Ideologier och religioner tror jag inte på.
Jag vill vara den nakna tillvarons komplikationer trogen.
Deklaration
Svara
Kategoriarkiv: Kultur
Det demoniserade Israel
Skrivit i Corren 21/11:
I våras vann den israeliska artisten Netta Barzilai Eurovision Song Contest i Lissabon. Vilket betydde att Israel står värd för nästa års upplaga av evenemanget, som kommer att äga rum i Tel Aviv.
Redan dagen efter Netta Barzilais seger började dock ropen om bojkott skalla bland aktivister runt om i Europa. I den pågående kampanjen samlas även prominenta namn från kulturvärlden, som regissören Ken Loach och musikerna Brian Eno och Roger Waters.
Pink Floyd-legendaren Waters har länge haft ett ont öga till den judiska staten (hans konsertrekvisita inkluderar ibland uppblåsbara grisar med Davidsstjärnan påmålade) och är en profilerad anhängare av den palestinska BDS-rörelsen. Den startades 2005 med målet att bilda opinion för en global politisk, ekonomisk och kulturell isolering av Israel som vore detta land en apartheidbrottsling.
BDS-rörelsens ständiga demoniserande jämförelser med det forna vita rasiststyrets Sydafrika har också slagit an. Efter påtryckningar ställde exempelvis Lana del Rey nyligen in sitt uppträdande på en israelisk musikfestival. Snart sagt varje artist av format som vill gästa Israel måste numera räkna med att hamna i blåsväder.
När Bon Jovi gjorde en spelning i Tel Aviv häromåret anklagades de amerikanska hårdrockarna för att vara näst intill kriminella av Roger Waters och så har det hållit på. Nog finns skäl att rikta skarp kritik mot Benjamin Netanyahus hårdföra nationalistregering, den fördärvliga bosättningspolitiken på Västbanken och annat.
Fullt legitimt är även att mana till solidaritet med det palestinska folket, som är dubbelt utsatt – dels genom konflikten med Israel, dels genom att tyranniseras av sina egna korrupta och vanstyrande ledare.
Men att påstå att ett institutionaliserat apartheidsystem råder i Israel – Mellanösterns enda demokrati – är en falsk och illvillig parallell till en av 1900-talets mest avskydda förtryckarregimer.
Bojkottkampanjen är varken konstruktiv eller seriös. Tvärtom ger den obehagliga associationer till arabdiktaturernas försök att krossa Israel efter bildandet 1948. När araberna inte kunde utplåna landet med vapenmakt inleddes en långvarig bojkott med samma syfte: att driva ut judarna i havet och radera Israel från kartan.
BDS-rörelsens agenda är i grunden heller inte mycket annorlunda, den är antisionistisk, syftande till att delegitimera den judiska staten i omvärldens ögon. Trist att en ikonisk musikhjälte som Roger Waters gjort sig till ett sådant sällskaps nyttiga PR-idiot.
Filosofera mera!
Filosofins själ lugnar lidelsernas stormar, låter sig vägledas av det resonerande förnuftet och vistas ständigt i det, den betraktar det sanna, det gudomliga och det som aldrig är föremål för blotta åsikter och den livnär sig av det; den anser att den måste leva på det sättet så länge den lever och att den efter döden måste komma till det som är besläktat och likt och därmed kommer att lösgöras från de mänskliga olyckorna.
– Sokrates, i Platons dialog Faidon.
Skeptikerna som mänsklighetens välgörare
Vad är Syndafallet annat än jakten på en sanning och övertygelsen att ha funnit den, lidelsen för en dogm, att man inrättar sig i en dogm? Så uppstår fanatismen – det kardinalfel som ger människan böjelsen för dådkraft, profetior, terror – en lyrisk spetälska genom vilken den smittar andarna, underkuvar dem, krossar dem eller hänrycker dem…
Ingen undslipper detta förutom skeptikerna (eller dagdrivarna och estetikerna), därför att de inte föreskriver något, därför att de – mänsklighetens verkliga välgörare – förstör fanatikernas förutfattade meningar och analyserar deras feberfantasier.
– Emil Cioran, Sammanfattning av sönderfallet, 1949.
Livsglädjens diktare
Skrivit i Corren 7/11:
Till och med den reaktionäre tsaren Nikolaj II vägrade godta de fanatiska nykterhetsivrarnas krav. Men när Finland blev självständigt från Ryssland i första världskrigets slutfas kunde puritanerna driva igenom sin vilja i parlamentet. 1919 infördes totalförbud mot att sälja och nyttja alkoholhaltiga drycker i vårt östra grannland. Lagen var i kraft till 1932.
