Är denna kulturkonsumtion förenlig med värdegrunden? (Frågar åt en kompis.)
Wagner på blu-ray
Svara
Kategoriarkiv: Kultur
Vägra livet som ett pussel
Skrivit i Corren 26/2:
Livet anländer i form av en låda, fylld med små taggiga bitar. Häll ut dessa i en stor hög på köksbordet. Titta noga på lådans lock. Där finns en glansig, kolorerad bild av hur din situation ska gestalta sig. Försök sedan få bitarna att bilda just detta motiv. Trixigt? Givetvis.
Alltsammans andas – eller snarast skriker – ångest, skuldbeläggning och fåfäng jakt efter en hägrande idealtillvaro. Men vad annat är att vänta om du köpt livet som ett pussel? Ett råd: reklamera!
Livspussel är ett hemskt uttryck, en fördärvlig metafor. I samhällsdebatten är termen nästan uteslutande använd när villkoren för samhällskategorin ”välbeställd medelklassfamilj” avses. Båda föräldrar är självfallet i full fart med sina respektive yrkeskarriärer.
Och sedan är det ju villan, bilen, gräsmattan, segelbåten, sommarstugan, shoppandet, semesterresorna, matlagningen, instagrammandet, facebookandet, hemmasnickrandet, föreningarna, vännerna, festmiddagarna, senaste Netflix-serien, golfen och bridgekvällarna som ska hinnas med.
Och ungarna! Vi får inte glömma ungarna! Dagishämtningar, samtal med lärare, läxläsning, förkylningar, nya leksaker, skjuts till hockeyträningen, till ridklubben, och…
Bitarna är många, alltför många, de måste läggas under stress och press. Kan ingen hjälpa dessa stackars människor? (Övriga får pussla så gott de kan.)
”Jag försöker hela tiden få ihop det så kallade livspusslet så bra som möjligt. Det är en daglig kamp”, suckade artisten och fembarnspappan Petter Askergren i förra veckans avsnitt av TV4-programmet ”Renées brygga”.
Medverkade gjorde även kulturministern och trebarnsmamman Alice Bah Kuhnke. Hon ilsknade till: ”Det där med livspussel, det tycker jag är skitsnack. Jag tror inte på det, jag vägrar acceptera att det ska vara ’ett pussel’ som man ska få ihop. Det finns saker som behöver ta tid och barnen är en sån sak”.
Vanligtvis tillhör jag inte Alice Bah Kuhnkes varmaste beundrare. Men detta är tveklöst något av det vettigaste och mest befriande jag hört från en politiker, oavsett parti, på väldigt länge. Heja Alice!
Barn är viktiga, det viktigaste du har, prioritera. Ge katten i alla krav och måsten som spökar i din hjärna. Det är rätt att göra uppror! Barnen är inga tidstjuvar. Utan allt det andra runt omkring. Var aktsam om din stund på jorden och avkomman du satt till världen.
Livspussel, usch! Det finns mycket att invända mot detta vämjeliga ord. Jag undrar vem som hittade på det. Förmodligen någon riktigt läskig typ.
Som vore existensen reducerad till blott en ekvation, en modell för problemlösning, vilken vi slavar under. Knappast konstigt om vardagen känns som en enda lång grå och tröttsam kamp, där uppgivenheten ständigt lurar. Föreställningen om livet som ett pussel är att sätta sig själv i fängelse.
Man kan ju inte bara spontanpussla lite hur som helst, plötsligt såga ut egna fantasifulla bitar och börja lattja med andra sorters motiv än det som finns på lådans lock. Omöjligt. Otillåtet. Du är fången i den struktur som pusslet tvingar in dig i.
Nå, anta att du äntligen får ordning på samtliga bitar. De passar harmoniskt samman och pusslet ligger där. Färdigt! Avklarat!
Betyder inte det att livet är över då?
Till fantasins försvar
Skrivit i Corren 20/2:
”Jag har en återkommande föreställning om att ännu en artikel har fogats till grundlagens uppräkning av individens rättigheter: rätten till fri tillgång till fantasin. Jag har kommit att tro att verklig demokrati inte kan existera utan friheten att använda fantasin och rätten att obehindrat använda verk av den skapande fantasin”.
