Kategoriarkiv: Kultur

När Sverige var nära världskriget

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/3:

Augustikvällen är varm och behaglig. Genom staden Schneidemühl i östra Tyskland marscherar soldater mot tåget som ska föra dem till fronten. Året är 1914, ett krig har just börjat. Den tolvåriga skolflickan Elfriede Kuhr följer regementets väg till stationen, där en klunga av Schneidemühls invånare samlats. De unga uniformsklädda männen klättrar ombord på godsfinkor vilka långsamt sätts i rörelse.

Elfriede skriver i sin dagbok: ”Hurraropen steg till ett vrål, soldaternas ansikten trängdes i de öppna dörrarna, blommor flög genom luften, och på en gång började många av människorna på platsen att gråta. På återseende! Vi skall ses här hemma igen! Var inte rädda! Vi är snart tillbaka! Vi kommer att fira julen tillsammans med mamma!”

Något snart julfirande i hemmets lugna vrå för dessa militära resenärer blir det dock inte. Tågen, dessa oräkneliga olycksaliga tåg, ska fortsätta att rulla och rulla på Europas ständigt överhopade järnvägslinjer. Elfriede Kuhl kan själv konstatera konsekvensen av tågens destinationer. Fram till november 1918 växer sig kyrkogårdarna i Schneidemühl bara större och större. 

Det är historikern Peter Englund som i sitt gripande verk Stridens skönhet och sorg återger Elfriede Kuhls och flera andra enskilda personers upplevelser av första världskriget. Denna katastrof kan förefalla avlägsen idag. Men ligger inte längre bort i tid än att min farfar, Hans Ludvig Dahlgren, fick hörsamma kallelsen till vapen under den svenska fanan. 

Han gick neutralitetsvakt vid Kattegattkusten och bevittnade efterdyningarna av Skagerackslaget den 31 maj 1916, då Hochseeflotte och Grand Fleet drabbade samman. 2551 tyskar och 6094 britter stupade. Hela den sommaren och in på hösten flöt döda kroppar i land med havsströmmarna. Fiskare förfasade sig över alla lik som fastade i redskapen. Farfar var 27 år, han skulle få ett långt liv och bli en gammal man. Kunde han någonsin glömma? Naturligtvis inte. 

Dessa otäckheter var förstås ingenting mot vad som drabbade människorna i de krigförande länderna. Det går knappt att föreställa sig avgrunden som Europa snubblade ner i 1914. Det exempellösa massdödandet, de ofattbara plågorna och lidandet, rubbade tron på den civilisation som varit. 

I Sverige blev det förvisso kärvt. Vi var ändå himmelskt lyckligt lottade som slapp undan med en plats på den kvistiga åskådarbänken. Men det var rysligt nära att också vår nation kastats in i världsbranden, vilket diplomaten Örjan Berner påminner om i sin nyligen utkomna bok Krig eller fred. Han analyserar där tio fall av kritiska stormaktsbeslut under 1900-talet som resulterat i krigsutbrott, alternativt förhindrat stridigheter. Ett fall tar oss till den 9 augusti 1914. 

Skotten i Sarajevo tidigare under sommaren har utlöst en snårig kris som senaste dagarna urartat i krigsförklaringar. Tyskland och Österrike-Ungern befinner sig i skarp konfrontation med Ryssland, Frankrike och Storbritannien. Samtidigt som dramats huvudaktörer inlett förgörandet av varandra på kontinenten, har den tsarryska Östersjöflottan nu lämnat hamn och av sin aktivistiske chef Nikolaj von Essen satt kurs mot… Sverige! 

Halvvägs vid Åland är planen att marinstyrkorna ska delas i två enheter. Den ena gruppen ska ånga till gotländska Fårösund, där amiral von Essen tror att den svenska flottan lurpassar. Ett ultimatum ska utfärdas. Sverige måste dra tillbaka sina skepp till örlogsbasen Karlskrona och hålla dem inlåsta medan kriget mellan tyskar och ryssar pågår. Annars sänks rubbet. 

Den andra gruppen har von Essen instruerat enligt följande: ”Närma Eder inloppen till Stockholms skärgård. Om kontraorder ej erhålles, beskjut kusten, förstör fyrarna, lotsstationer med mera. Lägg minor i inloppen”.

Varför denna aggression? Sverige har redan den 31 juli utfärdat en neutralitetsdeklaration och en ännu kraftfullare sådan den 8 augusti. Men Ryssland har precis fått indikationer på att tyska marinstridskrafter rör sig norrut i Östersjön, och von Essen befarar att de dokumenterat ryssfientliga och lika dokumenterat tyskvurmande svenskarna bluffar. I den hyperspända atmosfär som råder misstänker han att Sverige och Tyskland ska förena sina örlogsflottor mot Ryssland. Alltså gäller det att handla kvickt och nita Sverige i ett preventivt anfall. 

Nikolaj von Essen har dock klokt nog informerat sina överordnade om vad han avser göra. I det ryska högkvarteret begrundas den upprepade svenska neutralitetsdeklarationen. En krigslist verkligen? Tänk om den energiske von Essen kalkylerat fel och med sitt angrepp i onödan tvingar in Sverige som vapenbroder på kaiser Wilhelms sida. Nej, det vore dumt. Bäst att avbryta. Radiomeddelande sänds som inskärper att den tsarryska Östersjöflottans viktigaste uppgift är att skydda Sankt Petersburg i Finska viken. Nikolaj von Essen lyder och vänder. 

