Saddam Husseins son Uday var inte bara mördare och sadist, han var även ledare för Iraks OS-kommitté. Och Internationella olympiska kommittén (IOK) hade inga invändningar, trots att Iraks idrottsmän kunde hamna i Udays tortyrkammare om de inte presterade tillräckligt goda resultat.

Att Uday Hussein utan vidare accepterats av den olympiska rörelsen är naturligtvis en skandal.

Få bör väl förvånas. De vackra ideal som IOK säger sig stå för i högtidliga sammanhang, ligger ofta ljusår från den solkiga verkligheten. Det illustrerade inte minst turerna kring förra årets vinterspel i amerikanska Salt Lake City.

Staden är centrum för mormonkyrkans strikta religion, men i kampanjen för att locka till sig OS bjöds IOK-delegaterna att leva rullan i ett veritabelt syndens näste.

Avslöjandet om hur Salt Lake City köpte spelen med allt från stinna dollarbuntar till sexuella tjänster av prostituerade var ett hårt slag mot IOK. Bot och bättring utlovades, hur det blir med den saken återstår dock att se.

Ännu vilar den förre IOK-bossen Juan Antonio Samaranchs anda tung över OS-cirkusen. Han avgick för två år sedan, men blev samtidigt hedersordförande på livstid och lyckades även säkra den framtida successionen genom invalet av sonen Juan Antonio Samaranch Jr i IOK:s styrelse.

Historien om Samaranchs bana säger åtskilligt om det politiska och moraliska träsk som råder inom den internationella idrotten. I över två decennier leddes IOK av en man, som under många år tjänat Francisco Francos fascistiska tyranni i Spanien.

I boken Lord of the Rings (1992) satte journalisterna Andrew Jennings och Vyv Simpson för första gången Samaranchs förflutna under lupp.

Samaranch växte upp i Barcelona, centralort i provinsen Katalonien, där han i unga år anslöt sig till den fascistiska rörelsen. Som 16-åring jublade Samaranch när general Franco revolterade mot den folkvalda spanska vänsterregeringen. Tre års blodigt inbördeskrig följde.

Majoriteten av Barcelonas invånare var emellertid motståndare till fascisterna. Samaranch inkallades till den republikanska armén, men deserterade och gick under jorden tills Franco lagt Katalonien under sitt klackjärn.

Medan exekutionspatrullerna gjorde processen kort med besegrade motståndsmän på Barcelonas gator, började Samaranch smida planer på en politisk karriär. Hans stjärna steg efter andra världskrigets slut 1945, då Spanien var utsatt för en internationell bojkott.

De flesta av västvärldens regeringar vägrade att befatta sig med Hitlers och Mussolinis kollega i Madrid. Samaranch hade dock en idé om hur Francoregimen skulle kunna vinna legitimitet utomlands – genom idrotten.

Han lyckades framgångsrikt organisera några internationella idrottsevenemang i Spanien, vilket blev entrébiljetten till den fascistiska hierarkins övre skikt. Samaranch blev ledamot i Francos marionettparlament, president i Katalonien, borgmästare i Barcelona och idrottsminister i den nationella regeringen. 1966 blev han även spansk ledamot i IOK.

I början av 70-talet hade den åldrige Franco utsett den ultrareaktionäre amiralen Carrero Blanco till premiärminister i ett försök att stärka den vittrande regimens grepp om landet. Men Blanco mördades i ett bombattentat, vilket besvarades med en våg av terror mot spanska oppositionella.

Som Kataloniens fascistledare blev det Samaranchs jobb att hålla i yxan inom sitt tilldelade revir. 1974 – 75 förekom arresteringar, tortyr och avrättningar i lika stor omfattning som under de mörkaste åren på 1940-talet.

Men hösten 1975 dog Franco. Samma kväll som Samaranch fick beskedet sände han ett telegram till sina kumpaner i Madrid och bedyrade sin fortsatta lojalitet. Dagen efter höll Samaranch ett tal inför Kataloniens regionråd, där han försäkrade att ”Francos exempel kommer alltid att leva vidare i vår kamp för ett bättre Spanien”.

Spanjorerna var dock hjärtligt trötta på tyranniet, ekonomin var i stadigt förfall och luften gick snart ur det gamla styret. Våren 1977 demonstrerade hundratusen människor utanför Samaranchs palats i Barcelona. Han hukade bakom skrivbordet medan massorna skanderade ”Samaranch försvinn!”.

I sitt hemland var han politiskt död, men i den försiktiga övergången till demokrati som nu följde, lyckades Samaranch behålla sin post inom IOK. Den blev plattformen för en ny karriär.

Sovjetunionen hade hamnat i organisatorisk knipa inför Moskva-OS 1980, den kommunistiska byråkratin var knappast den mest effektiva.

Samaranch grep chansen, ställde sina talanger till förfogande och såg till att kommunisterna kunde genomföra sitt idrottsliga propagandanummer. Som tack för hjälpen backade Sovjetblocket upp Samaranch när denne kandiderade till IOK-president 1980. Ironiskt nog nådde alltså en fascistkoryfé den högsta makten på idrottens olymp genom en kommunistdiktaturs försorg.

Under Samaranchs ledning utvecklades IOK till en alltmer hemlighetsfull, auktoritärt styrd och genomkorrumperad klubb, som årligen drar in miljarder kronor på sin verksamhet.

Och världen över bemöttes Samaranch med samma aktning och krypande servilitet av politiker och journalister. När skandalen kring Salt Lake City-OS rullades upp i slutet av 90-talet, ställde sig Samaranch som garant för att röja upp i muthärvan. Trots att det var som att befordra bocken till trädgårdsmästare, lät sig de flesta – förbluffande nog – nöja med detta.

Samaranchs final som IOK-boss var också stilenlig. Innan han lämnade över ordförandeklubban till belgaren Jacques Rogge sommaren 2001, beslutade Samaranch att Kina skulle få OS 2008.

Att dess brutala diktaturregim är ett blodigt hån mot allt tal om demokrati och mänskliga rättigheter, bekom varken Juan Antonio Samaranch eller IOK. Sådana bagateller har ju aldrig intresserat den olympiska rörelsen.

Inte undra på att Uday Hussein trivdes i det sällskapet.

(Borås Tidning 2003-08-05)