Skrivit i Corren 23/8:

Jag vet inte om uttrycket ”att vara en Tomas” längre är så vanligt. Men förr om åren, då de kristna berättelserna ännu utgjorde en självklar folklig referenspunkt i stugorna, visste alla vad som menades.

Att anklagas för och få rykte om sig att vara en Tomas ville knappast ingen. Ty det var liktydigt med att anses vara en svag, kluven och opålitlig människa som brast i tro och övertygelse.

Tomas i sammanhanget syftade naturligtvis på den bibliske aposteln Tomas, som genom historien fått bära öknamnet Tvivlaren därför han att inledningsvis ställde sig skeptisk till beskedet om sin frälsares återuppståndelse.

Det är faktiskt ganska taskigt mot Tomas att han fått så dålig press under seklernas lopp. Han tycks kraftigt missförstådd. Källkritiskt granskad framstår aposteln Tomas snarare som en föredömligt prövande, reflekterande person. Han förstod riskerna med att låta sig berusas av nit, plakatviftande och känslostormande entusiasm.

Tomas tog inte lätt på sin tro, han insåg att lojalitet mot sanning och rätt krävde att man ständigt måste brottas med den. Att han kallas Tomas Tvivlaren är egentligen ett adelsmärke, då verklig fruktbar övertygelse måste byggas på tvivlets fundament. Så tolkar åtminstone jag lärdomen från den gode Tomas.

Och han blir definitivt inte sämre av att han har en nära släkting i Linköpings störste son Tage Danielsson, snart bioaktuell med premiären den 6 september på Jane Magnussons dokumentärfilm Hasse & Tage – en kärlekshistoria. Påminnelsen om deras varma humor, välskruvade satir och starka samhällsengagemang blir en välkommen ljuspunkt i det annalkande höstmörkret.

”Det känns som att de kunde ena hela svenska folket, från höger till vänster, på ett sätt som aldrig mer kommer att ske i Sverige”, säger Magnusson. Men låt oss ändå optimistiskt hoppas på möjligheten av ett enande kring vad Tage Danielsson skriver i sin bok Tankar från roten (1974):

”Jag tror på tvivlet. Tvivlet är all kunskaps grund och all förändrings motor. Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning. Den som tror utan att först tvivla är en jublande dumskalle och en klingande cymbal. Och den som tror utan att samtidigt tvivla är en föga mindre jublande dumskalle och en föga svagare klingande cymbal. Tron kan försätta berg men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen”.

Nog var humanisten Tage en äkta Tomas. Tänk skillnaden i vårt numera hårt polariserade politiska klimat om fler höger- och vänstertroende var likadana. ”Tvivlet är tåligt och milt”, fortsätter han.

”Tvivlet avundas icke, tvivlet förhäver sig icke, det uppblåses icke. Det skickar sig icke ohöviskt, det söker icke sitt, det förtärnas icke, det hyser icke agg för en oförrätts skull, det gläder sig icke över orättfärdigheten, men har en glädje i sanningen”.

Var en Tomas du också!

Jag tror på tvivlet.
Tvivlet är all kunskaps grund
och all förändrings motor.
Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning.
Den som tror utan att först tvivla
är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.
Och den som tror utan att samtidigt tvivla
är en föga mindre jublande dumskalle
och en föga svagare klingande cymbal.
Tron kan försätta berg
men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.

Jag tror även på tvivlet efter detta,
tvivlet som ständigt rättar till
ständigt ställer frågor
och skaffar svar på frågorna
i evigheters evighet.
Tvivlet förgår aldrig.
Men profetians gåva, den skall försvinna,
och tungomålstalandet, det skall taga slut,
och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk.
Om jag talade både människors och änglars tungomål
men icke hyste tvivel,
så vore jag allenast en ljudande malm
och en klingande cymbal.

Tvivlet är tåligt och milt.
Tvivlet avundas icke, tvivlet förhäver sig icke,
det uppblåses icke.
Det skickar sig icke ohöviskt,
det söker icke sitt, det förtärnas icke,
det hyser icke agg för en oförrätts skull.
Det gläder sig icke över orättfärdigheten,
men har en glädje i sanningen.
Det fördrager allting, det tror allting,
det hoppas allting, det uthärdar allting.

Så bliva de då beståndande,
tron hoppet, tvivlet, dessa tre;
men störst bland dem är tvivlet.