Puh! En jäkla tur att den operationen hann ställas in! Vad skulle hänt annars? Scener som i Elfriede Kuhls hemstad Schneidemühl hade sannolikt repriserats här i Östergötland och vida kring övriga Sverige. Min farfar och hans armékamrater hade inte gått neutralitetsvakt.  Utan troligen transporterats på rullande tåg till en brinnande front mot Ryssland norröver, vid finska gränsen och stupat i tusental. Med följden att varken du eller jag kanske kunnat födas till att 2021 beklaga oss över hur trist det är i coronaisoleringens Sverige. Fundera en stund på det vid lördagsgroggen. 

Första världskriget. Svenska landstormsmän håller garden uppe.

Till Paris på litterär biljett

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/3:

Min tanke att lekamligen möta våren i Paris – klassiskt, eller hur? – har fått stanna vid det. En tanke. Så länge pandemin drar ut på tiden, och turen att komma i fråga för den utlovade vaccineringssprutan likaså, är det klokast att stilla resfebern på annat sätt. Lyckligtvis har jag ett hyfsat välfyllt bibliotek att vagabondera i.  

Den franska huvudstaden besöker jag sålunda hemma, bland annat genom Max Nordaus försorg. Han var skriftställare från dubbelmonarkin Österrike-Ungern och enligt Nordisk Familjebok ”en skarpsynt iakttagare och en djerf, radikal förnekare af de nuvarande samhällsinstitutionernas hållbarhet. Hans stil eger mycken styrka och spänstighet”. Vilket härmed intygas. Nordaus reportagebok Paris under den tredje republiken, utgiven på ärans och hjältarnas språk 1885, är värd att läsa och begrunda. 

Här ges en ögonvittnesskildring av vad vi numera i backspegeln känner som ”la belle époque”, dessa mytomspunna gyllene Parisår efter fransk-tyska kriget och Napoleon III:s fall. Det otäcka, traumatiserande första världskriget är fortfarande avlägset. Människor skiner karismatiskt i kapp med varandra. Sorglöshet och optimism råder. Morgondagarna sjunger. Åtminstone brukar det romantiskt påstås det av periodens många senare nostalgiskt sinnade krönikörer.

Bilden är inte lika glättig om vi följer Max Nordau på rundvandring i metropolen precis när det händer. Han är stundtals direkt förbittrad. Visst har Paris åtskilligt intressant att bjuda. Men ack, som utvecklingen har farit fram!

”Den gamla franska societeten krossas genom ’de nya samhällslagrens’ tryck och är stadd i ett tillstånd af upplösning och splittring, som tillåtit utländingarna att i det parisiska lifvet eröfra en plats som de icke ha i någon storstad i verlden”, beklagar vår guide. 

Han är uppenbart inte särskilt liberalt eller kosmopolitiskt lagd.  Vilka är de invaderande element han ogillar? The usual suspects – judar, svarta, muslimer, rumänska tiggare? 

”När jag talar om utländingar, menar jag i främsta rummet amerikaner, ehuru äfven ryssar, spaniorer och engelsmän spela en synnerligen larmande roll. Amerika beherskar bokstavligen Paris. Det har slagit sig ned här med en segrares hållning och sjelfkänsla och håller den franska societeten under sin brutala stöfvelklack. Hvad Förenta staterna ega af skandalöst rika uppkomlingar, af millionärer från i går, af oortografiska dollars, af läs- och skrifokunniga diamanter, sända de steamerlaster af till Paris. Denna tumultuariska petroleum-, shoddy- och silfvergrufvepöbel utgjuter sig med bedöfvande larm öfver Paris och armbågar sig der till plats”. 

Så lät den nationalkonservativa främlingsfientligheten anno sent 1800-tal. Inte ens ”la belle époque” höll måttet. Typiskt. För Max Nordau och hans ideologiska missnöjesfränder är samtiden ständigt dekadent och urartad, oavsett vilken samtid det gäller. Jag antar det vore bortkastat att för dem vänligt påpeka vad Pär Rådström elegant konstaterat: ”Paris är aldrig vad det har varit. Men det är det som är charmen”. 

Å andra sidan mådde August Strindberg heller inte så bra i Paris, trots att han också var där mitt i den skimrande smeten strax innan förra sekelskiftet. Strindberg drabbades av nervsammanbrott och lade dramatiskt ut texten om sin djupa psykiska kris i den självbiografiska romanen Inferno (1897). Ändå märks humor i galenskapen. Boken är ett av hans vitalaste verk med Strindberg i misstänkt pigg gestaltande högform. Troligen lär sjukdomstillståndet varit tämligen överdrivet och snarare av kreativt skapad natur. Jojo. Vad kan inte mångfaldens Paris inspirera till? 

Men ska det andas Parisluft i läsfåtöljen är förstås Ernest Hemingway oslagbar att haka på. ”Om du är lycklig nog att som ung ha fått leva i Paris, så finns staden alltid hos dig vart du än sedan kommer, ty Paris är en fest för livet”, lyder hans berömda ord i – just det – En fest för livet.

