Creativity is more than just being different. Anybody can play weird, that’s easy. What’s hard is to be as simple as Bach. Making the simple complicated is commonplace. Making the complicated simple – awesomely simple – that’s creativity.
– Charles Mingus, 1922-1979.
Skrivit i Corren 24/12:
Ingen undkommer politiken, inte ens inför julfirandet. Lika säkert som att innevarande decembermånad bjuder på Luciatåg, tomtar och kulörta kulor i granen, lika säkert är att riksdagspartiernas ledande representanter försöker fånga vår uppmärksamhet genom att hålla särskilda jultal.
Utläggningarna från Stefan Löfven, Ulf Kristersson & Co brukar förstås sällan innehålla några överraskningar, det är ungefär samma ideologiska trall som i vardagslag, om än klädsamt pyntat med säsongsanpassade referenser.
Det krävs rejälare doningar, tycker jag. Julen behöver färgas av ett mer helhjärtat partipolitiskt engagemang, i synnerhet med tanke på hur hårt polariserad och bråkigt upphetsad samhällsdebatten numera är. Därför efterlyser jag en comeback av överbyråinspektör Hugosson, en besynnerligt glömd profil i svensk politik, som tveklöst förtjänar ett nytt mandat.
Jag fann honom när jag nostalgiskt botaniserade bland gamla julkalendrar på SVT:s Öppet arkiv. Hugosson – fenomenalt gestaltad av Per Oscarsson – dök upp i 1978 års upplaga, Julius Julskötare, där ingen mindre än Björn Skifs axlade titelrollen.
Handlingen kretsar kring ett väldigt kalenderhus med bibliotek, bank, tidning, kiosk och mycket annat som julskötaren Skifs är drifts- och lucköppningsansvarig för. Scenografin motsvarar rakt av pappkalendern (signerad konstnären EWK!) som kunde köpas i samband med att programmen sändes. Ganska häftigt faktiskt.
Överbyråinspektör Hugosson är en av de dråpliga karaktärerna som befolkar kalenderhuset och han är även dess riksdagsledamot, givetvis i spetsen för Julpartiet. I ett avsnitt (nummer 21, rekommenderas) visar Hugosson var skåpet ska stå när det gäller verkligt besjälade politiska jultal:
”På julen ska vi vara snälla och goda, det är ju godhetens högtid. Man ska ta varandra i händerna och vara mysiga och gosiga. Det är klart att man kan gräla och käbbla lite, men man ska göra det med måtta! Titta på oss i riksdagen! Tror ni att vi käbblar och grälar hela dagen i ända? Ja, det gör vi! Men vi gör det med finess! Vi grälar under ansvar!
Och när vi har grälat färdigt tar vi en kopp kaffe, som om inget hade hänt! Och så tar vi en liten mazarin och så en liten annan kaka, som jag framför allt måste nämna här och det är pepparkakan, den är nog den snällaste kakan som finns. Och det sitter vi och äter! Så ta lärdom av oss och spring inte där och käbbla och gnata! Och så ska det vara! Och så ska ni vara snälla och rösta på Julpartiet!”
Med dessa tidlöst manande ord från Hugosson, den stora dopparedagens statsman, önskas Correns alla kära läsare en riktigt god och fröjdefull jul. Ge Julpartiet egen majoritet så länge helgen varar.
Per Oscarsson, Jon Skolmen, Björn Skifs, Birgitta Andersson och Ann-Kristin Nilsson under inspelningen av SVT:s julkalender Julius Julskötare 1978.
Min odiskutabla favorit bland julkalendrar. Björn Skifs rules!
Skrivit i Corren 20/11:
Kurt Tucholsky gisslade den framväxande nazismen som ingen annan inom den tyska vänstern under 1920-talet. Som satiriker, journalist och författare var han begåvad med Weimarrepublikens kanske skarpaste samhällskritiska penna.
Det är talande att hans böcker var bland första som nazisterna kastade på elden efter Hitlers maktövertagande 1933. Tucholsky fråntogs även sitt tyska medborgarskap, själv hade han då redan gått i landsflykt till Sverige. Han dog här 1935 som en martyr för det fria ordet som tyranner i alla tider avskytt och fruktat.
