I ett fritt samhälle är det icke staten som förvaltar människors angelägenheter. Den skipar rätt mellan människor som förvaltar sina egna angelägenheter.
– Walter Lippmann (1889-1974), amerikansk journalist och författare.
Statens roll
Svara
Kategoriarkiv: Ideologi
Våra pengar eller statens?
Skrivit i Corren 29/8:
Blir hon nästa finansminister? Det är upp till väljarna nästa år. En sak är i vilket fall säker: S högg inte i sten när de utsåg Magdalena Andersson till ekonomisk-politisk talesperson.
Hon ger ett stabilt och resonabelt intryck, har lätt att väcka förtroende och är pedagogiskt skicklig. Skillnaden i personlighet och kompetens från den olycklige företrädaren Tommy Waidelich (minns ni honom, Håkan Juholts vapendragare?) kan räknas i ljusår.
I går var hon här och framträdde på ett frukostmöte ute vid Linköpings flygplats inför inbjudna representanter från kommunen och det lokala näringslivet. Det är ju stundande budgettider och Magdalena Andersson gav sin syn på det ekonomiska läget.
Anklagelseakten mot Alliansen innehöll förvisso inga nyheter: arbetslösheten är för hög, skolan ett misslyckande, et cetera. Men det är ändå alltid intressant att få tillfälle att begrunda hur ledande politiker tänker.
Magdalena Andersson försäkrade åter att S inte ville avskaffa det femte jobbskatteavdraget vid ett eventuellt regeringsskifte. Sådana återställare skulle skapa för stor ryckighet och praktiskt oreda i politiken, menade hon.
Samtidigt beklagade hon att Alliansen sänkt skatten med 120 miljarder kronor, resurser som istället kunnat ”investeras i framtiden” (offentligkontrollerad välfärd och infrastruktur). Därtill upprepade hon S-mantrat att regeringen nu ”lånar” till skattesänkningar, eftersom budgeten drivs med underskott.
Vilket avslöjar en del om Socialdemokraternas ideologiska förhållningssätt.
Regeringen kan nämligen inte ”låna” pengar till skattesänkningar. Pengarna är ju redan våra: medborgarnas, företagarnas, vi som jobbat ihop dem. Regeringen kan följaktligen bara ta mindre (eller omvänt mer) av dessa pengar till sin budget.
Ska S-kritiken om lån till skattesänkningar bli logiskt vettig, måste partiet utgå från att samtliga pengar egentligen tillhör statskassan, och att offentliga makthavare i princip äger företrädesrätten till innehållet i människors privata plånböcker utan några begränsningar.
Med det perspektivet är det heller inte konstigt att S i grunden misstror jobbskatteavdraget.
Man säger att syftet att stimulera ökad sysselsättning fungerar dåligt. Okej, det kan diskuteras. Men finns det då inget värde i sig att låta strävsamma människor behålla mer av frukten från det egna arbetet? Är det inte bra att enskilda ges lite större ekonomisk frihet?
S tycks kallsinniga inför dylika argument. Pengarna förvaltas alltid bättre och rättvisare inom den politiska sfären, vars behov av resurser tycks ständigt lika oändligt. Det är liksom aldrig tal om att medvetet minska omfånget på staten.
Trots Magdalena Anderssons sympatiska sidor i övrigt, bör man nog hysa viss skepsis mot politiker som instinktivt identifierar sig med statsintresset enligt Ludvig XIV:s beryktade maxim ”L’État, c’est moi” i skattedebatten.
Håll staten kort
Man kan inte utsträcka statsmaktens välde över ett folks dagliga arbetsliv utan att samtidigt göra staten till herre över människornas själar och tankar.
– Herbert Hoover, amerikansk president 1929-33.
Re-elect Coolidge. For ever!
High taxes reach everywhere and burden everybody. They gear most heavily upon the poor. They diminish industry and commerce. They make agriculture unprofitable. They increase the rates on transportation. They are a charge on every necessary of life.
– Calvin Coolidge, State of the Union Address, 1923.