Boken lämnade trycket postumt 1964 och handlar om Hemingways vistelse i Paris under 1920-talet, ett minst lika kulturellt glänsande och legendariskt skede i stadens historia som ”la belle époque”. Och med minst lika gott om utlänningar som armbågade sig i kvarteren. I Papa Hemingways sällskap träffar vi en hel del fascinerande personligheter, till exempel F Scott Fitzgerald och Ezra Pound och Gertrude Stein och… tja, en massa! 

I första hand är dock själva Parisatmosfären behållningen. Stadens brokighet, eggande rytm, poetiska stämningar. Hemingway är ”mycket fattig och mycket lycklig” och vi traskar lyriskt knockade vid hans sida. Så bör jag klaga? Ingen jämrans pandemi kan hålla mig fången i någon dyster, enslig isolering. Hur fritt som helst reser jag gränslöst i tid och rum. Bokhyllan är biljetten. Hej Paris!

Camille Pissarro, Boulevard Montmartre, 1897.

”Det var som att ligga vid fronten”

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/3:

Regissören Stefan Jarl har om sin egen genre sagt: ”Julia Roberts är inte med och om man kommer in i en biosalong där det är tomt på folk kan man ge sig fan på att det är en dokumentärfilm som visas”. 

Kanske det, tyvärr. Enligt en rapport från Svenska Filminstitutet (Varför når inte svensk film en större publik?, 2020) föredrar biobesökarna främst komedier och annars gärna action, äventyr, fantasy och science fiction. Drama och dokumentär tenderar mera sällan att locka till rusning. 

Har det någonsin avskräckt det stridbara energiknippet Stefan Jarl? Denna dag fyller han 80 år och glöden har inte falnat. Trots branschens snåla villkor står han oförtrutet kvar på barrikaden med sin filmkamera och arbetar vidare med nya projekt.  

Vänsterman är han, men ingen dålig och fyrkantigt tröttsam sådan. Han är vass, varm, argsint, poetisk, rasande skicklig, lidelsefullt engagerad för humanism och rättvisa, trogen sina ideal oavsett skiftande tidsanda och levererar nästan alltid högklassig film som berör, förtrollar och upprör. 

Själen är större än världen, Hotet och Naturens hämnd är några av Stefan Jarls klassiska rullar som det omöjligen går att värja sig emot. För att inte tala om Ett anständigt liv, andra delen i den mästerliga Modstriologin. Måste dokumentärfilm nödvändigtvis vara svårsåld till publiken? Denna emotionellt skarpslipade helvetesskildring från folkhemsbyggets mörka baksida drog 300 000 biobesökare vid premiären 1979! 

Samma år var det val. Olof Palme, då oppositionsledare, tog filmens budskap om välfärdsstatens svek mot dem som fastnat i narkotikamissbrukets skriande elände rakt in i den politiska debattens centrum. Hur många dokumentärfilmare har fått ett sådant genomslag? 

Stefan Jarl har om Ett anständigt liv, uppföljaren till Dom kallar oss mods (1968) berättat: ”Jag var väldigt intresserad av hela den tidens ungdomsrevolt, men upptäckte vilken läxa som de tunga drogerna innebar: Hur de stökigaste ungdomarna torskade hårdast och tog överdoser utan att polisen eller vuxenvärlden brydde sig. Var fanns medkänslan då? Det dog trettio stycken bara under tiden som vi gjorde filmen. Det var som att ligga vid fronten”.

Det var en viktig insats som Jarl gjorde och Palme ska ha heder av att uppmärksammat problematiken. Ett anständigt liv är ett skakande tidsdokument – som dessvärre ännu känns plågsamt aktuell. Förra året visade EU-statistiken att Sverige har den värsta narkotikarelaterade dödligheten i unionen, nära fyra gånger så hög som medlemsländernas genomsnitt. Varför? Hur kan vi låta det hända? Hallå! Något måste vara väldigt, väldigt fel. Fortfarande. 

Gyllene chans för Östergötland

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/3:

”Lived po lanned / De e va jag vill ha / Lived på lanned / De enda som e bra”, sjunger gamle hjälten Peps Persson i sin härliga tolkning av amerikanske R’n’B-musikern Robert Parkers Give me the country side of life. Peps förskånskade version blev en hit vid utgivningen 1988, trots att gröna vågen-tematiken då var allt annat än i fas med tidsandan. Men nu verkar det ha vänt. Ordentligt.

Livet på landet, eller åtminstone bortom den värsta asfaltsdjungeln, är idag vad många fler än Peps Persson från Tjörnarp vill ha och längtar efter. Det är inte minst tydligt i Stockholm, där flyttlassen börjat rulla ut istället för in och det i snabbt ökande takt.

Folk har fått nog av att betala de fantasisummor som den överhettade bostadsmarknaden kräver. Detta i kombination med coronapandemin har mycket märkbart drivit på lockelsen till landsbygd och mindre orter.

Ola Thufvesson, samhällsforskare vid Lunds universitet, säger i Blekinge Läns Tidning den 13/3 att det som sker faktiskt är en förändring av revolutionär magnitud. Sveriges centrumpunkter, inte bara Stockholm utan även andra större metropoler, går mot uppsplittring och minskad dominans medan den geografiska spridningen tilltar. Det är inte unikt för vårt land, fenomenet är globalt.

