Kategoriarkiv: Idrott

Vårt behov av boxning

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/6:Corren.

Regelverket för svensk proffsboxning ska ses över, säger kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth. Visserligen bestämdes detta redan för en dryg månad sedan, men efter Frida Wallbergs otäcka skada i titelmatchen mot Diana Prazak befaras att en ny våg av politisk boxningsfientlighet ska blossa upp.

Under åtskilliga år, från 1970 till 2007, var proffsboxning olagligt i Sverige. Riksdagen tyckte att sporten var alltför riskabel och farofylld. Märkligt nog omfattades aldrig andra idrottsutövare, som också utsatte sig själva för betydande olycksrisker, av samma stränga paternalistiska beskyddaromsorg. Ta bara störtlopp, ishockey eller Formel 1. Knappast barnlekar.

Förbudet mot proffsboxning var snarare moraliskt betingat. Boxning är en brutal sport där två personer medvetet och bokstavligen strävar mot att försätta varandra ur stridbart skick.

Kampen är ogenerat fysiskt våldsam till sin natur, däri ligger även den djupa fascinationen. Och indignationen från kritikernas sida. Dramat i ringen blir för avskalat och påtagligt, en scen där vår moderna civilisations förfining upphävs vilket anses stötande och avhumaniserande.

Boxning kan i sina bästa stunder också betraktas som den mänskligt mest oförfalskade av underhållningsformer, ett existentiellt naket gladiatorspel mellan jämbördiga motståndare som vågar språnget att ställa allt på sin ofrånkomliga spets.

Författaren Joyce Carol Oates har beskrivit boxning som ”en dramatisering av ett liv utan hyckleri och falsk pietism”. Behovet av sådana dramer lär aldrig kunna förbjudas bort.

Frida Wallberg skadades allvarligt, men hon älskade sin sport, visste riskerna och tog dem frivilligt. Förhoppningsvis är hon snart återställd. Någon comeback för förmynderiets boxningsmoralister finns dock föga skäl att önska.

Rakt på sak om Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2Corren.7/5:

Linköping växer. Sveriges femte största stad kan i höst stoltsera med att ha nått det magiska målet om en befolkningsmängd på 150 000 invånare. Men redan siktet är inställt på att 200 000 människor ska kunna kalla sig Linköpingsbor inom överskådlig tid. Expansionen är ett solklart tecken på kommunen står stark i konkurrensen med andra attraktiva orter och har en lovande potential.

En person med perspektiv på stadens utveckling är Michael Cocozza, driftig och visionsrik VD för fastighetsbolaget Botrygg och en central aktör i formandet av framtidens Linköping. Han har varit aktiv i branschen sedan början av 80-talet när hans företag startade under namnet Duvkullen.

Jag träffar honom över en kopp kaffe på hans kontor i gamla riksbankshuset på Junkersgatan och får en illustrativ ögonblicksbild av hur Linköping såg ut då.

– Gick man ut på stan en lördag klockan tre för 30 år sedan var det helt dött. Mycket har förändrats. Linköping har blivit internationellare. Det är fler utländska studenter, större inslag av utländsk arbetskraft.

Det finns en kritik mot Linköping som något av en förvuxen småstad, lite gäspigt småborgerlig och däven.

– Jag har svårt att se det så. Här finns mer dynamik än i Norrköping, där mentaliteten är ”det går inte”. Inställningen i Linköping är annorlunda, ambitionerna är högre.

Men finns inte ett behov av större urbanitet?

– Jo, det är klart. Det kommer när man bygger ut staden. Vi har exempelvis projekt i Djurgården, Ekkällan och Vasastaden. Det är staden som stad vi satsar på, inte bara villaförorter.

Jag berättar för Michael Cocozza om min förtjusning i Malmös stadsdelsprojekt Västra hamnen och särskilt dess arkitektoniska slagnummer Turning Torso. Detta höga och djärvt utformade bostadshus markerade att Malmö tagit språnget in i en modernare, urbanare era. En liknande signaturbyggnad vore väl något för Linköping, gärna med en skybar i toppen? Michael Cocozza är skeptisk.

