”Love. Fall in love and stay in love. Write only what you love, and love what you write. The key word is love. You have to get up in the morning and write something you love, something to live for.”
– Ray Bradbury
Ofrivilligt vaken och klockan visar att det är förskräckligt sent (eller tidigt). Men fördelen med att inte kunna sova är att man kan tillbringa natten med Anton Tjechovs Måsen, i Radioteaterns uppsättning från 1954 (Radioteaterns pjäser är alltid som bäst när de är ordentligt vällagrade). Briljante Tiovo Pawlo är med. Och Georg Årlin! Det är han som spelar Tengil så oförglömligt coolt i filmatiseringen av Bröderna Lejonhjärta. Den här versionen av Måsen är regisserad av Lars-Levi Laestadius i samarbete med Malmö stadsteater. Kan höras på SR:s hemsida.

“So we’ll just let things take their course, and never be sorry.”
– F Scott Fitzgerald
Den bästa julklappen ger man sig själv. I mitt fall Horace Engdahls Meteorer och Cigaretten efteråt, samlade i en volym. Det är hämningslöst njutbar läsning. Öppna boken och ur pärmarna rinner ett pärlande flöde av ogarderade aforismer, delikata reflektioner och pricksäkra betraktelser; alltihop skrivet på uppenbart gott och inte sällan spjuveraktigt humör.
Vad sägs om följande smakprov?
”Förnämhet är i sig poänglös. Den måste vara en förklädnad för något annat, till exempel en ursinnig strävan efter oberoende eller en vägran att godta rangordning över huvud taget. Förnämheten måste vara dandyns 1789.”
”Den sanne gentlemannen: för att inte sprida misstämning låtsas Atlas vara en förbipasserande som bara av en händelse lutar sig mot himlavalvet.”
”Grunden för mitt skrivande är inte formuleringsglädje utan formuleringsäckel. Ju mer av formulering jag lyckas avlägsna ur en text, dess mindre frånstötande tycks den mig. Orden skall vara den fulländade bäraren, som ställt in väskorna utan att man märkte att han var i rummet. I texter som hemsöks av så kallad formuleringskonst, är det som om frasen stod kvar och väntade på dricks.”
”Grunden för en god kritik, ja, för ett gott liv över huvud taget, är att våga tillstå att man har tråkigt.”
Jag kan livligt försäkra att risken för tråkighet är tämligen obefintlig i Horace’ sällskap. Ett perfekt motgift när det börjar bli för mycket av julens krampaktiga glättigheter.
Denna vinter har det snackats mycket om traditioner som upplevs hotade. Pepparkaksgubbar i luciatåg, skolavslutningar i kyrkan, Walt Disneys tomteverkstad eller vad det nu har varit.
Okej, själv har jag lite svårt att hetsa upp mig. Det mesta är ju bara stormar i vattenglas och rent trams, ärligt talat. Har det exempelvis någonsin förekommit något hot mot pepparkakornas fortlevnad? Från vem i så fall? Staten, EU, Dagens Nyheters kulturredaktion?
Om vi däremot återgår till verkligheten så finns det en tradition som faktiskt är i fara. På riktigt. En av julbordets främsta delikatesser kan snart vara ett minne blott: ålen. Aldrig förr har det funnits så lite ål i europeiska vatten. Beståndet har minskat med dryga 95 procent sedan 1970-talet.
Svunna är de dagar när miljoner och åter miljoner ålar vandrade upp längs våra älvar och vattendrag. Kortsiktigt rovfiske bör främsta skulden till att så icke längre är fallet. Men ett annat problem är vattenkraftverkens turbiner som mosat många ålar till döds. Om något decennium kan ålen vara lika utdöd som dronten.
Mot bakgrund av att arten är klassificerad som akut hotad, förbjöds ålfiske i Sverige 2007. I princip. Yrkesfiskare med särskilda tillstånd har ändå kunnat fortsatta att fånga hundratals ton ål varje år. Skälet är regionalpolitiskt.
I Östersjön anses ålfisket så viktigt för kustbygdens överlevnad att Havs- och vattenmyndigheten är frikostiga med dispenser. Logiken i detta är knappast helt kristallklar. Om ålen är avgörande för det kustnära, småskaliga fisket – vad är det då för poäng att fiska ihjäl ålen? Hur ska kustbygden överleva sedan då?
Naturskyddsföreningen kräver totalstopp för ålfisket, i syfte att ge beståndet en sportslig chans att återhämta sig. Det verkar rimligt om vi vill behålla ålen även på framtidens julbord.

”I skuggan av Eiffeltornet förstod jag på djupet mopedens vackra väsen.”
– Claes Johansson, chefredaktör på nystartade tidskriften Moped, förklarar sin entusiasm för detta fordon med insikten som slog honom under en liten mopedtur från Sverige till Paris 1992.