Det skriver Azar Nafisi i sin självbiografiska bok Att läsa Lolita i Teheran: liv genom böcker (2005). Hon skildrar där tiden som universitetslärare i engelsk litteratur när mullorna grep makten efter revolutionen i Iran 1979. Det teokratiska tyranniet som ersatte shahens envälde krävde att hela samhället, in i minsta vrå och detalj, skulle underkastas den islamistiska statsläran. Allt blev därmed politik och måste tolkas i enfaldigt svartvita ideologiska termer.
Våldet, rättslösheten och avrättningarna är egentligen inte förtryckets värsta sida. Utan regimens kvävande klimat av torftighet och andefattigdom som berövar människornas liv på must och sav, värde och värdighet, får deras själar att skrumpna och krymper tillvarons horisontlinjer.
Med några kvinnliga studenter bildar Azar Nafisi en motståndsficka i form av en hemlig bokcirkel. De läser och diskuterar verk av Vladimir Nabokov, F Scott Fitzgerald, Jane Austen och Henry James – samtliga förbannade av den islamistiska diktaturens knektar som smittsamma giftspridare av dekadent västerländsk imperialism.
För Nafisi och hennes studenter blir skönlitteraturen vägen till en befrielse från ayatollornas annektering av deras existens; en läsning för den rena njutningens skull, för nå större självkännedom och inmuta en hoppets oas av egenmakt, obefläckad av politiska dogmer och ideologiska diktat.
Azar Nafisi skriver i sin hyllning till den obundna fiktionens anarkistiska republik: ”För att leva ett fullödigt liv måste man ha möjlighet att offentligt gestalta och formulera privata världar, drömmar, tankar och begär, att ständigt ha tillgång till en dialog mellan den offentliga och den privata världen. Hur vet vi annars att vi har existerat, upplevt, åtrått, hatat, fruktat?”.
Iran är ett extremt, men inte ovanligt, exempel på hur kulturen kidnappas och korrumperas i syfte att tjäna någon proklamerad frälsningsdisciplin, likrikta samhället och förvandla dess invånare till överhetens lojalt rättänkande robotar. Sådant fördöms som avskyvärt i vårt demokratiska Sverige.
Vi ser nu med förfäran på hur de nationalkonservativa regeringarna i EU-länderna Ungern och Polen distanserar sig från det liberala folkstyrets ideal, ideologiserar media- och kultursfären, sätter fantasin i politikens tvångströja. Men vilket skydd har vi från att inte hamna i en liknande situation?
Mycket av det svenska kulturlivet står och faller med offentliga skattebidrag. Rent konstnärliga kvalitetsaspekter är inte nog när statens myndighetsorgan för utbetalning av kulturstöd gör sina bedömningar. Ideologiskt motiverade kriterier tenderar att spela en allt större roll i sammanhanget.
I dessa identitetspolitiskt populära dagar handlar maktens beställningslistor om att kulturen ska främja mångfald, genus, jämställdhet, normkreativitet. Imorgon kan politikens vindar blåsa annorlunda och mindre välvilligt. Det svenska systemet är tyvärr som gjort för att dressera kulturlivet till ängslig anpasslighet och gör det i viss mån redan.
Rätten till den fria fantasin är, som Azar Nafisi konstaterar, livsavgörande. Vi borde värna den bättre från politiseringens faror.
Låt biograferna leva
Skrivit i Corren 8/2:
Varför åbäka sig att se film på bio? Man måste passa tider för att gå dit, riskera en taskig placering, trängas med obekanta människor som prasslar irriterande med godispåsar, hostar och snörvlar, hånglar med varandra och i värsta fall babblar ohämmat störande om ditt och datt.
”Folk har vanligen en mycket egendomlig uppfattning av detta att ‘gå på bio'”, skrev Ingmar Bergman 1940 och gav följande råd:
”Om du nödvändigtvis ska uttrycka ditt missnöje över en film, så gör som min gamla mormor, knarra med pampuscherna. Kyss inte din flamma om du inte sitter ensam med henne på bakersta bänken och berätta inte heller allt som rör dig, din familj, den plats, din framtid och din trosbekännelse för din följeslagare. De kringsittande finna möjligtvis filmen intressantare”.
Jo, nog kan det vara lugnare för dagens cineast att stanna innanför den egna dörren och streama film på hemmaanläggningen istället. Själv gör jag så helst själv. Men ändå. Lite fattigt är det, ärligt talat – trots den moderna teknikens alla digitala välsignelser. Något väsentligt saknas som bara bion kan ge.
