Kilimanjaros frusna leopard

Kilimanjaro

”Kilimanjaro is a snow-covered mountain 19,710 feet high, and is said to be the highest mountain in Africa. Its western summit is called the Masai ’Ngaje Ngai’, the House of God. Close to the western summit there is the dried and frozen carcass of a leopard. No one has explained what the leopard was seeking at that altitude.”

Det är inledningen till Ernest Hemingways The Snows of Kilimanjaro (1936), ett av hans bästa och mest kända verk. Leoparden ska givetvis ses som symbol för novellens döende karaktär Harrys drömmar och öde (som även i viss mån speglar Hemingways eget själstillstånd).

Legenden om det frusna leoparden är otvivelaktigt fascinerande. Länge trodde jag att den var en skröna, en produkt av Hemingways skönlitterära fantasi. Men nej, faktiskt inte.

Erik von HelandErik von Heland, senare i livet framträdande politiker i Bondeförbundet och landshövding i Blekinge, arbetade ett tag som manager på Karen och Bror Blixens kaffeplantage i Kenya. I boken Mina Afrikaår (1966) berättar han om en episod då han och Bror Blixen besteg Kilimanjaro tillsammans 1921:

”Det var inte långt nedanför den stora kratern, som Bror kunde visa upp den frusna leoparden.
– Här ser du ett av världens underverk, en infrusen leopard, som i årtionden har legat och vaktat Kilimanjaros topp!
– Du är en fantastisk storskojare, Bror! Hur sjutton har du hunnit få upp leoparden hit, replikerade jag.
Vi hade en animerad diskussion, och Bror skrattade överförtjust åt min övertygelse att han ljög och försökte lura mig. Väl vetande, att farmarna drev ohejdat med dem som gjorde nykomligens misstag, aktade jag mig under resten av min Afrikatid noga för att föra in samtalet på leoparden på Kilimanjaro…”

Några år efter sin hemkomst till Sverige bevistar von Heland en träff med gamla Afrikaveteraner på Riches festvåning i Stockholm. Han drar då den dråpliga historien om hur Bror Blixen försökt narras med honom, men möts av invändningen att så icke alls varit fallet. Kadavret var högst genuint.

”Leoparden blev föremål för allmän diskussion den kvällen. Den stora gåtan var hur den hade kunnat komma dit upp och bli stelfrusen. Man enades om, att leoparden säkerligen hade varit sjuk och febrig, gått upp för att få svalka och slutligen dött och frusit till ett Kilimanjaros konstverk.”

Erik von Heland kunde inte släppa historien och grävde vidare. Han skriver i sin bok om hur han till slut lyckas vaska fram uppgiften att den mytomspunna leoparden funnits där åtminstone sedan 1889, då den upptäcktes av Hans Meyer – en tysk professor från Leipzig som ska ha varit den förste (västerlänning i alla fall) som besteg Kilimanjaro.

Det aktuella stället på berget är döpt till Leopard Top, alternativt Leopard Point. Så nu har vi fåkunniga äntligen fått klarhet i detta! Frågan är väl bara då: finns möjligen lämningar kvar av leoparden än idag? Någon som har varit och kollat?

Gin eller whiskey med Bror Blixen

Bror BlixenJag befinner mig i Skåne, som tveklöst är ett fascinerande landskap med intressanta människor.

Ta till exempel friherren och lebemannen Bror von Blixen-Finecke (han som ett tag var gift med Karen, ni vet) vilken av Beryl Markham – den första kvinnliga soloflygaren över Atlanten i östvästlig riktning – karaktäriseras som ”the toughest, most durable white hunter ever to snicker at the fanfare of safari or to shoot a charging buffalo between the eyes while debating whether his sundown drink would be gin or whiskey”. Rock and roll.

Att det var high life nere i Afrika på den tiden förstår man av det i glada kretsar populära uttrycket: ”Are you married or do you live in Kenya?”. När Bror Blixen inte var där med nattklubbande och storviltjagande kompisar som Ernest Hemingway och prinsen av Wales, var han hemmahörig på Näsbyholms slott i Skurup.

Om man skulle åka dit och säga hej?

Läsningens dramatik

Den portugisiske poeten Fernando Pessoa menade att litteraturen är beviset på att livet inte räcker till. Bokstävernas världar låter oss med slösande generositet spränga vilka gränser som helst, nå bortom valfria fjärran horisonter, erbjuder ett överdåd av fördjupande kunskaper och vidgade erfarenheter.

Där finns inga av de vardagliga bojor som håller oss fast i den egna inskränkta kretsen, skymmer synfältet och begränsar handlingsalternativen.

Som Olof Lagercrantz skrev: ”Jag andades böckernas luft. De bjöd på en utvidgning av mitt liv. Det lät mig se sådant jag inte själv kunde se och träffa människor som levde intensivare och mera dramatiskt än jag gjorde”.

Per Wästberg, en annan lika passionerad litteraturälskare, intygar: ”Ur mera läsning uppstår mer verklighet. Rädslan att läsandet ska förtära och sluka livet är ogrundad. Den som läser mycket lever starkare”.

Så nu sitter jag här i fåtöljen vid en trave böcker medan oktobermörkret slukar storstaden utanför. Var god stör ej. Äventyrligt leverne pågår.

Christian Dahlgren