Det fanns en tid då Elton John bara var så knäckande bra. Råkade höra denna låt på tidningen idag, tvungen att stanna upp mitt i steget, saligt varm i hjärtat, för några minuter likgiltig för allt annat. Musikens makt, alltså. När jag tänker mig ordet hänryckt spelar 70-talets Elton John i varje bokstav.
”Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt.”
– Ur Odyssén (i Erland Lagerlöfs översättning).
”The open road, the dusty highway, the heath, the common, the hedgerows, the rolling downs! Camps, villages, towns, cities! Here today, up and off to somewhere else tomorrow! Travel, change, interest, excitement! The whole world before you, and a horizon that’s always changing!”
– Herr Padda planerar en utflykt (Kenneth Grahame, Det susar i säven, 1908).
Hon blev uppmärksammad för sina konstinstallationer med vatten som tema. Det flytande anslaget finns även i hennes bilder. Nu öppnar den första utställningen med Meta Isæus-Berlins måleri i Linköping. Om detta skriver jag på Correns kultursida idag (9/6):
Linköpings konsthall Passagen ger i årets sommarutställning rum för ett särpräglat personligt universum när Meta Isæus-Berlin visar valda delar av sitt samlade måleri. För den breda publiken är hon mest känd för dramatiska vatteninstallationer, i synnerhet på mässan BO 01 i Malmö där bland annat ett kök sänktes ner tre meter i jorden och vattenfylldes. Även hennes drömska, surrealistiska bildkonst bär tydlig prägel av vattnets slingrande, flytande natur i uttrycket.
– Jag för aldrig in det medvetet. Vattnet är en del av mig, helt enkelt. Det finns också många ingångar till vattnet, vad som finns under ytan och över, liv och död. Vattnet tar aldrig slut. Precis som färgerna, säger Meta Isæus-Berlin.
Hon kallar sig färgoholic med ett skratt (”oj, jag uppfann visst ett nytt ord”) och betonar att det inte är motiven som är hennes främsta intresse i skapandet.
– Det är sättet att måla och färgvalet. Sedan kan det föreställa lite vad som helst. Mina färger är delikata och förbryllande. Jag märker att människor blir tysta och liksom inhalerar målningarna när de besöker mina utställningar. Det tycker jag är roligt att se.
Retrospektiven på konsthallen innehåller flera bilder som sällan eller aldrig visats förr. Meningen är inte att det ska vara någon pedagogisk genomgång, utan främst ge en bra upplevelse. Här finns Meta Isæus-Berlins första oljemålning från 1980, ett spanskt stilleben, till hennes senaste verk från 2012 med titeln La Mer. Där är en kvinna omsvept av ett böljande hav. Linjen mellan då och nu?
– Det är euforin i att måla. Jag försöker återvända till samma tillstånd, den stora friheten att vara i sitt rätta element, tyngdlösheten.
Hon har även tagit med en serie porträtt av sina vänner, fångade mitt i livet utan den representativa upphöjdhet som annars brukar vara fallet i genren.
– I vanliga fall kommer ju människor till mig och vill bli avporträtterade. Jag tyckte det var kul att vända på steken och istället söka upp några jag känner och be dem att bli porträtterade. Någon har sagt att bilderna är som att se själv i hallspegeln när man kommer hem från jobbet. Och det tycker jag är det vackraste.
Några fler installationer blir det inte, slår Meta Isæus-Berlin fast. I fortsättning är det bildkonsten som gäller.
– Det är skönt att måla, jag vill aldrig stå still, hela tiden pusha mig själv. Upprepningar gör mig på dåligt humör. Jag längtar jämt till ateljén. Där vill jag helst vara varje dag – utom på julafton!
Meta Isæus-Berlin
Född: 1963 i Stockholm.
Familj: Man, tre barn.
Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Utbildning: Konsthögskolan 1986-93.
Beundrar: ”Jag älskar Botticelli och Maria Gripe.”
Ogillar: ”Alla floskelord när jag är nyvaken, som köpfest och livspussel.”
Aktuell: Utställningen Upp till ytan i Linköpings konsthall Passagen mellan 9/6 – 18/8.
Nationen flaggar för Björn Borg på hans födelsedag och för Europas befrielse av general Eisenhower. Det tycker jag är vackert.
”Believe me, my young friend, there is nothing — absolutely nothing — half so much worth doing as simply messing about in boats.”
– Råttan berättar för Mullvaden om innebörden av meningsfull sysselsättning (Kenneth Grahame, Det susar i säven, 1908).
Sista veckan på ön innan Linköping och Corren kallar. Tyvärr vaknade vi upp till ett brutalt temperaturfall, där den senaste tidens härliga sommarvärme förbyttes i höstkyla och isande regnskurar. Att min och grannskapets brevlådor under gårdagen besudlades av tidningen SD-Kuriren var tydligen ett järtecken.
På omslaget grinade en leende Jimmie Åkesson i kostymförklädd fascistisk helfigur intill rubriken ”Här för att stanna!”. Aldrig. Inte inom de (förvisso blygsamma) domäner som jag råder över på Långö i alla fall.
Själv skulle jag äcklad och irriterad förpassa Åkessons otäcka alster till det övriga skräpet i soppåsen där SD förtjänar att stanna, när min blick råkade falla på ett programförklarande citat i tidningens redaktionsruta:
”En budkavle är utskickad. Den löper genom dag och natt. Den går, såsom otaliga budkavlar fordom har gått, rättsols från gård till gård, från härad till härad. Det är den löpande elden som genom dag och natt skall kringföras. Budkavle går. Rid i natt!”
