Kategoriarkiv: Iran

En otäck påminnelse om vår turbulenta tid

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/1:

176 människor omkom, varav 17 från Sverige, när det ukrainska passagerarplanet störtade kort efter starten från Teherans internationella flygplats i onsdags. ”Motorfel”, påstod Irans islamistiska diktaturregim om den möjliga olycksorsaken och blånekande ihärdigt till all inblandning.

Men anklagelserna om motsatsen visade sig stämma. I helgen tvingades Iran erkänna att dess egen militär skjutit ner planet i tron att det var en inkommande kryssningsrobot. Prästväldet står nu med byxorna nere inför världen, både som ansvarig för den fruktansvärda tragedin och för sina inledande lögner om anledningen till kraschen som krävde alla dessa oskyldiga dödsoffer från många nationer.

Något annat än att Iran ovillkorligt samarbetar med samtliga drabbade länder och ger full insyn i haveriutredningen kan inte komma på fråga. Iran måste också substantiellt kompensera de omkomnas anhöriga, även om inget skadestånd egentligen naturligtvis kan ersätta ett enda förlorat människoliv. Med en notoriskt opålitlig och grym banditregim som Irans är det nödvändigt att den internationella pressen hålls uppe tills det står otvetydigt klart att mullorna verkligen levererar.

Hela denna ruskiga händelse är en lika konkret som otäck påminnelse om den säkerhetspolitiskt turbulenta tid som råder. USA:s drönarattack mot den iranske toppgeneralen Qassem Soleimani den 3 januari höjde drastiskt konflikttemperaturen i Mellanöstern. Oron för utvecklingen mot ett storkrig tilltog över en natt. Efter att Iran svarat med ett närmast symboliskt menat raketanfall mot amerikanska baser i Irak verkade situationen dock bli något lugnare.

Men i hotande krigslägen är risken för katastrofala misstag alltid överhängande, vilket nedskjutningen av det ukrainska passagerarplanet så förfärligt illustrerar. Irans luftvärn satt med fingret på avtryckaren och någon i befälskedjan klarade uppenbarligen inte att hålla huvudet kallt i stressen. Plötsligt var hundratals människor döda i ett brinnande civilt flygplansvrak. Som en oförutsedd konsekvens är därmed även Sverige omedelbart berört av – och de facto inblandat i – kraftmätningen mellan USA och Iran.

Vilka vidare förvecklingar som väntar av alltsammans i Mellanöstern, denna den mest instabila av världens regioner, är hopplöst svårt att sia om. Men att inte ens vi, i vårt lilla nordiska hörn långt borta, undgår att brutalt påverkas när det smäller står som synes utom tvivel. Hur är det med Sveriges beredskap? Är den god?

Franz Ferdinand spökar igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/1:

Ingen rivaliserande europeisk stormakt önskade den världsbrand som utbröt 1914. Spänningarna hade förvisso under tidigare år stundtals varit starka. Men vid varje allvarligare kris brukade man ändå till sist besinna sig och avvärja krigsfaran.

När Österrike-Ungerns tronföljare Franz Ferdinand mördades i Sarajevo, ett terrordåd sponsrat av den serbiska staten, blev resultatet emellertid som bekant katastrofalt annorlunda. Insatserna höjdes nonchalant och dåraktigt i ett olycksaligt diplomatiskt chicken-race där alla riskkalkyler sprack och snart var Europas arméer på marsch mot avgrunden.

Sedan USA:s eliminerande av Irans toppgeneral Qassem Soleimani i fredags har många oroligt dragit parallellen till skotten som fällde Franz Ferdinand. Även om det knappast finns anledning att sörja Soleimanis frånfälle – han var en ondskans hantlangare med mycket blod på sina otäcka händer – är det uppenbart att USA spelar ett väldigt farligt spel i en region som därtill är värre krutdurk än Europa var 1914.

