen åt oss. Vem kan vara lämpligare för det uppdraget?

Julkalendern 1978, tecknad av EWK.

”En djefla man, som kan många konster”

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/11:

Författare, dramatiker, poet, brevskrivare, fotograf, målare, språkforskare, resenär, alkemist, mystiker, rabulist… ”Du ser att jag är en djefla man, som kan många konster”, för att tala med August Strindberg själv. Givetvis behärskade han även, och det till fulländning, konsten som journalist.

Tidigt är han flitig i pressen och fortsätter så livet ut. Någon egentlig åtskillnad mellan journalistiken och författarskapet erkänner han inte. ”Det är i tidningarne och tidskrifterna vi skola söka våra dagars litteratur”, förkunnar han 1878.

Massmedieprofessorn Lennart Weibull menar rent av att Strindberg ”nästan alltid, i allt han gjorde, var journalist. Hans texter frammanar genom sina exakta beskrivningar och sin starka närvarokänsla tydliga bilder för läsaren. Genom olika till synes enkla stilistiska grepp förmedlar de förtätade stämningar”.

Detta skriver Weibull i förordet till journalisten Annette Kullenbergs bok Strindberg – murveln (1997) som uteslutande är vigd åt vår nationalförfattares journalistiska konster och späckad med stilstudier på hans mästerskap i genren.

Vem har påstått att Strindberg aldrig lyckas göra guld? Han kan till och med producera ett 24 karats referat av den aptråkigaste riksdagsdebatt:

”En bonde från nordligaste Norrland begär ordet; man har aldrig hört hans namn, han talar dåligt och man börjar promenera. En annan namnlös talar en stund till: och så ännu en! Man blir orolig! Var är Sven Nilsson, var är Carl Ifvarsson och greve Arvid! Klockan är elva och ingen av dem synes! Intelligenserna på Stockholmsbänken, som kastat yxan i sjön, leva upp och anmäla sig till ordet. Men vartill tjänar att tala, då fienden är borta. Diskussionen går lamt: bönder, som aldrig gjort annat än voterat, hålla föredrag och frambära röster från de avlägsnaste bygder om landets tunga betryck under ämbetsmannaväldet”.

Och så vidare. Inget händer, inget intressant sägs i den sömniga kammaren. Vi får inte ens reda på vilka sakfrågor som dryftas. Trots det sugs vi in i texten. Det är spännande, roligt och elakt. Artikeln är från 1876, Strindberg är 27 år och garvad frilans på den nya, moderna svenska tidningsmarknad som etableras decennierna före sekelskiftet.

Fast anställd i pressen är han bara en gång, på liberala Dagens Nyheter, grundad 1864 av Rudolf Wall. Med honom kommer Strindberg, ständigt mån om sitt oberoende, snabbt på kant. Han slutar i vredesmod efter fyra månader. Att bevaka maktspelet i riksdagen får Strindberg också snart nog av: ”Lokalaffärer, dynasti-intressen, äregirighet, slagsmål om styckning av statens goda kaka, det var hela politiken”.

Men journalistmiljön tröttnar Strindberg aldrig på. I den självbiografiska romansviten Tjänstekvinnans son förklarar han hur tidningsredaktionen ”tjusade såsom ett observatorium, från vilken man skådade ut över världen och såg världshistorien växa upp”.

Skildringar av murvelyrket återkommer i flera av Strindbergs romaner – Nya riket, Svarta fanor, Götiska rummen – dock inte sällan direkt oreserverat kärleksfulla. I Röda rummet går han sylvasst satiriskt loss på hela tidningsbranschen. Den är cynisk och korrumperad. Skribenterna är ogenerade vindflöjlar och bottenlöst inkompetenta.

Strindberg är förstås inte Strindberg om han inte gisslar och slår ihjäl med samma frustande, upproriskt skapande själ. ”Min eld är den största i Sverige och jag skall om ni vill sätta eld på hela detta usla nästet”, utropar han kaxigt och står vid sitt ord.

1910 drar han igång det väldigaste tidningsbråk vårt land skådat, Strindbergsfejden. Den nu åldrade titanen sprutar ur sig polemiska artiklar i aktuella samhällsfrågor, infernaliskt skojiga att läsa än idag dryga hundra år efteråt.

