Kategoriarkiv: Högerextremism

Håll Raoul Wallenberg levande

Publicerad den av
1

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Den fjärde augusti 1912 föddes Raoul Wallenberg. Om drygt ett år skulle han alltså fyllt hundra år. Inför detta jubileum har regeringen nyligen beslutat att tillsätta en nationalkommitté, med syfte att samla olika delar av det svenska samhället för att uppmärksamma Raoul Wallenbergs gärning.

Det är ett utmärkt och angeläget initiativ, särskilt mot bakgrund av hur klimatet blivit kylare, råare. I Sverige som i övriga Europa har främlingsfientliga och rasistiska stämningar åter fått fäste. Den kostymklädda fascismen, likt Sverigedemokraterna här hemma, skördar framgångar samtidigt som etablerade partier tenderar att anpassa sig efter tidens snålare vindar.

Nog kan det vara lätt att förtvivla. Men tänk då på Raoul Wallenberg. Under Europas mörkaste epok visade han vad den enskilda människan faktiskt kan förmå. Raoul Wallenberg vägrade att passivt beskåda nazisternas förintelsemaskineri. I Budapest 1944 fattade han ett personligt beslut att trots allt göra det
 omöjliga; att själv utmana historiens brutalaste mördarband och 
försöka rädda så många judiska medmänniskor som han kunde undan deportation till gaskamrarna i Auschwitz.

Per Ahlmark har skrivit att Raoul Wallenberg ”för tanken till några av 
människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet”.

Raoul Wallenbergs gärning har universell räckvidd. Varje människa som 
bekänner sig till grundläggande humanistiska ideal har ett moraliskt tvingande 
ansvar att reagera mot krafter som hotar det öppna samhället, präglat av 
tolerans och mångfald. Aldrig får vi vända oss bort från utsatta människor under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet, ty varje individs bidrag till en bättre värld spelar roll.

Wallenberg säger oss att vi aldrig får löpa med tidsandans opportunister, att vi ska lita på vår egen synskärpa och oavsett odds aldrig ge upp hoppet. Vi människor behöver goda förebilder. Sådana som får oss att höja blicken bortom vår egen inskränkta krets, som visar vikten av ideella insatsers betydelse, förebilder som kan egga oss till handling mot trångsynthet, intolerans, likgiltighet.

En sak är glasklar: så länge vi håller Raoul Wallenberg levande bland oss har främlingsfientlighetens företrädare ingen chans och Jimmie Åkesson får skaffa sig en annan karriär.

Sverigedemokraterna – rädslans och orons parti

Publicerad den av
3

Höstens val blev historiskt. Och tragiskt. För första gången tog ett utpräglat främlingsfientligt parti plats i Sveriges riksdag. Varför lade närmare 340 000 väljare sin röst på Sverigedemokraterna? Hur ska man förstå detta fenomen i tiden?

Det har skrivits flera böcker och otaliga tidningsartiklar om SD. Ofta med fokus på partiets rötter i nynazismen och Vit maktrörelsen. Det är förvisso en bakgrund som omöjligen går att bortse från. Men frågan är om inte alltför ensidig betoning på SD:s historiska syndakatalog leder tanken fel. Därmed blir även slutsatserna kring hur partiet ska begripas och bemötas missvisande.

Det menar i alla fall journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford. De har under några månader i valrörelsen rest landet runt med SD, lyssnat, samlat intryck och intervjuat partiföreträdare från gräsrotsnivån till det absoluta toppskiktet. Resultatet är en ambitiös och inkännande reportagebok – Svensk, svenskare… (Optimal förlag) – som ger något annorlunda bild än den vi vanligen möter i media.

Visst har SD rasistiska drag. Men det handlar inte längre om antisemitism och rasbiologi som är nazismens bärande idé. Utan om kulturell rasism, där nationell konformitet betraktas som absolut nödvändigt för att rädda samhället från förfall och undergång.

