You don’t know what love is, until you’ve learned the meaning of the blues, until you’ve loved a love you’ve had to lose.
– Chet Baker.
Born To Be Blue
Svara
Kategoriarkiv: Kultur
Kreugers drömmaskin
Det är mer än en båtmotor. Det är magi. Det är en Sterling Coast Guard Special; 6 cylindrar, 4 separata tändsystem, 300 hästkrafter. Lägg handen på denna högteknologiska raritet från 1929 och du har kommit i kontakt med den mytiske finansfursten Ivar Kreuger.
Just detta exemplar ägde han, den satt i Kreugers salongsjakt Loris, och finns nu på privatdrivna Museihuset i Ljung mellan Linköping och Motala. En unik skattkammare av veteranbåtar, modelltåg och leksaksbilar. Tvivlar du på att Östergötland är fantastiskt? Åk hit.
Små tåg för stora pojkar
Vad kan en upptäcksresande inte hitta i byggnader längs Göta kanal? Som denna modelljärnväg de luxe med anrikt Märklin. Här finns bland annat ett komplett lasarettåg för sårade tyska soldater, tillverkat under första världskriget (det står med sitt lok och tre vagnar parkerat strax bortom det stora, bruna stationshuset). Och kolla oljecisternen som bär Koppartrans logotyp! Konnässörer av gamla bensinbolag förstår vilka känslor sånt väcker.
Det svarta lokomotivet nere till vänster i bild är från 1930-talet. När jag lyfte det – och det vägde – höll jag i handen vad som på den tiden motsvarade en hel årslön för vanliga knegare. Inga billiga leksaker, precis. Lägg förresten märke till miniatyren av Edvin Öhrströms skulptur Kristallvertikalaccent, vars fullvuxna original står på Sergels torg i Stockholm. Att slita sig från denna Aladdins grotta krävde sin man!
Kungsbacka Castle Magic
Tänk om man fick vara slottsherre i detta halländska Tudorpalats! Som barn drömde jag om att bo här. Som vuxen skulle jag inte ha något emot det heller, ärligt talat. Vi är på visit i Kungsbackas eget Downton Abbey, Tjolöholm.
Slottet är dock inte äldre än från 1904, ritat av arkitekten Lars Israel Wahlman åt köpmannen James Fredrik Dickson (tillika Oscar II:s hovstallmästare) och hans hustru. Hon hette Blanche, vilket man bör komma ihåg. Ty det är tack vare hennes visionära sinne och envisa driftighet som bygget blev så magnifikt. (Lästips för vetgiriga: Tjolöholm – A Woman’s Achievement av Anne Sumner.)
Tjolöholm – numera ägt av en kommunal stiftelse – är mitt eget favoritslott alla kategorier och besök rekommenderas hett om man är i krokarna. Själv mötte jag vår då nye kung Carl XVI Gustaf på denna plats 1974. Det var en minnesvärd upplevelse för en liten femåring. Jag tyckte det var himla orättvist att han fick beträda gräsmattan under sin entré och inte jag!
Kärleken och sorgen
Kärleken leder inte alltid dit vi tror eller hoppas, men oavsett utgången bör den vara en maning till allvar och uppriktighet. Om den inte är det – om den inte är moralisk till sin innebörd – då är kärleken ingenting annat än en överdriven form av njutning. Medan sorgen, kärlekens motsats, inte tycks ha någon moralisk dimension. Den krökta försvarsställning den tvingar oss att inta om vi ska överleva gör oss mer själviska. Det är inte någon upphöjd plats, det finns inga utsikter. Man kan inte längre höra att man lever.
– Julian Barnes, Livslägen, 2013.
Heidenstam och längtandet hem
Vi känner ju alla Verner von Heidenstams klassiska dikt i debutsamlingen Vallfart och vandringsår (1888):
Jag längtar hem sen åtta långa år,
i själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
– men ej till människor! Jag längtar marken
jag längtar stenarna där barn jag lekt.
August Strindberg, den rackaren, skulle senare under den stora fejden dräpande slå ner på vad han ironiskt kallade ”mästerverket från svenska skaldekonstens renässans” med följande turnering:
Jag längtar hem sen åtta långa år.
