Skrivit i Corren 2/5:

Harry Schein har gjort storstilad comeback efter sin död 2006. Det är som vi inte kan få nog av honom. För några år sedan kom den läckra praktantologin Citizen Schein, sedan dokumentärfilmen med samma smarta titel, därefter essäboken Harry bit för bit. Och nu en bastant, ytterst läsvärd biografi: Schein av filmvetaren Per Vesterlund.

Jag har naturligtvis slukat rubbet, tidigare även Harry Scheins egna memoarböcker. Vem kan väl motstå hans hänförande persona, knivskarpa intellekt och fantastiska karriär? Harry Schein är den svenska drömmen.

Ett ensamkommande judiskt flyktingbarn från det av nazisterna härtagna Wien som omskapade sig själv i ett nytt hemland, studerade och arbetade hårt, blev miljonär på vattenrening, inflytelserik makthavare, gifte sig med filmstjärnan Ingrid Thulin, spelade tennis med Olof Palme och hade Ingmar Bergman i vänkretsen.

Han var en skamlös elitist och en lika skamlös dandy, lättare att beundra i efterhand än när det begav sig. Då en djupt kontroversiell gestalt, av många avskydd som en maktfullkomlig socialdemokratisk streber i ihopmyglad lyxförpackning.

Nu, i nostalgins ljus, en karismatisk stilikon som framstår likt den svunna folkhemsepokens motsvarighet till Don Draper och John F Kennedy. Harry Scheins förmåga att tjusa och fascinera tycks bara växa med tidsavståndet.

Men låt oss inte glömma vad Scheins viktiga samhällsinsats faktiskt var. Han försökte sätta det klassiskt borgerliga bildningsidealet i centrum för den socialdemokratiska kulturpolitiken, mest berömt uttryckt genom Filminstitutet som Schein skapade 1963 och styrde till 1978.

Det skedde i en situation när televisionens intåg i stugorna fått filmbranschen att krisa. Schein övertalade sina kompisar i S-regeringen till en räddningsaktion, vars främsta syfte var att säkra och uppmuntra produktionen av konstnärligt värdefull svensk film.

Med Harry Schein vid Filminstitutets roder fungerade det i flera år lysande. 60-talet blev en guldålder för Sverige på vita duken. Ingmar Bergman briljerade som bäst. Nykomlingar som Jan Troell, Bo Widerberg och Kjell Grede imponerade.

Att det statliga mecenatskapet gav sådana enastående resultat var tveklöst Harry Scheins förtjänst. Som sprungen ur en traditionellt högborgerlig miljö i den gamla kulturmetropolen Wien, innan krigen Europas intellektuella huvudstad, var det för honom givet att stå upp för kvalitetsbegreppet i den offentligt sponsrade konsten.

Vad som är konstnärlig kvalitet må vara svårfångat. Men som Harry Schein sa i Expressenintervju på 90-talet: ”Bra film är vad intelligenta och filmkunniga personer anser vara bra film. Det är naturligtvis inte hundraprocentigt men det är en godtagbar definition. Den film jag egentligen skulle vilja stödja är den film som jag inte har nån aning om. En bra regissör gör film som ingen förutsett”.

En renässans för den synen vore välkommen.

Idag har såväl Filminstitutet som den övriga kulturpolitiken mer blivit ett instrument för att göra konsten till en tjänare åt ideologiska mål (den ska främja mångfald, normkritik, jämställdhet, demokrati, etc). Det klassiska bildningsidealet har heller inte, varken bland arbetarrörelsens eller borgerlighetens partister, någon försvarare av Scheins kaliber.

Fast vem vet? I Harry-nostalgins tecken kanske det snart dyker upp djärva aspiranter på hans fallna mantel.

Skrivet i Corren 30/4:

Det intellektuella förräderiet mot skolan undergräver bokens ställning och den allmänna bildningsnivån. Nivellering hotar kulturlivet genom trycket från de kommersiella krafterna. Men främst är kulturens frihet i fara.

Ty det finns illavarslande mönster av ”uppbindning till de ekonomiskt och opinionsmässigt mäktiga partierna och organisationerna i det moderna industrisamhället… monopolisering av idéer och värderingar, av konstnärliga och litterära rörelser, av politiska och andra åskådningar, av moraliska uppfattningar”.

Det är Lars Gyllensten, Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare, som våren 1982 talar om tillståndet i riket med SvD-journalisten Mats Johansson – närmast profetiskt tvingas man konstatera.

Tendenserna har ju inte blivit mindre märkbara idag, vilket än mer understryker det omistliga värdet av Svenska Akademien som helt självförsörjande och oberoende kulturinstitution. En motvikt till förflackningen, en försvarare och gynnare av den kvalificerade litteraturen och konsten – höjd över flyktiga marknadstrender, konformistiska modeåsikter, fyrkantiga ideologier, organiserade särintressens högljudda hojtanden och statsapparatens politiserade kulturbyråkrati.

Svenska Akademien utgör kulturlivets syresättande försäkring, ett ännu kvarvarande Versailles i upplysningsidealens och de sköna konsternas tjänst. Men ingen institution, särskilt inte denna, kan höja sig över grundläggande krav på anständighet, heder och rätt.