Coronan har tvingat fram skarpare fokus på hemmatillvaron och den omedelbara närmiljön. Att bo trångt och dyrt i betongen med ett storstadsutbud som stängts ner är föga attraktivt. Alltså tenderar människor att se sig om efter bättre platser som bjuder högre livskvalitet, rymligare boende till plånboksvänlig kostnad i harmonisk omgivning och vacker natur, med hygglig samhällsservice på rimligt avstånd.

Med teknikens hjälp är jobb och försörjning inga problem. Pandemin har fått hemarbetet att demokratiseras. ”Nu kan miljoner människor bete sig som enstaka konsulter gjorde för fem-tio år sedan. Och då kan man ju faktiskt bo precis var man vill”, säger Ola Thufvesson.

Vilka möjligheter borde inte detta vara för småkommunerna i Östergötland att konkurrera om nya och kapitalstarka invånare, särskilt från den närliggande Stockholmsregionen? Peps Perssons Skåne är förvisso inte illa. Men livet på det östgötska landet torde ändå vara ett halmstrå vassare och innehålla det mesta man kan önska sig. Marknadsför och visa! Vårt fina landskap torde ha alla förutsättningar att bli en vinnare i 2020-talets gröna våg.

Så ska 1700-talet låta!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/3:

Trion började programmet med Nå skruva fiolen av Carl Michael Bellman. Det var onsdagen den 4 november 1964. På skolaulans scen i Linköping stod de unga bullriga trubadurerna Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk, som bägge nyligen skivdebuterat. Förstärkta med schlagersångerskan Ann-Louise Hanson hade de skickats på lanseringsturné genom landet.

Den kom att bli legendarisk, en av decenniets stora inhemska kulturhändelser. Konserten i Stockholm månaden senare förevigades på livealbumet Visor och oförskämdheter, inkluderande bejublade nummer som Brev från kolonien och allsången I natt jag drömde. Fast vem kunde tro att turnépremiären i Linköping skulle markera starten på den svenska visvågen?

Intresset var frostigt, publiken deprimerande gles. Inte gick det bättre i Norrköping heller. Men snart vände det, från hotande fiasko till dundrande succé. I Göteborg var lokalen fylld till bristningsgränsen och nytändningen för visan ett faktum.

Cornelis Vreeswijk steg mot den musikaliska himlen som en folkkär fixstjärna. Numera räknas han som visdiktare i paritet med nationalmonumenten Taube och Bellman. Inte illa för en invandrad holländare som aldrig blev svensk medborgare.

Fred Åkerström vann också betydande popularitet, men hamnade ändå lite i skuggan av Cornelis och statusen har jämförelsevis bleknat än mer idag. Åkerström skrev ju inga visor själv, undantaget ett fåtal. Däremot var han en briljant uttolkare av andras produktion – som Birger Sjöbergs, Ruben Nilsons och Fritz Sjöströms. Dock främst Carl Michael Bellmans!

Där distanserar Åkerström all övrig konkurrens – även Cornelis Vreeswijk som har två underbara Bellmanskivor på meritlistan. Men Fred Åkerström är omöjlig att slå. Med sin särpräglat uttrycksfulla, besjälade djupa stämma kom han att inkarnera Bellman. Han fullständigt blåste dammet av det gustavianska 1700-talet, gav det märg och liv och relevans som ingen annan.

Med det klassiska albumet Fred sjunger Bellman (1969), samt i synnerhet mästerverken Glimmande nymf (1975) och Vila vid denna källa (1977), visade Åkerström var skåpet definitivt borde stå. Carl Michael Bellman befriades från att försmäkta hos finsalongernas blodfattiga lutsångare och såsiga manskörer. Den politiskt radikale Åkerström tog sig istället an Bellman ur ett marxistiskt perspektiv.

Det måste vara en av de ytterligt sällsynta gånger i historien då Karl Marx haft odiskutabel positiv påverkan. Som konstnärligt grepp fungerade det ypperligt. Bellman trädde fram som fräsch, fräck och engagerat samhällsmedveten. Popålderns generation spetsade nyfiket öronen.

”Jag finner sanningen endast i Bellmans texter”, menade Fred Åkerström. ”Där står om döden och fattigdomen och barn som svalt ihjäl och överklassens hugg med värjan”. Den trettiofemte av Fredmans epistlar – ”Bröderna fara väl vilse ibland…” – karaktäriserade Åkerström som ett veritabelt socialreportage och deklarerade:

”Det Bellman sysslade med var första klassens journalistik. Bellman skulle haft mycket att lära ut på journalisthögskolan. För övrigt söp inte Bellman i den utsträckning eftervärlden inbillat sig, delvis för att legitimera sitt eget supande. Bellman skrev om den råa, fattiga verkligheten i Stockholm, där människor söp för att de var olyckliga och fattiga”.