Med Jolly Roger i masten
Skrivit i Corren 1/7:
Navigare necesse est, sa den gamla romaren Pompejus. Visst hade han rätt. Att segla är nödvändigt. Själv tar jag nu semester i fyra veckor och beger mig till Västkusten för att lätta ankar. Där är mitt ursprung, var jag än gör och befinner mig finns ständigt en själens längtan till Särö, Marstrand, Vinga.
Antagligen är det obotligt. Ty behovet av saltstänkt bris och rullande vågor lämnar nog aldrig någon som växt upp i nära kontakt med havet och skärgården. Bara denna underbara upplevelse att kasta loss och i egen farkost kryssa fram mot den undflyende horisontlinjen, omsluten av blåa ytor så långt blicken når.
Jag tror att det i grunden är uttryck för något djupt mänskligt: ivern att betvinga elementen, att bryta sig fri. Få andra situationer bjuder heller på en sådan mäktig individuell frihetskänsla som att ge sig ut till sjöss med vindfyllda segel.
Sjölivet är för många svenskar mer än ett ordinärt fritids- och semesternöje. Det är en mental säkerhetsventil i den inkapslade vardagslunken. Ett tillfälle att kapa förtöjningarna till stämpelklockor, amorteringar, näsvisa myndigheter och för en stund låta Jolly Roger vaja stolt i masttoppen.
Egentligen är båtfolket medborgare i en särskild nation, där alla är hemligt besläktade med kapten Cook, Odysseus och Horatio Hornblower – om man så bara är en nioårig skeppare på en optimistjolle. Kanske är vi potentiella femtekolonnare i den svenska staten, kontrollerad av en politisk klass som med lagstiftningsmakt, våldsmonopol och konfiskatoriska skatter anser sig äga rätten att lägga snart sagt allt under sin domvärjo.
Tänk om människor, vana att sköta sitt roder även i styv kuling, börjar resa krav på att vilja vara sin egen kapten även på landbacken? Hoppas kan man ju alltid som liberal. Så hissa fler segel!
Skepp o´hoj, vi syns om en månad.
Kennedys tal inte Ohlys val
Skrivit i Corren 26/6:
Det är i dag precis femtio år sedan John F Kennedy höll sitt berömda tal i Västberlin, en frihetens oas djupt inne i DDR.
Två år tidigare hade Sovjets östtyska knektregim byggt Berlinmuren för att stoppa massflykten från det kommunistiska förtrycket. Det delade Berlin var länge en av kalla krigets brännpunkter i den globala kraftmätningen mellan demokratins allierade länder och det röda slaveriet.
Sovjet hade på olika sätt försökt pressa USA att ge upp Västberlin och dess avskärmade invånare fruktade att bli övergivna. Den 26 juli 1963 försäkrade Kennedy på plats att så aldrig skulle bli fallet. Inför en jublande folkmassa klargjorde presidenten att han orubbligt stod på deras sida med de förlösande orden: ”Ich bin ein Berliner”.
Femtioårsminnet av Kennedys historiska anförande har uppmärksammats över hela världen. Men gissningsvis lär det talas tystare om saken inom Vänsterpartiet i Sverige.
Från början till det bittra slutet stod ju Vänsterpartiet kommunisterna (som var det fullständiga namnet fram till 1990) fast parkerade på motsatt sida Berlinmuren. Man odlade intima vänskapsförbindelser med Sovjetsblockets totalitära diktaturer som även hotade att kväva Sveriges frihet, slöt icke att förglömma också pavlovskt instinktivt upp bakom Stalin när denne allierade sig med Hitler och anföll Finland 1939.
Vänsterpartiets förflutna av diktaturhångel är så omfattande och komprometterande att ingen genuint övertygad demokrat kan betrakta dess gamla synder med annat än avsky och förakt.
På goda grunder ansågs de svenska kommunisterna stå i främmande makts sold som potentiella landsförrädare och ideologiska samhällsomstörtare. Det vore direkt tjänstefel av säkerhetspolisen om de inte höll ett parti som detta under uppsikt. I riksdagen var kommunisterna tryggt isolerade från alla känsliga frågor som försvaret, och de var givetvis bannlysta från utrikesnämnden.
Om dagens Vänsterparti kan man säga mycket kritiskt. Men att partiet numera skulle vara ett hot mot rikets säkerhet måste anses absurt. Gårdagens avslöjande i Aftonbladet att Säpo övervakat ledande vänsterpartister så sent som på 2000-talet är därför lika häpnadsväckande som anmärkningsvärt.