Donald Trumps av allt att döma impulsiva beslut att beordra den dödliga attacken mot Qassem Soleimani representerar en strategiskt ogenomtänkt och vårdslöst kastad handske som kan få synnerligen ödesdigra konsekvenser. Varken USA eller Iran har intresse av ett storkrig, men risken är påtaglig att konfliktnivån i det notoriskt instabila och konfliktfyllda Mellanöstern nu eskalerar bortom det kontrollerbaras gräns.

Iran kan lika lite som Österrike-Ungern för drygt 100 år sedan låta bli att svara kraftfullt på mordet av en nationell höjdarfigur. Redan har den islamistiska regimen i Teheran öppet förklarat sig vägra några begränsningar i anrikningen av uran, vilket betyder att Iran går på offensiven i utvecklingen av egna kärnvapen. Något sådant torde omöjligen ärkefienderna USA, Israel och Saudiarabien kunna acceptera.

Trump har också ett återval att tänka på till hösten. Han lär rimligen inte bli mindre svår att bromsa med trycket att visa de amerikanska väljarna presidentmusklerna – särskilt inte när även ett riksrättsåtal hänger över honom. Trump har inte råd att visa tecken på svaghet. Det har förstås heller inte mullorna i Iran.

En händelsekedja av upptrappande drag och motdrag som påminner det europeiska förloppet efter skotten i Sarajevo kan därför rysligt nog inte uteslutas. En bitter historisk ironi i sammanhanget är att det var Franz Ferdinands död som i förlängningen gav upphov till dagens infekterade situation i Mellanöstern.

Som Bernhard Zand, journalist på tyska Der Spiegel, konstaterat: ”Ingen grupp stater, så små till ytan, har sedan dess drabbats av så många krig, inbördeskrig, revolutioner och terrordåd som första världskrigets segermakter lämnade i arv.”

Om 2020 kommer att imitera 1914 är platsen onekligen kusligt välvald.

Vem är Trump att tala om Normandie!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/10:

Kurderna hjälpte inte USA vid landstigningen i Normandie 1944. Även i den långa katalogaria av bisarra uttalanden som vi tvingats höra från Donald Trump är motiveringen till sveket anmärkningsvärd.

Den kurdiska YPG-milisen spelade en central roll i kampen för driva tillbaka det barbariska IS-väldet i Mellanöstern. Det tackar Trump med beslutet att återkalla de amerikanska styrkorna från inbördeskrigets Syrien, överge sina kurdiska allierade och prisge dem åt Turkiets invaderande trupper.

Trumps hänvisning till frånvaron av kurdisk uppbackning på D-Dagen för 75 år sedan är komplett absurd, direkt vettlös – men onekligen talande för hans tjurskalligt egocentriska nationalism.

Trump har sannerligen gjort skäl för sitt återbruk av den gamla kampanjparollen ”America First”, samma historiskt komprometterade slogan som de amerikanska isolationisterna på 40-talet skanderade i sitt motstånd mot att USA skulle intervenera i andra världskriget.

Hade Donald Trump då varit president istället för Franklin D Roosevelt skulle det nog aldrig blivit någon landstigning i Normandie överhuvudtaget, om så kurderna till sista man förklarat sig villiga att bistå i stormningen av Hitlers ”Festung Europa”.

Ungefär en tredjedel av Syrien behärskas av idag den kurdiska milisen. Den amerikanska reträtten innebär att Trump de facto gett klartecken åt den turkiska despoten Erdogan att gå över gränsen och upprätta en så kallad ”säkerhetszon” i norr, ämnad att knäcka kurdernas grepp och deras självständighetssträvanden som Turkiet aldrig kunnat tåla (vad vi ser hända nu är ytterligare en rond i det lika komplicerade som konfliktfyllda efterspelet av det osmanska imperiets fall för hundra år sedan – i den meningen har Mellanösterndelen av första världskriget egentligen inte upphört).

