Om sanning är det som varar så har konsten visat sig mer sann än någon annan mänsklig strävan. Säkert är att bilder och poesi och musik inte bara är avtryck i tiden utan genom tiden, sin egen tid och vår tid, inte antika eller historiska utan levande som de alltid levt, överdådigt, oförtröttligt.
– Jeanette Winterson, Konst – essäer om extas och skamlöshet, 1995.
Där varje offentligt beslut måste rättfärdigas efter måttstocken kollektiv vinning rubbar poesin dessa till synes självklara grundsatser, inte med hjälp av ideologi, utan genom sin blotta närvaro och sätt att vara, sitt förkroppsligande av tillstånd av längtan och lust.
– Adrienne Rich, What is Found There: Notebooks on Poetry and Politics, 1993.
Under en av sina uppläsningsturnéer sa Vladimir Majakovskij, efter ett turbulent framträdande i Kiev där ordningsmakten tvingats hårdmobilisera för att hålla publiken lugn: ”Tio poliser på varje läst dikt. Det är poesi det.” Take that, Göran Sonnevi. Ett sånt engagerande lyriskt klimat kan vi väl bara drömma om numera.
”Christian, vakna!”
Rösten bröt igenom sömnens varma, mjuka vall. En hand skakade lätt min vänstra axel. Motvilligt kom jag till medvetande och kisade med ögonen i morgonljuset. Mamma stod vid sängkanten, hon såg stressad ut på något märkligt sätt. Kunde jag bara inte få sova? Det var ju lördag. Ingen skola, inga måsten, alltså borde jag få stanna under mitt sköna täcke precis hur länge jag ville. Att få sömnen avbruten och upptvingad från sängen var något av det värsta jag visste. Lämna mig i fred!
”Christian , du måste vakna. Har du inte hört vad som hänt? Palme är skjuten.”
Hon vände sig om, gick ut ur mitt rum och stängde dörren. Skjuten? Jag trevade efter klockradion på nattduksbordet och kom in mitt i en sändning där en kvinnlig reporter sammanbitet pratade om ”mordet på Olof Palme”. Hon använde just de orden flera gånger. Vad surrealistiskt det lät. Men Palme hade uppenbarligen verkligen blivit mördad. På riktigt. En stund senare gick jag ner till köket. Mamma höll på att duka fram frukosten. Fil, mackor, O’boy. Min lillasyster skar upp några tomatskivor. Pappa satt med en kopp kaffe. Alla var fortfarande i sina morgonrockar. Utanför fönstret syntes en fullkomligt klarblå himmel över det snöiga skogspartiet som bäddade in Tölö kyrkas torn en bit bort från vårt villakvarter. En granne var redan ute och skottade sin garageuppfart. Det ångade om hans andedräkt i kylan.
”Så fruktansvärt det här med Palme”, suckade mamma.
”Han var hård och elak i debatten. Men det är inget skäl att skjuta honom. Att döda en statsminister, det gör man ju bara inte”, kommenterade pappa.
”Många är ledsna nu”, sa syrran lågt.
Jag rörde i mitt glas O’boy och muttrade: ”Jaha, då får vi vara inne hela dagen och sörja.”
Pappa bröt genast av och som den självklaraste sak i världen förkunnande han: ”Vi ska ut och åka skridskor”.
Framåt förmiddagen bultade vi på oss ordentligt, packade bilen och körde iväg genom staden mot Kungsbackafjorden, som var helt infrusen. Jag hade inte använt mina skridskor på länge, men fick snart in vanan igen. Det var fantastiskt att kunna glida fram över isen så långt ut. Vi tog sikte på ett antal små figurer som satt stilla vid horisontlinjen. Det var några gubbar som pimplade fisk. ”Härligt väder idag”, sa en av dem. ”Nappar det?”, frågade syrran. ”Det kan du ge dig på”, skrockade gubben som snabbt kom i samspråk med pappa om ditt och datt på tema fiske. Det var inget som intresserade mig, så jag lyssnade inte så noga utan tog av mig vantarna och skalade en clementin som syrran ihärdigt propsade på att få hälften av. Jäkla unge. Men i övrigt var det en fin utflykt. Jag kan inte minnas när det varit så mycket is på Kungsbackafjorden.
Att få möta och snacka musik med Georg Riedel. Demonbasisten (släng dig i väggen, Gene Simmons) som lirar på Jan Johanssons Jazz på svenska och tonsättaren av Idas sommarvisa. Kan det bli större?
Skrivit i Corren 12/2:
Den amerikanske poeten Carl Sandburgs dikt Grass (1918) är svår att värja sig emot. Raderna är få, neutralt berättande, skenbart enkla. Kanske just därför så drabbande:
Pile the bodies high at Austerlitz and Waterloo. / Shovel them under and let me work / I am the grass; I cover all. / And pile them high at Gettysburg. / And pile them high at Ypres and Verdun. / Shovel them under and let me work. / Two years, ten years and the passengers ask the conductor; / What place is this? / Where are we now? / I am the grass. / Let me work.
