Igår hade jag ett kulturreportage om glaskonst i tidningen Östra Småland. Finns att läsa på www.ostran.se eller här: 

Det våras i Glasriket. Efter en bister vinter öppnar Kosta Boda dörrarna för nya utställningar av både yngre och äldre förmågor. Östran har tagit pulsen på säsongens glaskonst. Häng med!

Inne i hyttan på Kosta, i en lokal endast nödtorftigt avskild från blåsarna och deras ugnar, dansar Kjell Engmans sprudlande skapelser till tonerna av regnbågens hela register. Dancing on the Rainbow är också titeln på denna föreställning av veteranen Engmans omisskännliga märke.

Svängiga glasgitarrer och fioler, fantasieggande figurer som tar ut virvlande steg, en lustfylld explosion i färg och form.

– Glas är musik för mig. Föremålen är mina artister. Här försöker jag återskapa en anda som jag har inombords. Jag ville ha utställningen i glasfabrikens miljö. Man ser det färdiga glaset och får närheten till hur det görs. Kontrasten ger en helhet, säger Kjell Engman.

Dina verk har ofta en glädjefylld laddning. Vad driver dig?

– Att jag tycker det är kul! Kan man sedan locka fram ett litet smajl även hos betraktaren är det ju fantastiskt.

I den angränsande utställningshallen pågår en resa, In transit av Bertil Vallien. Också han är en av hyttans sedan länge inarbetade namn inom glaskonst och formgivning. Med sina suggestiva glasbåtar, gjutna i sand, avser han att skicka ut oss på en färd i både ”horisontell och vertikal” riktning.

– Jag vill förmedla en känsla och ett budskap som inte bara är dekorativt, förklarar Bertil Vallien.

Du återkommer ständigt till båtarna. Vad är grejen?

– För mig är båtformen som duken för en målare. Det finns en utsatthet i båten, den är ett slags sätt att vara. Fyller man båten med en historia blir den en förbindelse mellan jorden och andra liv, andra världar, yttre och inre.

Från konstglas till bruksglas, om än av det exklusivare slaget. Åsa Jungnelius representerar den nya generationen på Kosta. Hon är född i mitten av 70-talet och knöts till bruket för tre år sedan. Hennes Sugar Dandy är en uppsättning champagneglas, tallrikar och vaser vars estetik andas smart och lekfull dekandens.

– Detta är det mest funktionella jag gjort för Kosta Boda. Kollektionen handlar mer om mode och stil, än om vett och etikett. Jag vill att det ska vara opretantiös lyx. Som att leva det goda livet utan snobbism, säger hon.

Kollektionens titel är onekligen talande. Vad har inspirerat dig med dandykaraktären?

– Dandyn är ett socialt monster, en lite jobbig figur som håller hov i vilket sällskap han än hamnar. Det är en person som går utanför könsnormen och tar ut svängarna.

Åsa Jungnelius är inte rädd för att utmana, tvärtom. Hon har kallats glasfeminist och arbetar gärna med klassiska stereotyper som utgångspunkt. Dessa ting ur hennes rent konstnärliga produktion ges prov på i utställningen Imagination vid Kostas ”systerhytta” Åfors.

Massor av stora läppstift fyller ett rum som mest liknar en skruvad beautyshop. Men de till synes typiskt kvinnliga makeup-redskapen är bedrägliga. Ty har inte läppstiften också något fallosaktigt över sig? Ungefär som missiler.

Det feminina och maskulina flyter ihop, vilket givetvis är meningen. Åsa Jungnelius konstnärskap är idémässigt ett gränsöverskridande befrielseprojekt, som syftar till att bryta ned könmaktsordningens traditionella föreställningsvärld.

– Jag är kvinna, men också man. Jag vill varken identifiera mig med det ena eller det andra. Det viktiga är att vi ser varandra bara som människor. Det är dit jag vill nå.

Glas med attityd och djärvhet bjuder oss även Ludvig Löfgren. Liksom Åsa Jungnelius räknas han till Kosta Bodas yngre framtidshopp. Bakom samlingsbeckningen We are the world på hans utställning i Åfors, döljer sig urnor av megaformat, olika sorters djur och färgskimrande, dekorerade dödskallar.