När Trump lämnar det kurdkontrollerade norra Syrien i sticket och låter de turkiska bomberna regna, riskerar dammluckorna att brista. Det ingalunda slutgiltigt besegrade IS ges chansen att vädra morgonluft igen när kurdiska YPG blir upptagna av att skydda sig själva.

Slaktaren i Damaskus, Bashar al-Assad, lär nog inte heller vara sen att försöka dra fördel av scenförändringen. Likaså den regionala stormakten Iran, vars islamistiska regim hungrar efter syriskt område som en brygga till sin terrorklient Hizbollah i Libanon – något som Israel med all rätt räds som ett dödligt hot. Lägg därtill utsikten av en förnyad episk flyktingkatastrof i dramats svallvågor.

Trumps signal är tydlig. USA:s stöd går inte att lita på, världspolisen har kapitulerat. Räkna med omvälvande konsekvenser.

Högt spel om Iran

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/5:

Ett stort framsteg för freden. Barack Obamas främsta utrikespolitiska triumf. Så löd återkommande kommentarer när kärnteknikavtalet med Iran slöts. USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina fick mullorna i Teheran att reducera sitt befarande program för utveckling av atomvapen och godta FN-inspektioner. I utbyte lättades sanktionerna mot det dittills hårt ekonomiskt pressade Iran.

Ett historiskt genombrott. Eller?

Åtskilliga republikaner i USA som John Bolton – idag Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare – var ilsket kritiska och liknade överenskommelsen med det ökända Münchenavtalet 1938. Samma tongångar hördes från ett upprört Israel. Obama var i själva verket en ny Neville Chamberlain.

Den brittiske premiärministern hyllades initialt för att fått Hitler att avstå från krigiska planer, mot priset att Tjeckoslovakien offrade Sudetlandet. Som alla vet blev resultat inte ”peace for our time”.

Hitler saknade majoritetsstöd bland den tyska befolkningen när han kom till makten. Höga militärer kom snart att se Hitler som en farlig galenpanna som hotade kasta ett otillräckligt rustat Tyskland ut ett storkrig som omöjligen kunde vinnas.

Men genom Münchenavtalet gick luften ur oppositionen. Hitlers inhemska ställning stärktes, samtidigt som han övertygades om att Tredje rikets internationella motståndare var veklingar och inte mycket att frukta. Överenskommelser kunde inte stoppa honom. Det var Stalingrad, El Alamein och ett sönderbombat Berlin som gjorde det.

Nu upprepade Barack Obama samma ödesdigra misstag när han trodde sig kunna köpslå med den teokratiska regimen i Iran, ett styre av grovt kriminella fundamentalister vars föreställningsvärld baseras på en lika irrationell som hänsynslös ideologi.

Att häva sanktionernas strypsnara skulle göra livet drägligare för Irans invånare och pacificera det utbredda folkliga missnöjet. Mullorna skulle sitta säkrare i sadeln och betrakta avtalet – vilket bara fryste kärnvapenutvecklingen några år – som en billig, tillfällig eftergift åt ett naivt USA.

Chamberlain raserade Storbritanniens och Frankrikes avskräckningsförmåga gentemot Hitler. Obama raserade USA:s avskräckningsförmåga gentemot Irans prästvälde.

Analogin med München 1938 har del som talar för sig. Iran agerar oförbätterligt expansivt och krigiskt med tydligt sikte på geopolitisk dominans över Mellanöstern. Funnes det några förhoppningar om att denna skurkstat skulle bli lugnare till sinnes är raka motsatsen fallet. Fråga Israel, regionens enda demokrati, som dess notoriske dödsfiende Iran nyligen skickade missiler mot.

Trumpadministrationen kan faktiskt göra rätt som river det bristfälliga kärnteknikavtalet och istället utlovar de ”kraftfullaste sanktionerna i historien” för att tvinga Iran att upphöra med alla äventyrligheter. Tuffast möjliga maktspråk, uppbackat med råa muskler, är ibland enda sättet att hantera gangsternationer.