I Sverigedemokraternas värld tycks vi leva i de yttersta dagarna, där normupplösning, kaos och gränsöverskridande rörlighet utgör ett akut hot mot allt som vi har gammalt och kärt. Utifrån väller ondskan in över oss med militanta muslimer, galopperande våldskriminalitet och ekonomiskt parasitära flyktingar som främsta uttryck. Detta är mångkulturens rätta ansikte, en ”sanning” som etablissemanget länge försökt dölja från medborgarna (ovisst dock varför).

Endast SD har en klar blick för vad som faktiskt sker och hur landet ska frälsas. Därigenom framstår partiet snarare som en politisk sekt, i grunden driven av rädsla och oro, vädjande till känslor av ett förlorat folkhem i en romantiserad Sörgårdsidyll. Dess forna trygghet har nu spolats bort i globaliseringens malströmmar, nationella murar är enda lösningen.

Så ser Sverigedemokraternas själ och budskap ut i Annika Hamruds och Elisabet Qvarfords skildring. En bok jag hoppas får många läsare. Särskilt bland dem som aktivt vill möta den utmaning mot vårt öppna samhälle som SD representerar.

Heder åt Transport!

Publicerad den av
Svara

Kan man vara medlem i facket och samtidigt aktiv Sverigedemokrat? Den delikata frågan försöker LO-förbunden hantera efter bästa förmåga.

Problemet har naturligtvis blivit än mer brännande efter SD:s framgångar i höstens val. Och inte blir det mindre känsligt av att många SD-väljare och sympatisörer kommer från den traditionella arbetarklassen.

Metall och Transport kan sägas representera varandras motsatser. Medan det förra förbundet valt en ganska tillåtande attityd, har det senare tagit strid och uteslutit Sverigedemokrater från sina led.

Det tycker jag att Transport gör rätt i. Den motbjudande ideologi som SD bygger hela sin existens på, är inte bara en flagrant utmaning mot det öppna samhällets fundament. Utan även mot fackets värdegrund och dess solidaritetsperspektiv.

Här gäller det att dra linjen i sanden och hålla färgen. Det kan inte vara rimligt att låta aktiva Sverigedemokrater fungera som trojanska hästar i en annan organisation, vars idéer dessa illa maskerade fascister ogenerat spottar på. Risken finns att lokala fackklubbar i praktiken kapas av SD.

LO är en del av arbetarrörelsen, som entydigt ska försvara demokratin och alla människors lika värde. Tolerans mot intoleransen har aldrig varit någon framkomlig väg och är det inte i detta fall heller. Transport reser motstånd och sänder i handling tydliga signaler om vad som är acceptabelt och inte.

Det ska Transport ha all heder av.

Mer att läsa:
Facket och Sverigedemokraterna, reportage i Dagens Arena 8/10.

Blekinge – Sverigedemokraternas trädgård

Publicerad den av
Svara

Krönika i Sydöstran, publicerad 5/10:

Om valet finns åtskilligt att säga. Förstås. Inte minst det elände att Blekinge framstår som Sverigedemokraternas kärnland. Partiledaren Jimmie Åkesson är som bekant från Sölvesborg. Och en av hans viktigaste vapendragare, Richard Jomshof, har länge satt sin prägel på Karlskronapolitiken. Bägge är nu invalda i riksdagen. Med benäget bistånd från blekingeborna. Var tionde röst härifrån gick till SD.

I vad som brukar kallas Sveriges trädgård finns det uppenbarligen god (eller ond, snarare) jordmån för främlingsfientlighet, rasism och allmän kulturell inkrökthet. Tragiskt nog. Men det är ju faktiskt inga nyheter. Hur vore det om vi äntligen på allvar försökte ta itu med problemet? Förutsatt att SD:s triumftåg ses som ett problem, givetvis. Man kan undra.

Tendensen av anpassning från länets etablerade partier har redan varit märkbar under den gångna mandatperioden. I Karlskrona har borgerligheten komprometterat sig med både slutna och öppna försök till samverkan med SD. Minns hur kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) sträckte ut handen till Richard Jomshof 2007. En hand som togs tillbaka först efter att Moderaternas partiledning i Stockholm slagit KG Svenson på fingrarna.