En gång vandrade jag över slagfältet i Verdun. 1916 var det platsen för helvetet på jorden; ett ofattbart förhärjat ställe av kratrar, eld, rök, blod och tusentals, åter tusentals människor som obarmhärtigt maldes ner i gyttjan. Nu var allt spöklikt stilla.
Naturen hade gjort sitt jobb. Åtminstone försökt. Frodigt gräs och lövskog täckte landskapet. Men ärren efter infernot syntes än. Nedrasade skyttegravar, rostig taggtråd, blindgångare från artilleriet, tappade patroner, till och med skelettdelar som stack fram ur marken. Fast värst: en tung, dov, gengångarartad stämning som var omöjlig att skaka av sig.
Den 21 februari är det precis hundra år sedan den tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn började hårdbomba området kring den lilla staden Verdun vid floden Meuse i norra Frankrike. Det var preludiet till inte bara första världskrigets grymmaste strid, utan till en form av kraftmätning som mänskligheten aldrig förr skådat: det renodlade material- och förintelseslaget, den totala krigföringen.
Falkenhayn avsåg inte att erövra Verdun, en stad av mindre militär betydelse 1916. Men den hade ett stort historiskt, symboliskt och moraliskt värde för Frankrike, som i den nationella ärans namn skulle försvara Verdun till varje pris. Vilket fransmännen också styvnackat gjorde, helt enligt Falkenhayns cyniska kalkyl.
Hans plan var att dundra och hamra tills motståndaren bokstavligen förblödde. Fem döda franska soldater på varje par tyska militärer som gick förlorade. Så löd ekvationen för seger. Krig har dock sin egen perversa logik, köttkvarnen kom att kräva en ohygglig tribut av bägge sidor.
I genomsnitt stupade en soldat varje minut fram till den 15 december, officiellt Verdunslagets sista dag. Under kampens intensivaste fyra månader besköt tyskar och fransmän varandra med 24 miljoner granater, det är mer än två projektiler per sekund, dygnet runt. Totalt uppgick arméernas förluster i döda, sårade och saknade till drygt 700 000 man, något fler fransmän än tyskar. Vem vann? Egentligen ingen.
Under det som idag är gräs i Verdun staplades inte endast soldaternas kroppar. Där begravdes det gamla Europa – en frihetligare kontinent än vår, utan pass och förhör vid gränserna, där skatterna var låga och staten distanserad, en tillvaro av större elegans, livsglädje och optimism. Politiseringen var relativt ringa, estetik och kultur spelade en centralare roll i samhället.
Denna civilisatoriska föreställningsvärld sprängdes i bitar av kriget 1914-18. Och i Verdun stängdes, oåterkalleligen, vägen tillbaka.
My candle burns at both ends;
It will not last the night;
But ah, my foes, and oh, my friends —
It gives a lovely light!
Ett stilenligt poem från 1920-talet signerat Edna St Vincent Millay, den glimrande amerikanska jazzålderns unga diktardrottning. Hon var en av epokens mest beundrande, kontroversiella och lästa litterära förgrundsfigurer, 1923 fick hon också det prestigefyllda Pulitzerpriset i poesi.
Edna St Vincent Millay kom att personifiera den nya tidens moderna kvinna; frigjord, bohemisk (inte för inte residerade hon i New Yorks Greenwich Village), intensivt kulturellt och politiskt engagerad, med glupsk aptit på livet och kärleken. Den inflytelserike kritikern Floyd Dell karaktäriserade henne som ”a frivolous young woman, with a brand-new pair of dancing slippers and a mouth like a valentine”.
Min favoritdikt av henne är detta bitterljuva stycke, första gången publicerad i tidskriften Vanity Fair, november 1920:
What lips my lips have kissed, and where, and why,
I have forgotten, and what arms have lain
Under my head till morning; but the rain
Is full of ghosts tonight, that tap and sigh
Upon the glass and listen for reply,
And in my heart there stirs a quiet pain
For unremembered lads that not again
Will turn to me at midnight with a cry.
Thus in the winter stands the lonely tree,
Nor knows what birds have vanished one by one,
Yet knows its boughs more silent than before:
I cannot say what loves have come and gone,
I only know that summer sang in me
A little while, that in me sings no more.
Gripande vackert, inte sant? Lev rikare. Gör hennes bekantskap!
Edna St Vincent Millay, 1892-1950.
Har han inte drag av Oscar Wilde? Kunde han inte varit medlem i ett engelskt popband under New Romantics-vågen?
Det borde göras en film om den bortkuppade Gustav IV Adolf, ett levnadsöde som går utanpå det mesta, han är ju urtypen för en tragisk romantisk antihjälte. Från enväldig konung av Sverige till en förtida slags Keroauc-figur, rastlöst på drift i Europa, luffare, sökare, mystiker. Vilken grej.