Epistel 33, känd som Stolta stad, tolkar Fred Åkerström med oförglömlig bravur när han som rena röstskådespelaren drar hela den långa inledningsmonologen. Peter Mosskin skriver träffande i Åkerströmbiografin Ingenstans fri som en fågel att det är som en radioreporters direktrapport från folkvimlet på Skeppsbron i 1700-talets Stockholm, lyssna:

”Was ist das? Ge rum vid roddartrappan. Undan birfilare, skoputsare, tullsnokar och matroser! – Hurra! Lägg sillstjärten på ölkannan. – Trumf i bordet. – Svavelstickor här, sex knippor för en vitten. – Tig, kärring! – Trumf i bordet! Åtta styver håller jag. – Kurage, du gamla granadör! Vänd opp och ner på bolsfoten! – Kullerbytta med madamen i skjulet, citronerna på duken och spinnrocken på taket, och holländaren på kistan – Ur vägen kolgubbar, tvätterskor och mjölkkärringar…”

Och så vidare. Vi bjuds en tidsresa i flygande fläng och hamnar mitt i det besynnerliga kajmyllret bland fader Movitz & Co under Gustaf III:s epok. Närvarokänslan som förmedlas är svindlande.

Till skillnad från idolen Bellman var dock Fred Åkerström inte någon enträget inbiten stockholmare. 1972 bröt han upp från Södermalm och flyttade med sin familj till byn Gärdala utanför Kinda. Det medförde tydligen en slags kulturchock för traktens invånare. I boken Du och jag, farsan berättar dottern CajsaStina:

”Grannarna på vardera sidan om oss var högreligiösa. Jag minns den äldre damen med silvervitt hår samlat i en stram knut i nacken, som bodde på den ena gården. Hon gick alltid klädd i svart trots att hon inte var änka. Så fort hon fick syn på någon av oss brukade hon skaka på huvudet.”

Was ist das? Märkligt vilken sval inställning Åkerström tycks ha mött i Östergötland. Det måste vi retroaktivt åtgärda. Sitt inte hemma i stugan och tjura som det vore november 1964. Nej, skruva fiolen, säg du till Carl Michael och tillbringa din helg i sällskap med Fred Åkerströms magnifika Bellmaninspelningar. Gutår, gott folk!

Rådjursvägen – på spaning efter Noice och tonårsdrömmen som flytt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:

– Hasse Carlsson begick självmord, sa Anders.
– Va? Gjorde han? Kan omöjligt stämma. Han dog leverskador. Från heroinmissbruket, sa jag.
Anders såg tveksam ut.
– Vi kan fråga min granne, Jarri. Han borde veta. Han kände dom, var råddare åt bandet och umgicks en del med Hasse.

Det var söndag, runt tolvtiden. Vi hade tagit var sin öl på en sunkig kinakrog i Gustavsbergs centrum. Degarna satt och tryckte på spelautomater. TV-skärmarna visade någon ointressant sportsändning. Jag hade kommit med Värmdöbussen från Slussen. Anders bodde med sin familj här ute numera, bland de stilfulla funkishusen som den legendariska KF-arkitekten Olof Thunström ritat på 40- och 50-talen.

Själv var det första gången jag satte min fot i trakten. Annars höll jag mig mest innanför tullarna. Men ingen av oss var ursprungligen från Stockholm, bägge hade vi växt upp i Kungsbacka utanför Göteborg.

Jag drack det sista ur ölglaset och försökte finna orden om vårt gamla favoritalbum.
– Tonårsdrömmar är ju fortfarande outstanding. Som ett vykort direkt från de tidiga ungdomsåren med all längtan och frustation. Äkta, rå naivitet. En i svensk rockmusik väldigt underskattad platta, egentligen.
– Man vill gärna tro att allt det där är en produkt av klassisk höghusångest, betong och enkla omständigheter. Men vänta så fel du har i så fall. Häng med!

Vi lämnade stället, passerade över en stor och ödslig bilparkering. Kylan från den februarikalla asfalten trängde upp genom mina tunna Converse.

– Hasse flyttade tillbaka hit sedan, efteråt. Drev omkring, beställde kaffe på Konsums fik, saknade pengar att betala med, satt bara och glodde. Enligt vad jag hört alltså. Det var ju långt innan min tid, sa Anders.
– Du vet när jag jobbade i skivaffär i Malmö på slutet av 80-talet? Jag träffade Freddie Hansson ett par gånger då. Han var ständigt på språng mellan krogarna. Arbetade som mentalskötare där nere. Fast han ville aldrig snacka om Noice. Allt han sa var bara: ”Det var längesen”.

Himlen blev gråare, molnen tyngre. Vi promenerade i kuperad terräng, längs en gångstig som förband centrumet med bostadsområdet Lugnet på andra sidan. Den välartade, burgna och småsömniga stämningen bland de tegelröda villorna kändes bekant. Jag kunde lika gärna vara tillbaka i Kungsbacka. Medelklasstristessen blev närmast fysiskt påtaglig. Efter en stunds gemensamt irrande fann Anders skylten.

– Rådjursvägen! Här bodde dom. Några av dom i alla fall.

Vi svängde in på gatan, läste lite på måfå namnen på brevlådorna, spekulerade löst kring vilken villa som kunde tänkas tillhöra vems familj. Trummisen Robert Klasens hus, vilket var det? Det var hos honom som Noice brukade repa innan genombrottet. Medan vi snackade dök plötsligt en vithårig, äldre kvinna upp från ingenstans.

– Du! Hon kanske är Hasse Carlssons mamma, viskade Anders.

