Söndag eftermiddag. Återvänder till klassikerna som förberedelse för 2013. Må det nya året få en frisk doft av 1789. Liberté, égalité, fraternité!
Frihetens litteratur
Svara
Kategoriarkiv: Ideologi
Liberalismens nya avantgarde?
Skrivit i Corren 27/12:
”Det är den kraftigaste reaktionen som jag har träffat på under mina sex år som distriktsordförande”. Gösta Gustavsson föreföll skakad över det interna missnöjet när han uttalade sig i Aftonbladet strax före jul.
Som representant för Centern i Östergötland var han själv heller inte nådig: ”Det här andas mycket av nyliberalism istället för Centerpartiets traditionella socialliberala syn. Det är för mycket sköt dig själv och skit i andra”.
Föremålet för ilskan var Centerns förslag till nytt idéprogram och Östergötlandsdistriktet var inte ensamt om att sparka bakut. Sura miner var det från Blekinge i söder till Ångermanland i norr över vad programgruppen kokat ihop.
Men ur klassiskt liberalt perspektiv är anrättningen inte dum: plattare skatt, minskad stat, slopad skolplikt till förmån för läroplikt, flexibla arbetsmarknadsregler, ett avbyråkratiserat EU. Även visionen om fri invandring hyllas, något som förvisso kan vara problematiskt att omsätta i praktisk verklighet. Men ändå en viktig principmarkering, särskilt i dessa tider när främlingsfientligheten vinner mark.
Kort sagt, programförslaget genomsyras av en klar tendens att sätta individens rätt före kollektivets och statens. En liberal har svårt att klaga över den inriktningen.
Men att många av Centerns gräsrötter finner programmet magstarkt är knappast märkligt. I motsats till vad Gösta Gustavsson påstår är partiet inte traditionellt socialliberalt, eller liberalt över huvud taget.
Det uppstod som ett agrarkonservativt intresseparti för jordbrukare. Man såg med stor skepsis på urbanisering, rationalism och hela det moderna projektets omvandling av gamla sociala, ekonomiska och geografiska förhållanden. Fram till mitten av 40-talet var partiet även påfallande anstruket av rasism och antisemitism (ett mörkt kapitel som centerpartisterna föredrar att tala tysta om).
När jordbrukssamhällets epok definitivt passerats har Centern sökt sin roll som ett landsbygdsorienterat miljöparti med en egenslöjdad ideologi kallad ”ekohumanism”. Det är först på senare år som Centern, efter vacklande mellan blocken, fått en tydligare borgerlig identitet och börjat anamma liberalt idégods. En välkommen och spännande utveckling, men det är nog förståeligt om delar av medlemskåren inte hänger med i svängarna.
Den som nostalgiskt minns Gunnar Hedlund och uppskattade Olof Johansson, måste rimligen tycka att det är ljusårs avstånd till dagens Thacherinspirerade partiledare Annie Lööf. Det vore dock välgörande om Centern förmådde etablera sig som ett liberalt avantgarde i svensk politik.
När Socialdemokraterna och Moderaterna har samma kvävande ambition att vara väljarmaximerande, förvaltande statsbärarpartier, behövs friska krafter som driver idéburen liberal politik utan ängsliga sidoblickar.
Marknadsliberalism för fred
”En stat som kontrollerar ekonomiska beslut har stor makt. Den makten kommer förr eller senare ta sig militära uttryck. En poäng med begränsad stat och stark ekonomisk frihet är att det blir svårare för staten att rusta sig.”
– John Tomasi, politisk filosof och författare till den uppmärksammade boken Free Market Fairness (Neo nr 6/2012).
Alla rättigheter är inte rätt
Skrivit i Corren 14/11:
Richard Wilkinson höll huvudtalet på MR-dagarna i Göteborg, som avslutades i går. Det är en årlig nordisk konferens där politiker, myndigheter, ideella organisationer och andra engagerade samlas i syfte att öka medvetenheten kring de mänskliga rättigheternas betydelse. Arrangörer är bland andra Svenska kyrkan, Röda korset och Raoul Wallenberginstitutet. Mycket lovvärt, naturligtvis.
Tanken om universella mänskliga rättigheter tillhör vår civilisations viktigaste landvinningar. Få texter i modern tid har sådan idémässig sprängkraft som de 21 första artiklarna i FN:s allmänna deklaration från 1948. Dessa artiklar utgör ett ovillkorligt skydd för individens liv och okränkbarhet. De slår fast rätten till frihet, egendom, likhet inför lagen och förbjuder slaveri, tortyr, godtyckligt fängslande, etc.
Med FN-deklarationen som moraliskt fundament har medborgaraktivister över hela världen fått ett mäktigt vapen mot statligt förtryck och kunnat pressa maktfullkomliga härskare till ökad liberalisering. Problemet är när sådana personer som Richard Wilkinson dyker upp i sammanhanget. Han är en brittisk hälsoforskare som skrivit den uppmärksammade boken Jämlikhetsanden.