Eller om det var kärleken.
Nu blev jag osäker igen. Tusan järnvägar också.
Sannerligen säger jag eder?

– Tage Danielsson, ur Tankar från roten (1974).

Skrivit i Corren 19/8:

I Simon Sebag Montefiores biografi Stalin – den röde tsaren och hans hov (2003) berättas om ett möte på 1930-talet mellan härskaren i Kreml och en samling ryska intellektuella. Med järn i rösten inskärpte Stalin vad de hade att rätta sig efter.

”Konstnären bör visa upp livet på ett sanningsenligt vis”, förkunnade Kremls härskare. ”Om han visar vårt liv sanningsenligt kan han inte undgå att visa hur det rör sig i riktning mot socialismen. Detta är, och kommer att vara, socialistisk realism”.

Sanningen i Stalins version hade förstås inget med verklighetens dystra situation i det ryska imperiet att göra. Konstens uppgift var att skönmåla Sovjetunionens ansträngningar att nå den hägrande marxist-leninistiska utopin och propagera för hur livet borde vara. Symptomatiskt är Stalins hyllning av de sovjetiska författarna som ”själarnas ingenjörer”.

I prioriteringen av den sovjetiska planekonomins produktionsmål slog han till och med fast att ”snarare än maskiner, stridsvagnar och flygplan behöver vi människors själar”.

Diktaturregimer brukar kännetecknas av ett synnerligen välutvecklat intresse för kulturlivets betydelse och exemplet Stalin visar i all sin nakna råhet varför. Genom att göra kulturen till ett vapen i politikens tjänst avser man att infiltrera människans innersta, hennes privata uppfattningar och drömmar.

I ett system med ideologiska frälsarambitioner räcker det inte att bara tvinga folk till lydnad med hot och våld. För att kunna kommendera fram och varaktigt befästa den korrekta samhällsordningen måste statsapparatens herrar också försöka gripa makten över tanken.

Sovjet är en extrem illustration, men även i demokratier som dagens Sverige bör vi vara vaksamma mot små kulturstalinister som vill åt våra själar genom att underställa konsten ideologiska syften.

Det kan – till synes välvilligt – handla om direktiv att den offentligt skattefinansierade konsten ska uttrycka ett främjande av jämställdhet, normkritik, antirasism, hälsa, ekonomisk tillväxt. Eller, som nu i SD:s politiska skyltfönster Sölvesborg, krav om en traditionellt klassisk konst som ”harmonierar” med den lokala historien och identiteten.

Håll garden uppe mot sådant otyg, medborgare! Där kulturen politiseras, där står friheten på spel.

Skrivit i Corren 7/8:

Innan filmen, radion, televisionen – och sedermera internet – invaderade våra liv dominerades det offentliga rummet av affischen. Den var under 1900-talets början, jämte tidningarna, det viktigaste medlet för att påverka allmänheten.

Särskilt Frankrike utmärktes av en styv skara affischmålare. Inte sällan var det konstnärer som tog chansen att tjäna en hacka på att ställa sina talanger i marknadens tjänst. I Paris och andra franska städer tapetserades husväggarna med förföriska budskap i form och färg som saluförde fotogen, kakaopulver, parfym och cigarettpapper. Den moderna reklamen var född.

Dess skapare skulle snart få helt andra uppdrag än att sälja vanliga konsumtionsvaror. 1914 slog blixten ned som satte världen i brand. Medan stormakternas unga generation förblödde i skyttegravarnas leriga helvete, engagerades de främsta affischkonstnärerna för att vinna slaget om opinionen.

När det gällde att mobilisera samhället mot den tyska fienden åren 1914-18 utgjorde fransmännens och deras anglosaxiska allierades affischer ett mycket effektivt vapen. Bildspråket var obarmhärtigt. Tyskarna utmålades som barbariska hunner, fråntogs alla mänskliga drag, förvreds till blodtörstiga monster vilka måste krossas till varje pris.

Detta sätt att avhumanisera motståndaren och hålla igång krigsviljan genom att piska upp hatkänslor i det egna folkdjupet kom sedan att bilda skola med förödande konsekvenser. 1923 skrev en tysk frontveteran:

”Jag kom redan tidigt underfund med att den rätta användningen av propagandan är verklig konst… Men först under kriget kunde man se, till vilka oerhörda resultat en rätt använd propaganda kan leda. Tyvärr måste man… här studera allting hos motparten… Ty vad som försummades av oss, tillvaratog motståndaren med oerhörd skicklighet och beräkning. Även jag har lärt oerhört mycket av denna fientliga krigspropaganda”.