– Jag har andra ideal. Jag hämtar hellre inspiration från de italienska städerna som vuxit fram under flera hundra år. Där handlar det mer om en harmonisk balans mellan byggnader, mötesplatser och torg. Konsten är också närvarande i det offentliga rummet på helt annat sätt. Mycket mer än i Sverige och det borde vi anamma istället.

Att frågan ligger Michael Cocozza varmt om hjärtat är tydligt. Han menar att konsten ofta glöms bort i svenska offentliga miljöer, att den reduceras till en restpost bland övriga prioriteringar i stadsbyggandet.

– I exempelvis Vasastaden lägger vi in konsten som en tung parameter. Jag använder konst medvetet i mitt företag. Vi har mycket bildkonst i våra fastigheters trapphus, skulpturer, tavlor i gruppboenden… Konsten är ett inslag som är med från början i våra projekt. I Sverige underskattar man kulturens ekonomiska betydelse. Den betraktas bara som en kostnad. Jag ser det som en investering och en värdeskapande faktor för människorna i deras boendemiljö. Konsten bär på ett budskap från samhället och byggherren: vi uppskattar dig.

Kommunpolitikerna strävar mot att Linköping ska bli årets idrottsstad 2015. Michael Cocozza säger att han också vill att Linköping bestämmer sig för att bli Sveriges kulturhuvudstad 2020, något som skulle inkludera hela spannet: teater, film, bildkonst, skulptur och musik. Linköping behöver ett bredare kulturutbud och en aktivare kommunal kulturpolitik än i dag, menar han.

–  Arbete, idrott och kultur är kittet i ett samhälle. Norrköping satsar mer på kultur än vad vi gör, vi borde inte vara sämre.

Han lever som han lär och inte enbart genom sitt företag. Michael Cocozza är ledamot i Östgötateaterns styrelse och han har varit med och startat bokförlaget Dibb, som ger ut böcker med lokal anknytning. Förlaget deltar som arrangör av en återkommande bokmässa med östgötalitteratur i slutet av september. Tanken är att bokmässan ska bli större och större.

– Lund och Uppsala har tio bokförlag eller mer. Här fanns bara ett eller två med ganska smal inriktning. Boken har varit på undantag i Linköping. Det finns inte en enda anständig bokhandel. Men med vårt förlag bygger vi upp en litterär kultur.

Okej, men du efterlyser också aktiva politiska insatser, vilket bland annat innebär ökade offentliga anslag till kulturen.

– Ja, fast dessa medel bör hanteras av självstyrande stiftelser och föreningar. Kulturen borde även bli bättre på att söka privat sponsring. Idrotten i Linköping tar in 50-60 miljoner kronor per år i sponsorpengar, kulturen kanske bara några hundratusen. Inom idrotten är man duktiga på partnerskap och samarbeten. Ta hockeyn. Där kan man träffa kollegor, göra affärer, det vävas samman sociala nätverk. Kultursfären borde jobba på liknande sätt. Kanske har de varit för bekväma och vant sig vid att det rasslar in pengar från stat och kommun.

Samtidigt finns en rädsla från många kulturarbetare att beroende av privata pengar riskerar styrning av utbudet.

– Jag har inte någonsin hört talas om att kultursponsorer skulle försöka styra utbud och innehåll. Det skulle bara sänka sponsorns status. Nej, kulturen har ett egenintresse av att sprida sig mer.

Under vårt samtal märks att Michael Cocozza har ett samhällsengagemang utöver det vanliga. Vilket har sin förklaring.

– Jag började egentligen som politiker och var ombudsman i Folkpartiets ungdomsförbund 1978-79. Sedan kom jag in i affärer på grund av familjetradition. Men jag förbereder mig för att ställa upp som kommunalrådskandidat i Linköping valet 2022. Då kommer jag! (skratt).

