Kategoriarkiv: Historia

När Östergötland var fritt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/3:

”Innan Sverige blev ett rike under en konung, bildade varje landskap ett litet rike för sig. Västergötland var ett land för sig och Östergötland ett land för sig. På samma sätt voro Sveriges övriga provinser mer eller mindre självständiga småstater. Varje provins hade sin egen lilla bonderiksdag, landskapstinget. Och varje provins hade sin egen landskapslag. Västgötarna hade sin Västgötalag, Östgötarna sin Östgötalag.

Det fanns en Uppsalalag, en Södermannalag o.s.v. Men dessa landskapslagar vore ej skrivna lagsamlingar. Deras kortfattade och enkla rättsregler kunde bönderna utantill. Sönerna fingo höra och lära dem av sina fäder. Och från släktled till släktled gingo de muntligen i arv, de där kärnfulla rättsbestämmelserna, som gåvo bönder rätt att konunga taka (=taga eller välja) och konung vraka (=rata eller avsätta)”.

Slutsats? Small is beautiful. Stycket är från det progressiva bildningsförbundet Verdandis småskrift Träldomen i Norden. Ett blad ur den svenska arbetarklassens äldsta historia, första gången utgiven 1902.

Den radikala tanken var att ställa denna gamla modell för Sverige som folkfrihetens land mot den befintliga centralmaktens enhetliga överhetsbygge, vilket Gustav Vasas tronbestigning (eller statskupp) 1523 markerade starten för.

Faktiskt pläderar den liberale filosofen Hans-Hermann Hoppe för en liknande småskalig samhällsorganisering, fast enligt schweiziskt mönster, sin lika intressanta som provokativa essäsamling Democracy – The God That Failed (2001).

Men författaren till de citerade raderna ovan är Emil Sommarin. Han var professor i nationalekonomi och finansrätt vid Lunds universitet, gav ut Adam Smith på svenska, var tidig anhängare av den österrikiska ekonomiska skolan – och organiserad socialdemokrat.

Åren 1911-1914 satt Sommarin som S-ledamot av Malmöhus läns landsting. Man kan ju fråga sig vart den frihetligt sinnade grenen av arbetarrörelsen tog vägen. Numera när den marxistiskt påverkade statssocialismen så uppenbart visat sig tillhöra historiens skräphög, vore det kanske inte så tokigt att plocka fram Emil Sommarin igen ur det förflutnas skattkammare.

Han skulle kunna ge Stefan Löfvens regeringsparti inspiration till förnyelse av exempelvis landsbygds- och Europapolitiken, två dagsaktuellt brännbara ämnen.

Vad det handlar om är att släppa på Gustav Vasas normerande arv av allstatlighet, likformighet och centraliserad kontroll. Den idémässiga lärdomen från Sommarin är att istället bejaka det positiva som finns att vinna i olikheten, skillnaderna och den spontana ordningen.

Brexit är i grunden en reaktion på EU-projektets tendenser till allt annat än detta, vilket lägger en hämsko på Europas främsta styrka: den institutionella konkurrensen mellan nationer, lösningar och modeller – varur historiskt bland annat kapitalismen, industrialismen samt den kulturella och intellektuella blomstringen på vår kontinent sprungit.

Centralismens tvångströja är också en starkt negativ faktor för det Sverige som ligger utanför storstadsregionerna. Inte för att vi bör återgå till ett Sverige av suveräna småstater, men traditionen av centralstyrd enhetlighet i politiken hindrar landsbygden från att utnyttja sina komparativa fördelar.

Kraven på likformig offentlig service fördyrar levnads- och näringslivskostnaderna i avfolkningskommunerna som kämpar med ett redan minskande skatteunderlag och ytterligare pålagor gör bara ont värre.

Kapital för många miljarder kronor som är bundet i skog och mark kan inte omsättas, eftersom orimligt mycket (ungefär en tredjedel av Sveriges yta) är klassat som riksintressanta naturvårdsområden. En rigid strandskyddslagstiftning omöjliggör exploatering av attraktiva lägen vid sjöar och vattendrag. Och så vidare. Samtidigt vet vi att statliga stöd- och bidragsprogram har liten eller noll hållbar effekt.