Ett monumentalare fiasko för det politiska förmynderiet och sipphetens moralväktare har väl sällan skådats. Ett entusiasmerande uttryck för det är Henry Parland, vars samlade poetiska produktion Svenska litteratursällskapet i Finland precis utgivit i en omfattande volym. Den bör ni läsa!
Parland dog ung, blott 22 år gammal 1930 i scharlakansfeber, men skrev in sig i evigheten som en av den finlandssvenska modernismens främsta namn vid sidan av Gunnar Björling, Edith Södergran och Elmer Diktonius. Han är också en representant för den fascinerande mångkulturellt transnationella sfären som utmärkte Europa innan krigen.
Släkten Parland hade engelska anor, i hemmet talades tyska, ryska och finska. Henry Parlands skolspråk var dock svenska vilket han också valde att författa på.
I hans säregna, korta nysakliga dikter möter vi ett Helsingfors på 1920-talet vars jazziga uteliv vibrerar minst lika uppsluppet dekadent som i de kontinentala metropolerna Berlin och Paris. ”Högre, högre må det trummas, / högre må det visslas, tutas. / Vi vill glömma och berusas, / Livet måste njutas, njutas.”
Trots finska statens armé av kontrollanter var alkoholförbudet hopplöst att upprätthålla. Lönnbränning skedde i väldig skala, spritsmugglarna ansågs som folkhjältar och på de officiellt torrlagda dansrestaurangerna var det brukligt att beställa ”starkt te” (gissa vad det innehöll…).
Parland skulle egentligen studera juridik. Tydligt är att annat lockade. ”Fastän / vi supit hela natten / skall vi klara / lögnerna / växlarna / skandalerna för i dag. / Vi behöver blott / en flaska vichyvatten / för att gå / vidare.”
Hos Parland finns en stark dragning till allt som är modernt: bilar, motorcyklar, film, telefoner, reklam. ”Ute i Tölö / en affisch om bilringar, / årets bästa. / Varje morgon / då jag väntar på spårvagnen / står jag andäktigt tyst / inför dess / stolta, befallande: / köp!”
Världen är i uppbrott, ny teknologi vinner mark på bred front, kommersialismens sekel är inne, samhället ömsar skinn. Konservativa krafter förfäras som vanligt över att gamla ideal och normer utmanas. I retsam opposition mot bakåtsträvarna förkunnar Parland: ”Ideal-realisationen / – ni säger, den har redan börjat / men jag säger: / vi måste ytterligare sänka prisen.”
Han bejakar nuet, omfamnar tidens skeende, vänder humoristiskt på kritiken om materialismens själlösa ytlighet till att istället ideologisera och besjäla tingen. Hyllningen av klädmodet är typiskt spefull: ”De vida byxornas program / vi skall vara / mera kläder, / mindre människor, / och själen insydd i uppslagen.”
Det är skojigt att visats i Henry Parlands sällskap. Hans friska livslust och allmänliberala hållning är elektrifierande.
Alla i hjärtat unga, oavsett ålder, kan nog känna igen sig i Parlands budskap till pekpinneriets glädjedödare: ”Nej / ungdomen vill fördärvas / ungdomen vill se blott barnförbjudna filmer / läsa ocensurerade skrifter / och då den blivit fördärvad / (men inte tillräckligt gammal) / skriker den / mera! / mera! / mera!”
Ingenting har hänt
Skrivit i Corren 30/10:
I Olle Adolphsons briljant absurda visa Resan hem skildras i många strofer och med exakta tidsangivelser en kantstött mans tågfärd genom Sverige en luguber söndag. Han befinner sig på perrongen i Skövde ”med sex Albyl på fickan och sista fimpen tänd” och ska återvända till huvudstaden.
Men först åker han till Göteborg, därefter till Malmö, skymtar suktande i mörkret Köpenhamn på andra sidan Öresund och då restaurang Kramers är stängd kastar han sig på nattåget till Stockholm. Klockan kvart i nio på måndagsmorgonen lunkar han in på sitt gråa kontor igen.
Vad har hänt? Absolut ingenting. Det är tragiskt, barockt och komiskt på samma gång. Adolphson sjunger avskalat berättande, skelettartat komprimerat likt folkhemmets svar på Beckett och låter undertexten säga allt. Vi förstår att den stackars tågresenären i djärv desperation försökte trotsa oddsen och finna en bit blå himmel i tillvaron, men målet om lyckan förblir undflyende.
Resultatet av hans sökande är endast en cirkulär rörelse av tristess, grusade förhoppningar och lågintensiv förtvivlan över meningslösheten i sitt företag.