Författaren var Adolf Hitler som i Mein Kampf uttryckte lika varm beundran för de allierades mördande opinionsbildning, som han spydde galla över det tyska kejsardömets taffliga försök i samma genre. Efter Hitlers maktövertagande lät propagandaminister Joseph Goebbels utforma den nazistiska hetsen i ord och bild med de allierades agitation under första världskriget som en inspirationskälla.

När Hitlers välde brutits och hans hantlangare ställdes inför rätta i Nürnberg, förevisade åklagarna nazistiska krigsaffischer i domstolen och menade att dessa utgjorde ”ett brott mot anden”.

Motiveringen för åtalspunkten löd: ”Visst är propaganda tillåten, men den har sina gränser och måste göra halt inför den mänskliga personens värdighet, inför lagarna och inför moralen. I alla länder existerar garantier till den enskilda människans skydd, skydd mot förtal, skydd mot ärekränkning; dock översteg den tyska propagandan hämningslöst och obestraffat dessa gränser”.

Detta borde vara en tydlig historiens varning om hatretorikens och det militanta bildspråkets civilisationsförstörande kraft. Men första världskrigets demoniska kolportörer tycks ingalunda upphört att fånga nya villiga lärjungar ute på dagens digitala affischplatser för politisk propaganda som Twitter och Facebook.

En av de mest framgångsrika mediala opinionskrigarna är USA:s president Donald Trump, som byggt sin maktbas på ett gränslöst flöde av lögner, grov demagogi, konspirationsteorier och främlingsfientliga utfall. Det är ett ogenerat, kalkylerat vädjande till människans primitivaste instinkter som knappast är väsensskilt från vad Nürnbergåklagarna fördömde.

Trumps brott mot anden är att medvetet förgifta samhällsklimatet och underblåsa en brutalisering av politiken, vars mörka följder han inte kan undgå ett betydande ansvar för. Måtte det amerikanska folket ge honom en välförtjänt straffdom i nästkommande val.

Skrivit i Corren 3/8:

Tre dagar av fred, musik och flower power. Woodstockfestivalen den 15-17 augusti 1969 är den mest legendariska av musikfester. Lagom till sommarens 50-årsjublieum planerades en nostalgisk repris. Men tyvärr. Massor av problem, som strul med finansieringen, har nu gjort att återuppförandet ställts in.

”Vi är bedrövade att en serie oförutsedda bakslag har gjort det omöjligt att anordna den festival vi föreställde oss”, låter arrangören Michael Lang meddela. Han var med och riggade den ursprungliga festivalen. Därför är det väl knappast konstigt att alltihop gick i stöpet denna gång.

I eftervärldens ögon är Woodstock höljt i ett närmast magiskt skimmer, kulmen på 60-talets soligt färgglada hippie-epok där rockmusiken förenade en hel generation ungdomar i kärleksfull gemenskap samtidigt som de gav fingret åt det kapitalistiska vuxensamhällets krassa materialism.

Verklighetens Woodstock tillkom dock inte utifrån några altruistiska ideal och var på vippen att sluta i fullständig katastrof. Bakom arrangemanget stod några oerfarna amerikanska grabbar som ville bli rika snabbt. De lyckades boka in en imponerande stjärnparad av artister som The Who, Jimi Hendrix, Jefferson Airplane, Joan Baez och allt vad de hette som skulle avlösa varandra på scenen med militärisk precision.

Men oförberedda på den enorma publiktillströmningen bröt organisationen omedelbart samman. Fältet där scenbygget stod stormades av hundratusentals unga människor, den underdimensionerade säkerhetsapparaten kollapsade och det fanns ingen chans att ta betalt.

Kaoset ledde till långa förseningar i spelschemat. Medan musikerna väntade på att få uppträda fördrev många av dem dötiden genom att bli höga som hus. Narkotika fanns det nämligen gott om, däremot var det betydligt sämre med mat till konsertpubliken.

Hotet om hungerkravaller var plötsligt överhängande. I desperation flögs ett gäng hippies in som löste den akuta livsmedelssituationen genom att koka gröt åt massorna. Som ett komplement till den övriga villervallan bröt ett stormigt regnoväder ut.

