Kategoriarkiv: Kommunalpolitik

Renässans för spårvagnen

Publicerad den av
2

Detta år innebär ett vemodigt jubileum för många äldre Karlskronabor. Det har nämligen passerat 60 år sedan spårvagnarna försvann från stan. Linjen som de trafikerade gick mellan ändhållplatserna Bergåsa (ute vid nuvarande lasarettet) och Amiralitetsgatan 17 på Trossö. 

Invigningsturen hade ägt rum den 21 december 1910. Den blå ”lådan” (som spårvagnen kallades i folkmun) blev snart ett kärt inslag i karlskroniternas vardagsmiljö. När sista färden gick klockan 01.00 natten till den 15 maj 1949, hade i princip hela stan varit på fötter för att ta farväl under dagen. Därefter hänvisades folk till att åka buss. 

Karlskronas spårvagnsflotta fick ett något otippat öde. Karosserna annonserades ut i tidningen som billiga objekt att göra sommarstugor av. Det var en del som nappade på erbjudandet. På Aspö i skärgården lär det fortfarande finnas en sådan ombyggd gammal spårvagn kvar. 

Spårvagnar har funnits i många svenska städer. Men i takt med att bussar sågs som ett bättre alternativ, var Karlskrona blott en ort i raden som lade ner sin rälsbundna gatutrafik under efterkrigstiden. Stockholm, som länge hade Sveriges största spårvagnsnät, fimpade praktiskt taget rubbet i samband med högertrafikomläggningen 1967. 

Enbart Göteborg och Norrköping gick mot strömmen. Där beslöt man istället för satsa vidare på denna ädla, kollektiva transportform. Det var ett framsynt drag. Ty numera rullar spårvagnen en veritabel renässans till mötes. 

Tydligast märks detta internationellt. Under de senaste decennierna har det på åtskilliga håll i Europa och i USA växt fram nya linjer, trafikerade av toppmoderna spårvagnar – tysta och smidiga, kapacitetsstarka och energisnåla. Och helt avgasfria. 

Även i Sverige börjar nu flera städer haka på trenden. I Stockholm planeras för en återutbyggnad av det svårt stympade spårvagnsnätet. I Malmö, Lund, Uppsala, Jönköping, Helsingborg och Linköping är spårvagnens comeback antingen redan beslutad, eller under utredning. Göteborg och Norrköping, som frimodigt hållit sig på banan hela tiden, fortsätter att lägga ännu mera spår i backen. 

I somras manifesterades intresset genom bildandet av ett nytt, landsomfattande nätverk – Spårvagnsstäderna. Bland medlemmarna finns ett antal tunga kommunpolitiker, som Stockholms finansborgarråd Sten Nordin (M). 

Spårvagnarna tycks kort sagt ha framtiden för sig. Förvisso representerar de ingen billig investering. Men väl på spåret är de miljövänliga, säkra, effektiva – och inte minst mysiga. Dess positiva inverkan både på stadsutvecklingen och för invånarnas trivsel bör inte underskattas. 

Busslinjer kan när som helst dras om och försvinna. Det sker inte lika lätt med spårvagnar, som därför ofta förknippas med starka symbolvärden av trygghet och kontinuitet. Spårvagnshållplatserna blir som fasta bastioner i en ständigt föränderlig omvärld, och som sådana även naturliga mänskliga samlingspunkter kring vilka gärna kiosker, affärer och annan verksamhet frodas. 

Kanske borde även Karlskrona fundera på att låta spårvagnarna återvända till ”staun”. Helt orimlig är väl inte idén?

Värna Karlskrona – förstör inte Kålö!

Publicerad den av
2

Karlskrona är som ett miniatyrrike på öar. Själv huserar jag på Långö, strax intill stadens hjärta på Trossö. Norra delen av Långö gränsar till den lilla naturön Kålö i Danmarksfjärden. Sundet mellan Långö och Kålö, med sina många små anspråkslösa bryggor i vassen, är för mig ett av jordens mest harmoniska ställen. 