Är inte detta en träffande symbolisk bild av den svenska regeringsbildningsprocessen? En av valet stukad men tillkämpat optimistisk Ulf Kristersson ger sig inledningsvis ut på fåfäng jakt efter stöd till en Alliansregering som mandatfördelningen redan dömt till en hägring.
Hans sonderingsbesök hos övriga partier slutar i förutsägbar kyla. Någon nåd står icke att få. Det är bara att lomma åter till talman Andreas Norléns kansli och konstatera faktum. Expeditionen gav noll, utöver att tiden gick.
Sedan är det en luggsliten Stefan Löfvens tur att avlösa på perrongen för att göra samma fruktlösa resa, förutsättningarna är identiskt ledsamma och utgången likadan.
Ingen på andra sidan blockgränsens glittrande sund vill släppa in honom i värmen och Kramers i form av Centerpartiet håller dörren låst. Tomhänt tvingas han meddela talmannen på måndagsmorgonen att läget är oförändrat dystert.
Vad sker nu? Andreas Norlén byter spår till att själv inleda gruppsamtal med partiledarna om regeringsalternativen, men noterar med ett understatement att ”kompromissviljan har varit begränsad så här långt”.
Resan lär alltså fortsätta i händelselöshetens monotona rundgång, kanske till jul eller vad vet jag?
Traditionskollaps
Julmustens tidiga ankomst i butikerna upprör gastronomen och kulturhistorikern Edward Blom. Tendensen hos svenska folket att vilja tjuvstarta julfirandet har gått för långt.
”Laddningen förstörs om man använt alla symboler vi har för att skapa julstämning redan i oktober. Då totalförstör man magin”, ryter Blom i Aftonbladet.
Jag kan bara instämma. Människor måste få vara fria att dricka julmust utan regleringar – men under ansvar! Ger er till tåls, gott folk. Att skåla med tomten gör vi först i december, okej?
Återbesök i Norsbron
Här har jag inte varit på mycket, mycket länge. Norsbron är i mitt tidiga barndomslandskap ett närmast mytiskt ställe. Under 70-talets början bodde jag i detta lilla värmländska samhälle strax utanför Vålberg innan familjen flyttade vidare till Kungsbacka.
Denna stig är vad som återstår av vägen till vårt hus. Märklig känsla att gå här igen.
Huset fanns inne bland träden bortom åkerkanten och hade adressen Snarbergsvägen 13. Nu finns inte ett spår av det.
Detta är en bild från 1950. Byggnaden i vänstra hörnet var vårt hus med Norsälven precis utanför fönstret.
Vid tomtens strandkant på en fallfärdig brygga.
Tomten och bryggan från motsatt håll.
Husen där mina lekkamrater och övriga grannar bodde är också försvunna. En sorglig ödslighet på hela denna plats som i mitt minne präglades av ljust, harmoniskt liv.
Den nedre högra delen av denna bild från 1965 visar hur det såg ut när bostadshusen ännu fanns. Alla fyra, undantaget det femte intill brofästet, är numera rivna. Faran för skred gjorde att Karlstad kommun löste in husen och brände ner dem, liksom vårt, för några år sedan (de instabila markförhållandena gjorde att man inte vågade ta dit tunga maskiner).
På andra sidan bron och älven som stilla flyter förbi. Det enda hus som finns kvar på Snarbergsvägen skymtar uppe till höger. Dess tappra invånare vägrade nämligen lämna sitt hem, trots rasrisken!
Farväl, du utplånade adress till en svunnen liten värld som en gång var min.
S.O.S. utan äkta Boxholm?
Skrivit i Corren 22/10:
”En dessert utan ost är en skönhet om saknar ett öga”, hävdade gastronomen Jean Anthelme Brillat-Savarin (1755-1826) som också fick en dessertost uppkallad efter sig. Men han var ju fransman och skulle säkert blivit förbluffad om han besökt ett värdshus på våra breddgrader.
”För utlänningar är den mest svårförståeliga av alla märkliga svenska matseder den att äta ost som förrätt”, skriver hovtraktören och folkbildaren Tore Wretman i sin klassiker Svensk husmanskost (1967) där han slår ett slag för det traditionella smörgåsbordet.
Och dit hör icke dessertostar som Camembert eller Brie hemma, påpekar Wretman bestämt: ”Här bör observeras att med ost menas sådana som Västerbotten, kryddost, herrgårdsost, getost och andra smörgåsostar framkomna ur den svenska bondekulturen och lantmejerierna. Det är dessa som konstituerar det svenska begreppet S.O.S. – smör, ost och sill”.
