”Här är Claes Dahlgren i New York”

claes-dahlgren

Skrivit i Corren 30/1:Corren.

Signaturmelodin var Woody Hermans Early Autumn. För många i den seniora generationen som var unga när det begav sig räcker det. Ni vet vilket program det gäller.

Early Autumn kommer alltid att vara förknippad med den efterföljande gladlynta, särpräglade skånsk-amerikanska stämman ur radioapparaten: ”Här är Claes Dahlgren i New York”.

Hans serie Jazzglimtar från den stora staden på andra sidan Atlanten under 1950- och 1960-talen – då USA låg mycket längre bort än idag – släppte in världen i folkhemmet. I den svenska monopolradions dominerande utbud av Lennart Hyland, Snoddas och knastertorra föredrag om jordbrukspolitik, måste dessa halvtimmeslånga program varit som befrielsens glittrande vattenhål i en kompakt grå vadmalsöken.

Claes Dahlgren hade örnkoll på den amerikanska jazzen, musikklubbarna där det hände (Birdland!) och tycktes känna varenda cool artist som hade vägarna förbi New Yorks nöjesdistrikt. Han spelade massor av svängiga låtar, sakkunnigt presenterade, och intervjuade legendarer stapelvis – Gerry Mulligan, Jimmy Giuffre, Dave Brubeck, Ornette Coleman, Art Blakey och allt vad de hette.

I ett program sitter Dahlgren framför mikrofonen med Miles Davis. Den ultrahippa, notoriskt kräsne trumpetaren börjar lovorda Bengt Hallberg, prisar honom som en fullkomligt suverän pianist och väser med sin låga, raspiga whiskeystämma: ”I wish he was over here”. Hur stort är inte det?

Claes Dahlgren var egentligen affärsman som emigrerat till USA 1949. Sedan tidig ungdom var han inbiten jazzdiggare, i Skåne ledde han på 30-talet sin egen orkester, och hade även skrivit en hel del om jazz i svensk press.

Åren strax efter andra världskriget var dystra i Europa med knackig ekonomi, hög dollarkurs och importrestriktioner på allt som var trevligt. Att åka till USA tog en vecka med båt (flyg kostade en förmögenhet). Tillgången på nya amerikanska jazzskivor i vårt arma land var därför skral.

Men någon på Sveriges Radio – fortfarande Radiotjänst – fick en ljus idé. Varför inte kontakta den där ivägflyttade skånske jazzkillen, be honom bistå med grammofonplattor och lite rapporter om det senaste på musikfronten over there?

Claes Dahlgren nappade naturligtvis. På sin fritid började han sända från New York 1950 och blev snabbt en av våra namnkunnigaste radioprofiler.

Med sina program knöt han Sverige och USA närmare. Claes Dahlgren var en jazzens ambassadör, som genom musiken också väckte större politisk medvetenhet. Det har inte minst regissören Stefan Jarl vittnat om:

”I hans program fick jag höra Billie Holiday sjunga Strange Fruit. Den egendomliga frukten i träden var skändade svarta kroppar, folk som hade hängts av vita rasister. Det var en tidig lektion. Dahlgren berättade också att en annan svart bluessångerska, Bessie Smith, dog för att inga sjukhus tog emot henne… Samtidigt dog Charlie Parker som narkoman 1955 med ett sår i magen stort som en apelsin. Dahlgren hade missionerat om Charlie Parkers enorma betydelse. Det tog jag till mig.”

Radio är ett flyktigt medium, lyckligtvis finns ett antal av hans program – rena skattkammaren för jazzälskaren – bevarade på nätet (kolla sajten Radiogodis). I år skulle han fyllt 100 år och visst är han värd en hyllning?

Grattis, Claes Dahlgren – för evigt i jazzens New York!

”I wish he was over here”

Jag råkade en gång se Bengt Hallberg, jazzpianisten, vänta på grön gubbe vid ett övergångställe i Malmö. Det var precis utanför Triangeln. En distingerad äldre herre, i ljus skjorta och byxor, i ena handen höll han en brun portfölj – kanske med noter i, vad vet jag? Själv befann jag mig på andra sidan gatan, på väg åt ett annat håll och tänkte: ”Jaha, där är Bengt Hallberg”. Och promenerade vidare.