– Dödskallen är en intressant och stark symbol. Den har följt människan sedan urminnes tider. Jag blandar gärna referenser till konsthistorien och till populärkultur som rockmusik och skräckfilm, säger Ludvig Löfgren.

Att han gillar skräck förstår man snabbt. Hans vita glaskaniner med stora silverögon inger en subtil, men mycket påtaligt krypande obehagskänsla. Ludvig Löfgren ser nöjd ut:

– Kaninen är ju förknippad med gullighet. Men om man vrider upp volymen ett snäpp, förvränger den lite… Jag tycker djur är spännande att arbeta med. Inte som djurarter i sig. Utan som ett sätt att ge uttryck för en känsla.

Men varför lockades du till just glaset?

– Glas är ett bråkigt material, det aldrig slutar att överraska. Glas kräver envishet och metodiskhet. Man kan inte tveka. Det är inte som lera. Man måste alltid sätta det man gör i stunden.

Ekonomiskt har Kosta Boda genomgått en bekymmersam period med sviktande lönsamhet. Nu börjar emellertid siffrorna arta sig igen. Med Ludvig Löfgren och Åsa Jungnelius tycks även den konstnärliga successionen säkrad. Konstnären och formgivaren Ulrica Hydman Vallien, som arbetat på glasbruket sedan 1972, säger:

– Vi är tuffa och överlever. Det ljusnar! Vi har fått två nya fantastiska förmågor. Vårt hem är i goda händer.

Färgerna glöder, explosivt och energifullt. Här snackar vi utlevande måleri med ett obändligt frihetsbudskap. Konstnären Ulf Trotzig har kommit till Borås.

Ett kliv in från Busstorget till Flaménska galleriet. Där går en äldre man omkring bland tavlor som väntar på hängning inför lördagens vernissage. Han är inte så reslig till växten, men hans ryktbarhet är desto större.

En av Sveriges främsta modernister, är det du?

– Haha, det vet jag ingenting om, skockar mannen blygsamt.

Men nog är det så. Ulf Trotzig; bland våra mest etablerade konstnärer, född 1925 och still going strong. Hans bilder finns representerade världen över, från Moderna museet i Stockholm till The Congress of Library i Washington och Bibliothèque Nationale de France i Paris. Och nu gästar han alltså Borås med ett urval av måleri, teckning och grafik.

– Det känns utmärkt att komma hit. Det är vackra lokaler här, säger han om Flaménska. Och avslöjar att det var ett tag sedan hans förra besök i stan.

– Jag har inte ställt ut i Borås sedan 1949, det var en elevutställning från Valands målarskola. Sedan dess har jag inte varit här. Borås såg helt annorlunda ut, det var en trästad på den tiden.

Ulf Trotzig är ursprungligen från Jämtland, men utbildade sig på Valand i Göteborg. Efter sin examen 1951 begav han sig, som så många med konstnärliga ambitioner, till Paris.

– Då var Paris centrum för konsten, det var väldigt spännande. Det var en brytningstid då konsten gick över till det nya abstrakta. Och så levde många av de stora spännande människorna fortfarande, som Picasso. Om man som jag upplevt ungdomen som isolerad i Sverige under kriget, var det som att komma ut i världen på ett sätt man inte kan förstå idag. Det var en oerhörd frihet.

Fler andra bemärkta svenskar åkte också till Paris på 50-talet. Som Pär Rådström, Lars Forssell, Slas…

– Ja, Slas träffade jag många gånger. Det var en väldigt rolig man.

Ulf Trotzig stannade länge i Frankrike, han återvände till Sverige först när det blivit 70-tal.

Idag bor han i Lund under vinterhalvåret och tillbringar sina somrar på Öland. Hans målningar ger ett kraftfullt, explosivt intryck. Fåglar och landskap är återkommande motiv på utställningen.

– Men jag står inte ute och målar. Mina landskap är inre landskap, minnen av sådant jag sett. Jag sysslar med färg och rörelse, det är vad som intresserar mig med måleriet.

Varför fåglar?

– Fåglar har alltid intresserat mig, de är en sorts frihetssymbol.

Friheten är central hos dig.

– Ja, svarar Ulf Trotzig och förklarar sin oro över utvecklingen i samhället och världen. Främst är det miljöförstöringen som skrämmer honom.