Där pläderas för att samhällen med en långtgående jämlikhetspolitik, som de nordiska länderna, har avsevärt mindre sociala problem än exempelvis USA. Boken har hyllats av den politiska vänstern. Men Wilkinson har också skarpt kritiserats för att vara ovetenskaplig och godtycklig. Denna debatt åsido; poängen är korten riskerar att blandas bort när Wilkinsons teser tas till intäkt för att även betona de nio återstående artiklarna i FN:s rättighetsdeklaration.
Dessa tillkom som resultatet av en kompromiss med det dåvarande kommunistiska Sovjetblocket och handlar om rätten till arbete, bostad, semester, kultur, utbildning och liknande. I grunden alltså väsensskilda från det klassiskt liberala rättighetstänkandet och uttrycker egentligen socialt önskvärda målsättningar.
Konsekvensen har blivit djupt olycklig relativism som försvagat värnet av individens frihet. Vanligt är att diktaturregimer, typ Kuba, ursäktar sitt förtryck med att lyfta fram hur påstått fenomenala man är på att ge befolkningen sjukvård och annat i den stilen. Samtidigt finns i välfärdsdemokratier som Sverige en tendens att upphöja allt möjligt behjärtansvärt till rättigheter.
Det kan vara funktionshindrades rätt att slippa bristande tillgänglighet till offentliga lokaler, eller barnens rätt att fritt delta i det konstnärliga livet. Ingalunda oviktiga saker, tvärtom. Men om alla rättigheter flyter ihop och betraktas som likvärdiga, blir ingen rättighet särskilt viktig.
Bara det faktum att Wilkinson bjöds in som slagnummer på årets MR-dagar, betyder att ytterligare bensin kastas på rättighetsinflationens brasa. Det är oroande.
Och efter Romney?
Skrivit i Corren 8/11:
Okej, jag erkänner: förlusten sved. Även om mina känslor för Mitt Romney inte var glödande, så hade jag ändå en förhoppning om att han skulle vinna. Obama saknar inte förtjänster. Men som USA-kännaren och liberalen Olle Wästberg konstaterat, har han varit en tämligen valhänt och ineffektiv president.
Själv såg jag större möjligheter att den splittrade kongressen skulle enas under Romney för att lösa landets svåra ekonomiska problem. Och jag tyckte att den demokratiska världen behövde ett något tuffare amerikanskt ledarskap när det gällde att möta utmaningen från Ryssland, Kina och Iran.
Få gillar republikanerna i Sverige, man ses närmast som en smula knäpp. Personligen har jag dock alltid varit svag för den moderata republikanska traditionen, vilken förenklat uttryckt är liberal i sociala frågor och mer konservativ i ekonomiska. Kända företrädare är presidenterna Eisenhower, Nixon och Ford, liksom senatorerna Bob Dole och John McCain. Även Romney hör i grunden dit.
Bland partiets sympatisörer är dock moderata republikaner idag en allt glesare skara, de återfinns främst i åldersgruppen 65 år och äldre. Radikala konservativa krafter har istället växt sig starkare som föraktar pragmatism och intar en skrämmande oförsonlig hållning på många områden.
Vilken väg väljer republikanerna nu? Blir man ödmjukare efter nederlaget mot Obama? Eller ännu hårdare? Jag vill gärna tro på förnuftets seger. Men oron gnager.
Rädslans parti
Skrivit i Corren 29/10:
Lagom till Sverigedemokraternas kommundagar i Västerås under helgen som gick, visade en opinionsmätning att partiet nu är riksdagens tredje största. Enligt DN/Ipsos siffror når SD 8,6 procent, en substantiell ökning jämfört med valresultatet 2010 på 5,7 procent.
Tillskottet av sympatisörer kommer främst från män i medelstora städer och mindre kommuner. Invandrardebatten i kombination med lågkonjunktur och oro för jobben anses vara förklaringen till SD:s lyft. Det är nog en riktig analys.
Ekonomiskt kärva tider brukar gynna främlingsfientliga krafter. Minns krisen i 90-talets början då Ny Demokrati skördade framgångar. Men SD är avsevärt bättre organiserade och mera slipade än de motbjudande clownerier som Ian & Bert bjöd på.
SD:s budskap är förrädiskt tacksamt för dem som upplever sig riskera fotfästet i globaliseringens föränderliga värld. Etablissemanget har lättsinnigt raserat folkhemmets idyll. Normupplösning och kaos hotar genom utifrån vällande ondska: militanta muslimer, parasitära flyktingar, gängkriminalitet och våldtäkter. I SD:s ögon är detta mångkulturens rätta ansikte.