Den nu herostratiskt ryktbare Kulturprofilens härjningar var en tickande bomb under Börshusets gyllene salar som ofattbart nog tilläts ticka på i åratal. När den exploderade i en härva av anklagelser om sexuella trakasserier (senast mot självaste kronprinsessan!), vänskapskorruption och ekonomiskt fuffens blev smällen för väldig att hantera.

Försöken att reparera skadorna blottställde snarare ytterligare dysfunktionaliteten i församlingen, som med Sara Stridsbergs avhopp i helgen är reducerad till tio ledamöter. Akademien ligger i ruiner, deklasserad och med ett anseende som nått nollpunkten.

Vilka ärbara människor vill fylla de tomma stolarna efter kungens aviserade stadgeändring? Vilken författare med integritet vill ta emot ett Nobelpris från denna rumphuggna och svårt solkade Akademie? Hur ska Gustaf III:s skapelse alls kunna fortsätta spela sin centrala fria roll för svensk bildning, vitterhet och kultur?

Ska Svenska Akademien restaureras med återvunnen legitimitet synes en omstart med aderton nya, obefläckade ledamöter lika ofrånkomlig som desperat nödvändig.

Skrivit i Corren 16/4:

Senaste tiden har jag varit däckad av en hemsk värstinginfluensa. Kontakten med händelserna i omvärlden begränsade sig till radion på låg volym. En märklig följetong nådde mig genom apparaten, ett feberaktigt surrealistiskt shakespearedrama som eskalerade för varje dag.

I sjuksängens dimmiga tillstånd tenderade dröm och verklighet att flyta ihop. Uppfattade jag sakerna rätt? Alltihop föreföll lika osannolikt katastrofalt som bottenlöst ovärdigt. Men snart insåg jag att turerna kring Svenska Akademiens sammanbrott inte var satirisk radioteater – tyvärr.

Vårt lands främsta och anrikaste kulturbastion, internationellt aktad som utdelare av världens finaste litteraturpris, raserade sig själv i ett bisarrt drängslagsmål. Över vad? Anklagelser om en rad grova sexuella övergrepp och andra sjaskiga oegentligheter som en person (den så kallade ”Kulturprofilen”) med nära koppling till Akademien skulle ha begått. Affären har över 20 år på nacken. Den jäsande rötan utmynnade till sist i den fullskaliga kollaps som vi alla nu tvingats bevittna.

I november, när DN:s avslöjande om Kulturprofilen briserade i offentligheten, var jag övertygad om att den kloka och smarta Sara Danius skulle inleda det nödvändiga räfst och rättarting som Akademien behövde för att vädra ut gamla surdegar. Hon försökte uppenbarligen.

Resultatet blev att Danius, som den första kvinnliga ständiga sekreteraren i Akademiens historia, desavouerades och hennes reformsinnade gelikar kördes över. Den infama avrättningen av Danius som Horace Engdahl, en intellektuell jag annars högt beundrar, begick i Expressen är talande för det kvävande dysfunktionella klimat som utvecklats mellan denna upphöjda olymps väggar. Det går knappast att klandra ledamöterna som lämnat.

I sammanhanget bör man minnas att Gustaf III instiftade Svenska Akademien som en radikal organisation. Jämlik, upplyst och oberoende. Felet är inte Akademiens konstruktion, utan sveket mot andan som Gustaf III menade att den skulle verka i och som Sara Danius – vad jag förstår – ämnade föra vidare in i vår tid. Paradoxalt kan tyckas var Akademiens majoritet för lite trogen arvet från sitt 1700-tal och oförmögen till uppdaterandet av dess ideal till 2018.

Det måste stå klart att Horace Engdahl et consortes har gjort våld på det berömda valspråk som Gustaf III slog fast för Akademien: snille och smak. Med ”snille” avsågs rik talang och flödande begåvning. ”Smak” ska i modernt språkbruk uttydas som högklassig omdömesförmåga.

Poängen med Gustaf III:s devis var att snillet ska modereras och balanseras av smaken. På förtroendet att ledamöterna kan leva upp till detta, vilar ytterst den unikt fria ställning i samhällslivet som kungen generöst gav Akademien, kodifierat i stadgarna anno 1786.

Vad har vi sett prov på under dessa veckor som gått? Att föreningen av snille och smak, begåvning parat med ädelt omdöme, otvivelaktigt blivit en akut bristvara. Konsekvensen är en sprängd Akademie med förskingrad legitimitet. Det är en tragedi av episka mått som kräver extraordinära åtgärder.

Som högste beskyddare har Carl XVI Gustaf därför all anledning – rent av en skyldighet – att slå näven i bordet. Rejält. Monarken borde upplösa den kvarvarande kretsen och utse en helt ny skara att besätta de aderton stolarna.

Nyckeln till bra skrivande är att få läsaren med sig och samtidigt överraska läsaren. Den förmågan handlar om rytm, om längden på meningarna. Avståndet mellan ett stycke och nästa. Det är som musik, det verkligen så nära musik att det faktiskt är exakt samma sak.

– Paul Auster, författare, intervjuad i DN 25/3.