Tanten gick med långsamma steg längs villagatan. Hennes ryggtavla blev mindre och mindre. Ingen av oss sa något mer. Det började regna. Vi frågade aldrig Jarri.

Snällheten lämnade ingen oberörd

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 27/2:

Den där eländiga augustidagen 1986. Kvällstidningarnas svarta budskap på löpsedlarna vid kiosken var lika överrumplande som hänsynslöst. Beppe Wolgers död! Marken gungade. Det var ju omöjligt. Beppe borta…?

Minnet skär ännu i mig, trots att det är länge sedan. Egentligen kände jag honom förstås inte. Ändå var det som om en nära anhörig plötsligt checkat ut och försvunnit. För så mycket betydde han faktiskt för mig, och massor av andra sextiotalistungar som växte upp i den gamla statliga monopoltelevisionens sken.

Godnattstunden. Jullovsmorgnarna med Scooby Doo. Långtradarchauffören på jakt efter Sagornas kungarike. Dunderklumpen. Han var inte bara Pippis sjörövarpappa och Baloos röst i Djungelboken. Beppe blev vår mysiga extraförälder, en underfundig allierad från vuxenvärlden med lekfullt glittrande ögon ovan det lurviga, trollgråa skägget.

Det är ingen överdrift att kalla Beppe för 70-talets barnkulturella gigant i Sverige. Hans unika, intima förtrogenhet med barns tankar och behov manifesterades i TV-rutan och på bioduken, i skivor och böcker. Denne vänlige jätte i nattmössa var en skön polare vi aldrig fysiskt träffade, men som på ett självklart sätt fanns ständigt närvarande.

”Han hade en snällhet, han andades snällhet och det smittade av sig. Man blir mjuk och varm själv”, säger TV-producenten Karin Falck i Klas Gustafsons fina Beppe-biografi från 2003. Om betydelsen av att vara snäll – detta tyvärr så missförstådda och föraktade ord, närmast synonymt med dum och mesig – visste verkligen Beppe personligen besked.

I sin egen barndom hade han fått möta motsatsen. Han var tjock, han stammade och hånades tidigt för det av elakt mobbande klasskamrater i skolan. Det var plågsamma erfarenheter som satte outplånliga spår. Han glömde inte hur det var att oförskyllt överösas med glåpord och förvisas till utsatthetens ensamma kyla.

”Beppe ansåg att det någonstans borde finnas ett land för skelögda, ordblinda, långnästa, överviktiga, folk som annars inte blir tagna på allvar, som alla skrattar åt”, skrev journalisten och TV-kollegan Edvard Matz i en minnesartikel på 90-talet.

Själv flydde Beppe till en värld fylld av amerikansk film, jazz och litteratur. Bröderna Marx, Benny Goodman, Fats Waller och Ernest Hemingway var några av idolerna. Han drömde om att bli en ny Charlie Christian, men gitarrspelet ville sig inte riktigt. Konstnär då? En sejour på Otte Skölds målarskola slutar i fiasko.

Men efter ett år på college i USA under det sena 40-talet kommer han hem till Stockholm som en cool man-about-town och satsar på poesin. Gerhard Bonnier refuserar honom sex gånger innan lyrikdebuten anländer 1953 med Jag sjunger i skon. Den milt allvarsamma naivismen som genomsyrar diktsamlingen är omisskännligt ”wolgersk”. Humlepoeten har funnit sitt tonläge och det bär honom livet ut.

Under följande år tar Beppe sin stora revansch och etablerar sig som mångsysslande underhållningsprofil i folkhemmets strålkastarljus. Beppe Wolgers och Olle Adolphson bildar för ett tag radarpar på krogscenen och i radio med visor som Okända djur, Det gåtfulla folket och Mitt eget land.

Beppe bryter också mark genom att sätta svensk text till en lång rad amerikanska jazzlåtar, exempelvis Walking my baby back home som får den blågula språkdräkten Sakta vi gå genom stan och förlöser Monica Zetterlunds artistkarriär.

I början av 60-talet lyckas Beppe bli en av landets mest kontroversiella personer. Han medverkar i en serie godmodigt satiriska TV-program, vilka gått till historien under begreppet ”Skäggen” och kan liknas vid en svensk föregångare till Monty Python. Publiken är inte beredd. Tittarstorm av orkanstyrka utbryter – till den grad att Aftonbladet kräver att TV-chefen måste ”stoppa skäggens diktatur”!

Vid decenniets växling till 70-tal har den känslige Beppe lämnat nöjesestradernas hetluft i Stockholm och flyttat till jämtländska Öhn utanför Strömsund. Han fokuserar åter på poesin och måleriet. ”Inga dolda budskap! Mitt måleri är en oskyldig värld. Jag vill förmedla glädje, vitalitet”, säger Beppe inför en vernissage.

Samma hållning går igen när han nu även – och framför allt – axlar rollen som den av svenska barn omåttligt älskade kompisfarsan, så uppenbart en av oss i hjärtat av sin resliga gestalt. Men bland vuxna möter han ofta snobbigt oförstående kritik. Beppe beskylls för trams, pretentiös vardaglighet, löjliga humledikter, falsk djupsinnighet. Det är som skolgårdsmobbarna aldrig upphör att förfölja honom.