På Kålö finns bara några masonitstugor och en pytteaktig fritidshamn, tillhörande Karlskrona Båtsportförening som haft ön som hemvist sedan 1941. Annars är det orörd mark, där träd, fåglar och ekorrar härskar i stort sett ostörda. Ganska fantastiskt med tanke på hur nära centrum alltihop är. Det är sådant som bidrar till att göra Karlskrona till en unik skönhet bland Sveriges städer. 

Men tjänstemännen på kommunens samhällsbyggnadsförvaltning har andra planer. Enligt ett förslag som nu luftas i offentligheten ska Kålö omgestaltas till oigenkännlighet. En bro för biltrafik med asfaltering, betong och hundratals bostäder innebär rena skövlingen. 

Som sprungen ur en familj, vars rötter på Långö sträcker sig till 1900-talets början, kan jag inte bli annat än chockerad över hur brutala planerna ter sig. Jag har alltid betraktat Kålö som en grön lunga, vilken gett omistlig karaktär åt hela området. Långö – och Karlskrona – skulle förlora en väsentlig del av sin identitet om denna underbara och rofyllda miljö sprängdes sönder för att ge plats åt okänsliga gräddhyllor vid vattnet. 

Förtätning av staden är på modet idag. Sådant får emellertid inte innebära att alla fina oaser, som vi också behöver i de centrala delarna, med nödvändighet måste hårdexploateras. Att just kasta sig över Kålö verkar dessutom obehövligt, eftersom det inte precis saknas utrymme att låta kommunen växa på andra håll. 

Folkpartiet har ännu inte formellt tagit ställning till Kålöförslaget. Dock har jag inte hört någon liberal som uttryckligen sagt sig gilla det. Jag har även lyssnat in stämningar inom andra partier och vet att det finns flera skarpa motståndare där.

Men att hänga ut miljö- och byggnadsnämndens ordförande Carl-Göran Svensson (M) som någon slags skurk i sammanhanget tycker jag inte är rättvist. Han har visserligen sagt att förslaget är spännande. Det ingår dock i hans uppdrag att förutsättningslöst pröva olika idéer för hur kommunen ska utvecklas och sedan inhämta synpunkter. 

Inget är hugget i sten bara för att man tittar på djärva förslag. Men detta synes mig vara ett mycket olyckligt och ogenomtänkt sådant. Jag kan därför lova alla oroliga invånare i stan, att jag ämnar göra mitt yttersta för att Kålö ska bevaras som en vacker naturidyll även för framtida generationer Karlskronabor.

Varför har inte Moderaterna hållit rent högerut i Skåne?

Publicerad den av
4

”När Sverigedemokraterna haft torgmöten här i Vellinge och utropat kommunen till ett mönsterexempel har kommunledningen valt att inte kommentera det. Det tycker jag är obehagligt.”

Så vittnar Ola Fornling, kyrkoherde i Vellinge, i DN (17/1) om det främlingsfientliga klimat som länge odlats av samhällets lokalpolitiker.

Moderaterna och dess numera riksökände kommunstyrelseordförande Lars-Ingvar Ljungman bär ett tungt ansvar. Vellinge är så blått som det kan bli. Ett politiskt skyltfönster för högern. I det senaste kommunvalet fick Moderaterna egen majoritet med 56 procent av rösterna. 

Partisekreteraren Per Schlingmann uppmanade i lördags Ljungman, som även är förbundsordförande för Moderaterna i Skåne, att ställa sig bakom partiets officiella flyktingpolitik. Det är så dags. Först när det blivit skandal i medierna tvingas Schlingmann ut på banan. Vad ger det för trovärdighet?

Partiledningen i Stockholm har sedan åratal tillbaka varit mycket medvetna om vilka mörka tendenser som gror bland Skånes moderater. 