Den svarta måndagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorCorren.ren 17/8:

Boston, Massachusetts, är den amerikanska revolutionens vagga. Här inleddes emancipationen från kolonialmakten Storbritannien med det berömda ”tepartyt” i hamnen 1773. Här, precis i närheten av staden, utspelades de första striderna mot det brittiska imperiet under frigörelsekriget 1775-83.

Revolutionärerna var starkt inspirerade av upplysningsfilosofernas ideal om frihet, jämlikhet, förnuft och tolerans – de universella värden som republiken USA bygger på och som utgör fundamenten i alla moderna demokratiska samhällssystem.

Måndagen den 15 april firades Patrioternas dag i Boston, till åminnelse delstatens modiga män och kvinnor som på 1700-talet lade grunden till nationen. Patrioternas dag sammanfaller med Boston Maraton, som arrangerats varje år sedan 1897.

Hit kommer löpare från hela världen, inklusive Sverige, för att tävla och umgås. Här kan man verkligen tala om folkfest. En hyllning av friheten och demokratin, jämsides med internationell förbrödring genom idrotten. Det ger en vacker bild av oss människor som bäst.

Detta år blev allt annorlunda. Ett skändligt terrordåd förbytte glädje till tårar och sorg, liv till död och skräck. Två bomber exploderade vid maratonloppets målsträcka. Hundratals människor skadades, flera var barn. Bland de tre som hittills rapporterats omkomna fanns en åttaårig pojke.

Tragedin fördjupas ytterligare av att Boston Maraton 2013 även skulle varit en manifestation mot våldet. Arrangörerna ville med årets lopp hedra offren för skolmassakern i Newton, Connecticut nyligen.

I skrivande stund är vet ingen vem eller vilka som ligger bakom blodbadet i Boston. Spekulationerna om motivet är många. En sak kan dock sägas med absolut säkerhet. Detta var ett attentat mot det öppna samhället, en skymf mot all humanism och medmänsklighet.

USA och övriga världen har tvingats genomlida åtskilliga liknande och än värre dåd under det senaste decenniet. Terrorns upphovsmän vill injaga hat och oförsonlighet. De önskar rulla tillbaka den frihetens civilisationsprocess som Boston idéhistoriskt står symbol för. Vi kan aldrig helt skydda oss från deras illgärningar och bomber.

Men vi kan skydda oss från att låta deras ondska smitta våra hjärtan. Minns vad Norges statsminister Jens Stoltenberg sa efter Utøya: ”Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.”

Brottardumt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren Corren.18/2:

Vi älskade brottning i lågstadiet. Småkillar har väl alltid gjort det. Men då, vi snackar 70-tal, var brottningen verkligen het. Förklaringen hette Frank Andersson.

När han tog sitt första VM-guld 1977 ville alla grabbar i min klass vara Frank. Själv lockades jag även med i en brottningsklubb ett kort tag (jag var totalt värdelös). Those were the days.

Nu är brottningen iskall. Den är inte ens längre intressant för OS, anser Internationella olympiska kommittén (IOK) som vill kasta ut brottarna. Jag kan logiskt fatta varför, då ingen som kollar in dagens brottning hajar vad som händer på mattan. Reglerna har blivit absurt krångliga.

Men rent känslomässigt upplever jag beslutet som blasfemi och kulturskymning. Brottning tillhör ändå de mest klassiska av OS-grenar som funnits på programmet sedan antiken.

Helt klart måste sporten reformeras så att den åter blir begriplig och spännande. Utan OS-glansen riskerar dessutom brottningens rekrytering av nya talanger och sponsorer att försvinna. Sotdöden hotar.

Det kan man dock sannerligen inte säga om tennisen, en av världens största idrotter, som gjorde officiell comeback i OS 1988 – ­utan att någon saknat den under dess 60-åriga bortavaro från spelen.