Och minns vittnesmålet från den avhoppade FP-kanslisten Mikael Lejdeby om hur femklövern efter valet 2006 spelade under täcket med SD i syfte att få bort Socialdemokraterna från makten. Oppositionsrådet Patrik Hansson (S) krävde nyligen en sanningskommission för att utreda skandalen. Vad hände med denna?

Eller minns hur kommunalrådet Tommy Olsson (KD) strax innan årets val offentligt ställde Socialdemokraterna mot SD, en jämförelse som entydigt utföll till det senare partiets förmån. ”Hederligare”, ”tydligare” och ”reko”, löd Olssons betyg på SD.

Jag skulle kunna rada upp ännu fler deprimerande exempel, också från andra Blekingekommuner. Poängen är att denna borgerliga fraternisering med hatets och intoleransens företrädare aktivt bidragit till att legitimera SD och ökat acceptansen för deras motbjudande budskap.

Även från Miljöpartiets sida har det funnits villighet att öppna famnen för dessa organiserade muslimhetsare. Kombinera detta med oförmågan/ovilligheten att med kraft försvara humanistiska grundvärderingar i debatten och resultatet talar för sig själv: Blekinge – Sverigedemokraternas trädgård. Som man sår, får man skörda. Är ni nöjda?

Avslöjande: Hemligt samarbetsavtal mellan femklövern och SD i Karlskrona

Publicerad den av
1

Efter min krönika i Sydöstran den 16/6 om Blekingemoderaternas oförmåga att ta avstånd från SD, blev jag kontaktad av en avhoppad folkpartist som tidigare varit aktiv i Karlskrona. Han heter Mikael Lejdeby, bor numera i Stockholm och var villig att träda fram med hittills okända, sensationella uppgifter. 

Lejdebys information är synnerligen graverande inte bara för Moderaterna, utan också för det redan krisande Folkpartiet i Blekinge. Deras ordförande i Olofström, Erika Nagy, har efter sin samarbetsinvit till SD petats från både riksdags- och landstingslistor. 

Men två ledande folkpartister – Emanuel Norén och Kent Lewén – som agerat mot Nagy har själva varit införstådda med en hemlig SD-pakt i Karlskrona efter valet 2006, uppger Mikael Lejdeby. Om detta skriver jag i Sydöstran denna lördag. Uppföljning med intervjuer finns på nyhetsplats i tidningen. Min nya krönika kan även läsas här:

HYCKLERIET I FOLKPARTIET

FP i Olofström gjorde ett kanonval 2002. En framgång att glädjas över? Knappast för de som bekände sig till liberala värden som humanism, tolerans och mångfald.

Dåvarande gruppledaren i Olofström, Bo Edenborg, hade profilerat partiavdelningen som så starkt flykting- och invandrarkritiskt att SD:s Jimmie Åkesson spann av förtjusning. Han uppmanade sina sympatisörer i Olofström att rösta på FP.

År 2006 belönades Edenborg av Blekingedistriktet med en av FP:s finaste utmärkelser, Karl Staaff-plaketten. Idag har FP i Olofström en ordförande, Erika Nagy, som redovisat åsikter helt i linje med Edenborgs. Henne vill FP Blekinge sparka ut. Varför?

Edenborg undvek stigmat att omfamna SD. Nagy var inte lika smart.

Emanuel Norén, gruppledaren i Olofström, har skarpt kritiserat Nagy och framställt sig som garanten för liberala grundvärderingar. Men som vänsterpartisten Ted Bergdahl påpekat i Sydöstran den 24/5, ligger icke ringa mått av hyckleri i detta. Norén hade ju inga problem att spela rollen som Edenborgs villige vapendragare i valrörelsen 2002.  

