Kategoriarkiv: Kultur

Vem värnar vårt moderna kulturarv?

Publicerad den av
Svara

Folkets kärlek har han alltid åtnjutit, Cornelis Vreeswijk. Hans fysiska lekamen torde ha lämnat scen och salong för många år sedan. Men annars tycks inte den flygande holländaren särskilt frånvarande, tvärtom. Cornelis Vreeswijk fortsätter ta plats och gör det med all rätt.

Hans konstnärskap verkar faktiskt stråla klarare idag, än förr när kvällstidningarnas löpsedlar om rumlaren Cornelis tenderade att skymma sikten för musikern och poeten Vreeswijk. Nu har dessutom en aktuell biofilm ytterligare ökat intresset för honom bland kungarikets medborgare.

I samma veva kommer dock beskedet att Cornelis Vreeswijks svenska barndomshem på Ekerö ska rivas. Det är ett litet torp, ägt och vanvårdat av Stockholms stad, som hotar att bli kaffeved när ett nytt bostadsområde planeras. Att rädda torpet kostar ändå pengar och sådana resurser saknas i vanlig ordning. Särskilt som varken stat eller kommun verkar bry sig över hövan.

Visset. Nog borde ett sådant stycke kulturhistoria, där en musikant och diktare i Bellmans klass haft sin adress, skattas högre. ”Åren på Ekerö kom att forma tonåringen Cornelis Vreeswijk. Han gick i S:t Görans samreals skola vid Fridhemsplan och om somrarna jobbade han som cykelbud på Konsum i Träkvista på Ekerö och höll till på öns dansbanor”, säger trubadurens levnadstecknare Klas Gustafson till DN (23/11).

Det är inte första gången liknade saker händer. För några år sedan försvann ABBA:s lika legendariska som världsberömda Polarstudio på S:t Eriksgatan. En saftig hyreshöjning knäckte lönsamheten, försöken att bevara studion stupade på de offentliga kulturinstitutionernas ointresse. Rubbet revs ut, idag huserar ett gym i lokalerna.

Även Ingmar Bergmans hus och egendomar på Fårö riskerade förra hösten att skingras. Kulturdepartementet ryckte bara på axlarna åt saken. Hade inte en norsk miljardär överraskande trätt in och beslutat säkra detta unika konstnärsresidens åt framtida generationer, vete katten hur det skulle gått.

I Storbritannien finns något som kallas The National Trust for Places of Historic Interest or Natural Beauty. Det är en stiftelse som funnits sedan 1895, vars verksamhet går ut på att bevara och vårda det brittiska kulturarvet. The National Trust äger bland annat John Lennons och Paul McCartneys barndomshem i Liverpool.

Som komplement till det offentliga vore det knappast dumt om även Sverige hade en sådan stiftelse. Inte minst det öde som troligen väntar Cornelis Vreeswijks torp på Ekerö, visar ju att det kulturhistoriska ansvaret hos stat och kommun lämnar en del övrigt att önska.

Novemberfrost

Publicerad den av
Svara

Senmörker, stelnad tid
isregnet hamrar, hamrar
dagar pressade i bly
november trycker
sig mot strupen,
erövrar, glesnar ut
tomma andedräkter
på torget, i butikerna,
längs kajkanten, stranden
de skenlevandes land

Under havsytan ligger
horisontlinjen
vilande?
väntande?
Profetera om det sjunkna
som det stigande, o Du

Cornelis om Kung Byxlös

Publicerad den av
Svara

Ingen har väl undgått att vår festglade konung avslöjats med brallorna nere. Eller avslöjats, det är knappast rätt ord. Majestätets kvinnliga eskapader har det skvallrats om i journalistkretsar under åratal. Ingen har dock vågat/orkat/velat skriva och trycka något. Förrän nu, uppenbarligen.