Det börjar med ett angrepp på Karl XII-vurmen, sedan tänder han fyr på allt vad det konservativa etablissemanget håller heligt och kärt: Svenska Akademien, kungahuset, Verner von Heidenstam, militären. Sven Hedin, populär upptäcksresenär i Asien och den siste svensk som adlas, är självfallet en humbug enligt Strindberg:

”Hedin har beskrivit sandhögar i oändlighet och kartlagt bergknallar, vilka alltid varit kända, ehuru ingen brytt sig om att kartlägga dem… En vanlig lantmätare, väl utrustad, skulle utan pittoreska äventyr ha utfört Hedins kartarbeten, men hans namn skulle aldrig trängt längre än till Lantmäterikontoret.”

Fredrik Böök, tung litterär smakdomare på högerorganet Svenska Dagbladet, rusar till motanfall i en typisk replik: ”Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting?”

Hårda puckar. Men det är radikalen Strindberg och hans anhängare, liberaler och socialister, som bärgar segern. Fejden i spalterna bryter de konservativas dominans över kulturlivet i Sverige och banar väg för vänsterns bredbenta inmarsch på parnassen. Säga vad man vill om det konststycket. August Strindberg avrundade ändå tidningskarriären med flaggan svårslaget brinnande i topp.

”Herr Hitler är en förolämpning!”

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/11:

Han gillade fina kläder och dyra viner, han var lite barnsligt glad i att tjäna bra med pengar. Han var raljant, besvärlig och snarstucken, han var ömsint och generös. Kan det låta som en liberal? Javisst, det är Torgny Segerstedt som hans dotter, Inger Segerstedt-Wiberg, kärleksfullt beskrivit honom.

Han var religionshistorikern som 1903 fick sin doktorsavhandling underkänd vid Uppsala universitet då den av hans konservativa belackare ansågs sakna ”kristlig teologisk grundval”. Han började medverka i pressen som spetsig frilansande journalist och erbjöds 1914 fast tjänst på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – i sätteriet!

Tre år senare, under brinnande första världskrig, gick det bättre. GHT måste insett att den där omstridde Segerstedt ändå var en sjusärdeles begåvning, en man av rätta virket som tiden krävde och utsåg honom till huvudredaktör. Han, som räknas till förra seklets främste och viktigaste svenske publicist, hade fått sin plattform.

Det var en orolig epok när de civilisatoriska valörerna prövades till bristningsgränsen. Demokratins genombrott efter krigsslutet kunde bli kortvarigt, mäktiga våldsbejakande ytterkantsrörelser till vänster och höger vädrade samtidigt morgonluft.

Socialister tjusades av de falska löften som trumpetades ut från det revolutionära Rysslands kommunistiska arbetarparadis. Segerstedt rev deras illusioner itu, fördömde deras knäfall inför det totalitära barbariet och förkunnade vid nyheten om Lenins bortgång 1924 vad Sovjetstatens skapare var värd:

”Stor var Lenin som ett gissel för människorna. Stor var han som förintare. Stor var tragiken i hans verk och hans öde. Större ännu var tragiken i det öde, som genom honom beskärdes hans folk.”

Om Segerstedts avsky för tyranniet råder ingen tvekan. Men han hyste, som den liberale intelligensaristokrat han var, heller inte någon odelat positiv syn på partidemokratin. Karriärpolitikernas fallenhet för billiga poänger, medvetna missförstånd och retoriska överdrifter tycktes honom som ett ovärdigt spel om makt och positioner.

Demokratins bristfälligheter var dock noll och intet i jämförelse med den bottenlösa avgrund som diktaturerna representerade. När nazisterna krossade Weimarrepubliken och gjorde sig till Tysklands herrar, var det Segerstedt som blev folkstyrets mest glödande försvarare i Sverige.

Det fanns åtskilliga i vårt land som betraktade Adolf Hitler med välvillighet. Han framstod möjligen en smula oborstad, men skulle rädda det arma Tyskland ur Versaillesfredens förnedring och skydda Europa från att falla offer för Sovjetkommunismen.

Segerstedt såg naziledarens verkliga natur – en simpel, råbarkad gangster som kunde bli väldigt farlig om han fick hållas. Vid Hitlers maktövertagande 1933 skrev Segerstedt: ”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.”

Det blev för mycket för Hermann Göring, som inskickade en beryktad protest till GHT. Segerstedt lustmördade förstås oförskräckt Görings pompösa genmäle i spalterna. Men statsminister Per Albin Hansson kände sig skakad över att GHT riskerade skada nationens relationer till Berlin och fräste: ”Man bör kunna kritisera Hermann Göring utan att tillgripa skällsord!”.