(Vem har inte gjort det?)
I själva sömnen har jag längtan känt.
(Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!)
Jag längtar hem. (Vi har hört det!) Jag längtar var jag går – men ej till
människor! Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.
(Slut! Det är alltihop.)
Strindberg fortsätter i lustmordet på sin forne väns lyriska tillkortakommande:
Han längtar hem! Skönt! Men inte till människorna… Men antaget att man icke har några fränder eller vänner därhemma att längta efter, så brukar ens längtan dock sträcka sig till det vackraste landskapet, parken eller trädgården, där man lekt som barn, icke ”lekt barn”, ty förställningskonsten är ringa i barnaåren, hos normala människor åtminstone. Men författaren med sin berömda skönhetsdyrkan, han längtar bara till marken och stenarna. Detta är ju för torrt och hårt för att väcka några känslostämningar som dock är en ingrediens i poesien.
Hårda ord, minst sagt. Men den äldre Strindberg var också inte lite avundsjuk på Heidenstam, som väckt sensation när han klev fram på parnassen som förnyaren med stort F av svensk poesi. Raderna om hemlängtan är verkligen ett mästarprov, ingen hade skrivit så virtuost förtätat tidigare.
Strindbergsfejden 1910-1912 skulle dock bidra till att svärta Heidenstams rykte som nationalskald ända in i våra dagar, så gamle August får väl sägas ha lyckats i sitt uppsåt. Fast det tycker jag inte att vi ska bry oss om.
Själv längtar jag Järnvägsgatan där barn jag lekt. Fotot nedan från tidigt 70-tal är just den gatan i Kungsbacka, hemadressen för min uppväxt. Huset som skymtar bakom buskaget längst fram till vänster i bild var i många år trygghetens ombonade borg. Är det konstigt om man längtar ibland? Så idag reser jag hem och kollar läget lite. Hej!
Glimtar från mitt forna Kungsbacka
Tre foton från 70-talet. För de flesta människor totalt likgiltiga och intetsägande. För mig representerande ett helt universum. Svunnet, upplöst, borta. Men jag kan fortfarande känna dofterna, stämningarna, lekfullheten, ibland tvånget, fast oftast harmonin.
Det är tre foton som fångar några glimtar av mitt barndomsrike i Kungsbacka. Det är inga märkvärdiga bilder. Man måste ha varit där, just då, för att kunna tyda dem rätt, förnimma deras verkliga innebörd. Nostalgi är ett ord med negativ biklang, en fåfängt trånande och improduktiv längtan efter passerad tid som obevekligen aldrig går i retur. Det är inte så jag upplever det.
När jag ser tillbaka, sniffar på det forna Kungsbacka som en gång var min värld, är det att återknyta till grunden av mig själv. Basen är solid. Den är ljus, varm och håller. Det nuvarande bygget ovanpå kan svaja, utsättas för påfrestningar, måhända rasa. Vem vet vad tillvaron har i beredskap och vilka dumheter som kan drabba, ibland genom egen förskyllan?
Men bottenplattan är alltid trygg, den nöts inte ner. Stundar oro och oväder är det bara transportera sig åter för ett kort tag och kontrollera. Jodå, 70-talets fasta mark ligger fortfarande oföränderlig, lugn och rogivande. Vad som än händer, på något sätt är det okej, man fixar rycken. En sådan livförsäkring är inte fy skam att ha i det existentiella kassavalvet.
Mitt bästa plugg: Alléskolan. Utsiktspunkten är från lågstadiebyggnaden där jag gick 1976-79. Men nu är det sommarlov och den stimmiga skolgården ligger i dvala. Så här års behöver vi inte vara skraja för att tillsynsläraren Börje Ståhl ska korsa våra vägar (han var egentligen väldigt snäll).
Här står vi och väntar på perrongen vid järnvägsstationen och tittar på SJ-bussarna intill det vita godsmagasinet. Kommer tåget snart? Vart bär färden? Troligen till Karlskrona och mormor på Långö.
Göteborgsvägen som löper jämsides med järnvägen mot Anneberg. Det är mycket åkrar runt Kungsbacka, själva bor vi precis intill en. Vårt hus på Järnvägsgatan 62 ligger vid den gamla stadsgränsen och från kvarteret behöver vi inte gå långt för att komma till en bondgård, där mamma brukar köpa färska ägg. Det är tätort och landsbygd i skön halländsk förening.