Tennisen har ju sina fyra Grand slam-turneringar som överskuggar allt annat. OS-medalj i tennis? Det är liksom svårt att ta på allvar. IOK borde fimpa tennisen istället för brottningen. Under förutsättning att vi får se riktiga nacksving igen.

Minnenas år

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/9:

2012 har på flera sätt blivit ihågkomsternas, tillbakablickarnas och reflektionernas år. På biograferna har precis en kritikerrosad dokumentärfilm om Olof Palme haft premiär, vilken får oss att ånyo begrunda arvet efter en av Sveriges lyskraftigaste, kontroversiella och dominerande politiker.

En minst lika färgstark person är August Strindberg, vår eldfängda nationalförfattare som förnyade svensk litteratur och blev ett världsnamn inom dramatiken. Detta år är Strindberg extra aktuell med anledning av att ett sekel passerat sedan hans bortgång.

2012 markerar även hundraårsminnet av OS i Stockholm, vars väloljade organisation blev internationell förebild för hur stora sportevenemang skulle arrangeras (Stockholm-OS är ur den aspekten egentligen de första moderna olympiska spelen). I våras var det också hundra år sedan Titanics förlisning, den mest mytomspunna fartygstragedin i historien.

I efterhand har det ”osänkbara” skeppets undergång 1912 kommit att ses likt en föraning till första världskrigets utbrott, 1900-talets urkatastrof som slog mänsklighetens gamla invanda tillvaro i spillror och som skapade, på gott och ont, samhället av idag.

Titanic och det påföljande blodbadet i Europas skyttegravar 1914 symboliserade bägge slutet på 1800-talsvärlden och dess optimistiska utvecklingssyn. Framstegstanken drabbades av ett förödande hårt slag, som vi ännu inte riktigt hämtat oss ifrån.

Men 1912 var också året då Raoul Wallenberg föddes. Utan att förringa varken Palmes eller Strindbergs betydelse, är det nog Raoul Wallenberg som vi mer än någon annan enskild person eller händelse bör hålla i åminnelse. Särskilt i dessa tider när främlingsfientlighet, antisemitism, religiös och nationell fanatism börjar vädra morgonluft igen.

Som förebild står Wallenberg i särklass och skänker oss alla förnyat hopp om vad människan i sina bästa stunder kan förmå. Under Europas mörkaste epok, när nazisterna höll kontinenten i ett järngrepp och Auschwitz’ ugnar brann som intensivast, fattade han det personliga beslutet att utmana Hitlers förintelsemaskineri. I Budapest 1944, då en av jordens farligaste platser, räddade han tiotusentals judar undan hakkorsets mördarband.

Liberalen Per Ahlmark har skrivit att Raoul Wallenberg ”för tanken till några av människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet”.

Wallenbergs gärning har universell räckvidd. Aldrig får vi vända oss bort från utsatta människor under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet, ty varje individs bidrag till en bättre värld spelar roll. Regeringen har i Sverige och internationellt förtjänstfullt uppmärksammat 100-årsminnet av Wallenbergs födelse genom rader av olika aktiviteter.

På onsdag inleder också Östergötlands museum i Linköping en serie föreläsningar om Wallenberg. Gå gärna dit och låt dig inspireras av mannen som vägrade låta tyranniet, terrorn och intoleransen segra. Och agerade därefter.

Saab – ingen superswede

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:

Jag minns ett fantastiskt reklamfoto från slutet av 70-talet. Det är Björn Borg och Ingemar Stenmark som står lutade mot var sin Saab 900 Turbo. ”The Superswedes”, förkunnar den vidhängande texten kärnfullt i stora bokstäver. Då lysande marknadsföring för Saab. Idag ett talande tidsdokument över självbilden i det svunna folkhemmet.

