Kolla! Jag har lagt ett nytt pussel, The Cunarder. 636 bitar, lagom knepigt och härligt kontemplativt. En stunds koppla av med att pussla borde fler människor unna sig, tycker jag.

Nu kanske ni tycker att jag är lite löjlig som lägger pussel. Jag minns inte när jag gjorde det sist. Kanske 1982. Men så hittade jag ett gammalt coolt pussel med Björn Borg…

…och ett med kungaparet från 70-talet när livet lekte. Det frestade förstås i fingrarna. Att pussla är en överraskande rolig sysselsättning, därtill mycket rogivande. Pröva själva, det är lätt att bli gripen när man väl börjat.

Skrivit i Corren 30/4:

Ni har väl sett Federico Fellinis burleska klassiker Amarcord? En kollektiv ceremoni inleder filmen. Invånarna i den italienska staden har samlats på torget. Uppsluppen stämning råder. Bränsle dras fram till en väldig brasa. I toppen placeras en häxdocka, symbolen för den bistra vinterperioden.

När lågorna slukar henne är äntligen den kärva årstiden besegrad. Våren, hoppet och den berusande glädjen regerar.

Det är Fellinis variant av Valborg. En tradition som inte minst lever starkt i Sverige och har så gjort sedan hedendomen. Symboliskt låter vi elden bränna det gamla och tråkiga. Askan ger plats för det nya; naturens och människans återfödelse.

Ikväll läggs dock sordin på firandet. Valborgsmässobrasorna är inställda på mängder av håll. I detta ligger också en mycket tydlig symbolik. Länsstyrelsen i Östergötland har förlängt eldningsförbudet. I stora delar av Sverige är det ovanligt torrt – igen.

Inga ritualer kan befria oss från det dystra faktum att klimatförändringarna rubbar de existentiella villkoren för tillvaron på den planet vi gemensamt delar.

Ett konkret uttryck för det är förhöjda brandrisker i markerna, allt tidigare på våren och allt senare på hösten. Förra året uppmätte SMHI den varmaste majmånaden sedan 1750.

Den extremt heta sommaren som följde blev en katastrof för lantbruket. Torkan gick hårt åt spannmålsskörden och betet, bönder tvingades till nödslakt av sina djur.

Samtidigt brann 25 000 hektar skog ner. Nu är det som en rasande repris inletts, bland annat utanför Tjällmo i Motala. De senaste decennierna har skogsbränderna mer än fördubblats i Kanada och USA, såväl utländska som svenska forskare menar att det är något vi måste räkna med även här.

I det lilla, men ack så betydelsefulla, visar årets uteblivna samlingar kring valborgsmässobrasorna vi inte vågar tända på den globala uppvärmningens konsekvenser. Hoppet om en återfödelse är ändå ingalunda släckt.

Klimathotet är ett problem vi dragit över oss själva genom tidigare tanklöshet och oförstånd. Idag vet vi bättre. Beslutsamheten växer att minska koldioxidutsläppen och övergå till miljövänligare teknik. Världen kan och ska räddas.

Som författaren, filosofen och poeten Lars Gustafsson brukade säga: Vi börjar om igen. Vi ger oss inte. Vi är inte skit.

Skrivit i Corren 17/4:

När Notre Dames spira bröts och rasade ner i eldhavet slog det mig som ett järtecken.

Trots att jag vanligtvis inte är det minsta skrockfull, tänkte jag på hur branden som totalförstörde slottet Tre kronor i Stockholm 1697 sades förebådat det svenska stormaktsväldets fall.

Och hur Titanics förlisning 1912 varslade om den europeiska imperieålderns undergång i första världskriget. Irrationellt, javisst.

Men bilderna av den brinnande katedralen i Paris chockade inte för inte bara Frankrike, hela världen kastades ur balans i förfäran. Även människor som aldrig satt sin fot i Notre Dame eller någonsin besökt den franska huvudstaden berördes djupt.

Det lågorna slukade var ju vårt gemensamma kulturarv, ett mästerverk i byggnadskonst som i 800 år förkroppsligat vår civilisation. Knappast underligt att det kändes som att beskåda en scen från apokalypsen.

Vi befinner oss i ett oroligt skede, en nervig epok av politiska och sociala spänningar där åtskilligt tycks otryggt och ovisst. Med klimathotet är det som själva naturen vänt sig emot oss och vårt levnadssätt.

Eldhärjandet av den stolta katedralen, summan av så mycket mänsklig strävan på den lilla ön Île de la Cité i floden Seine, visade i blixtbelysning existensens bräcklighet och gav en ruskig föraning om att domedagen faktiskt kan bli verklighet.

Författaren Victor Hugo såg i Notre Dame manifestationen av folkets pågående, okuvliga skaparkraft genom historien. ”Varje våg av tid lämnar sin avlagring efter sig, varje ras lägger till sitt lager på monumentet, varje individ bär dit sin sten. Så gör bävrarna, så gör bina, så gör människorna. Arkitekturens stora symbol, Babel, är en bikupa”, skrev han i sin berömda roman Ringaren i Notre Dame (1831).

Nu kommer ett nytt lager att läggas på monumentet, bikupan som började uppföras 1163. Efter tolv timmars heroiska insatser av hundratals brandmän betvingades elden.

Notre Dame är skadad, men inte ödelagd och förlorad. Många av dess konstskatter kunde räddas. ”Denna katedral kommer vi att återuppbygga, alla tillsammans”, lovar president Emmanuel Macron. Stora penningsummor har redan strömmat in från frivilliga bidragsgivare.

Järtecknet vändes till en illustration av människans kapacitet att mobilisera enig beslutsamhet för att övervinna katastrofer. Det ger goda skäl till optimism och hopp.