Räddningen är nationell konformism och stopp för den gränsöverskridande rörligheten. Endast bakom solida murar kan vi vinna Sörgårdens förmenta trygghet åter. Priset är att offra individualiteten, friheten, toleransen, det öppna samhällets kärnvärden.
Det kan aldrig vara mitt Sverige. Är det ditt?
Partiet som brottas och våndas
Skrivit i Corren 25/10:
I sin senaste bok, En kritisk betraktelse – om socialdemokratins seger och kris, vittnar förre finansministern Kjell-Olof Feldt om ett samtal med Tage Erlander under 80-talets början. Den åldrade S-patriarken varnade för att partiet skulle låta sig påverkas av de marknadsliberala vindar som då börjat svepa över västvärlden.
Socialdemokraterna måste nämligen förbli ett antikapitalistiskt parti. Den antikapitalistiska utopin var nödvändig som ett socialt kitt i rörelsen och för att hålla rågången mot borgerligheten, menade Erlander.
Orden belyser den kluvna inställning som Socialdemokraterna alltid haft till marknaden. Genom historien har partiet både varit skarpt kritisk mot den, och i pragmatisk anda intagit en accepterande hållning. Utan kapitalismen som ekonomisk motor vore ju den resursslukande välfärdsstaten omöjlig.
Men att rent ideologiskt omfamna marknadstänkandet vore också omöjligt. Vad blev det av Socialdemokraterna då? Ett socialliberalt parti bland andra? Det egna existensberättigandet hade fallit samman.
Arbetsrörelsens självbild bygger på upplevelsen av politisk exceptionalism, en slags gyllene (men samtidigt praktiskt svårdefinierad) väg mellan marxism och liberalism.I grunden är det identitetsbehovet av den antikapitalistiska utopin som spökar i Socialdemokraternas vånda kring privata vinster i välfärden. Den traditionella industrikapitalismen kan man bejaka.
Med den växande tjänsteekonomin är det svårare. RUT-avdrag? Helst inte. Det är endast den borgerliga reformens popularitet bland väljarna som fått Socialdemokraternas ledning att motvilligt godta en egen, snålare variant. Men att enskilda bolag kan göra pengar på verksamheter inom vård, skola och omsorg? Någonstans måste gränsen dras och striden stå.
LO kräver non-profit, flera S-distrikt mobiliserar för hårda regleringar, vinsttak och förbud. ”Festen är slut. Det är dags för er att dra”, utropade Malmös röda kommunalråd Anders Schönström nyligen till näringslivets välfärdsföretagare. ”Vi måste kraftigt agera i den här branschen”, hotade LO:s vice ordförande Tobias Baudin förra veckan.
Tongångarna i rörelsens led minner om när Olof Palme brännmärke privat barnomsorg som ”Kentucky Fried Children” och instiftade en lag (Lex Pysslingen, 1984) i syfte att stjälpa daghem som drevs i aktiebolagsform.
Nuvarande partiledaren Stefan Löfven är dock en förnuftigare man. Något dumdristigt vinstförbud vill han inte ha. Men hårt pressad söker han en kompromiss, presenterad i gårdagens DN: krav på öppen bokföring i vårdföretagen. Ges skattebetalarna insyn kan det tvinga ner vinstmarginalerna, hävdar han.
Fast räcker det som antikapitalistiskt köttben åt LO och partivänstern? Socialdemokratin lär fortsätta att brottas med både vinstfrågan och sin självbild länge än.
Farväl till Lincoln
Inför det amerikanska presidentvalet har PBS (USA:s motsvarighet till SVT, fast mycket bättre) lagt upp ett ”Political Party Quiz” på sin hemsida. Genom att besvara tolv frågor ges en fingervisning om var man passar in det amerikanska partipolitiska spekrat.
Själv fick jag resultatet ”Moderate Republican”, alltså liberal i sociala frågor och mer konservativ i ekonomiska. Det är en tradition som exempelvis företräddes av presidenterna Dwight D. Eisenhower, Richard Nixon och Gerald Ford. Men som, tyvärr, för en tynande tillvaro i det polariserade och alltmer hätska politiska klimatet som numera råder i USA.
Efter att gjort PBS-testet ser jag att moderata republikaner är vanligast förekommande i åldersgruppen ”65+”. Onekligen symptomatiskt. ”The Party of Lincoln” är utdöende. Fram stormar istället Tea Party-rörelsen och de radikalkonservativa knäppisarna. Vad kan man säga mer än ”God Bless America”? Oavsett valutgången i november lär USA behöva det.
Václav Havel var en tvättäkta hjälte
Mina minnesord om Havel på Correns kultursida idag:
På något sätt är det väl ödets ironi. Två av världens mest namnkunniga ledargestalter går samfällt ur tiden. Nordkoreas Kim Jung Il och Tjeckiens Václav Havel. Den ena representant för diktaturen, barbariet och lögnen. Den andra symbolen för demokratin, rättvisan och sanningen.