Om uppgifterna stämmer ska bland andra dåvarande partisekreteraren Lars Ohly utsatts för spioneri från vad som förefaller vara en frilansande informatör med udda framtoning åt Säpos räkning.
Säkerhetspolisens roll är att skydda vårt demokratiska system mot faror. Ska dylika faror kunna avvärjas måste verksamheten vara hemlig, vilket i sin tur bygger på att vi kan känna förtroende för att Säpo sköter sin viktiga uppgift med omdöme och professionalitet.
Det vore olyckligt om Säpo äventyrar sin legitimitet genom snedsteg ut i åsiktsregistreringens skymningsmarker. Lars Ohly må ha sina avvikande sidor. Han har dock knappast en sådan diabolisk agenda att han aktivt konspirerar i syfte att krossa författningen.
Däremot kan det på femtioårsdagen av Kennedys frihetstal gärna få påminnas om vad Ohly gjorde när Berlinmuren föll. Han sörjde. Den skammen räcker.
Uppdatering: Lars Ohly har i ett mejl till mig reagerat på texten ovan och hävdat att uppgiften att han skulle varit ledsen över Berlinmurens fall är en myt. Snarare sörjde han vid tillfället att ”socialismen i Östeuropa
hade utvecklats från att bygga på människors drömmar om frihet till raka motsatsen, ett förtryck av folks frihetslängtan”. Men genom vinklad klippning av Janne Josefsson i Uppdrag granskning, där Lars Ohly intervjudes i ämnet för ett antal år sedan, skulle hans svar komma att framställas felaktigt. Tro´t om ni vill.
Coolidge fick USA att blomstra
Skrivit i Corren 10/5:
Korka upp champagnen, 1920-talet är tillbaka! En ny filmversion av F Scott Fitzgeralds kioskvältarroman The Great Gatsby har snart premiär. Nu axlar Leonardo DiCaprio rollen som den mystiske miljonären Jay Gatsby med sina överdådiga fester på Long Island.
Frågan för dagen är: kan han matcha Robert Redfords ikoniska tolkning från 1974? Inte helt lätt, milt sagt. Men efter att ha sett några smakprov känner jag mig hoppfull. DiCaprio verkar fylla den stiliga Gatsbykostymen med den äran.
20-talets gyllene era av lyx, flärd, snitsiga kläder och intagande art déco-miljöer har väl egentligen aldrig upphört att fascinera. Dock är det kanske inte konstigt att en renässans tycks på gång just i dessa tider när ekonomisk oro och politisk desillusion satt sitt märke på världen.
Våra blickar tenderar ju då, i vanlig ordning, att riktas bakåt mot svunna decennier när människans tillvaro syntes enklare, sorglösare, lyckligare. Ett visst mått av eskapism finns naturligtvis i detta, men också ett slags sökande.
Har vi måhända förlorat något i det förflutna som kan hjälpa oss att återfå fotfästet och optimismen? I Sverige är Olof Palme het igen, paradoxalt nog förefaller lågkonjunkturens 70-tal blivit svenskarnas Arkadien.
I USA talar man allt mer om Calvin Coolidge.
Han var president under Gatsbyåren 1923-29, republikan från Vermont och son till en lokal skatteindrivare. Den unge Calvin brukade göra sin far sällskap när denne samlade in skattepengarna från traktens invånare och glömde aldrig den grundläggande läxan: ”Jag lärde mig att någon alltid måste arbeta ihop till skatten för att kunna betala den”.
För Coolidge blev respekten för arbete och företagande närmast helig. Politiker skapar inga resurser. Det är de enskilda människornas möda och strävsamhet som bygger landet. Följaktligen ogillade han när den politiska klassen tog sig större maktanspråk under 1900-talets början.
Så kallade progressiva presidenter som Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson började intervenera allt mer i det amerikanska samhällslivet, något Coolidge såg som en oroväckande trend mot att kväva medborgarnas initiativförmåga och marknadsekonomins välståndsbildande krafter.