Ska hela landet verkligen leva, bör hela landet tillåtas göra det mer på sina egna villkor och staten tagga ner på Stockholmskonformismen, liksom EU bör ta det lugnare med sin Brysseldito.

Ökad frihet, mångfald och folklig egenmakt är inget att vara rädd för. Det är sånt som gör samhället rikare, starkare och trevligare. Emil Sommarin förtjänar en renässans.

En värld att återvinna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/10:Corren.

Från 1700-talet närde Storbritannien ambitionen att bli världens ledande handels- och sjöfartsnation. Manifestationen av detta blev, på tidstypiskt vis, uppbyggandet av ett globalt imperium där britterna lade under sig enorma fjärran områden som behärskades med relativt små resurser. Det var ett av de väldigaste imperier som skådats.

Kolonialproblematiken finns mycket att säga om och rättmätigt hårt kritisera. Men det är inte poängen här. Utan snarare; hur kom det sig att britterna fick hållas så pass länge av konkurrerande maktintressen innan upplösningen under 1900-talets första hälft gjorde sagan all?

Den liberale filosofen Ayn Rand har ett intressant svar:

”Liksom under romarriket accepterade världen det brittiska imperiet eftersom det pumpade in energi i det världsomspännande handelsnätet i allmänhet. Även om Irland fortfarande i hög utsträckning och med mycket dåligt resultat styrdes med repressiva metoder (av statusskäl) var det på det hela taget lagstyre och frihandel som osynligt exporterades från England. Då England behärskade haven kunde alla människor var de än kom ifrån i praktiken flytta var som helst och ta sina pengar och ägodelar med sig. Precis som fallet var med det romerska imperiet, föll det brittiska samman när det repressiva inslaget i blandekonomin blev dominerande och politiken etatistisk. Det var inte militär styrka som höll samman det brittiska imperiet”.

Globaliseringen är inget nytt fenomen. Före första världskriget låg världen öppen som den aldrig gjort tidigare. Eller senare.

Revolutionerande kommunikationsmedel – ångbåtar, järnvägar, telegrafer – i kombination med industrialisering, migration, liberal marknadsekonomi, värdebeständig guldmyntfotsbaserad valuta och frihandel, skapade ett fantastiskt välståndslyft. (Historikern Charles Emmerson ger en synnerligen fascinerande bild av denna epok i boken 1913: The World Before the Great War, 2013.).

Inte för inte var London världens finansiella centrum, britternas dominans utgjorde en grundbult i systemet. Katastrofen 1914-18 förändrade allt.

Storbritannien klappade ihop. Den starka staten blev normerande, så även uppfattningen att ekonomin måste styras och kontrolleras, gränsmurar för människor och handel restes. Våra dagars globalisering har på många sätt varit välsignelsebringande, men är ändå jämförelsevis haltande.

Hur hade utvecklingen sett ut om första världskriget inte brutit av den dåvarande tidspilen som istället fått löpa fredligt vidare? Den kontrafaktiska tanken är svindlande.

Mänsklighetens resursutnyttjande hade kunnat bli oändligt effektivare, välståndet och de skapande friheterna så mycket större för så många fler. Brittiska imperiet hade sannolikt upplösts i vilket fall, men i mjukare, mer ordnade former och kanske ersatts av ett internationellt kongressforum som ny systemgarant.

Vägen från 1980-talets ekonomiska liberaliseringar till nu har, med de teknologiska framstegen, satt globaliseringen i rullning igen. Tyvärr har även bromsklossar gjort sig gällande.

Protektionismens falska populistprofeter har åter fått vind i seglen. Bägge kandidater i det amerikanska presidentvalet är uttalat frihandelsskeptiska. EU:s mödosamt ihopsydda frihandelsavtal med Kanada (Ceta) går mot ovisst öde sedan parlamentet i belgiska Vallonien saboterat processen.