Se, minsann, vad världens bästa svenska modell till samhällssystem kunde frambringa! I våra fabriker arbetade snillrika ingenjörer som producerade prestigebilar med innovativa lösningar som turbomotorer. Och nedför slalombackarna åkte fenomenet Stenmark i turbofart. Lika snabbt som ögat sprang Borg över tennisbanan och fångade omöjliga bollar.

Saab, Stenmark, Borg. En slags helig treenighet av ikoniska symboler för nationell stolthet och överlägsenhet. Genom dem blev vi alla ”The Superswedes”.

Det är ett sätt att tolka den starka känslomässiga bindning som många av oss hyser till ett bilmärke från Trollhättan. Kanske är det därför svårt att acceptera den krassa sanningen: till skillnad från Stenmark och Borg var aldrig Saab någon vinnare. Frånsett några enstaka år, har Saabs bilar genererat ständiga förluster ända från start.

Den obefintliga lönsamheten maskerades i decennier genom subventioner av den ursprungliga ägaren, Wallenbergkoncernen. När detta slutligen blev omöjligt, tog amerikanska GM vid och pumpade in miljarder utan få några pengar tillbaka. Konkursboet föll sedan i Victor Mullers händer, en karismatisk hästhandlare från Holland vilken hyllades som en frälsare. Men vars löften och visioner visade sig vara tunnare än luft.

Och nu ska alltså resterna efter denna märkliga historia försöka sopas upp av nya ägaren Nevs. Det som en gång var muskulös turbo blir (kanske) en Saab med elmotor som puttrar iväg till Kina. Onekligen ett öde för en gammal ”superswede”.

Å andra sidan är inte Borg och Stenmark konkurrensmässiga längre. Något som är lika fåfängt att sörja som att en biltillverkare utan lönsamhet är värd att hoppas på. Bättre då att höja blicken mot framtidens lovande stjärnor

De oförbätterliga golfarna…

Publicerad den av
Svara

I helgen var jag på Särö och försökte, som synes, göra en insats på golfbanan. Jag förstår att man kan bli biten av denna sport, flera av mina vänner är helt oförbätterliga golfare. De spelar i ur och skur, en del vägrar ens att låta sig hindras av snö och is på vintern.

Frågan är dock om några slår medlemmarna av ärevördiga Richmonds golfklubb i hängivenhet. Richmond ligger tio mil utanför centrala London och när tyskarna inledde sin bomboffensiv under blitzen 1940 införde klubben kompletterande krigstidsregler för att hantera situationen:

”Under tävling är det tillåtet för spelarna att söka skydd vid artillerield eller bombfällning utan att behöva plikta för uppehåll. Lägen för kända bomber med fördröjd utlösning är utmärkta med röda flaggor på rimligt, men ej garanterat säkert, avstånd…

En boll som rubbas genom fientligt anfall får utan plikt flyttas till ursprunglig plats; om den gått förlorad eller förstörts får den ersättas av en annan boll, dock ej läggas närmare hålet. Spelare, vars slag påverkas av att en bomb exploderar samtidigt, får slå en ny boll från samma plats. Plikt: ett slag.”

Bomber eller inte, personligen håller jag mig nog hellre kvar på de här banorna:

Lämna in racketen, Stefan Dahlbo!

Publicerad den av
Svara

Svenska Tennisförbundets ordförande Stefan Dahlbo är nu misstänkt för grovt svindleri, grovt bokföringsbrott och grov trolöshet mot huvudman. Detta i sin tidigare egenskap av ordförande för skandalkraschade HQ Bank. Förtroendekris?

Inte alls. Dahlbo fortsätter helt skamlöst att sitta kvar med ordföranderacketen i hand som om ingenting hade hänt. Och han har förbundets fulla välsignelse. Snacka om dubbelfel i omdömeslöshet.

Ingen i förbundet har sedan HQ Bank gick sitt ärelösa öde till mötes förra sommaren ifrågasatt Dahlbos lämplighet att företräda svensk tennis. Förbluffande nog. Som han tidigare själv sagt: ”Jag har fått ett sånt enormt stöd från tennis-Sverige att jag blir rörd”.