Det lätta pirret av förväntan framför biljettluckan, salongen, mörkret, den kollektiva upplevelsens förhöjda känsla, hur man lätt omtumlad av dramat på den stora duken stiger ut i vardagsverkligheten efteråt… Det estetiska intrycket blir starkare, mer fullödigare – en bra film är aldrig så bra, blir aldrig så förhäxande, som i det fantasins magiskt omslutande tempel vi kallar biograf. Visst är den värd en mässa!
Hotet mot biokulturen är emellertid nu inte en och annan ohyfsad besökare som borde tas i herrans tukt och förmaning. Nej, det är framför allt regeringens nya filmpolitik. I ett slag har biografmomsen höjts från 6 till 25 procent. Konsekvensen är inte svår att räkna ut.
Särskilt många mindre biografaktörer i landsorten, redan innan kämpande med sina ekonomiska marginaler, riskerar att få lönsamheten utraderad. Småkommuner som fortfarande har en bio kan snart få hälsa denna andliga spis och samlingspunkt adjö. Men branschens oro och protester har kulturminister Alice Bah Kuhnke viftat undan med att hon infört ett specialriktat stöd till biograferna utanför våra storstadsområden.
Bidraget, som administreras av statliga Filminstitutet, är dock förknippat med en rad villkor. Så här lyder diktaten:
”Stöd fördelas till biografen för att utveckla verksamheten långsiktigt. En utvecklingsstrategi för vilka åtgärder biografägaren planerar genomföra under perioden 2018 ska bifogas ansökan. Strategin ska innehålla en behovsanalys som beskriver nuläge och förändringsbehov samt åtgärder som behövs göras för att öka besökare och intäkter. Exempel på åtgärder: 1) höja standarden i biografen för att bli mer attraktiv för besökarna, 2) öka antalet föreställningar 3) utveckla marknadsföringsarbetet för att öka kännedom kring verksamheten till fler publikgrupper i lokalsamhället, med mera”.
Kompensationen till den enskilde biografägaren i landsorten är alltså erbjudandet om att trasslas in i byråkratisk mardröm av blanketter för få stödpengar som måste investeras på vissa sätt. Dessutom är det osäkert hur länge bidraget kommer att finnas. Här i år, borta nästa eller nästa igen?
Detta är politik som sämst, fyrkantig och tondöv, utformad i ett syretomt sammanträdesrum i Stockholm, komplett utan förståelse för realiteterna i den lilla företagarens värld. Sluta med pekpinneriet, återställ momssatsen till 6 procent och ge biograferna en riktig chans att överleva.
Korrekt på filmduken
Skrivit i Corren 31/1:
Kulturen har alltid lockat politikens makthavare. Tyvärr inte främst för dess egen skull, utan som ett ideologiskt instrument i politikens tjänst. Filmkonsten bjuder talrika exempel. Regimer av de mest skilda slag har ständigt försökt kontrollera, styra och utnyttja det rörliga bildmediets speciella magi. Värst har naturligtvis totalitära förtryckarvälden som Sovjetunionen och Tredje riket varit.
Men inte ens vår moderna, upplysta och välvilliga svenska demokrati är fredad från politruker som vill ideologisera den vita duken och få konstnärerna att dansa efter deras pipa.
Att göra film är dyrt och resurskrävande. Därför skapade staten – på den legendariske socialdemokraten och lebemannen Harry Scheins initiativ – 1963 stiftelsen Svenska Filminstitutet (SFI). Styrelsen utses av regeringen.
Uppdraget är att stödja produktion, distribution och visning av ”värdefull film”. Har du ett sådant projekt i tankarna och känner dig manad att ansöka om pengar?
Då gäller det att din planerade rulle uppfyller följande kriterier, enligt SFI:s hemsida: ”Alla stöd ska fördelas med hänsyn till att svensk film, både framför och bakom kameran, ska spegla Sverige av idag genom att beakta de sju diskrimineringsgrunderna samt geografisk och socioekonomisk spridning. Stöden ska fördelas 50/50 mellan könen över tid”.
Vet du inte vilka de sju diskrimineringsgrunderna är? Kolla hos statens Diskrimineringsombudsman, det är sådant som ”omfattas av lagens diskrimineringsförbud: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder”.