”Många tycker att jag är töntig och larvig. Jag tror att alla människor behöver snällhet och godhet. Men de flesta vågar inte stå för det”, svarar Beppe avväpnande. Vad jag önskar att det fanns fler av hans varmt inspirerande humanistiska sort idag, envisa försvarare av ett i genuin mening snällare Sverige. Hur kan det någonsin vara fel?

Överste Gustafsson kallar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/2:

Vem är Peter Renner? En PR-man med oklar bakgrund och identitet. Om sin nationella hemvist säger han: ”Det beror på vem som vinner krigen. Jag är europé”. Att han ens heter Peter Renner är knappast att lita på. Enligt honom själv har han ”levt under falskt namn i många länder”.

Den uppgiften synes bekräftad av polisen, som meddelar att det finns ”skäl att misstänka att sagde Peter Renner var identisk med Pierre Riefell alias Peter Renshaw som tidigare utvisats ur landet för illegal politisk verksamhet. Intet av namnen torde dock vara den efterlystes riktiga”.

En skum typ, alltså. Vi kan notera att initialerna i hans samtliga föregivna namn genomgående är likadana och sammanfaller med beteckningen på hans yrke: PR. Dubbeltydigheten blir inte mindre intressant av att dessa initialer även råkar vara identiska med upphovsmannen till Peter Renner – den kosmopolitiske författaren och übercoola journalisten Pär Rådström (1925-63).

Peter Renner är huvudperson i Rådströms roman Översten från 1961. Han hävdar sig tillhöra ”de stora människorna, de som villigt offra sitt jag”. Renner strävar efter nollställd individualism, komplett identitetslöshet. Lyckan ser han i att tjäna, att underkasta sig en högre makt. ”Det finns ingen trygghet som går upp mot att följa”, påstår han.

Ska vi tolka honom som monstret i författarens mardrömmar, en undertryckt sida som Rådström funnit hos sig själv, intensivt avskydde och försökt bearbeta i skönlitterär form? Handen på hjärtat, nog hyser vi alla ett sådant litet monster inom oss.

Så förrädiskt skönt att sälja sig åt någon ideologi eller religion, skåda ljuset och falla in i ledet, slippa ta ansvar, i hängivelsens berusning sudda ut verklighetens motstridigheter och komplikationer. Inte sant? Den frivilliga omyndigförklaringen, den uniformerade lydnaden har alltid haft en märkligt trollbindande dragningskraft och naturligtvis utnyttjats i de mest förfärliga syften.

”En sekt lika väl som ett parti är ett elegant inkognito, ägnat att frälsa människan från frestelsen att tänka själv”, skrev 1800-talsfilosofen Ralph Waldo Emerson. Kommande sekel skulle onekligen visa åtskilliga fasansfulla prov på detta.

Pär Rådström, vars generation märkts av andra världskrigets erfarenheter och epokens totalitära rörelser, intog en programmatiskt avvisande hållning till dogmer och doktriner. ”Jag tror på den receptlösa tillvaron, på den kollektivlösa, där man utan regler förmår applicera vanlig hygglighet som leder till en gemenskap, som verkligen kan vara något värd”, deklarerade han 1954 i Aftonbladet.

Samma år som utgivningen av Översten sa Rådström i en Expressenintervju att det ”fega sättet är att hänvisa till något mystiskt som man går ärenden åt, folket, fosterlandet, partiet. Det är motsatsen till objektivitet och leder vart som helst, till nazism till exempel”.

Peter Renner – Rådströms antites – har vigt sin tomma lakejsjäl åt överste Gustafsson, pseudonym för ingen mindre än vår bortkuppade och landsflyktige Gustaf IV Adolf. Jodå, han lever fortfarande som kringflackande exilmonark i 1960-talets Europa. Skulle det vara konstigt?

Kungens dödsår saknas ju i den svenska regentlegenden. Förvisso har han ”en gång blivit berövad rätten att styra över människorna”, men – som majestätet understryker – ”detta gör inte att människorna berövats sin rätt att tjäna mig”. Hos Pär Rådström personifierar överste Gustafsson rubbet som människan trälat under: ”Jag är allting. Krig, drömmar, idéer, de förverkligade paradisen, utopierna, jag är hela historien”.

Peter Renners megalomaniska plan för att skänka den gudomlige Översten totalt herravälde är att radera individualitetens värde genom kopiering. ”Jag såg att om jag kunde göra en värld som var exakt lika dan som den existerande så skulle det innebära den existerande världens undergång. Det skulle ju vara meningslöst att leva och sträva och ävlas i en värld som kunde kopieras”.

Handlingen kretsar kring det första testet på planens hållbarhet: att öppna en kedja internationella nattklubbar med dubbelgångare till decenniets hetaste populärkulturella ikoner som Sophia Loren, Ingrid Bergman och Gina Lollobrigida. Hur det avlöper?

En nyutgåva av Översten finns på årets bokrea som startar nästa vecka. Köp och läs! Detta är en oumbärlig psykologisk studie i maktens mekanismer, flyktmentalitet och den kommersiella masskulturens nivellerande konformism. Rådströms roman har inte förblivit lika aktuell 2021 som 1961. Nej, snarare mycket mer.