Men Cornelis Vreeswijk, han sjöng ut om saken redan 1973. På albumet Istället för vykort. Låten heter Till Riddarhuset, alternativt Balladen om Hans Höghet på Alexandra. Den flygande holländarens kommentar är lika god som någon annan dessa dagar, antar jag.

Kalla mig Hans, sa Hans Majestät.
På danshaket Alexandra
glider jag runt med små lätta fjät
precis som alla andra.
Jag är en vanlig person, sade Hans,
fastän jag glider omkring på distans.
Detta må ingen klandra
på danshaket Alexandra.

Hoppsan, sa Hans till sin adjutant.
Hoppas för tusan bövlar!
Stå inte där och dregla, din fjant,
på mina nya stövlar!
Nej du, sa Hans, den damen är min,
ty hon är både folklig och fin.
Hennes pokal ska vandra
på danshaket Alexandra.

Man hurrar för Hans och Hans hyllar man
och jag har inget emot ‘en.
Och enligt vad som sägs fyller han
den intelligenta kvoten.
Han läser både bokstav och tal.
Han gläder mången tärna på bal.
Dessutom shakar han bra
på danshaket Alexandra.

Men det är det där med Hans Majestät
som jag har svårt att svälja.
Han heter Hans för så vitt jag vet
och släktnamn kan ingen välja.
Men när det står Hans Höghet i ens pass
så lägger man ej bort titlarna på dass.
Detta må man väl klandra
på danshaket Alexandra.

En fransk skåning upptäcker Amerika

Publicerad den av
Svara

Våren 1831 seglade den unge franske aristokraten Alexis de Tocqueville till New York för att studera den märkliga nationen USA, skapad genom revolution och frihetskrig dryga 50 år tidigare.

Tocqueville reste runt i landet och nedtecknade flitigt sina intryck. Han konstaterade bland annat att amerikanerna gillade hårda sängar, inte drack rödvin till maten vareviga dag och att deras myggor både större och ilsknare än i Frankrike.

I februari 1832 tog han båten hem igen. Sedan blev det några år av tystnad, men Alexis de Tocqueville var ingalunda overksam. Tvärtom var han fullt upptagen med att reflektera över sina upplevelser. Han satte dem på pränt i två tjocka band, publicerade 1835 och 1840 under titeln De la démocratie en Amérique (Om demokratin i Amerika).

Det var en skarpögd analys av det djärva amerikanska experimentet i folkstyre och liberalism. Tocquevilles slutsats blev att demokratins och jämlikhetens idéer var ödesbestämda att erövra världen. Verket fick stort inflytande, till åtskilliga reaktionära makthavares förtret i Europa. De höll med näbbar och klor hårt på sina nedärvda privilegier och önskade förmodligen att Tocqueville borde ha drunkat i Atlanten innan han hunnit tillbaks med budskapet om att friheten faktiskt fungerade over there.

Men bland reformsinnade européer var mottagandet desto varmare. Så även i vårt eget avlånga och då tämligen efterblivna land. Den från konservatismen omvände liberalen Erik Gustav Geijer tyckte att Om demokratin i Amerika var en av de bästa böcker han någonsin läst.

Mycket imponerad var också Johan August Gripenstedt, klok och energisk statsman som genom sin modernisering av Sverige lade grunden till ett dittills oanat välstånd. Under debatten som föranledde skrotandet av den antikverade ståndsriksdagen, åberopade Gripenstedt flera gånger Tocqueville som stöd för att Sverige borde få en tidsenligare politisk representation. En ny tvåkammarriksdag blev det så äntligen 1866. Förebilden var tvåkammarsystemet i den amerikanska kongressen som Tocqueville beskrivit.

På sätt och vis är Alexis de Tocquevilles roll i just Sveriges väg mot demokratisering ganska passande. Han tillhörde en gammal adelssläkt från Normandie, uppkallad efter normanderna, de nordiska vikingar under ledning av Gånge-Rolf som fick provinsen i förläning av den franska kronan år 911.