Dock riskerar paralleller till det förflutna att leda väldigt fel. Iran 2018 är inte Hitlertyskland 1938. Trumps linje kan förvisso stärka oppositionen i Iran och underblåsa en kupp – men i än värre riktning. I apparaten kring nuvarande regim finns starka krafter som anser att avtalet 2015 var till Irans klara nackdel. Man gav upp mycket för lite och med Trump i Washington är det viktigare än någonsin att skaffa kärnvapen till islamistiska arsenalen.

Konsekvensen om sådana nukleära fanatiker tar över? Tyvärr existerar inget facit.

Revolt mot ayatollorna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/1:

Tre år efter ayatolla Khomeinis maktövertagande hävdade Olof Palme i en debattväxling med Gösta Bohman: ”Iran har byggt upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet. Den åsikten delar alla” (TT 17/3 1982). Då hade prästväldet redan hunnit avrätta tusentals människor. Döda kroppar dinglade i Tehrans lyftkranar för att injaga skräck och underkastelse hos befolkningen.

Palmes ord framstår idag som komplett bisarra, endast begripliga i kontexten av den rosenröda revolutionsromantik och naiva syn på Tredje världens ”progressiva” befrielserörelser som präglade debattklimatet under vad Per Ahlmark kallat 68-vänsterns ”galna kvartssekel”.

Nu fanns det verkligen ett betydande, äkta progressivt och liberalt inslag i oppositionen som störtade den USA-allierade shahen av Iran och hans hatade Savak-knektar 1979. Men hoppet om frihet och demokrati krossades snabbt när Khomeini, inte olikt Lenins kommunistiska statskupp i Ryssland 1917, kidnappade revolutionen från folket och införde en brutal islamistisk teokrati.

Val hålls förvisso, dock får det endast röstas på godkända regimlojala kandidater och högsta makten är sedan Khomeinis död 1989 cementerad hos Ali Khamenei. Mullorna har på sista tiden haft stora utrikespolitiska framgångar, icke minst genom interventionen på slaktartyrannen Bashar al-Assads sida i Syrienkriget. Iran har expanderat sitt inflytande i hela regionen och tvingat sin islamistiska ärkerival Saudiarabien på defensiven.

Kärnavtalet med väst, som slöts medan Barack Obama satt i Vita huset, har hävt de hårda sanktionerna mot landet och tillåtit mullorna att fortsätta utveckla nukleär kompetens.

Men utrikesäventyren har kostat, ekonomin är fortsatt usel och inte sedan förintelseförnekaren Mahmoud Ahmadinejads fuskval till presidentposten 2009 har regimen varit så skakad av internt folkligt missnöje som nu.

Protester, demonstrationer och åratal av ackumulerad avsky hos invånarna har gjort situationen överraskande explosiv. Eller inte, ty den som känner Iran vet att mullornas styre alltid varit mycket illa tålt bland breda lager.

Det islamistiska förtryckarregementet är i grunden väsensfrämmande för den mångtusenåriga, sofistikerade, stolta persiska kulturnationen. Kanske blir 2018 äntligen det år när prästväldet faller sönder och Iran till sist kan börja bygga upp de demokratiska institutioner som Olof Palme talade om.

Lita på Irans mullor?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/7:Corren.

Prästväldet i Iran, ett av världens grymmaste tyrannier, har länge närt ambitioner att skaffa kärnvapen. ”Vi bör till fullo utrusta oss med både offensiv och defensiv användning av kemiska, bakteriologiska och radioaktiva vapen”, menade Akbar Hashemi Rafsanjani 1988 som strax därpå blev landets president.

Redan året innan förklarade Ali Khamenei: ”Vad gäller atomenergi behöver vi det nu… Vår nation har alltid stått under hot utifrån. Det minsta vi kan göra för att möta faran är att låta våra fiender veta att vi kan försvara oss själva”.