Än viktigare för tillväxten är frihandelsavtalet TTIP mellan världens två största ekonomier: USA och EU. Blir det verklighet alls? Och vilka konsekvenser får Brexit för marknadsrelationerna mellan EU och Storbritannien?

Utsikterna för en friare världshandel har definitivt varit ljusare. Drygt hundra år efter krigsutbrottet 1914 brottas vi ännu med svårigheterna att återvinna den öppnare värld av blomstrade välståndsdynamik som då förlorades. Att vi inte lär oss.

Terrordåden som förändrade världen

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 12/9:

I söndags var det femton år sedan två fulltankade jumbojetar flög in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan. Ett tredje plan kraschade i försvarshögkvarteret Pentagon.

Ett fjärde koordinerat självmördarattentat var troligtvis menat mot Vita huset. Men där lyckades de modiga passagerarna övermanna kaparna. Det planet störtade istället på ett fält i Pennsylvania.

Attackerna från al-Qaida föreföll att komma som blixtar från klara himlen. Så var det inte. Det var en tragisk katastrof som egentligen aldrig behövt inträffa.

CIA och FBI var mycket medvetna om att Usama bin Laden och hans islamistiska terrornätverk smidde planer på att sprida död och förintelse innanför USA:s gränser.

Redan 1993 försökte al-Qaida spränga samma skyskrapor i World Trade Center, som man några år senare gjorde ett förnyat angrepp mot (med känt resultat).

Under Bill Clintons period i Vita huset växte gradvis insikten fram om vilken förfärande potential problemet Usama bin Laden innebar. Faktiskt fick CIA en order 1993 att om möjligt gripa den vildskäggige extremisten och skicka honom till USA.

När Vita husets jurister varnade att detta stred mot internationell rätt, förklarade vicepresidenten Al Gore vad som gällde: ”That’s a no-brainer. Of course it’s a violation of international law, that’s why it’s a covert action. The guy is a terrorist. Go grab his ass!” Fem år senare gav Clinton ännu tuffare instruktioner till CIA: Får ni Usama bin Ladin i kikarsiktet, döda honom!

Märkligt nog avslogs dock ett erbjudande från Sudan – där al-Qaidaledaren vistades ett tag – att utelämna bin Ladin. Denna magnifika blunder kom att stå USA dyrt. Ändå måste nog George W Bushs administration bära störst ansvar för misslyckandet.

Ty när Bush övertog makten i Vita huset den 20 januari 2001 ändrades prioriteringarna helt. Som terroristexperten Richard Clarke beskrivit i boken Against all enemies. Inside America’s war on terror (2004) var den färske republikanska presidenten inledningsvis ointresserad av al-Qaida.

Gång på gång under våren och sommaren 2001 informerade CIA-chefen George Tenet personligen Bush om att en snar attack mot mål i USA väntades. Responsen var ungefär lika med noll. Varför?

En avgörande förklaring är att Clinton (då som nu) inte stod högt i kurs bland Republikanerna. Den bisarra Lewinskyaffären spökade fortfarande. Bara något år tidigare hade avskyn mot Clinton drivit Republikanerna att försöka avsätta presidenten genom ett riksrättsåtal i kongressen. Allt vad Clinton stod för var i princip anatema. Även – idiotiskt nog – jakten på Usama bin Laden.

Ett annat skäl var att George W Bushs främsta rådgivare inom utrikes- och säkerhetspolitiken, som Dick Cheney och Condoleezza Rice, satt fast i gamla tankespår. När Republikanerna senast styrde Vita huset var det ännu kalla krigets frågor som regerade dagordningen; kärnvapen, nedrustning, Star Wars. Förmågan saknades att snabbt nog omorientera sig, identifiera nya hotbilder och formulera aktuellare strategier.

Richard Clarke berör i sin bok även en tredje, nog så fatal, anledning till katastrofen. Men där löper trådarna tillbaka till tidigt 70-tal, Watergate och proteströrelsen mot Vietnamkriget. FBI:s verksamhet hade då hamnat i vanrykte genom mängder av illegala aktiviteter som telefonavlyssning, inbrott, et cetera.