Vad vore livet utan denna rustika njutning? Bjuder du dina vänner på S.O.S. i matlänet Östergötland innebär det förstås en väl kyld Östgöta Sädes i snapsglaset och att osten lika självklart är från Boxholm.
Denna orts anrika osttillverkare är ett förnämligt lokalt exempel på det inhemska kulinariska kulturarv som Tore Wretman ofta hyllade och lyfte fram i sin gärning (inte för inte var hans store idol östgöten Charles Emil Hagdahl, mannen bakom den första moderna svenska kokboken Kok-konsten som vetenskap och konst 1879).
Boxholms mejeri är en liten, men vass nischtillverkare av premiumostar sedan 1890-talet och utgör en väsentlig del av kommunens identitet. Beskedet om att den nuvarande ägaren Arla beslutat att flytta produktionen till Östersund i Jämtland har givetvis kommit som en chock.
Koncernjätten Arla har nog på pappret gjort en rationell företagsekonomisk kalkyl i syfte att spara pengar och därigenom kunna ge sina mjölkbönder bättre betalt (vilket de sannerligen behöver). Troligen har man dock underskattat risken av att varumärkets inarbetade värde devalveras och marginalförlusterna som därav följer.
Symptomatiskt är att en aktivistgrupp bildats på Facebook för att stoppa flytten. Den har på kort tid samlat över 6000 medlemmar.
En av dem är ostälskaren och förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M). Han har rötter i trakten och säger till SVT: ”Det kokar rejält! Jag tror inte att Arla förstår hur stark en sån här kraft kan vara. Konsumentmakt är viktig i en marknadsekonomi” (19/10).
En Boxholmsost utan Boxholm är en produkt som saknar en själ. Är det något att betala för och duka upp på smörgåsbordet? Ty till smaken av Boxholm hör även känslan av Boxholm.
Arla borde räkna på nytt.
Gör Akademien nobel igen
Skrivit i Corren 2/10:
Nu är tiden när världens blickar riktas mot Norden. Nobelprisen presenteras. Få andra utmärkelser har högre internationellt anseende. Även om du så vunnit en Oscarstatyett, erövrat Wimbledonbucklan eller seglat hem America’s Cup-pokalen står du dig slätt mot den som har en Nobelmedalj i byrålådan.
Under måndagen tillkännagavs att James P Allison och Tasuku Honjo får medicinpriset för sin forskning om immunsystemet. Tisdagen är vikt åt fysikpriset, nästa dag är det kemins tur. På fredag får vi från Oslo veta vem som äras med fredspriset.
Ekonomipriset, den ”oäkta” Nobelkategori som Riksbanken instiftade 1968, meddelas sist i ordningen den 8 oktober. Men kungörandet av det Nobelpris som bland allmänheten brukar röna mest uppmärksamhet uteblir. Almanackan gapar talande tom denna torsdag.
Ingen ständig sekreterare öppnar dörren i Börshuset inför ett nyfiket pressuppbåd på slaget tretton. Den rumphuggna Svenska Akademien får istället för att kora någon litteraturpristagare begrunda den fällande våldtäktsdomen mot ”kulturprofilen”.
Skandalen som utlösts av denne slemmige figur och hans härjningar i Akademiens närhet har sänkt legitimiteten för Gustaf III:s gamla fina institution från 1786 till nollpunkten.
Ledamöternas jävsintriger, perfida inbördeskrigande och offentliga träckskyffling har både dragit Akademien i smutsen och fläckat Nobelstiftelsen. Ja, även själva adjektivet ”nobel” – ädel, distingerad, värdig – är väl det sista som de adertons decimerade krets längre borde kunna förknippas med. Associationerna går snarare till motsatt betydelse av ordet: tarvlig, lumpen, vulgär.
Haveriet skadar inte bara Sveriges rykte utåt. Det är till allvarligt men för vårt inhemska kulturliv. Nobelpriset i litteratur kan exempelvis Kungliga Vitterhetsakademien ta över. Men var finns någon god ersättare för Svenska Akademien när det gäller dess ursprungliga centrala syften; att arbeta med det svenska språket och gynna den svenska litteraturen?
Som stark, självförsörjande, från marknaden och politiken oberoende kulturinstitution är Akademien unikt värdefull. Ska den överleva med återupprättat förtroende kan svårligen resterande ledamöter bita sig kvar. En helt ny besättning behövs.
Kung Carl XVI Gustaf, den ende som Akademien svarar inför, har alla skäl att till Horace Engdahl & Co säga vad Leopold Amery sa till Neville Chamberlain i brittiska underhuset 1940: ”You have sat too long here for any good you have been doing. In the name of God, go!”
Christian Dahlgrens Blogg 