Lika låg trovärdighet har FP:s gruppledare i Karlskrona, Kent Lewén, som beslutat att stryka Nagys namn från kommunens landstingslista. Enligt uppgift accepterade nämligen Lewén att det slöts en hemlig överenskommelse mellan femklövern och SD i Karlskrona 2006. Källan är Mikael Lejdeby, som arbetade på FP:s kansli i Karlskrona till december samma år.

Lewén berättade för honom att Carl Göran Svensson (M) förhandlade med Richard Jomshof dagen efter valet 2006. Avsikten var att tvinga S i opposition.  

SD skulle rösta med femklövern i viktiga frågor för att säkerställa majoritet. Vad SD fick i utbyte av kohandeln uppgav inte Lewén. Samtliga femklöverns gruppledare var införstådda med pakten. Även Norén, som är politisk sekreterare för FP i Karlskrona, blev informerad.  

Lewén betonade att detta var något alla måste hålla väldigt tyst om. Upplägget ska dock ha spruckit efter att Lejdeby kontaktat Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann under 2007 och bett honom ta itu med situationen. Själv blev Lejdeby så upprörd över hyckleriet att han lämnade FP.

Jag har talat ingående med Mikael Lejdeby. Han ger ett mycket trovärdigt intryck. Jag har också läst hans mail till Schlingmann. Uppgifterna är naturligtvis helt förödande för femklövern i Karlskrona. Och inte minst för FP i Blekinge. 

Moderaterna fiskar i mörka vatten

Publicerad den av
Svara

Igår skrev jag en krönika i Sydöstran om Blekingemoderaternas oförmåga att ta avstånd från Sverigedemokraterna.

Finns att läsa på www.sydostran.se eller här nedan: 

”Vi har en väldigt tydlig policy att inte samarbeta med Sverigedemokraterna”, sa partisekreteraren Per Schlingmann (M) i söndags. Det var en kommentar till den senaste Sifomätningen, vilken spådde att SD blir vågmästare i riksdagen. Men något inflytande ska de alltså inte få, enligt Schlingmann.

Utmärkt. Fast den ”väldigt tydliga policyn” som centrala M-kansliet förordar, tycks knappast existera i Blekinge.

Ta Karlskrona. Här är riksdagens mardrömsscenerio redan verklighet. Hösten 2007 ville femklöverledaren KG Svenson (M) lösa situationen genom att förhandla med SD. Först efter uttrycklig order från högsta ort tvingades Svenson dra tillbaka sin utsträckta högerhand.

Lärdom? Ingen. Betrakta bara en annan framträdande Blekingemoderats piruetter. Den borgerliga oppositionsledaren Jeppe Johnsson i Sölvesborg har vid upprepade tillfällen senaste tiden vägrat distansera sig från SD.

Flankerad av partikamraterna Annicka Engblom och Gustav Nilsson i tidningen Commersen slog Johnsson nyligen fast att M inte ”dissar” något parti. I Sydöstran den 3/6 förklarade Johnsson att det var ”ointressant” hur M skulle agera om SD blev vågmästare i Sölvesborg. Inte heller i SVT:s Blekingenytt dagen efter förmåddes Johnsson att pressa ett ringaste ord av avståndstagande från SD över sina läppar. 

Förbluffande. Varför blottar han sig på detta vis? Det handlar ändå om högerextremister med rötter i nazismen, vars hela övertygelse och drivkraft är avskyn mot människor från andra kulturer. Den hets SD bedriver mot invandrare och muslimer borde ge varje anständig demokrat kalla kårar.

På riksplanet må M vara tydliga. Dock verkar en oroande värderingsklyfta finnas mellan Stockholmseliten och företrädarna på lokal nivå. Lägg till detta en cynisk röstkalkyl. 2008 publicerade Expressen en Demoskopundersökning, som visade att en påfallande andel M-väljare (15 procent) sympatiserar med SD. Ingen gigantisk siffra.

Men bland övriga riksdagspartiers väljare var gruppen SD-sympatisörer betydligt mindre, mellan 0-7 procent. Samtliga dessa partier hade också en klart större andel uttalade SD-negativa väljare än M.