Följden blev att FBI utsattes för hårdare restriktioner och kontroll. Man fick exempelvis inte utreda någonting utan att konkreta brottsmisstankar förelåg. Rädslan att ta initiativ som kunde leda till offentlig kritik förlamade också FBI:s organisation, de anställda vågade ofta inte agera med tillräcklig förebyggande kraft.

Bara detta är belysande: FBI hade namnen på 11/9-kaparna registrerade innan dåden. Vad hjälpte det? Uppgifterna nådde aldrig cheferna i den centrala ledningen. Men vad hade hänt om FBI varit lite mer på alerten? Och om Al Gore suttit bakom Ovala rummets skrivbord istället för George W Bush? Det är knappast en djärv gissning att Word Trade Centers båda skyskrapor varit kvar på Manhattan.

Vi kanske också hade sluppit the Patroit Act, den famösa lag som panikartat drevs igenom efter terrordåden och som gav underrättelseorganet NSA möjlighet till ohämmat trålade i datortrafiken. I praktiken ett legaliserat spioneri av den amerikanska staten mot sina medborgare!

Även svenska staten är med på ett hörn. Internationellt har nämligen NSA vårt eget FRA som en tjänstvillig allierad i det grandiosa informationsfiskandet. Den kolossala övervakningsapparaten som utvecklats sedan 2001 är likt en dystopisk fantasi av George Orwell, men som visselblåsaren Edward Snowden avslöjat: en högst konkret, vardaglig realitet.

I ett demokratiskt, liberalt samhälle borde värnandet om människors privatliv och personliga integritet vara något av det heligaste som finns. Terroristjakten har dock fått spärrarna att släppa på ett skrämmande sätt. Självfallet måste varje nation ha en effektiv säkerhetstjänst. Dess verksamhet ska emellertid skydda friheten och tryggheten åt medborgarna, inte riskerar att göra oss ofriare och otryggare.

En viktig läxa från 11 september är att det inte i grunden var något fel på den kapacitet till informationsinhämtning som redan fanns. Inga plan hade behövt kapas, inga oskyldiga människor hade tvingats dö, al-Qaida hade kunnat stoppas.

Politisk ignorans, byråkratiskt schabbel och brister i underrättelseorganens ledning gjorde tyvärr att historien blev annorlunda. De enorma, bittra konsekvenserna lever vi med än idag.

Tidlöshetens budskap

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/8:Corren.

”Svart skog växte kvävande kring Israel, / Guds midnattssångerska. / Hon gick under i dunklet, / Namnlös”.

Orden syftar på Förintelsen av den judiska minoriteten i det naziockuperade Europa. Men i det barbariska mörkret fanns personer som vägrade acceptera att judarna skulle bli namnlösa offer för Hitlers gaskammare.

En av dem, den mest berömde, är svensk. Nu på lördag firar vi hans minne.

Det är Raoul Wallenbergs dag, instiftad som nationell manifestation för civilkurage och medmänsklighet. Wallenberg stod upp mot SS-mördaren Adolf Eichmann i Budapest 1944 och räddade tusentals ungerska judiska män, kvinnor och barn från att bli aska i Auschwitz.

En modig människas beslutsamma handling kan göra skillnad! Det är en uppfordrande lärdom. Betänk en annan av Förintelsens avgörande läxor. Det började inte med Hitler.

Järnvägsspåren till gaskamrarna och krematorieugnarna var förberedda långt innan nazisterna grep makten. I två tusen hade antisemitiskt tankegods förgiftat den europeiska kultursfären. Auschwitz blev kulmen på det judehat som plågat Europa genom sekler.

Det slutade heller inte med Hitler. Antisemitismen frodas ännu världen över, påtagligt även i Sverige och utmanar därmed grundvalarna till det vi kallar civilisation. Och att dess fernissa är tunn, det vet vi. Eller borde veta.

Det var inte demoner som byggde Auschwitz. Det var inte demoner som var besatta av att mörda alla judar de kunde få tag på. Det var människor som vi.

Därtill människor i ett högt utbildat, kulturellt och tekniskt avancerat land som Tyskland. Vad säger det oss?