Det måste sägas vara rena miraklet att inte fler än två personer i publiken dog, givet de farligt stökiga omständigheterna. Inspelningsteknikern Eddie Kramer summerade senare Woodstockfestivalen 1969 som ”tre dagar av droger och helvetiskt elände”.

Affärsmässigt höll det också på att bli en mardröm, projektet gick med brakförlust. Men till slut blev ändå Woodstock en jättesuccé – i form av dokumentärfilmen och dess soundtrack som släpptes 1970, vilket räddade de svårt skuldsatta arrangörerna från ekonomisk ruin.

Vi ska kanske vara glada över att Michael Lang tvingades avblåsa 50-årsfirandet av Woodstock med ännu en festival. Han borde nog vetat bättre än att utmana ödet på nytt.

Skrivit i Corren 31/7:

Denna sommar är det 50 år sedan Apollo 11 landade på månen och Neil Armstrong gjorde sitt berömda kliv den där julidagen 1969. Men vi vet ju alla vem som var först, eller hur?

Jag tänker naturligtvis på Tintin, som besökte jordens drabant redan decenniet innan i äventyret Månen tur och retur (ursprungligen publicerad som tidningsföljetong 1950-53, och därefter i albumform sistnämnda år).

Den amerikanska månlandningen må varit ett resultat kalla krigets ideologiska rivalitet mellan den kapitalistiska demokratin USA och det kommunistiska tyranniet Sovjetunionen, men vad drev Tintin?

Eftersom den evigt unge belgiske stjärnreportern fyller 90 år i år, så låt oss fira detta genom att syna Tintin närmare ur ett politiskt perspektiv. En sak kan vi definitivt slå fast. I början av sin karriär var Tintin ingen kommunist i alla fall.

Hans inledande fartfyllda steg mot ära och ryktbarhet ägde rum i en barnbilaga till dagstidningen Le XXème Siècle (Tjugonde seklet). Det var en starkt konservativ publikation som leddes av en katolsk abbé, Norbert Wallez. Denne hade tagit en ung tecknare vid namn Georges Remi, sedermera känd som signaturen Hergé, under sina vingars beskydd.

Född ur Hergés penna dök Tintin, och hans ständiga följeslagare hunden Milou, upp i spalterna den 10 januari 1929. Debutuppdraget gick till Stalins Ryssland, där Tintin likt en slapstickartad antikommunistisk Rambo gav sig i kast med att avslöja och bekämpa bolsjevikernas diktaturapparat (vilket blev albumet Tintin i Sovjet 1930).

Därefter skickade Hergé – på Norbert Wallez’ anmodan – Tintin till dåvarande belgiska Kongo. I dagens ögon är Tintin i Kongo (1930-31) en svåruthärdlig daterad berättelse, som förhärligar Belgiens koloniala våldtäkt och framställer afrikanerna som ett slags vuxna småbarn.

Även det följande äventyret Tintin i Amerika (1931-32) genomsyras av epokens inskränkta och klichémässigt överlägsna europeiska fördomar. Det är ett USA präglat av råbarkad kapitalism, gangstervälden och klassisk vilda västern.

Men Tintin tar i en minnesvärd scen ställning för de hunsade indianerna, när dessa hamnat i konflikt med profithungriga oljeborrare som backas upp av de amerikanska myndigheterna.

Detta utslag av politiskt inkorrekt progressivitet från Tintins sida upprörde Le XXème Siècles utgivare, liksom även andra europeiska tidningar som tryckte Tintin. Hergé lät sig inte hållas tillbaka. Istället intog han en självständigare hållning, blev konstnärligt mer sofistikerad och utvecklade sin hjälte ideologiskt.

I Blå Lotus (1934-35) möter vi plötsligt en politiskt medveten och närmast radikal Tintin, som denna gång befinner sig i Kina. Dess invånare framställs lika nyanserat som sympatiskt, rasistiska stereotyper à la Tintin i Kongo lyser med sin frånvaro.

Blå Lotus är faktiskt en glödande anklagelseakt mot den japanska imperialismen och dess krigsmakt, som vid denna tid ockuperade delar av Kina. Även de mot kineserna förtryckande europeiska kolonialherrarna får sig en släng av sleven. De fortsatta historierna är inte mindre intressanta.