Och Blekinge är som bekant ett starkt SD-fäste. Så Jeppe Johnsson vet nog vad han gör. Att ta kampen mot främlingsfientligheten riskerar att leda till förlorade röster. Hellre fiskar han i mörka vatten – och förlorar sin själ. 

Vilka värden delar KD och SD?

Publicerad den av
1

”Det är helt otänkbart att vi skulle samregera med SD även om det finns vissa värdefrågor som vi har gemensamt.”

Christel Henningsson, gruppledare för Kristdemokraterna i Sölvesborg, stänger dörren till Jimmie Åkesson & Co (Sydöstran 3/6).

Men vilka värdefrågor är det som KD har gemensamt med ett främlingsfientligt, högerextremt parti som SD? Avskyn mot homosexuella, aversionen mot kultureliten, den populistiska vurmen för ”verklighetens folk”…? 

Det vore intressant att höra Christel Henningsson utveckla detta vidare.

År efter år och ingen i Centern visste?

Publicerad den av
Svara

I fredags avslöjade SVT:s Rapport att en av Centerns riksdagskandidater i Stockholm är en antisemitisk propagandist. Mannen heter Ove Svidén, står på Centerlistans plats 26 och tänkte driva en personvalskampanj inför höstens val.

På sin hemsida (här) hävar Svidén, bland annat mycket annat, att judarna var ansvariga för terrorattentaten den 11 september och det judiska folket arrangerat Förintelsen. Så här skriver han exempelvis om bakgrunden till Israels grundande 1948: 

”Denna uråldriga attityd till offer finns kvar i modern tid. Därför kunde de äldste judarna inse att ett offer skulle behövas för att verkställa den utlovade drömmen: ‘Nästa år Jerusalem.’ Därför gick de med på att välja ut de 5 miljoner judar som var mindre lämpade för att bli pionjärer i ett nytt land. Samtidigt gav det ju västvärlden det dåliga samvete, som möjliggjorde staten Israels bildande.”

Botanisera gärna själva bland Svidéns texter och åsikter, om ni orkar. Man storknar väldigt fort. Hemsidan är späckad med bisarra konspirationsteorier i övermått och röjer en föreställningsvärld som komplett absurd. Ingen någorlunda normalbegåvad person kan undgå intrycket att Ove Svidén är en uppenbar sjövild stolle och politisk extremist. 

Av hemsidan framgår med all önskvärd tydlighet att Svidén spridit sina sjuka idéer under flertalet år. Han var i farten redan vid förra valet 2006. Då åtnjöt han plats nio på Centerns riksdagslista. 

Men det krävdes först negativ uppmärksamhet i media innan Centern förmådde sig till att reagera. Igår kungjorde Stockholmsdistriktets ordförande Per Ankersjö att hans styrelse efter ett panikinkallat möte beslutat begära att Ove Svidén stryks från årets valsedel och även utesluts ur partiet: 

”Stockholmscentern vill med detta handlande tydligt markera att de åsikter och värderingar som Svidén luftat på sin hemsida och i fredagens sändning av Rapport är fullkomligt oacceptabla och oförenliga med såväl kandidatur som medlemskap i Centerpartiet.”

Jasså. Ska vi alltså tro att Ove Svidéns ”fullkomligt oacceptabla” åsikter och värderingar har varit helt obekanta för partiet ända tills nu? Har inte en enda av Svidéns partikamrater i Centern hört något, läst något, misstänkt något förrän Rapport stack mikrofonen under stollens mun? År efter år och ingen fann anledning att lyfta ett finger? 

Per Ankersjö & Co borde rimligtvis för länge sedan vetat vad Ove Svidén gick för. 

Tyvärr fungerar förbluffande ofta den svenska partikulturen på detta vis när rötägg dyker upp i den egna medlemskåren – man mörkar hellre, låtsas inte se, orkar inte ”bråka”, koncentrerar sig på annat, hoppas att problemen ska försvinna av sig själva.