Fyller dina konstnärliga ambitioner den korrekta mallen? Kanske är det bäst att se över manuset en extra gång, för säkerhets skull. Det räcker emellertid inte för att få filmen i hamn. Nätpublikationen TVdags uppmärksammade förra veckan (26/1) att SFI har infört ytterligare regler från 1 mars, där du som sökande av statliga stödpengar måste infinna dig på obligatoriska kurser i jämställdhet och normkreativitet.
Det har gjort måttet rågat för Film & TV-producenternas ordförande Eva Hamilton.
I ett citerat protestbrev till smakdomarna i SFI:s styrelse (daterat 23/1) skriver hon: ”OM Filminstitutet börjar ställa som krav för filmstöd att upphovspersoner ska genomgå mer värdebaserade utbildningar, befarar vi att det statliga Filminstitutet beträder farliga vägar. Då öppnas dörren för att införa tvingande utbildningar som i en annan regeringskonstellation eller i en annan tid kan innebära begränsning av konstnärlig frihet eller yttrandefrihet”.
Ja, tänk en situation med Sverigedemokraterna vid makten – ett parti som inte gör någon hemlighet av att vilja likrikta kulturen i nationalkonservativ propagandistisk riktning.
”Att det då är ordförande för Film & TV-producenterna som ensam tar denna strid mot Filminstitutet är faktiskt oroväckande. Var är kulturredaktörerna? Var är ledarskribenterna? Var är Alice Bah Kuhnke?”, undrar TVdags-skribenten och filmvetaren Hynek Pallas i en upprörd kommentar.
Hans frågor är berättigade. Här är Corren.
Ett hot mot kulturens oberoende och den konstnärliga friheten.
Cool post idag
Bild
”Christmas is a state of mind”
Skrivit i Corren 22/12:
Ska det sysslas med politik tycker jag att Calvin Coolidge är en lysande förebild. Jag återkommer gärna till honom. ”Silent Cal” är min amerikanske favoritpresident som förenade frihetlig liberalism med sund konservatism.
Coolidge stod för låga skatter, begränsad statsmakt, sparsamhet med offentliga medel och hyllade idealen om ett starkt civilsamhälle av strävsamma, självständiga medborgare. På ett enastående sätt frigjorde den personligen lågmälde men principfaste Coolidge nationens kreativa skaparkraft.
Det var under hans presidentperiod på 1920-talet som USA transformerades till världens ledande industriland, produktionen och den ekonomiska tillväxten slog vartenda rekord. Välståndet ökade, rikedomarna spreds, alla var glada, dansade och mådde toppen och…
Visst, visst! Lääääägg av! Det där predikosnacket har du tuggat förr, protesterar den luttrade Correnläsaren. Har du verkligen inget bättre att komma med när julen står för dörren, va! Här sitter man med sin snaps och glögg och vill ha det lite mysigt. Coolidge, ha! Om han ska vara en politisk förebild skulle vi bara tvingas glömma julhelgens ädla drycker.
Och du, din anarkistiske rusdrycksliberal, som till råga på allt skrivit tröttande spaltmeter om att Systembolaget måste avskaffas och häcklat statsmoralistiska politiker i parti och minut. Så drar du fram Coolidge igen. Gubben regerade ju under förbudstiden i USA!
Jo, det har förstås den luttrade Correnläsaren rätt i… Jag erkänner att det verkar något bestickande. Sålunda bad jag Calvin Coolidge Presidential Foundation i Vermont om en hjälpande kommentar och fick svaret:
”Presidenten var inte på något vis en absolutist. Han hade inga moraliska invändningar mot måttlig alkoholkonsumtion. Men, som Förenta staternas president var han edsvuren att upprätthålla USA:s konstitution, och som du vet, gällde under hans sextiosju månader i Vita huset ett författningstillägg som förbjöd försäljning och konsumtion av alkohol. Därför verkställde president Coolidge förbudet, trots hans personliga övertygelse att det inte alls var någonting fel med att dricka alkohol”.
Så nu vet ni det. Det är alltså helt okej att både digga Calvin Coolidge och – om man känner för det – dricka några snapsar till julbordets kulinariska fröjder.