Oss schackspelare emellan

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 13/2:

Antag att du glad i hågen invaderar Ryssland, åker på däng så blodet stänker om det vid Poltava, och sedan schappar till Turkiet med resterna av din illa tilltygade armé för att slicka såren i några år. Situationen känns förstås ganska deppig.

Vad gör du då för att skoja till det lite medan skymningen smyger på? Karl XII fann råd. Han plockade fram schackbrädet.

”I Bender sitter den hjältekung / Med hågen tung / Av krigets bekymmer många. / Från landsflyktens tankar i fjärran land / Till schack ibland / Han flyr timmar långa”, som Johan Gustaf Schultz på det nationalromantiska 1800-talet skaldade hellre än bra i eposet Carl XII:s schackparti.

Att hjältekungen tillhörde de schackbitnas ädla skara är belagt. Mitt under den ryktbara kalabaliken i Bender lär han till och med varit så hängivet upptagen av ett parti att han knappt märkte att turkarnas kulor ven runt honom.

Men huruvida Karl XII var lika vass (eller kass) på att flytta träpjäser över det svartvita rutnätet som på att manövrera sina soldater genom Europas länder, det har vi tyvärr ingen närmare kunskap om. Kanske ansåg hovfolket det opassande att till historien protokollföra hans matcher. Av källdokument som vittnar om majestätets spelstyrka gapar arkiven tomma.

Dock kom åtskilligt senare diverse kluriga schackproblem att smickrande tillskrivas Karl XII, vilka bland andra Johan Gustaf Schultz gärna spred i tryck med sina grötrimmade verser till konungens ära. Denne Schultz fuskade inte bara i poesi.

Han var även redaktör för den legendariskt retsamma skämttidningen Söndags-Nisse och tog 1866 initiativet till bildandet av Stockholms Schacksällskap, stolt verksam än idag som Nordens äldsta schackklubb.

Karl XII:s schackintresse må fascinerat eftervärlden, men frånsett honom är Gustaf III vår mest internationellt profilerade utövande monark. Det beror inte på att han förknippas med några kända partier eller fiffiga schackgåtor. Tjusarkungens berömmelse i schackkretsar åvilar istället hans egenhändiga försök att reformera själva spelet.

Gustaf III vurmade för att schackbrädet borde få en extra ruta i varje hörn och på dem nya pjäser, vilka han titulerade ”generaladjutanter”. Deras rörelserättigheter skulle vara mycket kraftfulla: en kombination av dam och springare.

Även om idén inte slog an publikt, har varianten rönt viss uppskattning hos konnässörerna. Enligt vad gamle salige nestorn Gideon Ståhlberg hävdar i Stora schackboken (1961) ska faktiskt Gustaf III varit en föregångare till 1920-talets kubanske världsmästare José Raúl Capablanca, som lanserade en liknande innovation!

Det klassiska schackspelet kan väl, åtminstone för oss vanliga dödliga amatörer, tyckas tillräckligt perfekt och nöjsamt intrikat som det är. Ändå har uppslagen till ”förbättrande” moderniseringar varit talrika, fast sällan i Gustaf III:s begåvningsklass. Ett exempel ur den märkligare skolan är det strax efter andra världskriget introducerade ”atomschacket”.

Standardreglerna gäller, med skiftande drastiska tillägg beroende på vilken version av denna kärnvapenbestyckade avart som föredras. I varianten som åskådliggörs i Stora schackboken – en veritabel guldgruva för kulturhistoriskt begivna schackfantaster – blir en bonde vid en viss nådd position förvandlad till atombomb.

Spelaren får bara använda bomben en gång, varvid explosionen ”förintar alla pjäser, både de egna och motståndarens, inom ett visst område. Efter explosionen går spelet vidare. Om kungen omkommit, övertas hans funktioner av den förnämsta av de återstående pjäserna. Mattsättning förekommer inte. Det gäller att slå motståndarens alla pjäser”.

Låter det kul? Hmm… Men sökes omväxling i dessa coronaisolerade pandemidagar finns ju annars det dekadenta ”alkoholschacket”, som Alec Guinness gjorde populärt i 1959 års filmatisering av Graham Greenes satiriska roman Vår man i Havanna.

Guinness dammsugarförsäljare, som råkat bli brittisk bluffagent, får under en avgörande scen snilleblixten att byta ut pjäserna mot whiskyflaskor i miniatyr. Syftet är att supa en kubansk säkerhetspolis plakat. Vid varje vunnen flaska tvingas nämligen motståndaren dricka ur den.

Ett verkligt dråpligt ”alkoholschack” ska 1898 ha spelats i Ungern. Ett inrutat biljardbord fick då tjänstgöra som schackbräde, eftersom kungen representerades av en stor champagnebutelj och drottningen av en flaska rhenvin. Övriga pjäser motsvarades av flaskor med olika enklare vinsorter. Hur det slutade? Gissa.

Såväl vit som svart förlorade. Det krävdes givetvis inte många drag innan båda kontrahenter låg stupfulla på golvet. Sensmoral: varför alls experimentera? Spola kröken, håll huvudet klart. Kunde Karl XII glömma Poltava genom att spela vanligt hederligt schack, behövs nog inte mycket mer för att roa sig kungligt hemma i stugan.