Som Coolidge uttryckte det: ”Jag vill att Amerikas folk ska arbeta mindre åt staten och mer åt sig själva. Jag vill att de ska få skörda frukterna av sina egna ansträngningar. Det är frihetens främsta innebörd.”
Möjligheten att omsätta orden i praktiken kom 1920. Warren G Harding vann valet till Vita huset, Coolidge följde med som vicepresident och tog över rodret när Harding dog i en hjärtattack tre år senare.
Thatcher och Reagan? Coolidge är originalet. Den viktigaste ledaregenskapen för honom var att veta när en politiker bör avstå från handling. Kan problemen lösas ändå, är det ens problem som politiker ska blanda sig i, riskerar situationen att förvärras genom offentligt ingripande?
Staten ska sköta sitt, vara skarpt avgränsad och inte bli en integrerad del i människornas vardagsliv, menade han. Denna konst att hålla sig cool behärskar inte många makthavare, få lika mästerligt som Coolidge.
Kritiken om passivitet kunde han elegant avfärda genom att peka på resultaten av vad han faktiskt gjorde. Som att principfast avreglera, ta bort hinder och lyfta de bördor vilka hotade USA:s förutsättningar att utvecklas och blomstra.
Följande siffror fann jag i den nyligen publicerade boken Calvin Coolidge: A Documentary Biography av historikern David Pietrusza. Knappast underligt att dagens amerikaner ser 20-talet i ett romantiskt skimmer.
Mellan 1921-29 krympte den federala budgeten från 5,1 miljarder till 3,3 miljarder dollar. Statskulden minskade från 22,3 miljarder till 16,9 miljarder dollar åren 1923-29.
Coolidge sänkte skatten fyra gånger under sina sex presidentår. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Bara stimulansen av denna sänkning ökade intäkterna från 77 miljoner till 230 miljoner dollar. 1928 betalade 98 procent av amerikanerna ingen inkomstskatt alls.
Effekten? Nationens BNP växte med 7 procent årligen mellan 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent, inkomsten per capita ökade med 30 procent mellan 1922-1928, reallönerna för vanliga arbetare ökade med 22 procent, samtidigt som arbetslösheten under hela perioden var 3,3 procent i snitt.
Vem har sagt att sänkta skatter och minskad statsmakt inte fungerar?
Coolidge hade tyvärr lämnat scenen vid börsraset i oktober 1929. Hans efterträdare Herbert Hoover och Franklin D Roosevelt svarade med att återreglera ekonomin, kraftigare än någonsin.
Detta batteri av illa genomtänkta offentliga åtgärder förvärrade krisen och drog ner USA i en långvarig depression. Det skulle sannolikt gått bättre om man hållit fast vid 20-talets politiska paroll: Keep cool.
Sverige behöver en Coolidge!
Centern i förnyelsens våndor
Skrivit i Corren 10/1:
Ideologisk debatt är uppfriskande. Men i Centern har det tydligen blivit för mycket av det goda. Förslaget till nytt idéprogram, djärvt liberalt och delvis framtaget med hjälp av den nyliberala debattören Johan Norberg, har fått stora delar av medlemskåren att sparka bakut.
I Östergötland har Centerdistriktet till och med tagit fram ett eget program, mindre statskritiskt och mer i gammal socialliberal Folkpartistil. Andre vice partiledaren Anna-Karin Hatt skrev i går en debattartikel i Corren som andades liknande tongångar. Från Sörmland dundras det om att partiordföranden Annie Lööf borde visa bättre ledarskap och att hennes förtroende snart är förbrukat.
De högljudda reaktionerna från Centerbygderna går inte att ta miste på: ”Platt skatt, fri invandring, slopad skolplikt? Vad är detta för konstigheter? Vi förstår inte!” Det är begripligt.
Gruppen bakom idéprogrammet har dragit upp de stora linjerna, försökt vara ideologiskt konsekventa i sak och formulerat en radikalt alternativ samhällsvision till rådande förhållanden. Men en general måste känna sina trupper. Ska man leda dem i fälttåg mot okänt territorium krävs handlag, smidighet och förmåga att ingjuta förtröstan om det rättfärdiga i uppdraget. Annars riskeras demoralisering och myteri.