Men sen, plötsligt, faller taket ner. En journalist har fått nys på saken och då blir det en väldig fart. Räfst och rättarting, offentliga bedyranden. Vad hade hänt i fallet Svidén om inte Rapport hängt ut honom? Den frågan tål att tänkas på. 

Välkommen till plugget, Sverigedemokrater!

Publicerad den av
Svara

I mitten av april kom Skolverkets nya riktlinjer. När partierna knackade på skolornas dörrar under valåret fick ingen särbehandling ske. Antingen släpps samtliga in. Eller inga alls. 

Denna rekommendation till landets rektorer var feg, ryggradslös och ynklig. Skolverket orkade inte ta strid för att hävda skolans demokratiska uppdrag och har i praktiken devalverat skolans värdegrund till ett dokument av tomma ord. Konsekvenserna har på många håll blivit rent bisarra.

I vissa skolor portas varenda politiskt kotte. Varken LUF, SSU eller MUF är välkomna. Andra skolor, som Vilhelm Mobergsgymnasiet i Emmaboda, bjuder till och med aktivt in nazister!

Även i Karlskrona råder öppna spjäll. Eller nästan. Gymnasiet af Chapman har nu beslutat att alla partier som finns representerade i kommunfullmäktige får komma och försöka övertyga eleverna om sina förträffligheter.

Den främsta vinnaren är förstås Sverigedemokraterna, Karlskronas tredje största parti. Vilket måste kännas som en skön revansch för den lokale ledaren Richard Jomshof, tungt namn även på central nivå inom SD. 

Samme Jomshof har nämligen sedan tidigt 2000-tal ett förflutet som lärarvikarie i samhällskunskap på af Chapman. Denne skåning hade då precis flyttat till Karlskrona i syfte att starta upp en lokalavdelning för SD. Ett smart drag från hans utgångspunkt.

Kommunen har traditionellt sett haft en oproportionerligt stor mottaglighet för högerextrema yttringar, från slutet av 20-talet ända in i våra dagar. Det fanns alltså en tacksam politisk reservoar att exploatera. Jomshof har också varit mycket framgångsrik därvidlag. 

Men att samtidig vara samhällskunskapslärare och främlingsfientlig propagandist gick naturligtvis inte ihop. Efter upprörda protester tvingades Richard Jomshof avbryta vikariatet på skolan.

Han fick sparken, kort sagt. I synnerhet tack vare ett berömvärt och principfast agerande från Socialdemokraterna, som satt vid makten under denna mandatperiod. Även den borgerliga oppositionen applåderade avskedandet. 

Själv grät Richard Jomshof ut i medierna och spelade rollen av martyr: 

”Jag är nationalist och vill stoppa massinvandringen till Sverige. Jag har rätt att ha den uppfattningen utan att drabbas i mitt arbete. Jag är mot det multikulturella samhället” (Sydöstran 15/2 2002).

Man kan dock rimligen fråga sig varför elever med invandrarbakgrund skulle behöva utsättas för en sådan figur i katedern. Eller några elever överhuvudtaget. Skolan varken kan eller får vara värdeneutral. Fascister borde inte höra hemma i våra skolor. 

Men tiderna förändras uppenbarligen. 

Richard Jomshof är idag inte bara välkommen som SD-politiker till af Chapman.

Den 18/2 i år rapporterade SVT:s Blekingenytt att samtliga partier i Karlskrona svängt 180 grader och välkomnade honom tillbaka som lärare igen, om Jomshof så önskade (endast S var tveksamma). Och varför inte? Våta fingrar i luften brukar ju tydligt indikera vartåt vinden blåser.

SD är bevisligen väldigt populära i stan. Sådan väljarkår, sådant politiskt klimat. Att resa motstånd kan kosta många röster. Arma elever. Arma föräldrar. Arma Karlskrona.

Mer att läsa:
Skolverket kapitulerar för extremhögern  
SD och Karlskrona, en tragisk historia  
SD-ledare: ”Islam är långt värre än nazism och kommunism” 
”Visst kan man stå vid gränsen och skjuta dem…” 

Skolverket kapitulerar för extremhögern

Publicerad den av
2

Som vanligt när det är valår trängs partierna i skolporten, ivriga att komma in och försöka fånga eleverna för deras sak. Inget fel i detta. Tvärtom. 