Det sönderslagna örat (1935-37) är i grunden en satir över bananrepublikernas Sydamerika, där Tintin dras in i en konflikt mellan två länder om ett oljerikt gränsområde. Stridigheterna underblåses av två konkurrerande multiinternationella oljebolag, i maskopi med en skrupelfri affärsman som säljer vapen till bägge sidor. Händelserna har motsvarighet i verklighetens fleråriga gränskrig mellan Bolivia och Paraguay.

Kung Ottokars spira (1938-39) kan läsas som ett inlägg mot Nazitysklands annektering av Österrike. Berättelsen äger förvisso rum i två uppdiktade Balkanstater, men parallellen är tydlig. Dock med skillnaden att Tintin lyckas avstyra den militaristiske diktatorn Müsstlers försök att ockupera sitt fredligt sinnade grannland (”Müsstler” är förstås en kombination av namnen Mussolini och Hitler).

Dessvärre undgick inte Belgien tysk ockupation under andra världskriget. Trodde någon att den mognare Hergé nu skulle bli en motståndsman i Tintins anda, troddes det gruvligt fel. Tvärtom övergick Hergé till den nazivänliga dagstidningen Le Soir.

Det satte spår i Tintinäventyret Den mystiska stjärnan (1941-42) där skurken bär ett judiskt namn – Blumenstein, i senare upplagor ändrat till Bohlwinkel – och tecknas med karikatyrmässigt judiska anletsdrag.

Efter befrielsen arresterades Hergé som kollaboratör, men undgick straff tack vare en förläggare inom motståndsrörelsen som behövde en skicklig tecknare. Hergé fortsatte ändå i många år att umgås i kretsar närstående den belgiske katolske fascistledaren Léon Degrelle.

Tintin höll emellertid tack och lov distansen till dylika sällskap. I äventyret Koks i lasten (1956-58) räddar han exempelvis muslimska pilgrimer på väg till Mecka från att säljas som slavar av den diaboliske ärkeboven Rastapopoulos.

Och i den sista färdigställda berättelsen Tintin hos gerillan (1975-76) hjälper Tintin en gerillagrupp att störta en Pinochetliknande militärdiktatur i Latinamerika. Dock avslutas denna historia med en slags resignerad suck över att maktskiftet inte gör någon reell skillnad för människorna i slummen.

De tvingas bo kvar i samma gamla ruckel, oavsett vem som för tillfället regerar i presidentpalatset. Måhända en gliring åt 70-talets vänstervridna revolutionsromantiker? Själv lever Tintin, efter att ha flyttat ur sin ungkarlslägenhet, ett högborgerligt liv på slottet Moulinsart med sina kompanjoner kapten Haddock och professor Kalkyl, uppassade av den lojale betjänten Nestor.

Var ska vi då placera Tintin på den politiska skalan? Jag tror, som entusiastisk Tintindiggare sedan barnsben, att han varken är socialist eller socialdemokrat. Överlag har Tintin en borgerlig tendens, men tillhör knappast det konservativa lägret. Han är ingen okritisk anhängare av det marknadskapitalistiska systemet, han är besjälad av ett instinktivt rättvisepatos och ställer sig på de utsattas sida mot överhetens arroganta maktanspråk.

Den rimligaste slutsatsen tycks vara att Tintin är vagt socialliberal, som om han vore svensk antagligen hade röstat på det gamla präktiga Folkpartiet (vilket parti hans skapare Hergé skulle sympatiserat med är det däremot nog bäst att inte spekulera i).

Men det är självklart inte för politiken vi älskar Tintin. Det är för de fantastiska äventyren, det underbart underhållande persongalleriet, de rena vackra linjerna som fyller varje mästerligt tecknad serieruta.

Tintins eventuella ideologiska hemvist är det väl få som egentligen funderar på. Det räcker med att han – som Yves Février från Tintinvarumärkets förvaltare Fondation Moulinsart säger – ”är modig, fokuserad och en god vän man kan lita på. Det är egenskaper som gör att Tintin fortfarande lockar nya läsare”.

Hergé (Georges Remi), 1907-1983.

Jag byter tåg på resan från Karlskrona till Linköping och upptäcker att Frank Zappa något otippat öppnat ett gatukök vid stationen i Kalmar.

Don’t eat yellow snow. Zappa en Zappa!