Annie Lööf har inte direkt varit inblandad i programgruppens arbete. Men det har helt klart skett under påverkan av hennes politiska uppfattningar. Hon har inte hymlat med dem. Innan Annie Lööf valdes till partiledare deklarerade hon på sin hemsida att Margaret Thatcher var hennes förebild.
Som ideologiska favoritböcker angav hon följande tre: Anarki, stat och utopi av Robert Nozick, Och världen skälvde av Ayn Rand, samt Till världskapitalismens försvar av den ovan nämnda Johan Norberg. Samtliga verk är stadigt förankrade i libertariansk och marknadsliberal filosofi.
Hur rimmar sånt tankegods med Centerns rötter och traditioner? Svar: inte alls.
Det forna Bondeförbundet är i grunden ett agrarkonservativt intresseparti för jordbrukare och glesbygdsfolk, historiskt antimodernistiskt och intimt knutet till den korporativa staten. Om det förr talades om liberalism i denna rörelse, var det snarast ett skällsord.
Annie Lööf är däremot en idéburen politiker som vill omvandla sitt parti till en liberal spjutspets och göra det relevant för en ny tid. En minst sagt delikat uppgift.
Men Annie Lööf och hennes krets av urbana storstadsliberaler har gett medlemmarna ute i landet för mycket att svälja och för fort. Vilket en klok general borde kunnat förutse och agerat försiktigare. Istället framstår nu befälhavaren som främmande och oerfaren med tveksamt omdöme.
Å andra sidan: Centern utsåg ju själva ingen ny variant av Olof Johansson till ledare, utan en ung och öppet neoliberalt inspirerad ordförande. Vad hade de trott?
Äntligen, idédebatt!
Skrivit i Sydöstran 2/1:
Fri invandring, platt skatt, avskaffad skolplikt, reducerad statsmakt. Det är bara några av de djärva tankar som återfinns i Centerns förslag till nytt idéprogram. Föga förvånande har kritiken varit hård, inte minst internt. Medlemmar över hela landet har trumpetat ut sin misstro i offentligheten sedan partiets programgrupp presenterade sitt alster dagarna innan jul.
Att det gamla Bondeförbundet, traditionellt med kohandel och grispremier som främsta ideologiska kompass, skulle byta den leriga lantmannaoverallen mot en nyliberal Stureplanskostym – vem hade kunnat tro det förr om åren?
Axel Pehrsson-Bramstorp och Gunnar Hedlund torde väl snurra som jordfräsar i sina respektive gravar, om de kände till förvandlingsnumret som deras sentida arvtagare Annie Lööf försöker sig på.
Lööf tillhör inte heller mina egna favoriter bland dagens partiledare. Men jag säger som Runeberg gjorde om Lotta Svärd i Fänrik Ståls sägner: ”Och något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå.” Ty är det inte uppfriskande med lite radikal idédebatt för en gångs skull i svensk politik?
Genom Moderaternas och Socialdemokraternas oblyga tävlan i att samla flest antal medelklassväljare i det allt trängre mittenfältet, håller ju dessa dominerande bjässar på att bekräfta Herbert Tingstens tes att ideologierna är praktiskt taget döda.
Vilken moderat företrädare av betydelse hörde ni exempelvis sist referera till Edmund Burke eller Friedrich Hayek? Finns någon guru där idag är det snarare PR-mannen Per Schlingmann. Jag minns när Olof Palme i valrörelsen 1982 förklarade varför han med stolthet och glädje var demokratisk socialist. Stefan Löfven föredrar att berätta om sin affärsplan.
Men demokratins livsluft är konkurrensen om vilka idéer och värderingar som bäst tjänar samhället. Dör ideologierna, vissnar politiken till tomt maktspel och grå administration. Centerns vågade språng ut i liberalismens marker lär inte göra underverk för partiets risiga opinionssiffror.
Dock, under förutsättning att medlemmarna godkänner den nya riktningen, kan Centern möjligen stimulera till mindre slentrianmässiga och mer principbaserade resonemang bland övriga partier. En provokativ blåslampa mot andefattigdomen är knappast fel. Tänk, riksdagsdebatterna kunde både bli spännande och intressanta att lyssna på!
Christian Dahlgrens Blogg 