De vet att varje förtryckarsystem blir omöjligt om det rymmer en Kurt Tucholsky som inför folket rycker brallorna av knektregimen, avslöjar dess lögner, kriminalitet och pompösa löjlighet. Att Kina, dagens största och mäktigaste diktatur, skakas av Svenska PEN:s pris som bär Tucholskys namn visar vilken kraft yttrandefriheten besitter och rädslan den injagar hos despotins tillskyndare.
Hur symptomatiskt är inte den kinesiske ambassadören Gui Congyous vredgade hot mot Sverige i försöken att hindra kulturminister Amanda Lind (MP) från att dela ut årets Tucholskypris till Gui Minhai. Trots att denne Hongkongbaserade svenske medborgare och bokförläggare sedan 2015 sitter tystad och fängslad i Kina, kan inte det totalitära kommunistväldet tåla utmaningen det innebär att regimkritikern Minhai hyllas och uppmärksammas på andra sidan jorden.
Det hör till vår regerings stoltaste stunder att den inte vek sig för Kinas häftiga raseri och utslungade löften om repressalier. Anspråken på att kväsa en minister och våldföra sig på debatten i en demokratisk nation, långt bortom Kinas egna gränser, är chockerande i sin naket bisarra maktfullkomlighet och respektlösa arrogans. Men speglar i grunden en väldig bävan inför det fria ordets revolutionerande potential.
Därför är det av central betydelse att aldrig svika i försvaret av yttrandefriheten, det liberala folkstyrets fundament och viktigaste vapen mot tyranniets begäran om förtroende. På det lokala planet är markeringen av Linköpings borgmästare Lars Vikinge (C) ett lysande exempel på nödvändigt kurage nu när valörerna prövas.
Kommunledningen blev förra veckan ombedd att ta emot en politisk delegation från den kinesiska vänorten Guangzhou. Vikinge vägrade. Hans motivering var rakt på sak. ”Kina har hotat en svensk minister. I det läget tackar vi nej”.
Såväl Vikinges Centerparti som Vänsterpartiet har tidigare pläderat för ett nej till fortsatt vänortssamarbete med Guangzhou överhuvudtaget. Hög tid att övriga partier sluter upp bakom det kravet. Det finns inga rimliga skäl till att Linköping skulle odla kärvänliga förbindelser med det fria ordets fiender som spottar på allt vad på demokrati och mänskliga rättigheter innebär.
En stunds koppla av med ABBA, ett gammalt gediget pussel från Kärnan med 200 rejäla träbitar som ligger härligt i handen. Inte överdrivet komplicerat, men kul och det är ju huvudsaken.
Från King Classic Collection och det första pussel på 1000 bitar som jag lagt. Riktigt klurigt faktiskt. Men desto skönare känsla när det nu är färdigt.
Skrivit i Corren 31/10:
Medborgare! Cornelis Vreeswijk använde alltid det ordet när han tilltalade sin publik. Höviskt, uppfordrande, inte utan en stänk av ironi i tonfallet. Medborgare! En andlig sådan var polarn’ Cornelis utan tvekan, men formellt sett? Nej.
Vår störste vispoet sedan Carl Michael Bellman hade aldrig något registrerat svenskt medborgarskap. Han lär en gång mitt i karriären gjort ett försök hos myndigheterna. Det gick illa.
Ett fyrkantigt intyg krävdes nämligen på att Cornelis Vreeswijk behärskade svenska språket. Byråkratin godtog inte den folkkäre trubadurens hänvisning till sin rika produktion på ärans och hjältarnas tungomål. Mäster Cee förblev sitt holländska pass trogen livet ut.
Medborgare! Sug på den historien medan ni funderar på punkt 41 i januariavtalet mellan den rödgröna regeringen och dess bägge borgerliga samarbetspartier.
Där förkunnas att prov i svenska ska återinföras som krav för medborgarskap i vårt avlånga konungarike. Även prov i samhällskunskap ska avkrävas – såvida inte den nu av regeringen tillsatta utredningen når en annan slutsats i dessa frågor. Bör den det, medborgare?