Minns dock att måttfullhet – moderantia – även i detta sammanhang är av vikt. Det är en av Aristoteles klassiska kardinaldygder jämte förstånd, rättvisa och mod. Utan dem fungerar inte friheten. En rimligare jord, ett hyggligare samhälle, är ju beroende av vilka värderingar vi själva bär på och praktiserar. Ansvaret är alltid ytterst vårt eget.
Det förstod icke minst Calvin Coolidge. Inför julen 1927, för precis 90 år sedan, lät presidenten offentliggöra följande budskap:
”Christmas is not a time or a season but a state of mind. To cherish peace and good will, to be plenteous in mercy, is to have the real spirit of Christmas. If we think of these things, there will be born in us a Savior and over us will shine a star sending its gleam of hope to the world”.
I den andan vill jag önska er alla en riktigt god jul, kära läsare (luttrade eller ej).
Kulturföraktets favoritglosa
…ett lika vanligt som förfärligt ord, som saknar motsvarighet i något annat europeiskt språk. Det ordet är ”finkultur”, och det är ett uttryck för kulturförakt. Det syftar till någonting som bara finns i fantasin hos en tänkt gemenskap som tror sig stå för ”verklighetens folk”. Den förvandlar all litteratur bortom kriminal- och kärleksromaner till en meningslös sysselsättning för något slags kulturell överklass (ännu en fantasi) – och bortser då ifrån att mycket i denna ”finkultur” brukar vara oändligt mera sant och rått, än det mesta inom populärkulturen någonsin kan bli.
– Thomas Steinfeldt, SvD 20/12.
För Akademien i tiden
Skrivit i Corren 8/12:
”Werner ville inte bli invald i Akademien. Då Sten Lindroth dog stängde han av telefonen. När Gyllensten inte fick tag i honom informerades ändå kungen om valet och då fanns inget sätt att dra sig ur. Signe såg Werner i en förtvivlad gråt som varade natten igenom. Han lade sig till sängs i veckor och näst intill hungerstrejkade; barnen blev sjuka av det. En psykiater övertygade honom till slut att Svenska Akademien inte var helvetet på jorden… Då Werner efter några år lämnade Akademien gick han ur alla de föreningar vilkas möten han aldrig bevistat. Äntligen fri! hade han ropat”.
Raderna är från boken Semaforen och lodlinan av Per Wästberg, vars känslor för sin egen stol i Akademien är rakt motsatta salig Werner Aspenströms. Denne underbare poet tog chansen att hoppa av efter att Lars Gyllensten och Kerstin Ekman våren 1989 tågat ut i protest mot Akademiens skamliga oförmåga att fördöma Irans dödsförbannelse över Salman Rushdie. Senare stack även Knut Ahnlund.
Men enligt dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén var avhopp omöjligt. Ledamöterna var, oavsett om de ville eller ej, surrade vid sina stolar på livstid.
Struntprat, menade emellertid Alléns företrädare Lars Gyllensten som i sin bok Minnen, bara minnen slog fast: ”…en sån bestämmelse finns inte alls i stadgarna. Dels är det orimligt, i ett demokratiskt samhälle. Så dumma var inte de som en gång skrev Akademiens stadgar att de införde en sån bestämmelse. I själva verket har utträden ur Akademien förekommit ett par gånger tidigare. Allén har kunnat hävda sin orimliga ståndpunkt i visshet om att svenska folket inte har Akademiens stadgar som sin lektyr”.
Mitt i Nobelveckan har kungen, Akademiens beskyddare, kallat till sig nuvarande ständige sekreteraren Sara Danius med anledning av skandalen med den herostratiskt ryktbare Kulturprofilen. Avslöjandet om hans decennielånga härjningar har snarast ställt denna mäktiga kulturbastion i värre dager än som var fallet under Rushdieaffärens moraliska och intellektuella kollaps.
Om Akademien kan sägas ha någon enda kontrollinstans är det väl bara majestätet självt. ”För Sverige i tiden” lyder som bekant kungens valspråk, vilket han borde ge Sara Danius rekommendationen att också innefatta Akademiens domäner. Respekt och integritet måste återupprättas, då är reform och förnyelse av nöden. Så har skett förr.