Khamenei efterträdde 1989 ayatollah Khomeini som lrans högste politiske och andlige ledare, en post han haft sedan dess. Den islamistiska regimen i Teheran har fått hjälp på kärnteknikområdet genom samarbete med Ryssland, Kina och Pakistan – knappast heller de mest pålitliga av länder.

Utåt har mullorna, likt den sårande oskulden, ständigt försäkrat att deras kärlek till atomer är fredligt menad. Det handlar bara om vanliga kärnkraftverk som kan trygga Irans energiförsörjning. Som energi vore ett problem för en nation badande i oljetillgångar.

Dessutom, varför har Iran varit så mån om att nitiskt hemlighålla och dölja sina ”fredliga” atomanläggningar? Vägran att acceptera kontroller har medfört ett decennium av internationella ekonomiska sanktioner och evighetslånga maratonförhandlingar utan slut.

Tills i tisdags morse. Ett avtal pressades fram som häver sanktionerna mot att prästväldet reducerar sitt kärnteknikprogram och godtar inspektioner. Uppgörelsen har hyllats som ett historiskt genombrott.

Antagonisterna USA och Iran närmar sig varandra, vilket underlättar bekämpandet av den gemensamma fienden Islamiska staten. Irans befolkning kan glädjas åt att strypsnaran på ekonomin försvinner. Handeln kommer igång, oljeexporten kan börja flöda och en lukrativ marknad öppnas igen.

Samtidigt kvarstår faktum att Iran styrs av grovt kriminella fundamentalister, vars föreställningsvärld baseras på en lika irrationell som hänsynslös ideologi. Stenhårt förtryck och barbariska avrättningar förblir vardag i landet, liksom regimens ivriga stöd till blodbesudlade gangsters som bland andra Syriens slaktare Bashar al-Assad.

Befriade från sanktionernas tvångströja kan Iran låta ekonomin återhämta sig, ligga lågt med atomerna ett tag, för att sedan kasta allt över ända när regimen känner sig starkare.

Det reella värdet av kärnavtalet är alltså en mycket öppen fråga. Den sannolikt enda verkliga garantin för att få bukt med Irans kärnvapenfixering är att mullorna störtas och demokrati införs. Men den dagen lär vi få vänta på.

Döden straffar ut sig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/6:Corren.

Minst ett dussin människor väntade på avrättning i Estland 1997. Det yttersta straffet utdömdes då fortfarande i Östeuropa, trots befrielsen från Sovjetkommunismen. Men Bryssel var obevekligt: vill Estland och övriga länder som aspirerar på EU-medlemskap komma in i unionen, måste denna barbariska rättsskipning slopas.

Så blev det. Det var faktiskt en svensk – Hadar Cars, FP:s första Europaparlamentariker – som drev fram kravet. Ett lysande exempel på att rätt person på rätt plats kan göra imponerande skillnad.

”Respekt för livet är en grundsten för mänskliga rättigheter. Dödsstraff innebär att staten rättfärdigar dödande. Och det finner jag orättfärdigt”, sa Cars nyligen om sin insats i FP-tidningen NU (7/5).

EU-förbudet var en stor humanitär seger, ett viktigt steg på vägen mot målet om ett globalt avskaffande. En utopi? Nej. Historiskt har alla kända samhällen haft döden på den straffrättsliga menyn, i Sverige till så sent som juni 1921.

Ännu på 70-talet var det endast ett 15-tal länder som hade tagit bort dödsstraffet. 2015 är det över 100. En uppseendeväckande civilisatorisk framgång, vilket tyder på ett mycket lovande värderingsskifte bort från gamla råare attityder.

”Världen har blivit mindre våldsam. Jag tror att marginaliseringen av dödsstraffet kommer att fortsätta. Ju mer vi – tack vare den globala kommunikationen – delar normer, ju mindre anledning finns det att avrätta dem som bryter mot dessa”, menar Maria Wallenberg Bondesson, verksam vid Centrum för evolutionär kulturforskning på Stockholms universitet (Forskning & Framsteg 3/2013).