Jag har precis skrivit om honom i en kommande tidningsartikel. Men att i ett längre format verkligen försöka förstå och göra hans människa rättvisa vore en helt fantastisk intressant uppgift. Ingen svensk monark är mer fascinerande.
Risken att hänga i baren på stationen i Malmö: plötsligt ramlar två tågluffande ungdomar in med stora ryggsäckar och genast är suget där igen, just like 1989.
Vad hindrar mig från att ta tåget över sundet? Well, nothing. Och väl där, är det bara att hoppa på till Hamburg. Och när man är där, ligger Europa fritt och vidöppet. Minns jag inte fel, finns ett nattåg till Rom över München, och när man är där; slacka lite, spana babes vid Spanska trappan, tjuvröka Lucky Strikes i svarta Ray-Bans en dag eller två. Och sen letar man upp nått enkelt lokaltåg till nån glömd italiensk fiskeby vid Medelhavet och väl där skulle jag kunna leva som Jude Law i The Talented Mr Ripley tills krediten på mitt goldcard tagit slut.
Det hade varit värt det. Men jag tar bara en bira till, låter tågen gå, och tänker på att jag måste recensera en bok innan helgen. Att vara vuxen är överskattat.
Jude Law och Gwyneth Paltrow i The Talented Mr Ripley.
Skrivit i Corren 29/2:
Erik von Heland upphör inte att fascinera mig. Han var ett tungt namn i det agrarkonservativa, rasbiologiskt entusiastiska Bondeförbundet och satt i riksdagen 1932-53. Under kriget pläderade han för att bidrag till flyktingar istället skulle gå till arbetslösa småbrukare.
Han fördömde den liberale publicisten Torgny Segerstedts flammande kritik av samlingsregeringens ryggradslösa hållning mot Nazityskland. Erik von Heland ville bli partiledare, förlorade striden till Gunnar Hedlund och fick avrunda karriären som landshövding i det lilla blindtarmslänet Blekinge.
Varför stannande han inte i Afrika?
Han hade varit lyckligare. Jag har känslan av att von Heland var en stor romantiker, som förskingrade något väsentligt av sin substans när han sålde sig åt partipolitiken. Ty innan dess – håll i er nu! – arbetade han på Karen Blixens legendomsusade afrikanska farm i Kenya.
Har ni inte läst den danska baronessans ljuvliga bok, har ni säkert sett den underbara filmen Out of Africa. Har man upplevt en sådan pastoral tillvaro med sådana fantastiska människor på en av jordens vackraste platser, och därefter hamnar i den svenska riksdagskvarnen… ja, är det då konstigt om själen mals ner och omdömet grumlas?
Det finns en fängslande koppling mellan von Heland och Ernest Hemingway. Ni känner ju till Hemingways klassiska novell Snön på Kilimanjaro (1936) och dess kittlande inledning:
Kilimanjaro är ett snötäckt, 6010 meter högt berg och påstås vara Afrikas högsta. Den västra toppen kallas av massajerna N gàje N gài, ’Guds hus’. Nära västra toppen ligger en leopardkropp, torkad och infrusen. Ingen har kunnat förklara vad leoparden ville finna uppe på denna höjd.
Hemingways leopard, en metafor för novellens döende karaktär Harry, är givetvis en skönlitterär skapelse. Trodde jag. Döm om min förvåning när jag i von Helands memoarer Mina Afrikaår (1966) läste följande stycke, där han i sällskap med Karen Blixens make Bror – beryktad lebeman och storviltjagande kompis till Hemingway – bestiger Kilimanjaro 1921:
Det var inte långt nedanför den stora kratern, som Bror kunde visa upp den frusna leoparden.
– Här ser du ett av världens underverk, en infrusen leopard, som i årtionden har legat och vaktat Kilimanjaros topp!
– Du är en fantastisk storskojare, Bror! Hur sjutton har du hunnit få upp leoparden hit, replikerade jag.
Vi hade en animerad diskussion, och Bror skrattade överförtjust åt min övertygelse att han ljög och försökte lura mig.
Erik von Heland levde i den föreställningen tills han flera decennier senare bevistade en träff med gamla Afrikaveteraner i Stockholm. Nix, kadavret på toppen var inget practical joke av Bror Blixen. Utan alldeles äkta, påstod man i det grånande sällskapet. Erik von Heland blev närmast besatt av att söka sanningen, grävde i arkiven och fann att det stackars djuret upptäckts redan 1889 av en tysk bergsbestigare.
Men jag undrar om inte von Heland, nu på ålderns höst, såg något mer i historien. Möjligen gnagde frågan om det varit värt att byta Kenya, Kilimanjaro och savannens fria vidder mot ett i det inrutade Sverige politiskt karriärklättrande. Vem var den frusna leoparden om inte han själv?
Christian Dahlgrens Blogg 