– Det är inte roligt att läsa i tidningarna om ständigt nya larmrapporter. Almarna dör, ekarna är sjuka. Det är väldigt olustigt. Själva måleriet är en protest. Jag vill visa att detta finns och bör bevaras, säger han.

Och tillägger resolut:
– Trots allt: man kan måla

(Borås Tidning 2009-03-14)

Hur står det egentligen till med konstklimatet i Borås? Har konsten något uppdrag? Ska konsten förändra samhället? Eller vad ska vi ha den till? Och hur avgör man vad som är bra eller dålig konst?

Jag förde samman konstnärerna Ulla Zimmerman och Eva Hild samt konstvetaren Bengt-Göran Johansson för ett samtal om det aktuella läget på konstfronten.

Om vi börjar med konstmuseet i Borås. Dess roll har skiftat genom åren. Ett tag skulle museet främst lyfta fram våra egna lokala konstnärer. Ett tag har krutet lagts på att ta in mer impulser utifrån. Hur ser ni på detta? 

Ulla Zimmerman: Jag tycker du har lite fel. Jag var med när Tomas Lindh var museichef. Han hade förmågan att se bägge delarna. Han hade både kunskapen och utåtblicken och samtidigt en stor känsla för vad som fanns här i skogarna kring Borås. Det har ingen haft sen dess.

Inte nu heller? 

Ulla Zimmerman: Nej. Apropå konstlivet här tycker jag det är intressant att man från konstmuseets sida inte besöker Flaménska, som är galleriet för konstföreningen i Sjuhäradsbygden. När det gäller Ålgården är jag inte 100 procent säker. Men jag vågar nog säga att man inte går dit heller. Konstmuseet besöker bara Jeanette Ölunds galleri, och inget skugga över detta galleri som har mycket fina utställningar. Men är man tjänsteman borde det vara ens plikt att besöka alla tre gallerier i Borås. Att inte göra detta är tjänstefel. Någon jävla ordning ska det vara!

Bengt-Göran Johansson: Jag håller med dig delvis, Ulla. Det står i stadgarna att konstmuseet har en skyldighet att visa det lokala. Och även det regionala, regionen får man inte glömma bort. Tomas Lindh hade en väldig förmåga att hitta rätt. Han sökte också aktivt upp konstnärer när de var nya. Därför kunde han köpa saker ganska billigt innan konstnärerna hade slagit igenom. Tomas Lindh var den första i landet som gjorde en museal utställning med Dick Bengtsson, som därefter visades på Moderna museet. Detta tycker jag säger en del om Tomas hållning.

Borås konstmuseum spelar inte samma progressiva lokala roll längre, menar ni?

Ulla Zimmerman: Snyggt och prydligt har konstmuseet istället inrättat en mindre balkong som heter Galleri 7. Det är liten plats för oss runtomkring… Det är ju inte klokt! Hur upplever du det, Eva?

Eva Hild: Jag tycker att Galleri 7 är en möjlighet att visa på det lokala, särskilt om man kan använda det som ett experimentellt rum, som tanken är. Önskvärt vore ett mer avgränsat rum, som inte interagerar med resten av utställningarna. Konstmuseet är verkligen en tillgång i kulturhuset! Jag bodde inte här under Tomas Lindhs tid, men jag minns uppmärksamheten och såg några av utställningarna.

Ulla Zimmerman: Då var konstmuseet navet…

Bengt-Göran Johansson: Borås konstmuseum är ett av de förnämsta i landet, mycket tack vare Tomas Lindh. Hans utställningar drog inte alltid en massa folk. Men det han ville visa var absolut konsten! Idag har jag en känsla av att kulturnämnden utgår från att museet främst ska ha en oerhörd mängd besökare. Och då har man gjort utställningar som i grunden inte är rena konstutställningar som Astrid Lindgren till exempel.

Tanken är att slipa ner museets trösklar för att locka allmänheten till mer renodlade konstutställningar framöver. Är inte det en bra idé?

Bengt-Göran Johansson: Det är ganska svårt att säga. Men jag är mycket tveksam. Jag hade hellre föredragit en satsning på den nutida konsten. Det är sånt som ska visas på museet. Men skulpturbiennalen som anordnats under året har varit en innovativ händelse för kommunen, som rätteligen kan göra Borås till en skulpturstad.

