Skådespelare är det viktigaste jobbet av alla. Vad vore en läkare utan skådespelarbegåvning, vad vore en tekniker utan den begåvningen, vad vore en människa utan konsten att spela teater? Därför är det yrket det allra viktigaste i tillvaron.
– Marie-Louise Ekman, intervjuad i Expressen 4/11.
Allt detta grävande i den skit som folk upplevt. Det är samma sak i Sommar i P1, samma offermentalitet som jag bara inte står ut med. Jag fullkomligt avskyr den formen av kultur.
– Bruno K Öijer om varför han nobbat Söndagsintervjun i P1 (SvD 22/8).
Augusti är här med kräftpremiär! Det är en tradition man håller kär.
Det äldsta dokumenterade belägget för en svensk kräftskiva (nåja, kräftätande snarare) är från 1562. Det är Erik XIV som till sin syster Annas bröllop beordrar en fogde i Nyköping att dammsuga trakten på alla kräftor han kan få tag på.
Inmundigande av denna våra vattendrags läckerhet har alltså gamla anor i svensk gastronomi. I kokboken med stort K, Cajsa Wargs Hjelpreda i hushållningen för unga frutimber från 1755, finns flera intressanta kräftrecept. Vad sägs om ”Rudor stufwade med miölk och Kräft-stiertar”, ”Kräftor stufwade i söt miölk”, ”Petits patés af Kräftor” eller ”Fin Ragout af Kräftor”?
Den regelrätta kräftskivan i vår tids bemärkelse är en produkt av det borgerliga sällskapslivet kring förra sekelskiftet. Denna form av gemytligt sensommarfestande med obligatoriska tillbehör som snaps, dill, västerbottenost och blågul bordsflagga blev snabbt mäkta populär.
Det förstår man inte minst av den första svenska folkomröstningskampanjen 1922. Nykterhetsrörelsen, med förbundna krafter inom Socialdemokraterna och Liberalerna, hade lyckats driva fram ett referendum om införande av totalt rusdrycksförbud i landet.
Men motståndarsidan mobiliserade slugt konstnären och författaren Albert Engström, som på en berömd valaffisch utropade: ”Kräftor kräva dessa drycker! Du måste avstå från kräftor om du icke röstar nej den 27 augusti”. Gissa vem som vann?
Men den som trodde att hotet mot den äktsvenska kräftskivan därmed var över högg i sten. Redan i augusti 1907 märkte man att beståndet av vår inhemska flodkräfta sinade. Detta eftersom smittade kräftor från Finland börjat sprida kräftpest i sjöar och vattendrag. Vad hjälpte det då att nubben räddades?
I takt med att situationen blev allt allvarligare för flodkräftan fann man till sist en lösning. Efter ett riksdagsbeslut på 60-talet inplanterades istället signalkräftor från Nordamerika. Men det verkade ändå länge mörkt.
Inför kräftpremiären 1974 larmades illustrativt i saliga tidskriften Röster i Radio/TV: ”Njut av kräftor innan det är för sent! Den svenska kräftan, flodkräftan, ser ut att gå mot sin undergång. Och importen av kräftor håller på att nå sitt tak. Den planterade signalkräftan kommer att ta många år på sig att för att kunna bli något att räkna med på matbordet.”
Fortfarande 50 år senare är dessvärre läget för vår traditionella flodkräfta mycket illa. Boven i vattnet är signalkräftan, den som det visade sig förhastat och naivt inplanerade, eftersom den lömskt sprider kräftpest i hejdlös omfattning. Signalkräftan är numera av EU klassad som en invasiv främmande art och helst ska bort, samtidigt som flodkräftan är rödlistad och för en desperat överlevnadskamp.
Eget kräftfiske var det många år sedan jag själv vågade mig på. Istället får man väl hålla till godo med färdigköpta, importerade turkiska kräftor även denna gång. Ack, ur led är tiden. Kommer den gamla kära svenska kräftskivan, sensommarens höjdpunkt, någonsin att bli sig lik?
Den svenska målarkonstens David Bowie, en penselns Oscar Wilde, vår främste inhemske dandy på parnassen. ”Han seglar fram som en tjugotalets extravagante Odysseus på ett hav av champagne”, skulle Lars Forssell senare något syrligt beteckna den rollgestalt vilken Nils Dardel så legendariskt kommit att personifiera.