Dödsfallen påminner oss därmed i pedagogisk blixtbelysning om vår moderna epoks avgörande strid mellan totalitarismens maktanspråk och humanismens frihetsvärden. Dessutom kan nog få länder i samma utsträckning som Kim Jung Ils Nordkorea göra skäl för det epitet Havel gav sitt eget Tjeckoslovakien under kommunismen: Absurdistan. Som Moira, ödets gudinna, hade velat ge en extra knorr åt lektionen.
Havel hade ju en sällsam förmåga att både se det järnhårda allvaret i tyranniet och dess bisarra löjlighet. Men vad annars från en dramatiker, född i Kafkas Prag? Och kanske var det just blicken för den svarta farsen i kommunismens mekaniska slagordspredikningar och nitiska taggtrådssystem, som gjorde honom extra farlig för regimens uppblåsta knektar. Ty visa tyrannen som den pompösa narr han är, och allt som återstår är tomhet och terror.
Havel bidrog därmed i icke ringa grad till att delegitimera marxismens frälsningsideologi, i vars namn halva Europa hade stängts in bakom kalla krigets murar och vakttorn. Havel belades med yrkesförbud och förvisades till inre exil. Men knäcktes aldrig i förvissningen om att hans politiska credo ”ett liv i sanning” var starkare än den falska grund realsocialismens gråa, ovärdiga tillvaro byggde på.
Det är knappast överord att kalla Václav Havel för hjälte. Dock en i dubbel mening befriande mänsklig sådan; ohejdad bohemisk, kedjerökande och gärna med favoritölen Urquell i hand. Lika bestämd i sina uppfattningar, som mild till sin personliga framtoning. Han gick i spetsen för den tjeckiska statsomvälvningen 1989. Men nog är det stilenligt för Havels karaktär att det inte blev en revolution i blod, utan i sammet.
En av Sveriges stora liberaler var Torgny Segerstedt, även han legendarisk i sin rakryggade kamp mot diktaturen. Under andra världskrigets mörka år skrev Segerstedt: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt”. Ska man sammanfatta Václav Havel med en mening kan jag inte tänka mig några bättre ord än just dessa.
Högern och tyranniet
Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:
Under 90-talets början gav Timbro ut två böcker som tillhör decenniets viktigaste i försvaret av demokratins och humanismens ideal. Den ena var Tyranniet begär förtroende, en samling texter av DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten.
Få andra publicister har med sådan klarhet och lärdom analyserat 1900-talets eländigaste tankegods: nazismen, kommunismen, rasismen, det koloniala förtrycket.
För urvalet svarade Per Ahlmark, som strax därpå utkom med en egen bok i Tingstens anda: Vänstern och tyranniet. Skriften var en uppgörelse med ledande svenska politiker och intellektuella som efter 1968 hånglat med blodsbesudlade potentater som Mao, Pol Pot och Castro.
Böckerna startade en intensiv idédebatt kring diktatur, massmord och medlöperi. Många som då tillhörde Tingstens och Ahlmarks supportrar är idag knutna till Reinfeldts regering som ministrar, tjänstemän och riksdagsledamöter, eller verkar som ledarskribenter i borgerlig press.
Vad har de lärt? Själv har jag ställt mig den frågan åtskilliga gånger. Nu jublar vi åt att Khadaffis vidriga regim i Libyen äntligen faller. Sverige har, på NATO:s begäran, sänt dit JAS-plan för att hjälpa rebellerna att krossa en av världens brutalaste diktaturer.
Men förra året sände samma regering handelsminister Ewa Björling (M) till Tripoli för att hjälpa statliga Rymdbolaget att sälja övervakningsutrustning, som var menad att stärka murarna runt Khadaffis fängelserike.
Ewa Björling är även med IT-minister Anna-Karin Hatt (C) ansvarig för att halvstatliga Telia kränger elektronik till diktaturen i Vitryssland. Elektronik som Lukasjenkos KGB-drängar använder för att bekämpa landets demokratiaktivister.
Och som en föga hedrande krona på verket har vi Carl Bildt som utrikesminister, en man vars kostym är nedkletad i blod och olja efter sina smutsiga affärer med folkmordsregimen i Sudan för Lundin Petroleums räkning åren 2000-06.
”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, skrev Per Ahlmark ilsket i DN häromåret. Denna upprördhet var han från liberalt håll i stort sett ensam om.
Gällande vänsterns synder kan borgerlighetens folk uppenbarligen skrika väldigt högt. Men när högern förnedrar sig härskar tystnadens ryggradslösa konformism. Det är inte bara motbjudande. Det är ett intellektuellt och moraliskt förräderi.
Christian Dahlgrens Blogg 