Än är dock inte bödlarna arbetslösa. Värst är Kina, som låter döda tusentals människor varje år. Även i Iran och Saudiarabien förekommer deprimerande många avrättningar. Men folken i dessa länder hålls som gisslan av tyranniska regimer som till sina naturer är kriminella och samvetslösa.

Den ursäkten, om man kalla det så, har emellertid inte USA. En fullvärdig demokrati, frihetens viktigaste nation, som ändå tillämpar dödsstraff och förra året lät föra 35 människor till avrättning. Denna stinkande fläck på stjärnbaneret kan lyckligtvis vara på väg att bli historia.

Enligt tidskriften The Economist (30/5) har befolkningens stöd för dödsstraffet minskat från 80 procent 1994 till 56 procent idag. Nebraska är nu, som den 19:e delstaten i raden, i färd med att förbjuda det. Vilket är extra intressant, eftersom Nebraska är konservativt styrt.

Traditionellt har Republikanerna varit de ivrigaste dödsstraffanhängarna, men en växande opinion inom partiet tycker annorlunda. Skälen är främst tre.

Dödsstraffet avskräcker bevisligen inte från grova våldsbrott. Det är dyrare att administrera än livslånga fängelsestraff på grund av utdragna rättsprocesser och överklaganden. Det strider mot kristen moral.

Lobbygruppen ”Conservatives Concerned about the Death Penalty” pekar i The Economist även på en annan faktor bakom dödsstraffets tilltagande impopularitet i folkdjupet: Amerikanernas skepsis till statsmakten ökar. Och det finns inget tydligare uttryck för statens maktfullkomlighet än legaliserat dödande av egna medborgare.

I ljuset av den ideologiska utvecklingen kanske det, något överraskande, blir en republikansk motsvarighet till Hadar Cars som kliver fram och slutligen fäller bilan över dödsstraffet i USA.

Varför svassar vi för Erdogan?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/11:Corren.

”Min käre vän”, sa Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan om Fredrik Reinfeldt under gårdagens presskonferens på Rosenbad. Orden speglar mer än vanlig artighet.

Sveriges regering tillhör Turkiets varmaste supportar i EU, på vars dörr turkarna knackat i decennier. Erdogans Stockholmsbesök är ett led i en ny friarstråt med syfte att få fart på de sega medlemskapsförhandlingarna i Bryssel.

Motviljan är dock stark bland tongivande EU-stater, inte minst Tyskland med Angela Merkels kristdemokratiska CDU i spetsen. Bland kontinentens konservativa partier finns en föreställning om EU som går bortom gängse ekonomiska och politiska aspekter.

Man betraktar unionen som en gemenskap förbehållen den europeiskt kristna kultursfären. Att släppa in ett stort muslimskt land som Turkiet vore därför väsensfrämmande, något som skulle äventyra EU:s identitet. Det är en grumlig, inskränkt och fördomsfull syn, gränsande till det islamofobiska.

Reinfeldt stack heller inte under stol med att avsevärda problem väntade. ”Många länder kan öppna för folkomröstningar kring Turkiets medlemskap”, varnade han. Men förkunnade otvetydigt att ”Sverige kommer att säga ja”.

Fast är det så självklart? Lika fel som att diskriminera Turkiet av religiöst kulturella skäl, vore det att blunda för den skepsis mot landet som bygger på reellt sakliga motiv.

I onsdagens Dagens Industri skrev utrikesminister Carl Bildt en lyriskt svärmande artikel inför statsbesöket under rubriken ”Erdogans Turkiet på rätt väg”. Nog har framsteg nåtts sedan det gamla militärstyrets dominans bröts och ekonomin sköt fart.

Samtidigt har Erdogan blivit allt mer maktfullkomlig, minns bara sommarens förfärande kravaller i Istanbul där fredliga demonstranter brutalt slogs ner av polisen.

