Skrivit i Corren 23/7:

Kulten kring Evert Taube tar sig orimliga uttryck. De som jämför honom med Bellman saknar litterär förståelse.

Det hävdade Lars Gyllensten, tidigare sekreterare i Svenska Akademin. I sina memoarer Minnen, bara minnen (2000) karaktäriserar han Taubes visdiktning som glättad och eskapistisk, en ytlig värld fylld av schablonartade tablåer och klichéer i ljusa pastellfärger.

Inte helt fel. Även om det finns briljanta undantag, som den magnifika skräckballaden om briggen Blue Bird av Hull, så tycker jag att mycket av Taubes sångskatt egentligen är glimmande kattguld. Det är charmigt och glatt, men knappast tungviktarklass.

Själv var Evert Taube inte heller alltid så förtjust. ”Skärgårdsskiten” kunde han kalla de egna visorna och törstade istället efter erkännande som seriös prosaförfattare. Böckerna som bar Taubes namn vann dock aldrig publikens gunst. Han fick nöja sig med att bli en efterfrågad lutsångare och började vinna viss popularitet under 20- och 30-talen, främst via radions och grammofonskivans förmedling.

Men kulturvärldens dörrar var länge stängda. Kritikerna hade svårt att övertygas om värdet i Taubes produktion. 1948 orsakade Lars Forssell rabalder när han i en essä försvarade Evert Taube och ställde dennes viskonst mot den litterära parnassens högbrynta, svårmodiga modernism.

Forssell hävdade att Taubes diktning genom sin form verkligen nådde någonstans – i motsats till ”40-talets under evighetens synvinkel rikare men i ögonblicket, utanför en liten skara proselyter, totalt verkningslösa utstrålning”.

Poeten Erik Lindegren blev så förbannad att han kastade en grogg i ansiktet på den vanvördige spolingen Forssell.

Det markerar starten till Taubes stora genombrott i folkhemmet. Strax var det 50-tal då det unga gardet med Forssell, Pär Rådström, Beppe Wolgers och Olle Adolphson i spetsen erövrar den kulturella scenens skansar – fast beslutna att vädra ut föregående decenniums allvarliga, symboltyngda dysterhet. Femtiotalisterna hyllar Taube som vore han en av dem.

De älskar hans oblyga blandning av förfining och folklighet, hans romantiska anslag och färgstarka motiv. På något sätt verkar det logiskt att Taube kommer i ropet samtidigt som motboken avskaffas och svenskarna lär sig dricka rödvin, äta pommes frites och använda vitlök. Klimatet andas lekfullhet, öppnade gränser och nyvunnen frihet.

Evert Taube levererar det perfekta soundtracket med den glade bagaren i San Remo, baren i Samborombom där Fritiof träffar Carmencita, sommarängar med Rönnerdahl, Calle Schewen och dans på Sunnanö. Ett blivande nationalmonument tar form.

Som Hjalmar Gullberg skaldar om epoken i Terziner i okonstens tid (1958): ”Nu fick man skratta fritt och gå i kyrkan / kyrksamt, från fyrtiotalets ångest frälst. / Aptiten växte med den nya styrkan, / och i en ny, mer inhemsk aladåb / upptäcktes och blev föremål för dyrkan / Almquist, Stagnelius och Taube.”

Nå, kattguld eller inte. Behovet av romantikern Evert Taube lär nog bestå. Även om färgen i hans idyller flagnat, naivismen känns daterad och förljugen, så finns där ändå en envis ton som klingar i harmoni med något i vår nordiska folksjäl. Trots allt, vad vore sommaren utan allsång, sill och Taube?