Skål för det svenska!
Skrivit i Corren 24/6:
Vad är mer svenskt än midsommar? Denna helg av lycka över att det långa nordiska vinterhalvårets mörker och kyla äntligen svepts bort av värme, sol och prunkande grönska.
”Juni natt blir aldrig av, / liknar mest en daggig dag. / Slöjlikt lyfter sig dess skymning / och bärs bort på ljusa hav”, skaldade Harry Martinson och fångade stämningen på kornet.
I motsats till den politiserade och stelt flaggviftande 6 juni, är midsommar en genuint folklig hyllningsfest till vårt land, till naturen och till varandra. Det är civilsamhällets egen nationaldag med sill, färskpotatis, gräslök, dill, gräddfil, jordgubbar, öl och skål i brännvin.
Det är dans runt den lövade, blomprydda stången. Det är sång, skratt, gemenskap, livsbejakande lust, svärmeri, kärlek, erotik. Det är vårt lands vackraste, otvungnaste och mest inbjudande högtid.
Man skulle kunna säga att midsommar på ett slags outtalat, icke-ideologiskt vis är en manifestation av sedan sekler tillbaka djupt rotade allmogeideal om frihet och jämlikhet.
Beredskapssommaren 1944, då den av politiska förtryckarläror tända världsbranden ännu rasade utanför våra gränser, höll Vilhelm Moberg ett tal i Gävle på temat ”Vad är det svenska?”. Den store författaren slog fast med ord som klingar av tidlös aktualitet:
”Det är frid och trygghet till liv och lem i ett fredligt land, där barnen föddes fria av fria föräldrar…
Det är ett land, där också de minsta backstugornas barn kan skaffa sig möjlighet att pröva sina krafter, att få pröva dem så långt de nu kan räcka till.
Det är ett land där var och en kan få växa och utvecklas efter sin egenart, där var och en kan vara olika alla andra och hysa meningar olika alla andra – och dock få behålla sin frihet och sitt liv. Detta är för mig det svenska. Det omistliga”.
Så är det riktiga, äkta Sverige. Dess grundläggande frihets- och jämlikhetsvärden omfattar alla – och skall respekteras av alla – som har förmånen att bo i detta fina nordiska rike.
Oavsett om du har generationer av infödda förfäder, eller är nyligen kommen hit från fjärran. Oavsett din hudfärg, religion, ditt kön eller vad det nu kan vara. Inför det omistligt svenska står vi lika.
Precis som vi nu står lika inför den sköna midsommarens välkomnande famn. Skål på er alla och låt oss glädjas!
Bok och bubbel
Bild
Dagens dikt från världen av igår
If you can keep your head when all about you
Are losing theirs and blaming it on you,
If you can trust yourself when all men doubt you,
But make allowance for their doubting too;
If you can wait and not be tired by waiting,
Or being lied about, don’t deal in lies,
Or being hated, don’t give way to hating,
And yet don’t look too good, nor talk too wise:
If you can dream—and not make dreams your master;
If you can think—and not make thoughts your aim;
If you can meet with Triumph and Disaster
And treat those two impostors just the same;
If you can bear to hear the truth you’ve spoken
Twisted by knaves to make a trap for fools,
Or watch the things you gave your life to, broken,
And stoop and build ’em up with worn-out tools:
If you can make one heap of all your winnings
And risk it on one turn of pitch-and-toss,
And lose, and start again at your beginnings
And never breathe a word about your loss;
If you can force your heart and nerve and sinew
To serve your turn long after they are gone,
And so hold on when there is nothing in you
Except the Will which says to them: ‘Hold on!’
If you can talk with crowds and keep your virtue,
Or walk with Kings—nor lose the common touch,
If neither foes nor loving friends can hurt you,
If all men count with you, but none too much;
If you can fill the unforgiving minute
With sixty seconds’ worth of distance run,
Yours is the Earth and everything that’s in it,
And—which is more—you’ll be a Man, my son!
Christian Dahlgrens Blogg 