Erdogans auktoritära tendenser har fått honom att liknas vid en turkisk Putin. Han har närmat sig den islamitiska diktaturen Iran och brutit de tidigare vänskapliga förbindelserna med Israel. Tidigare i år jämställde han sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, ett uttalande som fördömdes av såväl Israel, USA som FN.

Det faktum att tusentals judar tvingas fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar (underblåsta av Erdogans retorik) är bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnar åtskilligt att önska.

Kurderna är fortfarande hårt trängda av den turkiska staten. Yttrandefriheten är deprimerande usel. Journalister fängslas i en förskräckande utsträckning och författare förföljs.

Turkiet vägrar också envist att erkänna skuld till det ökända folkmordet 1915, då runt en miljon människor (armenier, assyrier med flera) slaktades i första världskrigets skugga. Oviljan att göra upp med detta mörka arv förgiftar ännu Ankaras relationer med bland andra EU.

En mindre blåögd och eftergiven inställning från Sveriges sida vore nog på sin plats. Ty frågan om Turkiet är på rätt väg tål sannerligen att diskuteras.

”Israels försvinnande är säkert”

Publicerad den av
14

Irans högste ledare, ayatollan Ali Khamenei, lät idag ånyo omvärlden förstå vilket mål som ligger det islamistiska tyranniet varmast om hjärtat. Under ett möte med terrororganisationen Islamiska Jihads generalsekreterare Ramadan Salah i Teheran förklarade Khamenei:

”Den sioniska regimen kommer att kollapsa… Israel går mot sin undergång… Med Allahs hjälp är Israels försvinnande säkert”.

Men i realiteten är det självfallet inte med Allahs bistånd som mullorna hoppas kunna förinta den judiska staten (varför denne himmelske potentat nu skulle göra nått sånt – muslimerna delar ju samma gud med judarna, liksom med de kristna för övrigt). Istället har Khamenei & Co sedan åratal tillbaka siktet inställt på ett helt annat medel: kärnvapen.

Samtidigt som Khamenei lovade Israels utplåning, gav landets lika judehatande ”president” Mahmoud Ahmadinejad sina atomtekniker befallning om att vässa sina ansträngningar. Med start på tisdag ska de börja tillverka 20-procentigt anrikat uran. Det är förvisso inte tillräckligt för någon effektiv kärnladdning, men ytterligare ett oroande steg på vägen. 

Officiellt bedyrar regimen i vanlig ordning till IAEA att deras intensiva intresse för atomer enbart har fredliga motiv. Redan har Iran emellertid utvecklat och provskjutit sofistikerade vapenbärare – missilerna Shabab-3 och Sejil-2, vars syften det näppeligen kan råda något tvivel om (läs mer här).

Israel kommer garanterat inte att passivt låta ayatollornas ödesdigra experimenterande fortgå hur länge som helst. Men hur ett USA med Barack Obama tänker sig att agera är skrivet i stjärnorna. Hittills har presidentens ansträngningar mest påmint om vad EU brukar göra: två sina händer.

Om Rushdie och ayatollorna

Publicerad den av
1

”Det är tjugo år sedan man i Iran utfäste en väldig belöning åt den som mördade en av vår tids främsta författare. Hur kunde människor reagera med sådant hat mot Salman Rushdie i länder där de i stället bort reagera mot att homosexuella torterades, otrogna stenades, kvinnor vägrades utbildning?

Fatwan mot Rushdie är fortfarande i kraft, det har bekräftats från Teheran. Det beror på att han behandlar Det heliga ordet som myt och inte som orubblig sanning, ett för alla giltigt facit. Humor och barmhärtighet är två egenskaper som trivs bra ihop, dock inte hos fundamentalistiska himmelstolkare.”

Per Wästberg, tal vid Svenska Akademins högtidssammankomst den 20/12.