Men det var inte bara champagne. Bakom den eleganta masken fanns den envist strävande konstnären som suveränt sökte sin egen banbrytande väg. ”Jag kan och ska bli en stor målare, en vacker människa vars blick är ren”, skrev den 26-årige Dardel 1914.
Det var också då han mötte Ulla Bjerne, den första kvinna han passionerat förälskade sig i. Det skedde i den lilla medeltida orten Senlis, norr om Paris, där Dardel slagit sig ner för att kunna fokusera på sitt måleri bortom glammet i den franska huvudstadens utlevande konstnärskretsar. Dagens Nyheters Pariskorrespondent Gustaf Hellström gjorde Dardel sällskap och så dök den sprallige författaraspiranten Ulla Bjerne upp.
Dardel rapporterade i ett brev: ”Jag är ute på landet och har idag börjat måla. Hellström är här och så en liten flicka från Norrland som är som en grabb och spottar och dricker absinth utan socker och vatten, som går klädd i karlhatt och käpp och har lärt Hellström svära. Hon skriver noveller och berättar mycket roliga historier, så att vi ligger dubbla av skratt”.
Hellström kunde förstås inte heller motstå Bjerne. Kärlekshistorien artade sig till ett tämligen eldfängt triangeldrama. Men vilken sprudlande friskhet i Dardels underbara porträtt av denna norrländska garçonne!
Jag har börjat prenumerera på utgivningen från Alastor Press, ett litet förlag som ”sedan starten 2001 strävat efter att tillgodose spleenansatta sinnens och sensitiva själars behov av estetisk finkalibrering” (det låter väl nått, eller hur!).
I den tidigare utgivningen märks bland annat en oumbärlig svensk utgåva av J-K. Huysmans Mot strömmen från 1884, den dekadenta litteraturens urkund som inspirerade Oscar Wilde till klassikern Dorian Greys porträtt (1891).
Förlagets senaste utgivna verk har nu nått mig med posten till Långö. Det är den engelske författaren Richard Le Galliennes kortroman The Worshipper of the Image (1900), som i sin stilsäkra svenska språkdräkt av översättaren Hillevi Norburg fått titeln Silencieux eller Avbildens tillbedjare.
Den skräckromantiskt sagoaktiga handlingen kretsar kring den unge poeten Anthonys gränslösa förälskelse i en okänd kvinnans dödsmask. Den bär slående likheter med hans egen hustrus vackra ansiktsdrag, men blir för honom snart än mer och ödesdigert förtrollande i skönhet.
Masken, som ges namnet Silencieux, blir Anthonys musa – en grymt krävande sådan. Han förlorar fotfästet i verkligheten och offrar allt för maskens gunst. En mörk, stämningsmättad sekelskiftesmoralitet om konstens pris. Passar fint att avnjutas i höstrusket, gärna med ett glas av den gröna fen absint på tidstypiskt vis.
När du nalkas böckerna, sova de icke; när du spörjer och frågar, hålla de sig icke undan; de banna icke, om du tager miste; de skratta icke, om du är okunnig.
– Richard de Bury, engelsk biskop och bibliofil (1287-1345).
Redaktörskrönika i Affärsliv Blekinge 10/8:
Få blekingar har ett namn som lyser lika starkt i omvärlden som Harry Martinsons. Det borde vi givetvis göra mer av!
Spännande saker är på gång i Olofström. Under våren kunde vi konstatera att kommunens idoga arbete med att förbättra det lokala företagsklimatet börjar ge resultat. I det sammanfattande omdömet var det bara Olofström och Karlskrona som fick plusbetyg medan länets övriga kommuner backade, enligt Svenskt Näringslivs undersökning.
Samtidigt laddas det nu i Olofström för nästa års jubileumsfirande, då bygdens överlägset störste son Harry Martinson inte bara skulle fylla 120 år. 2024 är det även 50 år sedan han välförtjänt tilldelades Nobelpriset i litteratur. Se där ett ypperligt tillfälle att ytterligare stärka näringslivets förutsättningar i Olofström!
Att förknippas med en författare i högsta divisionen och världens finaste kulturella utmärkelse är ju sannerligen inte fy skam. Varför exempelvis inte döpa om Nordenbergsskolan till Harry Martinsons gymnasium och sända signalen att Olofströms utbildningsväsende har en alldeles särskild lyster?
Överhuvudtaget borde Martinson kunna bidra till ökat intresse för länet bland den kvalificerade målgrupp som Blekinge behöver för att avhjälpa kompetensbristen och utveckla näringslivet. Marknadsför!
Christian Dahlgrens Blogg 