Eva Hild: Jag tycker det är spännande med elitism kontra populism. Ska museet visa global konst eller lokal? Det kommer att behövas både-och!

Bengt-Göran Johansson: Frågan handlar inte om lokal eller global. Det är absolut inte så jag menar. Men det är jätteviktigt att museet någon gång visar en lokal konstnär och låter denne få hela utställningshallen. Detta saknar vi idag.

BT:s konstkritiker Rolf Haglund menar att Sjuhärad just nu upplever en guldålder. Här skapas konst som håller minst lika hög klass som, låt säga, i Berlin. Hur upplever ni det?

Ulla Zimmerman: Det är svårt att uttala sig om detta när man sitter mitt i det. Varför skulle det vara annorlunda här än i Berlin? Men jag tror inte vi har perspektiv ännu att avgöra det. Kanske om 50 år eller så.

Eva Hild: Världen är så global att man kan sitta i Berlin eller i västgötaskogarna och det kan bli precis lika bra. Hamnar man i Berlin och i ett visst typ av driv och konstklimat, så kanske man arbetar på helt annat sätt än om man sitter här och jobbar på.

Bengt-Göran Johansson: Det har ingen betydelse var konsten tillverkas överhuvudtaget. Om det är på en mindre plats eller om det är på en större ort. Vi har idag kontakter på ett helt annat sätt än förr.

Eva Hild: Däremot har livserfarenheten stor betydelse. Åker man till New York och det ger en input så är det självklart att man blir påverkad.

Vad är då bra och dåligt konst? Finns det någon slags objektiv estetiskt norm att döma efter? 

Ulla Zimmerman: Dålig konst är inte konst, utan då är det något som är ytligt och kommersiellt, något som inte berör och förlöser som konst ska göra. Jag tror att det är omöjligt med en objektiv estetiskt norm, jag har i alla fall aldrig hört talas om någon. Men Lars Ahlin har sagt att ”konst är artikulation av apostroferingar”. Alltså att man artikulerar tilltalet. Det ligger något i det. Men det är med ett leende jag säger det. Jag tror inte att det finns någon som kan svara på din fråga.

Eva Hild: Det jag upplever som bra konst är det som berör mig på ett eller annat sätt. Där finns ett språk som är svårt att sätta fingret på.

Bengt-Göran Johansson: Där har du en definition. Konsten är ett språk som man kommunicerar med. Och det går aldrig att konkretisera. Jag vill göra tillägget: erfarenhet är också viktigt med vad som är bra konst. Men också att man har en hållning till konsten. Jag vet vad jag får av Ulla, jag vet vad jag får av Eva. Det är också en beröring.

Ulla Zimmerman: Får jag vara lite uppkäftig nu? Är den här frågan intressant egentligen? Det blir sådana subtiliteter. Jag tror ingen av oss kan sitta här och säga, det här är dålig konst eller bra konst. För vi är individer och det är subjektiva upplevelser. Jag håller helt med om erfarenhetens betydelse, men jag vill tillägga kunskap också.

Eva Hild: Jag har brottats mycket med frågan om det är okej att utöva konst, om jag är tillräckligt nyttig för samhället. Men jag tror att man måste komma fram till att konsten har en väldigt stor betydelse för många människor. Jag kan bidra med något genom att verka professionellt. Jag ser mig som en forskare, som en undersökande människa som levererar en slags kunskap. Vem vet om det kan bli användbart för oss på ett helt annat sätt om 50 år?

Bengt-Göran Johansson: Har man som konstnär en hållning och är ärlig mot sig själv har man ett absolut berättigande. Du behöver aldrig fråga samhället om det är rätt i det du gör, ekonomiskt. Det är bara att samhället avlönar konstnärer förbannat dåligt. Det är akilleshälen för en utövare.

Ulla Zimmerman: För att komma in på samhällsekonomin och dagens undergångsstämningar. Det här är möjligen livsfarligt att säga men det kanske inte är alldeles fel att det blir slut på ”shop til you drop”, som jag inte förstår hur man kan ha som livselixir.

Att lågkonjunkturen rider spärr mot konsumismen, menar du? 

