Snart är det premiär för årets Tage-revy i Linköping. I en artikel på Correns kultursida idag (14/7) har jag träffat både Tage och hans lokala uttolkare, skådespelaren Håkan Bäck: 

Det var två somrar sedan jag sist arbetade på Corren. Varje morgon när jag promenerade in till redaktionen på Badhusgatan brukade jag passera Tage, som stod under den lummiga grönskan och sa hej. Samma sak när jag återvände på kvällen.

Man blev alltid på gott humör av att kunna hälsa på honom. Bara en sån sak som att han vägrade vara något på “-ist”. Utom humanist och cyklist. Det är en skön attityd, tycker jag.

Denna sommar bor jag i andra kvarter som inte ger tillfälle till dessa dagliga möten. Lite synd. Jag har saknat Tage. Så en förmiddag styrde jag stegen dit, och jodå. I korsningen mellan Östgötagatan och Vasavägen stod han fortfarande troget som en harmonisk trygghetspunkt i stadslivet.

På en av parkbänkarna intill hade jag dessutom stämt träff med skådespelaren och producenten Håkan Bäck. Han medverkar i årets Tage Danielsson-revy, som har premiär i Gamla Linköpning den 25 juli. Jag frågar honom om skulpturen, skapad av konstnären Karl Göte Bejemark, gör den Tage Danielsson rättvisa?

Håkan Bäck drar lite på svaret, är tyst ett slag. Och säger sedan:
– Det är nog svårt att hitta en bild av Tage. Han var en mångfacetterad person. Men ja, kanske. Han står här i frack och statyn är porträtterad av honom som medverkande i en revy på Katedralskolan. Det blir en symbolisk blandning av finkulturen och det jordnära, han hade ju bägge sidor i sig.

Din egen Tagerevy, vad bjuder ni på där?
– Det blir flera nummer ur Lådan, som Hasse och Tage satte upp 1966.

Som klassikern med Aftonbladet eller Expressen?
– Ja.

Och Vad i helvete har dom för sig i banken efter 3?
– Ja. Vilken koll du har (skratt). Vi har även med texter från hans litterära verk, bland annat några dikter som Ragnar Dahlberg läser. Själv håller jag en monolog som heter Har vi råd att ha kvar våra vänner från socialgrupp 3. Den handlar om valvindarna som vänder, hur vissa byter fot och inte längre vill kännas vid sin arbetarbakgrund. Det är slående hur den texten fortfarande håller.

Du menar att Tage Danielsson ännu är relevant inte bara som underhållare, utan också som samhällskritiker?
– Absolut. Många av hans texter känns aktuella, vilket gör revyn legitim. Det är verkligen inte bara nostalgihumor. Vi vill också hålla hans minne levande. Stora profiler kan försvinna ur medvetandet förbluffande snabbt. Det räcker med en ny generation, sedan är de bortglömda.

Hur ser du på Tages politiska engagemang?
– Han kom från ett arbetarhem, men gick aldrig i ledband och såg det som viktigt att utmana partipiskor och våga kritisera. Han skriver någonstans om skillnaden mellan solidaritet och lojalitet. Man ska akta sig för att vara lojal, då kan man hamna var som helst. Tage upplevde ju en besvikelse över att solidariteten förlorades när lojaliteten med arbetarrörelsen istället skulle sättas främst.

Finns det några arvtagare till Tage idag?
– Det gör det kanske. Men samhället är kallare och humorn har förändrats. Numera är det humor draget till sin spets, ofta stenhård och cynisk, gränsande till mobbning. Tage Danielsson kunde vara vass, men samtidigt väldigt insiktsfull och allt han skrev kom ur ett varmt hjärta.

”Den som älskar extra mycket
blir på ondskan extra vred.
När den snälle blir förbannad
blir han ilsken med besked.”
(Animalen, 1979)

”Jag kan en sång om skärgården. 
Så här går den:
Roslag och plankon.
Taube och Carl Ankton.”
(Samlade dikter, 1967)

”Moraliskt påstående: Den som sover syndar icke.
Men detta är ju lika sant: Den som syndar sover icke.
Hur gör man?”
(Bok, 1963)

”Vad gör ett idealland
som ständigt känner pressen
från jämmerland till kvalland?
Går man där, ytterst lessen,
galoschtungt framåtskridande
med pukan stämd i moll?
Tvärtom, du sorgset kvidande.
Se här din svåra roll:
att inse världens lidande 
med glädjen i behåll.”
(Samlade tankar från roten, 1985)