Kategoriarkiv: Kultur

Förlåt min dumhet, Göran Hägglund

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/1:Corren.

Sommaren 2009 slog det gnistor om Göran Hägglund. Han gick till ideologisk frontalattack mot den svenska kultureliten. Enligt honom hördes det därifrån mest ”svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit”.

I kontrast till kulturetablissemangets urartning och illa dolda avsmak för medelklassen, ställde Hägglund vad han kallade ”verklighetens folk”; den tysta majoritet som arbetade, skötte sig och ville ha det trevligt. Oj, den salvan visste var den tog! En storm av kritik följde från kulturbastionernas höjder.

Hägglund anklagades för billig populism och spekulation i bildningsförakt. Jojo, detta antiintellektuella korståg var typiskt för de inskränkta Kristdemokraterna, ett litet moraliserande konservativt parti sprunget ur Pingströrelsen som alltid ylat om sedernas förfall!

Jag har själv varit kulturjournalist och tillhörde förstås dem som ogillade Hägglunds utspel. Det kändes grovt, vulgärt. Ungefär som kultursidorna enbart dög att slå in fisk i. Triumferande grävde jag upp en debattbok från 1967, Kulturattityder av Harry Schein och Björn Häggqvist, som diskuterade en stor opinionsundersökning om svenskarnas kultursyn.

Beträffande den kategori vilka identifierade sig med KD (eller Kristen Demokratisk Samling som partiet tidigare hette) var slutsatsen tämligen dräpande: ”Vår KDS-grupp är en kulturpolitisk extremistgrupp… I flertalet fall är KDS-sympatisörernas negativa attityder mer negativa än någon annan grupp. Det är därför väl motiverat att beteckna denna negativism som explicit kulturfientlig”.

Kolla minsann, de gamla takterna satt fortfarande i, nog gick det en rak oförbätterlig linje från unkna KDS då till kulturbarbaren Hägglund nu!

Okej, kära läsare. Låt mig erkänna det öppet och helt reservationslöst: jag högg i sten, jag var orättvis, dum och fördomsfull. Lite senare upptäckte jag nämligen, med skammens rodnad kring kinderna, att Göran Hägglund var min själsfrände.

Han älskade ju precis samma musik som jag: Pink Floyd, David Bowie och The Rolling Stones. Bara en sån sak att en KD-ledare diggade de kulturradikala brittiska punkrockarna The Clash! Vi hade även en favoritroman gemensam: Graham Greenes Vår man i Havanna. Fantastiskt. Vilken kille. Vilken ypperlig smak. Världsbilden rämnade. Mycket nyttigt.

Dessutom insåg jag efter ett tag att han kanske inte hade så fel om de värsta kulturknuttarna. Deras tilltagande tendens att ständigt tugga identitetspolitik, att inte se kulturen som ett värde i sig utan mera som ett vänsterpolitiskt instrument, fann jag erbarmligt trist och tröttande. Vem var det egentligen som föraktade vem?

Jag söker mig till konsten, litteraturen och musiken för dess egen skull. Uppenbarligen en hopplöst småborgerlig och reaktionär hållning, om man tro vad som andas på särskilt Aftonbladets extremt politiserade kultursida. På sätt och vis var det mig Göran Hägglund försvarade när han angrep kultureliten.

Igår kom beskedet att han avgår. Sorgligt. Bland partiledarna blev han min favorit; spirituell, beläst och humoristisk som få andra politiker. Notera vad Hägglund svarade på frågan om sina framtidsplaner: ”Vad jag ska göra nu? Inte den blekaste aning. Jag vill läsa böcker, motionera och lyssna på musik”. Så talar en sann kulturvän.

Till hädelsens försvar

Publicerad den av
2

Corren.Skrivit i Corren 9/1:

I den oscarianska överhetsstaten Sverige, där det protestantiska statskyrkoförtrycket gjorde livet surt för vanligt folk, var August Strindberg en ständig nagel i makthavarnas ögon. När han i en av sina noveller i boken Giftas satiriserade den kristna nattvarden, blev måttet rågat.

1884 drogs han inför skranket anklagad för hädelse, ett brott definierat i lagen som ”gäckeri av Guds ord eller sakramenten”. Kung Oscar II och Svenska Akademin ansågs som drivande krafter bakom åtalet. Strindberg riskerade två års straffarbete för sin blasfemi.

Men domstolen frikände lyckligtvis. Strindbergs supportrar firade med en storslagen fest på Grand Hotel i Stockholm, medan det samtidigt deppades på kungliga slottet och sannolikt även i många prästgårdar. En kulturradikal samhällsomstörtare hade med sin penna utmanat det reaktionära etablissemanget och vunnit.

Principiellt var det en mycket viktig seger. Yttrandefrihetens gränser flyttades fram. Sverige blev genast lite lättare att andas i – även om det formellt skulle dröja ända till 1970 (!) innan de sista resterna av det bisarra hädelseförbudet försvann ur lagstiftningen.

I vårt av kristen tradition präglade land har vi fått lära oss att leva med provokationer som Strindbergs. Eller för att välja ett mer närliggande exempel: den kristna fotografen Elisabeth Ohlsons utställning Ecco Homo 1998, där Jesus framställdes som homosexuell. Synnerligen magstarkt, tyckte många troende. Debattens vågor gick höga, men stannade vid det. Ingen statsmakt försökte heller ingripa med vare sig åtal eller censur.

Det visade inte bara på hur yttrandefriheten utvecklats sedan Strindberg var i farten, utan även på styrkan i religionsfriheten. Rätten att välja livsåskådning efter eget huvud innebär ju även friheten att modifiera, utmana, kritisera, häckla eller helt välja bort religiösa föreställningar och dogmer.

Men de attentatsmän, av allt att döma islamistiska extremister, som ansvarade för onsdagens vidriga terrordåd mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Paris, vägrar godta några sådana rättigheter. De och deras fundamentalistiska meningsfränder vänder det öppna, demokratiska samhället ryggen.

De vill inte ha öppenhet, mångfald, debatt, kritik eller ens respekt. De kräver underkastelse, de strävar efter likriktning, de har totalitära anspråk och avser att injaga fruktans undfallenhet hos alla som inte delar deras perverterade form av religionsutövning. Deras gud är inte ljusets, det är mörkrets.

Att ge efter, minsta tum, för dessa människor är naturligtvis otänkbart. Sänker vi toleransnivån för vad som får skrivas, sägas och publiceras låter vi rädslan stympa det fria ordet. Vi börjar även inskränka grunden för all religionsfrihet och gör våld på arvet från Strindberg.

Därför har varenda normal kristen, jude, muslim, buddist, ateist, eller vad man nu kallar sig, skäl att instämma i detta uttalade av en annan kontroversiell författare: ”Jag står på Charlie Hebdos sida, som vi alla måste göra, i försvaret av satiren vilken alltid varit en kraft för friheten och mot tyranni, oärlighet och stupiditet.”

Mannen bakom orden? Salman Rushdie, vars roman Satansverserna också anklagades för hädelse och drog på sig den iranska regimens vrede.