Ulla Zimmerman: Jag förstår att det låter för jävligt för alla som varslas. Men om du ser det långsiktigt kan det finnas något bra i krisen också. Det är kanske nu man kan upptäcka andra värden, värden som förlöser. Jag tycker om det ordet och hoppas att mina bilder kan förlösa några. Jag tror att det finns en längtan efter ett djupare innehåll än att slasa runt på dessa jättelika shoppingcentra och fylla sina korgar. En andlighet, eller vad man vill kalla det.

Eva Hild: Naturligtvis är det jättenegativt när människor förlorar sina jobb. Men å andra sidan, när samhället saktar ner får vi kanske möjligheten att fylla på i andra änden i det tomrum som skapas när vi inte längre är så uppfyllda av konsumismen.

Bengt-Göran Johansson: Det är då kulturen har en chans att återhämta sig. Då finns ett lugn, även om det finns en oro hos dem som blir utan arbete. När man inte kan konsumera på samma sätt blir kulturen en naturligare del. Jag menar, du kan alltid gå och låna en bok. Framför allt, du har alltid chansen att uttrycka dig.

Men i lågkonjunkturer brukar kulturen vara bland det första som samhället skär ner på?

Bengt-Göran Johansson: Jag har tjänstgjort inom den offentliga sektorn och jag vet i grund och botten hur det fungerar. Det går inte att komma ifrån att det är kulturen man skär på. Och jag tror det är likadant inom den privata sektorn. Det är nästan lite motsägelsefullt det vi har talat om. Men ändå som konsument…

Eva Hild: Det är intressant att jämföra vilken status kulturen har i förhållande till teknik exempelvis. Där skulle man aldrig få för sig att skära. Teknik ska snarare alltid lyftas för att utvecklingen ska rulla på.

Nu när bilindustrin går dåligt i Västsverige ropas det på ekonomiska stimulanspaket. Vi kanske skulle behöva ett stimulanspaket för kulturen?

Eva Hild: Den behöver alltid stimulanspaket (skratt).

Ulla Zimmerman: Vi konstnärer kan också fylla en väldigt viktig funktion att vara en förmedlande länk till konsten. Det som varit bekymmersamt, under min uppväxt i alla fall, har varit att det finns något som kallas ”finkultur”. Och då är det många som ställs utanför.

Du vill alltså se att konstnärer inte enbart ställer ut verk, utan även för samtal med betraktaren och fungerar som en guide in i konstvärlden?

Ulla Zimmerman: Ja, precis om man kan och vill. Själv har jag varit ute på arbetsplatser i över tio år och haft små utställningar på olika teman. Där handlar det om att få människor som säkert aldrig varit på något konstmuseum att titta, tycka och känna. Jag tror inte att jag gör någon jätteinsats, men jag gör kanske en liten bit i alla fall.

Det låter ju fint. Men vem ska betala för detta? 

Ulla Zimmerman: Det ska vi skattebetalare göra. Och ju fler människor man kan nå, så uppstår i förlängningen en process där dessa människor röstar och ser till att det kommer fram fler kulturintresserade politiker.

Eva Hild: Konstnärer kan verka på många olika sätt. I det här fallet är du Ulla en förmedlare, din verksamhet har ju också den delen. Men det behövs också spjutspetsar. Ska konstnärer även få stänga in sig, göra sitt och aldrig öppna dörrarna? Det här är en balansgång och jag tycker att bägge delar måste finnas.

Har konsten någon uppgift? Ska den förändra samhället? Eller räcker det att konsten bara är?

Ulla Zimmerman: Klart att konsten ska förändra samhället. Det tror jag väldigt mycket på.

Bengt-Göran Johansson: Självklart ska konsten vara progressiv och utmanande. Det talas ofta om att det är tekniken som leder samhällsförändringen. Men ställ istället frågan: varför ska inte kulturen leda samhällsutvecklingen?

Eva Hild: Jag tror att konsten kan vara en del i utvecklingen. I vårt mångkulturella samhälle finns konsten både som en gränsöverskridare, och i det lilla sammanhanget som en identitetskapare. Det är viktigt i en tid då världen upplöses och har blivit så oerhört global.

Ulla Zimmerman: Jag bara väntar på ordet förståelse också. Men jag tycker det är bra. Konsten knyter oss samman.