Jag har själv suttit till bords med Fredrik Reinfeldt och Sven Otto Littorin, där de bägge beklagat vilket hot Sverigedemokraterna är för Moderaterna i många skånska kommuner. SD har nämligen en stark attraktionskraft  för deras sympatisörer och väljare där. Inför 2006 års val poängterade Littorin, som då var partisekreterare, att Moderaterna därför hade en viktig uppgift att hålla rent högerut. 

Snacka går ju. 

(S)igtuna visar vägen

Publicerad den av
Svara

Häromdagen lät Socialdemokraterna i Stockholms stad meddela att partiet ämnar höja skatten om man får makten efter nästa val. 

”Kvaliteten i välfärden är viktigare än fortsatta skattesänkningar. Vi höjer skatten med 60 öre”, förkunnade Carin Jämtin (S) tillsammans med sina rödgröna kartellkamrater Yvonne ­Ruwaida (MP) och Ann-Margrethe Livh (V) i SvD den 27/10. 

Hör ni hört den förut? I Socialdemokraternas tankevärld har ju måttet på ett gott samhälle blivit mer eller mindre synonymt med graden av skattetryck. Ju högre desto bättre, desto mer ”solidariska” är vi. 

Eftersom människors behov i princip är oändliga, finns det ständigt tusen behjärtansvärda argument för att skruva upp skattetrycket ännu lite mer. Den offentliga välfärden kan egentligen aldrig få nog av resurstillskott om man är på det humöret – ty alltid finns det hål att fylla, kvalitetssäkringar att göra, garantier att utsträcka. 

Att arbetarrörelsen en gång i avlägsen forntid motsatte sig att medborgarna skulle digna under tunga skattebördor är för länge sedan glömt.

Nja, inte riktigt… 

Inte långt från Stockholms stad ligger Sigtuna. Det är en kommun med Socialdemokraterna vid det politiska rodret. Och där sänks nu skatten.

Ja, ni läste rätt. Mitt i deppigaste lågkonjunkturen lättar en S-märkt kommun på skatteuttaget. Hade en kommun med borgerlig majoritet ens vågat tänka tanken? 

I Sigtuna har Socialdemokraterna regerat klokt. Man bejakar alternativa lösningar i välfärden, gillar friskolor (som gärna får gå med vinst), är aktivt verksamma för att locka till sig företagsinvesteringar, satsar på att ha en bra kommunal service och ge sina anställa hyfsade löner – samt lägger undan i ladorna för sämre tider. 

Det är en balanserad och framåtsyftande politik som lönat sig väldigt bra. Som Sigtunas starke man Anders Johansson (S) förklarar i dagens DN:

”Vi avsatte 27 miljoner för att klara oväntade utgifter, vi avsatte pengar för att möta effekterna av lågkonjunkturen och vi räknade fram ett överskott på 33 miljoner. Efter det fanns det ändå pengar kvar till att sänka skatten med 12 öre.” 

Carin Jämtin borde nog göra ett studiebesök hos Anders Johansson. Det skulle heller inte skada om många borgerliga kommunalpolitiker i vårt avlånga land slog henne följe.

Mona Sahlin hycklar om SD

Publicerad den av
2

Hotet om att Sverigedemokraterna inte bara ska komma in i riksdagen, utan även bli vågmästare efter valet nästa år, hänger som ett svart moln över det politiska landskapet. 

Om det värsta blir verklighet ställs både den borgerliga alliansens, liksom den rödgröna trepartikartellens, mödosamt utmejslade planer på huvudet. Hur ska de anständiga partierna hantera en sådan situation? 

Från Socialdemokraternas sida har beskedet till väljarna varit glasklart. När Mona Sahlin talade i Almedalen den 8 juli förra året slog hon fast:

”Aldrig gör vi oss beroende av ett parti som SD – i någon politisk församling, någonstans, någon gång.” 