Exemplet Vreeswijk används ibland för att driva gäck med språkkravet som främst varit Liberalernas skötebarn sedan partiet lanserade det till visst rabalder inför valet 2002. Men hur många människor är ett klockrent språkligt och konstnärligt geni som Cornelis?
När han kom hit från Nederländerna som tolvåring strax efter andra världskriget var Sverige också ett annorlunda land än 2000-talets, tryckande homogent, invandrare fanns knappt.
Den unge Cornelis bestämde sig för att erövra språket så fort som möjligt, inkörsporten blev serietidningen Fantomen. Sedan satt han på biblioteket varje dag, slukade svenska diktare som Ivar-Lo, Ferlin, Ekelöf och Bellman på löpande band. Handen på hjärtat, alla medborgare av ursvensk folkstam. Är det en lektyr som ens ni dagligdags längre självmant konsumerar?
Från forskarhåll råder stark skepsis mot ett återinfört språkkrav. Vetenskapliga belägg för att det skulle gynna inlärning saknas, menar experterna. Må så vara.
För integrationen i dagens mångkulturella, etniskt pluralistiska Sverige är snarare möjligheterna att snabbt komma i arbete den avgörande faktorn. I jämförelse förefaller språk- och samhällskunskapstester vara rituella utanpåverk. Är de därför helt meningslösa?
USA, en nation byggd på invandring från jordens alla hörn, har tester för medborgarskap som är väldigt enkla. Att kunna en handfull engelska ord, nämna några amerikanska presidenter och helgdagar räcker. Poängen är symbolisk, att markera betydelsen av tillhörighet i den nya samhällsgemenskapen. Värdet av detta bör nog inte underskattas. Eller vad tror ni, medborgare?
Skrivit i Corren 29/10:
School’s out, som Alice Cooper sjöng. Det är höstlov. Eller potatislov, som det hette förr om åren när skolbarnen fick ledigt för att göra nytta hemma med att bärga skörden. Att dra upp potatisar och slita ont i jordbruket slipper väl de flesta ungar numera. Men nyttigheter ska de fortfarande ägna sig åt medan skolan håller stängt vecka 44.
Så lyder åtminstone påbudet från regeringens högsta ort, självaste statsministern. 2016 kungjorde Stefan Löfven att höstlovet skulle få ett nytt, mer uppfordrande namn: läslov.
Som om politikerna skulle kunna diktera barnens sysselsättning utanför skolan! Ingen frihet här inte. Inte leka, spela dataspel, glo på Youtube eller något annat strunt. Nej, barn – lyd snällt förmaningen och traska iväg till närmaste bibliotek. Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok.
Det är lätt att ironisera över denna symbolpolitiska pekpinne. Många gjorde det också när Löfven annonserade idén med läslovet. En patetiskt fluffreform utan värde. Ett desperat slag i luften mot den oroande trenden av fallande läsförståelse, minskat ordförråd och ökat ointresse för boken som kulturbärare bland det uppväxande släktet.
Jag tycker att etikettsändringen från höstlov till läslov ändå inte var så tokig som signal. Ty även signaler har vikt. Vad det är fråga om är normbildning, ett sätt från samhällets och skolans sida att tidigt för unga människor i formbar ålder markera läsandets betydelse. Hur kan det vara fel? Behövs det i högre grad uppmuntra till läsning i den hårda konkurrensen med alla övriga aktiviteter som barn lockas av, så gör det för farao!
Dock blir jag en smula misstänksam när den ideella organisationen Läsrörelsen försöker styra upp läslovet med landsomfattande evenemang som har det politiskt überkorrekta temat miljö och klimat. Det är så typiskt svenskt snusförnuftigt och pedagogiskt huvudklappande på det där klibbigt välmenande lillagubbenviset som barn alltid genomskådar. Suck. Att vissa vuxna aldrig lär sig.
Släpp ungarna loss! Låt dem vandra fritt i fantasins gyllene rike. Ska läslovet tvunget ha ett tema räcker det med vad författaren P O Enquist sagt om rekommenderade böcker till barnen: ”Ni får läsa vad fan ni vill, bara ni läser böcker. Om det är skitlitteratur spelar ingen roll, bara ni läser böcker. Förr eller senare får ni omdöme nog att läsa vad som är bra eller nyttigt för er”.