Ännu jobbigare fick Per Albin det under andra världskriget, då Torgny Segerstedt gjorde slarvsylta av hans samlingsregerings undfallande anpassningspolitik: ”Om vi är för svaga för att göra en insats i den strid som avgör vår tillvaro som fri stat, skall vi åtminstone se sanningen i ögonen: vi leva som snyltdjur på de demokratier, av vilkas seger vår frihet beror.”

Kritiken kostade. Segerstedt sattes under stenhårt tryck medan avgörandet fortfarande var ovisst. Han uppfattades av det svenska etablissemanget som alltför utmanande, stökig, kontroversiell.

GHT annonsbojkottades av Göteborgs handelsmän, rädda att tidningens kompromisslösa antinazism skulle inverka menligt på deras affärsförbindelser. Regeringen tog hans tidning i beslag. Justitieministern hatade honom uttryckligen. Segerstedt mordhotades och lär ha tvingats bära en revolver innanför rocken när han promenerade på stan.

Men han stod pall intill slutet, som beviset på att det också existerade ett annat Sverige, okuvligt och frihetsälskande. Sitt kända credo formulerade Torgny Segerstedt i GHT 1940, ord som lyser lika klart uppfordrande till oss då som nu:

”De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria. De likna icke de där som sträcka hals och kackla vid sitt mattråg och beskärma sig över ’galningarna’. I sinom tid skola dessa sansade gröpätare slaktas och förtäras. De går så med de tama djuren. De taga inga risker, och de förlora alla chanser.”

Covid-19 ryckte Raskens ifrån oss

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:

För många år sedan, när jag var barn, hade min bästa kompis föräldrar en fritidsstuga i Sätila. Det är ett litet ställe i Västergötland, några mil från Borås, intill en sjö som heter Lygnern. Ett tag var det hur märkvärdigt som helst att hänga med dit. Och det, ska ni veta, var jag inte ensam om att tycka.

Längs de små grusvägarna i trakten kunde det på helgerna komma veritabla bilkaravaner med människor som såg sig storögt omkring. Det var nämligen här som Raskens spelades in, TV-serien som 1976 samlade nära nog varenda kotte framför rutan i vardagsrummen. Make till brottarsuccé är svår att föreställa sig idag.

Vilhelm Mobergs berättelse om den rebelliske bonddrängen som tog värvning som indelt soldat blev Sven Wollters stora genombrott. Även om han under karriären gjorde andra fina roller, inte minst i Bo Widerbergs filmer, är det hans oförglömliga prestation i Raskens som jag främst förknippar honom med och har tagit till hjärtat.

Kärv, egensinnig, charmigt strulig och sliten mellan sina två kvinnor – den bergfast rejäla hustrun Ida (ett fantastiskt kvinnoporträtt av Gurie Nordwall!) och den fala fresterskan Nergårds-Anna (Viveka Seldahl). Soldattorparen Rask och hans levnadsöde i 1800-talets fattig-Sverige är Sven Wollters tour de force.

Tillsammans med Gurie Nordwall fångade han den svenska folksjälen, osminkad och genuin. Det är ett talande mått på berörande gestaltning att TV-tittare började vallfärda till Sätila – av alla obetydliga fluglortar på kartan – bara för att spana in sceneriet som skulle föreställa Raskens hemmaplan (Småland egentligen). Gissa om min barndomskompis stuga plötsligt stod högt i kurs, alltså.

Nu är Sven Wollter och hans karaktäristiskt varma, hesa röst inte mer. Aldrig har jag sörjt en kommunist så mycket. Hans benhårda marxistiska övertygelse fann jag avskyvärd och obegriplig. Men vem har sagt att konstnärlig genialitet också garanterar ett gott politiskt omdöme? Jag kan strunta i hans kommunistiska förvillelser.

Jag kan dock omöjligen strunta i att det var den förbannade pandemin som ryckte honom ifrån oss. Sven Wollter var visserligen 86 år och inte i bästa kroppsliga kondition. Desto sårbarare blev han för smittan, han dog i sviterna av covid-19.

Efter vårens prövningar har smittspridningen tagit oroande fart igen, bland annat hos oss i Östergötland. Läget är allvarligt. Nonchalera inte restriktionerna. Håll ut. Viruset är lömskt. Tag inga risker som kan föra det vidare och öka pandemins redan rysliga skörd. Över 6000 människor – många äldre i likhet med Sven Wollter – har hittills avlidit i Sverige. Gör dig inte skyldig till att antalet insjuknade måste bli fler.