Enligt Gustaf III:s instiftelsebrev karaktäriseras Akademien som ”ett Samhälle af Aderton Herrar ock Män”. Kvinnor är alltså egentligen uteslutna. Men har Akademien kunnat rucka på den statuten, som redan 1914 tedde sig barock (då valdes Selma Lagerlöf in som första kvinnliga ledamot), vore det märkligt om inte 2017 ovilliga medlemmar kunde släppas fria från Sture Alléns diktat.
Idag står två stolar löjeväckande tomma, Kerstin Ekmans och sedan två år tillbaka Lotta Lotass (som inte trivs). När Finland nu jubilerar sitt sekel av självständighet skulle det vara en snyggt vinnande gest att erbjuda åtminstone en av dessa stolar till exempelvis Monika Fagerholm, eller någon annan framstående representant för den vitala finlandssvenska kultursfären.
Öppna porten igen som stängdes 1809! Jämför med grundaren Gustaf III:s förebild, Franska Akademien. Den har naturligtvis aldrig brytt sig om nationellt medborgarskap, utan samlar ledamöter från hela den franskspråkiga världen. Förvisso är den mycket större. Vårt eget språkområde begränsar sig till Sverige och ungefär 300 000 människor i Finland. Desto angelägnare att vi stärker banden och håller ihop.
För att inte tala om att Akademien sannerligen skulle behöva lite av den ryggrad och jävlar anamma-mentalitet som vår forna östra rikshalva genom historien visat sådana imponerande prov på.
Pär Rådströms tid är nu
Skrivit i Corren 4/12:
Pär Rådström avled redan 1963, blott 38 år gammal, ändå envisas han med att aldrig försvinna. Nya generationer tenderar, närmast slagrutemässigt, att ständigt finna vägen till hans romaner. Ärans portar. Sommargästerna. Översten. Ballong till månen. Rådströms märkvärdigt fräscha prosa flödar över sidorna med förrädisk lätthet.
Texterna har ett musikaliskt, jazzigt sväng som Stan Getz eller John Coltrane suttit vid skrivmaskinens tangenter. Den sköna stilen förenas med variationer på samma, djupt kända tematik – det existentiella sökandet, världsnomadens vilsenhet i moderniteten, den rastlösa driften till flykt, försöken att värja en hotad integritet.
När jag själv med jämna mellanrum återbesöker Rådström är det frapperande hur aktuell han förblivit. Den tid han talar till och brottas med, 50- och tidigt 60-tal, kunde lika gärna och snarast i än större utsträckning vara vår. Så även i politisk mening.
Rådströms skeptiska hållning till ideologier, massrörelser, nationalistisk berusning, partilojaliteter och de starka uppfattningarnas korstågsfarande har knappast tappat i relevans. ”Jag tror på den receptlösa tillvaron, på den kollektivlösa, där man utan regler förmår applicera vanlig hygglighet som leder till en gemenskap, som verkligen kan vara något värd”, sa han 1954.
Sitt credo formulerade Rådström på ett originellt, personligt vis som ”ledans humanism” i radioprogrammet Författare tar ståndpunkt 1959: ”Huvudskälet till att jag skriver är den leda jag känner. Tristessen som kryper in i varje landskap jag betraktar… Den är ingen svart glänsande leda. Den är osynlig men tjänstgör ändå som knivar i mörkret. Jag tror den hjälper mig se klart”.
Ledan som dogmers och doktriners motgift är väl det minst storslagna, minst sexiga man kan tänka sig. Men just därför desto effektivare, om den odlas sunt och förnuftigt.
”Lyssna till Hitlers röst och tänk dig stå i uniform omgiven av hundratusen andra uniformer. Vore det då inte en befrielse att få ropa Sieg Heil?… En människa har inte rätt att utsätta sig för sådana frestelser. Hon måste så att säga vägra redan i portuppgången. Där kan hon ha hjälp av ledan. Ledan som vet att entusiasmen är den farligaste murbräckan mot humanismen”.
Rådström avvisar inte handling, förespråkar alls icke likgiltighet. Ledans humanism är kunna bibehålla förmågan till engagemang, men utan det illusionsmakeri som hotar individens frihet, självständighet och kritiska blick.
”Det är inte tro dom skall ha. Dom skall ha en grund att bygga sitt tvivel på. Något fast, en trygghet på vilken de kan stå för sitt tvivel”, säger Pär Rådström om ungdomen i 1959 års Sverige. Den rekommendationen är inte så dum 2017 heller.
Christian Dahlgrens Blogg 