Många av dessa vikingar var äventyrssugna skånska grabbar, som döpte ställena där de slog sig ned efter byarna hemmavid. Det som idag heter Evereaux i Normandie är exempelvis en förfranskning av Everröd, Yvetot är Yvetofta, etc. Och orten Tocqueville (som ätten tagit namn från) hette ursprungligen Tågarp. Alltså skulle Alexis de Tocquevilles anfader möjligen ha varit en skånepåg i förskingringen.

Onekligen något att tänka på nästa gång du passerar originalets Tågarp mellan Svalöv och Landskrona. Dess bidrag till historien är sannerligen inte fy skam.

Om Strindberg och vikten av att bära hatt

Publicerad den av
3

Män bär inte hatt längre. Det är synd, har jag upptäckt. August Strindberg brukade ta en promenad  varje morgon för att samla inspiration. Han var noga med att alltid ha hatten på huvudet. Annars riskerade de inspirerade tankarna att flyga sin kos, trodde han.

Själv gick jag en runda kring ön som är mitt hem i morse. Hösten är andlöst vacker, men ack så vemodig. Havet var blankt och stilla, badplatsen melankoliskt tom, över minigolfbanan låg drivor av gulnade löv. Ja, denna sommar kom och försvann lika snabbt och lätt som förra årets. Kvar dröjer en bister insikt om att de korta, varma månadernas förhoppningar aldrig riktigt infriades. Så mycket tennis blev det inte heller. Drömmen om sommaren är den ständigt undflyende. Vi får förpacka vår längtan till nästa säsong.

Om detta och lite annat trivialt funderade jag på att skriva. Fast tillbaka vid datorn hade stämningen skingrats, orden kändes platta, livlösa, omöjliga att foga samman. Strindberg hade väl rätt. Man borde ha hatt. En hög hatt, som kan fånga alla de där virvlande ideérna och hålla spärr mot inspirationens flyktighet.

Apropå vår store nationalförfattare sa förresten hans konservative antagonist Fredrik Böök en gång:

”Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting?”

Eftervärlden har tydligen mycket att tacka Strindbergs hatt för.

Talande tystnad

Publicerad den av
2

Unni Drougge är besviken. Mycket besviken. Och ledsen. Känner sig förorättad.

På sin blogg, under rubriken ”En författares död” begråter hon det faktum att det inte blivit någon dundrande skandaldebatt om hennes nya bok Bluffen.

Uppenbarligen hade hon hoppats på ett rejält sjöslag i medierna, likt en repris av reaktionerna på Maja Lundgrens uppgörelse med kulturetablissemanget i romanen Myggor och tigrar (2007).

Men Drougges förväntningar grusades. Att karaktärsmörda verkliga personer som Jan Guillou och Leif G W Persson gav inte någon utdelning. Drougges egen förklaring? Konspiration givetvis.

Hon har som en obekväm, sanningssägande kvinna i kamp mot mediasvängens utbredda vänskapskorruption och allmänna ruttenhet tryckts ned och osynliggjorts. Bluffen är ”tystad och och kraftigt motarbetad av våra största maktcentra”.

Jaha.

Själv tror jag snarare att sanningen är en annan. Det kanske helt enkelt beror på att boken är bedövande usel.

(Läs min recension här.)

Per Wirtén – en kaxig förortspatriot

Publicerad den av
Svara

Flemingsberg. Det isar i själen. Dessa gigantiska bostadskaserner på höjden, fåfängt målade i regnbågens klara färger för att ge illusionen av… ja, vad? Trivsel och värme? Vilket hån.

Tro mig, jag vet.

Under ett tillfälligt jobb i Stockholm bodde jag där ett halvår. Bara massiv tristess, isolerad betong och omkullvälta kundvagnar i diket.

Eller? Per Wirtén är förortspatriot, uppvuxen i Huddinge och envist kvar utanför tullarna. Hans nya bok Där jag kommer från (Albert Bonniers förlag) glöder av tillbakahållen vrede mot sådana som mig; vi som alltid baktalat förorterna och hyllat innerstadens neonglitter. Här får vi smaka på träffsäker moteld.