Nu, många år senare, fann jag en ljudfil av ett gammalt radioprogram på nätet. Det var Miles Davis som intervjuades i New York, runt 1955. Han börjar snacka om Bengt Hallberg, prisar honom som en fullkomligt suverän musiker. Få kan spela lika virtuost piano som Bengt Hallberg i det högre registret, det är mycket ovanligt. Säger Miles Davis – och väser med sin låga, raspiga whiskeyröst: ”I wish he was over here”.

1900-talets främste jazzinnovatör, den coolaste människan som vandrat på jorden, ultrahippa och extremt kräsne Miles Davis, säger alltså detta. Om Bengt Hallberg. Shit. Och jag har ju faktiskt sett Bengt Hallberg. Plötsligt känns det lite som att ha sett Miles Davis vid övergångstället. Synd bara att jag inte fattade det då.

bengt-hallberg

Tangenternas mästare. Bengt Hallberg, 1932-2013.

Jazz on a Summer’s Day

Jazz on a Summer's Day

Skrivit i Corren 28/11:Corren.

Bert Stern kunde varit som hämtad ur TV-serien Mad Men. 1950-talets amerikanska reklambransch – synonymt med hippa Madison Avenue i New York – satte fart på hans bana som självlärd toppfotograf. Den första marknadsföringskampanjen han gjorde var typiskt nog för vodkamärket Smirnoff.

Karriären snurrade vidare och allt snabbare in i 60-talets glammiga mode- och kändisvärld. För magasinet Vogue plåtade han rader av populärkulturella ikoner som Elizabeth Taylor, Twiggy och Audrey Hepburn.

Mest berömd är Stern för sin session med Marilyn Monroe 1962, då han under tre dagar tog 2500 intima porträttbilder av den gudomliga. Sex veckor senare var hon död. Bert Stern var nära att gå samma väg. Han började med amfetamin för att klara decenniets hektiska tempo, brände ut sig, privatliv och äktenskap kraschade.

Stern hoppade klokt nog av karusellen, återhämtade krafterna i Spanien innan han på 70-talet var mogen för storstilad comeback.

Men Bert Stern (1929-2013) är för mig främst Jazz on a Summer’s Day, hans enda försök inom det rörliga bildmediet. Och vilket försök!

Filmen dokumenterar 1958 års upplaga av jazzfestivalen i Newport, Rhode Island och måste vara en av de bästa konsertrullarna som finns att uppbringa. Tänk en tidig borgerlig version av Woodstock ungefär, städat och burget, utan droger och för vuxna.

Kombinationen av fantastisk musik, magiskt vackert bildspråk, den underbara miljön, atmosfären av läcker 50-talsestetik och den saltstänkta sommarkänslan gör det hela till ett enda 85 minuter långt lyckopiller av impressionistisk celluloid.

Öppningssekvensen är ren visuell poesi med Newports småbåtshamn speglad i skimrande blåa vattenytor, vibrerande kollegialt till Jimmy Giuffres The Train and the River (Giuffre var en betydande innovatör i jazzgenren, tyvärr ännu idag inte helt uppskattad efter förtjänst).

När sedan Thelonious Monk sätter sig vid pianot på den lilla konsertestraden får vi följa kameran med yachterna till havs. Uttagningarna för America’s Cup pågick nämligen samtidigt och de inväxlade segelbilderna från tävlingen är bedövande stilrent snygga. Den som inte drabbas av värkande längtan att få vara med ombord och kryssa är sannolikt knappast född.

Ursprungligen var faktiskt Bert Sterns ärende till Newport att fotografera America’s Cup, lyckligtvis fick han idén att föreviga festivalen också.

Förutom Giuffre och Monk i härlig form får vi uppleva legendarer som Jack Teagarden, Gerry Mulligan, ljuvligt eleganta Anita O’Day, Dinah Washington och den störste av dem alla – mästaren, charmören, the one and only – Louis Armstrong.

Som en coolt rockig katt bland jazzhermelinerna dyker även Chuck Berry upp på Newportscenen, där han första gången inför en betalande publik river av sin nya låt Sweet Little Sixteen. Häftigt, va?

Om kropp och själ törstar efter sol, D-vitamin och positiv livsenergi nu i sena novembermörkret bjuder Bert Sterns filmklassiker på allt vad du behöver. Se den!

Jazz on a Summer's Day

Ljuva livet. Seglande jazzpublik i amerikanska societetens Newport.