Skrivit i Corren 16/10:
Den finlandssvenske poeten Henry Parland, det unga modernistiska geniet som rycktes bort alltför tidigt 1930, utmanade sin samtid med att sätta värde på det skenbarligen ytliga och triviala. I en fyndigt formulerad dikt skrev han:
”Jag trodde: / det var en människa, / men det var hennes kläder / och jag visste ej / att det är samma sak / och att kläder kan vara mycket vackra.”
Att ytan, som plaggen vi bär, har en icke föraktlig betydelse lät redan romaren Quintilianus förstå i sin berömda sentens ”vestis virum reddit” – kläderna gör mannen.
Det var också något som Sara Danius skarpsinnigt lyfte fram när hon visade vilken fatal miss den gängse litteraturvetenskapen gjort i frågan. Där hennes akademiska kollegor tenderade att förstrött betrakta kläder som blott och bart atmosfärskapande rekvisita i romankonsten, såg istället den modeintresserade Danius något av central vikt.
Ett bländande exempel är hennes studie av Stendhals klassiker Rött och svart (1830) om den äregirigt karriärsträvande plebejen Julien Sorels försök att bli del av aristokratin i Paris.
”Det går alldeles utmärkt att sammanfatta intrigen”, påpekade Danius i en av sina alltid lika lärda som stilistiskt eleganta essäer, ”bara genom att beskriva huvudpersonens textila transformationer”. Ty hur tar sig Sorel fram i den värld som annars klassbarriärerna stängt för honom? ”Lösenordet heter kläder, rätt kläder”.
Klädernas politiska och socialt identitetsmarkerande funktion lekte själv Sara Danius dråpligt med när hon blev professor i estetik vid Södertörns högskola.
Lärosätet har rykte om sig att vara vänsterpräglat, vilket Danius observerade tog sig uttryck i en uniformerande klädstil av det sjabbigare slaget. Den progressiva tillhörigheten demonstrerades med kläder som signalerade att man inte alls brydde sig om kläder. Efter inspiration från bland andra högerikonen Margaret Thatcher valde Sara Danius istället att på skoj klä sig helt fel: i knytblus.
Skämtet blev så framgångsrikt att knytblusen blev ett signaturplagg för Danius – med en senare väsentligt allvarligare innebörd då hon skamligt tvingades bort som Svenska Akademiens första kvinnliga ständiga sekreterare.
Knytblusen laddades om till en feministisk kampsymbol mot den unket patriarkala makt- och tystnadskultur som möjliggjort åratal av sexuellt våld även i kretsen kring Akademiens upphöjda olymp.
Danius tog en stilenlig hämnd på de som kullkastade hennes försök att städa upp Gustaf III:s svårt skandalfläckade institution. På sin sista Nobelfest lyste hon överlägset starkast, såväl visuellt som moraliskt, i en flammande orange-rosa kreation – ett storslaget utropstecken till klänning som sent ska glömmas.
Kläderna må göra mannen, men ingen hade därvidlag en suck mot Sara Danius. Vad vi kommer att sakna henne!
När man lever händer det ingenting. Ramen förändras, människor går ut och in, det är alltihop. Det finns aldrig någon början. Dag läggs till dag utan något rimligt skäl, en ändlig och monoton addition.
Då och då gör man en partiell sammanräkning: man säger: nu har jag rest i tre år, i tre år har jag varit i Bouville. Det finns inget slut heller: man lämnar aldrig en kvinna, en vän, en stad med en gång.
Och så är allting likt vartannat: Shanghai, Moskva, Alger, efter två veckor är det likadant alltihop. Ibland – sällan – gör man ett överslag, man upptäcker att man syltat in sig med en kvinna, fastnat i en skum historia. I ett ögonblick snabbt som en blixt.
Sedan börjar raden igen, man börjar åter addera timmar och dagar. Måndag, tisdag, onsdag. April, maj, juni. 1924, 1925, 1926.
– Jean-Paul Sartre, Äcklet, 1938.
Christian Dahlgrens Blogg 