Vilhelm Moberg! En fri liberal humanist, med brinnande avsky för såväl kommunismen som den nazistiska kvasi-ideologi ur vars stinkande sörja Sverigedemokraterna uppstått. Hur kan dessa SD-stollar ha mage att försöka göra hans rader till sina?
Rid i natt!, utgiven det nattsvarta krigsåret 1941, är alltså den berömda beredskapsromanen som manade till kamp mot Hitlerväldet. Moberg skrev boken i form av en historisk allegori, om svenska 1600-talsbönder som förtrycktes av utländska inkräktare (tyskar) och gjorde uppror mot sina utsugande plågoandar. Ingen i samtiden kunde naturligtvis ta fel på budskapet. Det gör väl knappast några nutida läsare heller, för den delen.
Förutom Sverigedemokraterna då. Deras massutskickade SD-Kuriren är sannerligen ingen budkavle i Mobergs anda. Tvärtom. Den hetlevrade motståndsmannen Vilhelm Moberg hade garanterat gett Åkesson & Co en uppsträckning som de sent kunnat glömma om han visste hur dessa charlataner utnyttjade hans ord.
Helt uppenbart vill SD att vi som är ättlingar till den ”äktsvenska” bondestammen ska ta strid och slänga ut dagens förment parasiterande inkräktare. Vilka då skulle representeras av människor vars enda ”brott” är att de härstammar från en annan kultursfär än vår egen gamla blågula dito. Främst givetvis muslimer – dessa som Jimmie Åkesson uttryckligen hävdar vara ”vårt största utländska hot mot Sverige sedan andra världskriget” (Aftonbladet 19/10 2009).
Vilhelm Moberg var en svensk patriot i kulturradikal tradition som envist och rakryggat försvarade individens, frihetens och demokratins värden. Mobergs Sverige är inte Jimmie Åkessons Sverige av monoman vulgärnationalistisk trångsynthet, intolerans och fientlighet. Hösten 1939, när nazisternas arméer marscherade i syfte att göra hela Europa till ett etniskt rensat ariskt imperium, skrev Moberg i ett upprop som delvis alluderade på Bergspredikan:
”Jag har fått något att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår… Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet – det är allt som jag sammanfattat i den sköna drömmen om jorderiket, som än en gång skall höra människan till.
Detta är värden, större än mitt liv, detta är värden att dö för. Och det onda är allt det, som hotar att ta ifrån mig dessa värden.
Jag måste stå det onda emot.”
Hade Sverigedemokraterna fått råda över vårt land skulle snart andens fria liv, tron på dess suveränitet och okränkbarhet, vara förkvävd och strypt. Vi vet ur vilken rörelse SD fötts, vilkas arvtagare de är, dessa illa uppsminkade kostymfascister. Därför är det även vår plikt att stå det onda emot.
Tänker jag och tillbringar kvällen i läsfåtöljen med en kopp hett engelskt te och valda, inspirerande delar ur Mobergs författarskap. Det är mörknar över Danmarksfjärden, fortfarande rått och kyligt i luften. Men regnet har slutat och molntäcket tycks spricka upp. I morgon är det en ny och förhoppningsvis bättre dag då solen värmer ön igen.
Här kommer natten, sval och mild smeker vinden. Ön är stilla, månen mumlar något, men de mörka husen tiger. Det är sent i maj nu, snart sommar. Sovrummets fönster står på glänt mot strandens bryggor, i väg seglar en stjärnbåt med minnen, tankar. Till tiden då världen smakade päronsplitt, hade soundet av Goodbye Yellow Brick Road och kändes som det röda gruset i Båstad när Borg och Adriano Panatta spelade. Långt borta på havet lyser en babordslanterna och jag ligger i min säng, tusen mil från barndomen.
”Det är så sällan jag läser… Jag bortser då från serietidningar som åker ner i trunken lika självklart som tennisutrustningen och bandspelaren när jag packar för en ny turné. Jag kan inte ge någon förklaring till mitt obetydliga läsintresse…”
– Björn Borg talar ut om sin litteraturkonsumtion (1973).
Grussäsong igen! Visst är det härligt att kasta sig ut på banan med racketen i hand efter en lång vinter inomhus? Här bjuder gamle mästaren Björn Borg oss på sex heta tips för en lyckad tennissommar. Håll till godo.
Som bekant är frukosten dagens viktigaste måltid. Särskilt när en tuff match väntar. Men kom ihåg att vi icke lever av bröd allena. Minst lika viktig är den andliga spisen!
Besväras du också av grus i dojjan? Sånt är snart ett minne blott. Gör som Björn. Sko dig med ett par Diadora!
Det finns så klart inget dåligt väder. Så länge du har Fila-kläder.
Solen kan bränna påfrestande hårt ibland. Då är vår kräm oss en väldig borg.
I starkt solsken finns även risken att man bländas och missar bollen. Undvik det och blända istället själv både motståndare och publik med Björns lika funktionella som coola solbrillor.
Och efter vunnen match på det rykande gruset brukar det ju damma i halsen. Då sitter Läkerol fint. Funkar även bra som tröst om man – mot all förmodan och rimlig sannolikhet – råkat förlora. Stoppa ner många askar i tennisbagen för säkerhets skull.
Christian Dahlgrens Blogg 