Wirtén låter oss följa honom på en kalejdoskopisk vandring från Kungens kurva till Gullmarsplan med hippa Södermalm i fjärran. Självbiografiska minnen varvas med skarpsynta iakttagelser i nutid. Han avtäcker platsernas lika förbisedda som spännande historia, refererar till utvecklingen i utländska metropoler som Paris, diskuterar Le Corbusier och Frank Lloyd Wright.

Det är en engagerande lärdomsresa där perspektiven vänds och etablerade ”sanningar” rivs sönder. Varför skulle förorterna frånkännas värdet som självklara delar i den växande staden? Vem är det egentligen som definierar periferi och centrum? Är livet, energin och miljön verkligen sämre i Rågsved än på Hornsgatan?

Jag gillar Wirténs stolta kaxighet, hans progressiva modernism och bokens utsökt drivna prosa. Men så har vi då Flemingsberg. Wirtén har också bott där en period och försvarar även tappert detta ogästvänliga ställe med orden: ”Det var inte fasadernas tomhet jag såg genom fönstret, det var min egen”.

Var det så för mig med? Jag tvivlar. Men Per Wirtén gör ändå ett jäkligt bra övertygande försök.

Får hon staten att rädda Skärfva?

Publicerad den av
Svara

En blekingsk ryggåsstuga korsad med ett grekiskt tempel. Det är en god karaktäristik av herrgården Skärfva, uppförd i Karlskrona under 1700-talets slut av fartygssnillet Fredrik Henrik af Chapman.

Byggnaden är helt unik i sitt slag. Ett fascinerande arkitekturhistoriskt arv, som återspeglar andan och personligheten hos denne märklige Chapman, skeppsbyggarkonstens motsvarighet till Carl von Linné.

Sedan 1860-talet har Skärfva varit i ätten Wachtmeisters händer. Men kostnaderna för drift och underhåll har tvingat dagens ägarpar att lägga ut Chapmans sällsamma residens till försäljning på den privata marknaden.

Men nu vill Blekinges landshövding Gunvor Engström att staten övertar ansvaret. ”Skärva är en nationalklenod som kräver en säkrad framtid”, säger hon till tidningen Sydöstran.

Det är givetvis glädjande att någon lokal företrädare av betydelse äntligen inser vad Skärfva är värt. Sådant har det nämligen varit väldigt klent med i övrigt. Bisarrt nog.

Själv gjorde jag i början av förra året ett större reportage om Skärfva för Borås Tidnings räkning.

I samband med detta råkade jag se att Statens Fastighetsverk påbörjat en inventering av kulturhistoriska byggnader i landet. Eventuellt kunde man tänka sig att köpa in särskilt skyddsvärda objekt.

Jag tipsade då mitt gamla parti FP i Karlskrona om saken och uppmanade dem att ta ett initiativ för att rädda Skärfva. En skrivelse till Fastighetsverket kunde väl vara på sin plats? Intresset var praktiskt taget lika med noll.

Vad jag förstår har det inte funnits några andra partier i örlogsstaden som brytt sig heller. Detta trots att Skärfva faktiskt ingår i den marina världsarvsmiljö, som Karlskronas politiker annars inte är sena att skryta om.

Tur Gunvor Engström vet bättre. Hennes framstöt är mycket lovvärd. Förhoppningsvis lyckas hon väcka både den lokala opinionen och statens representanter, även om det lär bli en tuff match. Men jag kan inte låta bli att undra vad som hänt om Fredrik Henrik af Chapman istället byggt Skärfva i trakterna kring Stockholm.

Antagligen hade problemet redan varit löst.

Mer att läsa:
Skärfva, ett sällsamt 1700-talsresidens
Tveksamt om staten vill köpa Skärva (BLT 19/10)