Även den 2 juli i år när Sahlin framträdde på samma plats, förkunnade hon:

”Vi socialdemokrater kommer aldrig, någonstans, någonsin, någon gång göra oss beroende av stöd från Sverigedemokraterna. Aldrig!”

Budskapet upprepades ånyo i samma reservationslösa ordalag av Sahlin under sitt sommartal i Nacka den 15 augusti:

”Vi socialdemokrater kommer aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång att göra oss beroende av Sverigedemokraterna. Aldrig!”

Inte en millimeters utrymme för tvivel, alltså. I de beslutande församlingar där Socialdemokraterna är representerade – oavsett om det är riksdag, kommunfullmäktige eller landsting – ska det vara totalt otänkbart för Monas Sahlins parti att gå i armkrok med SD. 

All heder till henne för detta. I Aftonbladet idag (20/10) låter Sahlin även meddela att hon är öppen för en blocköverskridande regeringskonstellation om de främlingsfientliga Sverigedemokraterna får en utslagsgivande roll i riksdagen 2010:

”Jag säger nej till samarbete med odemokratiska partier, men inget av de andra partierna i riksdagen är odemokratiska.”

Även Miljöpartiet och Vänsterpartiet förklarar sig tydligt stå på samma linje som Sahlin. Mycket bra. Dåligt uppsminkade fascister som SD, vilka hetsar mot muslimer i termer snarlika 30- och 40-talens judefientliga hatpropaganda, ska inte ges något inflytande över regeringsmakten i Sverige. 

Hur är det då på den borgerliga planhalvan? Tyvärr har statsminister Fredrik Reinfeldt (M) satt i system att offentligt vara notoriskt oklar på denna avgörande punkt. Kommer en eventuell borgerlig minoritetsregering efter valet 2010 att luta sig mot SD eller inte? 

Att låta den frågeställningen sväva i dimma är inte bara ett svek mot väljarna. Utan lämnar också fältet fritt för gnagande misstankar om hur pass engagerad borgerligheten egentligen är i kampen mot intoleransens mörkermän. Man saknar onekligen en idéburen företrädare av Bengt Westerbergs kaliber på detta område. 

Enligt vad en källa i Folkpartiets riksdagsgrupp nyligen sade mig, har det aldrig ens seriöst diskuterats vilka handlingsvägar som kan bli aktuella om SD tar plats som riksdagens vågmästare. Uppenbarligen litas det på att detta otäcka scenario ändå inte kommer att inträffa. En ganska vågad nonchalans. Någon slags beredskap borde man väl ändå rimligen kunna begära?

Men snack – eller inte snack – om hypotetiska situationer är en sak. Hur partierna handlar i skarpa lägen är en annan. Trots Mona Sahlins kategoriska uttalanden och Fredrik Reinfeldts fluffiga undanflykter kan vi redan nu dra vissa slutsatser om vad deras ord är värda.

I vissa kommuner är ju SD vågmästare. Som exempelvis i Karlskrona, där SD har hela åtta mandat och de fyra borgerliga partierna jämte Miljöpartiet försökt styra i minoritet sedan valet 2006. Det har ärligt talat gått ganska knackigt. Det politiska klimatet mellan borgerligheten och Socialdemokratin är sedan länge förgiftat, misstron från bägge håll är kraftig. 

För att bryta dödläget satte sig kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) i förhandlingar med SD:s gruppledare Richard Jomshof hösten 2007. Moderaterna i Karlskrona sökte alltså aktivt stöd från SD. Men tvingades abrupt avbryta alltihop. Från Stockholm kom nämligen en otvetydig order från Fredrik Reinfeldt: inga överenskommelser med SD!

I Trelleborg råder en liknande parlamentarisk situation. SD är vågmästare, en borgerlig allians med Moderaterna i spetsen regerar sedan förra valet i minoritet. Pressad av lågkonjunkturens risiga ekonomi föreslog nyligen den styrande alliansen att skolmaten på gymnasiet skulle avgiftsbeläggas. 