Skolorna har goda skäl att bereda eleverna möjlighet till personliga möten och diskussioner med politiska företrädare under ordnade förhållanden. Dels som ett inslag i samhällsutbildningen, dels som ett led i den demokratiska fostran som ingår i skolans uppdrag. 

Men om då icke-demokratiska partier knackar på dörren? Kan även representanter för organiserat hat och ideologisk illvilja mot vissa människor tillåtas vandra över tröskeln?

Sverigedemokraternas frammarsch de senaste åren har ställt problemet på sin spets. SD finns trots allt numera invalda i mängder av kommunala fullmäktigeförsamlingar och landsting. Efter den 19 september kan SD också sitta i riksdagen. De har ett folkligt mandat i ryggen. Ska de då kunna stängas ute? Eller måste SD behandlas på samma villkor som exempelvis Moderaterna eller Socialdemokraterna? 

Dilemmat har fått skolledare runt om i landet att två sina händer. Vad är acceptabelt? Var går egentligen gränsen? 

Den 15 april kom Skolverkets svar. Och beskedet var otvetydigt: det finns inga gränser alls.

Släpper en skola in ett parti, måste man släppa in samtliga. Till och med uttryckliga förespråkare av hets mot folkgrupp är okej, enligt Skolverkets jurist Ulrika Lindmark:

”Man kan inte utestänga ett parti bara på dess politiska åsikter. Inte ens om det strider mot värdegrunden.”

Konsekvenserna har snabbt visat sig. Antingen låser rektorerna sina portar helt och vägrar tillträde för några partier överhuvudtaget. 

Eller också låter skolledarna all form av eget omdöme, ansvar och anständighet fara. Vad som hänt i Emmaboda är lika groteskt som illustrativt.

Där har rektor Bo Oscarsson på Vilhem Mobergsgymnasiet bjudit in nazisterna i Svenskarnas Parti, som det ökända Nationalsocialisk Front idag heter, till en diskussions- och debattdag på skolan. 

Onekligen ett ganska vågat drag av ett gymnasium uppkallat efter en av Sveriges främsta antinazister och diktaturmotståndare. Jag törs inte ens tänka på vad som skulle drabbat Oscarsson om den eldfängde liberalen Moberg fortfarande vore i livet.

Men nazisterna jublar förstås över detta gyllene tillfälle att sprida sin vidriga propaganda. På Svenskarnas Partis hemsida förkunnar vice partiledaren och ärrade NSF-veteranen Anders Ärleskog belåtet:

Skolorna är en väldigt viktig plattform för att sprida vårt budskap, inte minst eftersom det är ungdomen som är Sveriges framtid.

Enligt vad samma nazister uppger har de också välkomnats med öppna famnen av Staffansgymnasiet i Söderhamn. Dryga 60 år efter Auschwitz börjar tydligen Adolf Hitlers arvtagare bli rumsrena igen. (Att det officiella Sverige i samma veva beslutar att ge presstöd till de judefientliga högerextremisterna i Nationaldemokraterna gör sannerligen inte saken bättre!)

Att något är sjukt torde vara uppenbart. Skolverkets nya riktlinjer innebär i praktiken en ryggradslös kapitulation för demokratins fiender, ett tragiskt exempel på det fria samhällets oförmåga att hantera utmaningen mot dess ideal och grundvalar.

Sverigedemokraterna blir inte mer legitima för att de vunnit röster i val. Snarare gör detta faktum det än angelägnare att bekämpa dem – och i synnerhet upplysa unga människor om vilka otäcka idéer som är partiets drivkraft. 

Tolerans mot intoleransen leder däremot bara i en riktning. Mot avgrunden. 

Mer att läsa:
Christoph Andersson: ND är isolerade på sin högerkant  (Sydsvenskan 25/4).