Personligen är jag också rörd. Upprörd. Stefan Dahlbo borde naturligtvis vara komplett omöjlig i sin roll. Åtminstone tills saken klarats ut i domstol. SvD:s som vanligt kloka och orädda tennisexpert Jonas Arnesen kräver idag att Dahlbo tar time-out. Knappast en orimlig begäran. Ty vad skulle vår blågula tennisnation vinna på att ledas av en misstänkt storsvindlare?

Hittills är Svenska Tennisförbundet svaret skyldigt.

Israel – en apartheidstat?

Publicerad den av
1

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Få konflikter väcker sådana hätska känslor bland utomstående som den till synes eviga motsättningen mellan israeler och palestinier. Det visade inte minst förra månadens handbollsmatch i Karlskrona, då Israel mötte Sverige. En massiv polisinsats behövdes för att garantera de israeliska idrottsmännens säkerhet. Lyckligtvis blev det heller inga våldsamheter som under Davis Cup-tennisen i Malmö häromåret.

Men verbalt gick det som vanligt hett till. Demonstranter utanför Rosenholms arena krävde, i namn av solidaritet med det utsatta palestinska folket, stopp för idrottsutbyte med Israel. Ja, allt annat utbyte också.”Bojkotta apartheidstaten Israel”, löd deras eldfängda budskap. Apartheid rådde förr i Sydafrika, där en samvetslös vit minoritetsregim bedrev ett ideologiskt, institutionaliserat rasförtryck mot landets svarta majoritetsbefolkning.

Något sådant förekommer inte i Israel, hittills Mellanösterns enda demokrati. Parallellen till apartheidtyranniets Sydafrika är således falsk och ger uttryck för en föga konstruktiv demonisering.

Därmed inte sagt att jag hellre skulle sällat mig till skaran av pro-israeliska demonstranter, som också fanns på plats vid utanför Rosenholm. Många av dessa intar en alltför okritisk hållning till Israels hårdhudade, nationalistiska regeringspolitik och blundar på ett oacceptabelt sätt för palestiniernas svåra situation. Varje sann Israelvän borde särskilt protestera mot bosättningarna på Västbanken, en kolonisering som inte bara förgiftar förhållandet till palestinierna. Utan också brutaliserar det israeliska samhället och urgröper de demokratiska värden som den judiska staten står för.

Situationen är idag mycket nedslående. Den tidigare starka israeliska fredsrörelsen är numera marginaliserad efter Ehud Baraks misslyckande i Camp David hösten 2000 och den därpå följande andra intifadan. Samtidigt är det palestinska ledarskapet svagt och splittrat. Att Gaza hamnat i händerna på den islamistiska terrororganisationen Hamas, vars mål är Israels förintelse, gör sannerligen ingenting bättre.

Slutligen är det dock inga andra än israelerna och palestinierna själva som måste förhandla fram en hållbar kompromiss som leder till fred och frihet. Vilken roll kan vi utomstående spela för att underlätta vägen dit? Är det att fortsätta underblåsa en redan tragisk polarisering? Personligen tror jag att verklig solidaritet kräver något helt annat.

Söderling – snart etta på rankingen?

Publicerad den av
Svara

”Robin gjorde en perfekt match. Felfri mot världens bästa spelare. Robin blir världsetta, och det snabbare än vi anar.”

Björn Borg, tennisgud, kommenterar Robin Söderlings detronisering av titelförsvararen Roger Federer i kvartsfinalen på Roland Garros. 

Under fredagen väntar möte mot den offensive tjecken Tomas Berdych. Alls ingen lätt uppgift. Men låt oss hoppas att det ligger något i Borgs profetia… 

(Egentligen spräckte faktiskt Söderling nollan mot Federer redan i början av året, läs här).