Det ledde förstås till protester från eleverna. Men också till att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna fann varandra. För några veckor sedan gick oppositionsrådet Catherine Persson (S) arm i arm med SD:s lokala representanter i ett demonstrationståg genom staden. 

Tillsammans har S och SD majoritet i fullmäktige. Under gårdagens sammanträde när avgiftsfrågan diskuterades, avlöste de bägge partierna varandra i talarstolen med gemensam kritik mot alliansens sparförslag. 

Trelleborgs Allehanda ger idag en ögonblicksbild av stämningen: 

”Åhörarplatserna i Trelleborgssalen på Parken var välfyllda. Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas argument för att skrota avgiften följdes av applåder.”

Samstämmigheten i debatten utmynnade i votering, där S och SD röstade ihop för att fälla borgerlighetens skolmatsavgift. Röstsiffrorna blev triumfatoriska 29-22 i Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas favör. 

Till Trelleborgs Allehanda kommenterade Folkpartiets Lars Hemzelius efteråt: 

”Det är ju märkligt att Mona Sahlin har sagt att Socialdemokraterna aldrig någonsin ska samarbeta med Sverigedemokraterna och att man sen ändå gör det i Trelleborg.”

Exakt! Jämför exemplen från Karlskrona och Trelleborg. Vem är det som då har störst trovärdighet i hur SD ska behandlas: Sahlin eller Reinfeldt? Den saken tål att tänkas på… 

En högintressant läxa från Bromölla

Publicerad den av
Svara

Det är i kristider valörerna prövas. Att vara förtroendevald under soliga högkonjunkturer är i allmänhet ingen konst. Sysselsättningen är finfin, skattepengar forsar in i kassan, jultomtemasken är på. 

Svårigheten handlar snarare då om att kunna prioritera rätt bland alla upptänkliga reformer och satsningar som föreslås. Eller att helt enkelt kunna säga nej – inget nytt badhus i kommunen just nu. Kanske borde vi sänka skatten istället?

Men att utöva politiskt ledarskap och fatta tuffa beslut när det kärvar är något annat. Vilka av folkets företrädare kring sammanträdesborden som är vuxna sina uppgifter eller ej märks snabbt och obönhörligen.  

Ett aktuellt exempel är från Bromölla kommun, beläget i gränslandet mellan Skåne och Blekinge. Där visar nu delårsbokslutet att socialnämnden går back med över 13 miljoner kronor.

Vad gör ledamöterna då? Spottar i nävarna, biter ihop och förklarar att detta måste lösas med hårda bandage? Icke. Istället lägger hela politikergänget benen på ryggen och flyr fältet. 

Inte en kotte i socialnämnden vill axla ansvar. Omtöcknade av bokslutets ilsket röda siffror begär ledamöterna mangrant entledigande. 

– Vi blev chockade. Jag har aldrig varit med om något liknande. Men det är inte så att vi är avsatta av någon. Vi går självmant, säger socialnämndens s-märkte ordförande Berit Lind till Blekinge Läns Tidning (18/9). 

Jaha. Och på vilket sätt ska då de efterlämnade tomma stolarna klara ut situationen åt Bromöllas invånare? 

Agerandet är förstås fenomenalt ryggradslöst och patetiskt. Men onekligen något att hålla i bakhuvudet till nästa gång det är val. Läxan från Bromölla bär på en allmängiltighet som är högintressant för oss alla. Vem av de som söker makten att styra över samhället är egentligen värd vårt förtroende? 

Klurigt att veta på förhand. Men det finns en bra tumregel, som jag lärt av Jytte Bonnier. Den lyder ungefär så här: Antag att Sverige blev ockuperat. Vilken politiker skulle jag kunna lita på i detta läge? 

Med andra ord: karaktären är nyckeln. Och sådana finns det tydligen skriande brist på i Bromölla. Är det annorlunda i din kommun?