Bengt-Göran Johansson: Jag vill tillägga att kulturarbetare inte är så öppna för saker som krig. Jag tror att världen skulle se bättre ut om den vore mer humanistiskt-kulturellt orienterad.

Eva Hild: Men snälla! Jag tycker det blir så jobbigt om man påstår att konsten kan lösa allt. För så är det verkligen inte. Konsten är en del och har så olika syften! När du Bengt-Göran säger att konsten gör människor bättre det är inte alls säkert. Konsten ifrågasätter, vrider och vänder på begreppen…

Bengt-Göran Johansson: Men det finns humanism i konsten som ändå är en styrande faktor.

Eva Hild: Konsten är inte bara estetisk och fin, konsten är inte alltid medhårs. Jag förstår att du inte motsätter dig det. Men konsten är inte till för att lösa världens problem. Däremot att bearbeta mänskliga erfarenheter.

(Borås Tidning 2008-12-28)

Lätta, mjuka skulpturer i keramik. Textilier med täta, abstrakta broderier. Ett sofistikerat möte mellan två material, två konstnärer. Eva Hild och Malena Karlsson har en utställning gemensam på Galleri Jeanette Ölund.

Deras verk är som olika instrument med klanger som harmonierar sällsamt väl med varandra. Objekten tycks skräddarsydda för att uppnå detta kommunikativa sound. Men, nix!

– Vi har inte pratat ihop oss innan. Men vi har ställt ut tidigare tillsammans på Flaménska galleriet för några år sedan. Då hade vi redan en misstanke om att vi kompletterade varandra bra. Sedan dess har vi talat om att det skulle vara roligt med ett nytt samarbete, säger Malena Karlsson.

Varför går era verk så bra ihop?

– Dels har vi båda rötter i hantverket, i ett material som vi utgår från. Sedan arbetar vi bägge med långsamma processer för att gestalta en intuitiv känsla av världen.

Malena Karlssons textilier består av digitala tryck och broderier med närmast tredimensionella effekter.

Hon beskriver motiven som amöba-aktiga, vilka inte omedelbart går att associera till något bestämt.

– Temat utgår från människans förmåga att varsebli världen. Vad är egentligen sant av det vi ser? Som betraktare får man ta in mina verk ett tag. Det finns inga enkla lösningar, säger Malena Karlsson.

Eva Hild, som numera även nått internationell uppmärksamhet med sina särpräglade skulpturer, har en något annorlunda infallsvinkel:

– Jag utgår kanske inte lika mycket från perception. Det handlar mycket om att gestalta kroppar som har ett djup. I mitt fall är det luftens volym. Skulpturerna är ett skal som omsluter luft, som ett negativt avtryck.

Skulle man inte också kunna säga att det är en gestaltning av organisk harmoni? Det är i alla fall mitt eget intryck…

– Javisst, det skulle jag aldrig själv kommit på (skratt). Mina skulpturer utgår kanske inte från en harmonisk känsla, snarare tvärtom. Det är komplexiteten och det kaotiska i livet som jag omvandlar. Men när det är färdigt känner jag också lugn och harmoni.

Det låter som en slags terapi.

– Ja, definitivt. Men det har säkert inte hjälpt, haha!

Du har uppnått stora framgångar med din konst. Hur har det påverkat dig?

– Det är förstås fantastiskt roligt. Men jag kan samtidigt känna att jag behöver skapa utrymme för lugn och ro, så att man inte hamnar i ett ekorrhjul på grund av efterfrågan. Kommande året är det mindre inbokningar. Jag måste få tid att prova andra saker, säger Eva Hild.

Framöver planerar hon att ge sig i kast med skulpturer i material som svart lera och metall.

Hur ser ni båda på konstens mening?

– För mig är det en personlig utmaning i mitt liv. Jag får väl tro att andra är som mig. Om det inte fanns något som provocerar, väcker reflektioner och funderingar skulle jag annars bara stannat i soffan, säger Malena Karlsson.

– Jag kan känna att konsten är ett sökande, att leva efter nya perspektiv. Människan har en sida – och det gäller oavsett om man håller på med det själv – som tycker om att skapa något nytt. Konsten är en del i detta, menar Eva Hild.

(Borås Tidning 2008-11-08)