KISS – föräldrarnas fasa!

KISS

Skrivit i Corren 25/5:Corren.

Subkulturer är skojigt. Som hårdrock. Numera mainstream, rena familjeunderhållningen. Se på succéfestivalen Sweden Rock i Blekinge, dit mängder av besökare i alla åldrar flockas varje sommar för att mysa till skrikande gitarrer och dånande trummor. Picknick och heavy metal, vad kan vara trevligare när solen skiner?

Fast ack, det fanns en epok när hårdrocken var jättehemsk – av vuxenvärlden närmast betraktad som en slags musikalisk nazism med självaste Belsebub som dirigent. Det kanske är svårt att tro, men på 70-talet var moralpaniken över ungdomens entusiasm för skränig populärmusik i nivå med tidigare decenniers hets mot den då senaste orkesterflugan från USA:

”Vad är jazz? …en vidrig korsningsprodukt av depraverad judementalitet och primitiv negerfröjd, en andlig pest, som förgiftar de friska källsprången i våra nordiska själar”, dundrade lektor Erik Walles i stridsskriften Jazzen anfaller (1946).

När den amerikanska hårdrockgruppen KISS kom till Sverige för första gången, det är precis 40 år sedan, var tongångarna inte mindre indignerade. Gissa om det blev liv i luckan! De sminkade medlemmarna och deras eldfängda scenshow drabbade vårt fosterland med besked. En hög pressklipp från turnévändan den 25-30 maj 1976 säger det mesta.

Expressen: ”KISS har inget som helst med musik att göra… KISS, och allt vad gruppen står för i fråga om undertryckta aggressioner och lekar med våld och fascism, stinker”.

Dagens Nyheter: ”KISS spekulerar i den kvävda ilska som finns hos publiken och den eventuella lusten att slåss… KISS framträdande fungerar som våldspornografi”.

Sydsvenskan: ”KISS är en uppreklamerad grupp, en kvartett som via tvivelaktiga PR-människor lockar folk i de lägre tonåren till våld, perversiteter”.

Svenska Dagbladet: ”Föräldrarnas fasa… Deras hämningslösa utnyttjande av våldsromantiken är motbjudande”.

Under rubriken ”En orgie i nazism, blod, våld och skräck” lät Aftonbladet intervjua en bekymrad psykolog som förklarade: ”För osäkra, labila ungdomar är det definitivt inte bra… De flesta växer ifrån monstertidningar och grupper som KISS. Men sådana saker fördröjer mognaden”.

Demoniseringen av KISS (att två medlemmar var judar hindrade inte de frekventa nazianklagelserna) var typiskt för rådande klimat. Från officiellt håll var attityden mot elgitarrer, Marshallstackar och den kommersiella nöjesindustrin tämligen vissen.

”Högtalarmusiken med sitt väldiga sortiment… försätter lyssnarna i en situation som inte från alla synpunkter är önskvärd; den fjärmar och passiviserar honom”, hette det exempelvis varnande i Folkpartiets program En liberal kultursyn (1970).

Hårdrockens förkastlighet blev till och med belagt vetenskapligt. Det var en lömsk uttrycksform som ”direkt eller indirekt ligger i händerna på en profithungrig hydra, en hydra som propagerar för flykt från verkligheten in i våldets och barbariets värld”. Detta enligt Jan Ling, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, i boken Musik på löpande band som Statens ungdomsråd gav ut för skattepengar 1979.

Sveriges förmyndarindustriella komplex var inte riktigt klokt på den tiden. Lyckligtvis har vi alla – trots KISS ihållande publikframgångar på våra breddgrader – blivit mycket mognare, lugnare och förståndigare nu. Inte sant?

Play it again, Woody!

https://www.youtube.com/watch?v=1EfhG5CDu7Y

När man lyssnar på den här låten, alltså. Det är som upplevelsen att vandra omkring i en tillvaro fångad på gamla läckert stilrena, svartvita fotografier. En värld av Lucky Strikes, trenchcoats, Dry Martini och Citroën DS19, där franska nya vågen fortfarande är ny, Knut Ståhlberg rapporterar från Paris, och man måste åka en vecka över oceanen i sin smoking på Svenska Amerika Liniens fartyg för att komma till ett hägrande New York. Woody Herman. Early Autumn. Magiskt.