Förintelsen må förefalla likt ett helvetesverk av osannolik ondska. Men Förintelsen var en realitet och inträffade bevisligen. Vilket betyder att Förintelsen kan hända igen. Omständigheterna och formerna kan skifta, hotet finns ändå där, ständigt närvarande i dunkelt.

Inför den 27 augusti, Raouls dag, finns skäl att läsa Nelly Sachs. Hon var tyskjudisk poet, född i Berlin 1891. Nazisterna ville 1940 sätta henne i koncentrationsläger.

Efter ingripande av bland andra prins Eugen lyckades hon mirakulöst undkomma som flykting till vårt land. Nelly Sachs blev svensk medborgare och delade 1966 nobelpriset i litteratur med den israeliske författaren Shmuel Agnon.

Theodor Adorno menade i slutet av 40-talet att ingen poesi längre var möjlig efter Auschwitz. Snarare gäller motsatsen; att poesin är viktigare än någonsin efter Auschwitz.

Det visar om inte annat Nelly Sachs. Lyriken blev hennes överlevnadsstrategi, instrumentet för att bearbeta både sina egna och det judiska folkets erfarenheter av katastrofen. Förintelsen kom att sätta sitt outplånliga märke på Sachs diktning, ett bärande tema gestaltat lika starkt som sensibelt, sorgesånger omöjliga att värja sig mot.

Denna texts ovan inledande rader är hämtade från Sachs diktsamling I dödens boningar (1947). Det är även detta stycke: ”Skuggorna föll sedan länge. / Inte var de menade nu / Dessa tidens ljudlösa hugg / Som fyller döden – / Livsträdets avfallna löv –”.

Vaksamhet mot nya hugg; kravet på handling av kurage och solidaritet när vi ser andra människor i skuggan av dödens hotande boning.

Det är det lika tidlösa som aktuella budskap vilket både Raoul Wallenberg och Nelly Sachs representerar.

Sverige enligt Coolidge

Publicerad den av
Svara

Calvin Coolidge

Skrivit i Corren 13/8:Corren.

Som svensk beundrare av republikanen Calvin Coolidge, USA:s president under tjugotalets glada Gatsbyepok, vore det naturligtvis intressant att veta vad han ansåg om ens eget land.

Tyckte han överhuvudtaget något? Sveriges plats på Vita husets agenda kan inte kallas trängande, än mycket mindre då än nu.

Dock. En uppgift har jag lyckats gräva fram. Det hände sig nämligen att kronprins Gustaf Adolf – sedermera med kungligt regentnummer VI – besökte USA 1926.

I hans närvaro passade Coolidge på att avtäcka ett monument över John Ericsson i Washington DC (Ericsson var alltså den från Värmland bördige uppfinnaren som konstruerade pansarbåten USS Monitor under amerikanska inbördeskriget, vilket gjorde honom till nationalhjälte over there).

I invigningstalet sa Coolidge bland annat:

Sverige är ett land där tillvaron inte varit lätt. Det ligger under polcirkeln med frostigt klimat, där landskapet är robust, där jorden motvilligt ger ifrån sig skörd till dem som brukar den. Men genom århundraden har dess folk vant sig vid att uthärda svårigheter. De yttre förhållandena har bidragit till att ge denna lilla nation på knappt 6 miljoner invånare styrka, storhet och karaktär.

Självständighet, mod och uppfinningsrikedom har utmärkt svenskarna sedan vi första gången läste om dem hos Tacitus och Ptolemaios. Den magra jorden drev dem att söka sig till havs, deras naturliga egenskaper drev dem till äventyret. Deras fartyg har kastat ankar vid alla kända stränder och vågat sig långt ut i det okända, deras framgångar har haft brett inflytande på den efterföljande europeiska historien.

Det måste väl anses som tämligen smickrande ord?

Och faktiskt ett aktuellt inlägg ur det förflutnas annaler i sommarens inrikespolitiska debatt om svenskheten, dess värderingar och egenskaper. Självständighet, mod, uppfinningsrikedom, att möta tuffa förhållanden med styrka och djärvhet, att ta språnget mot vidare horisonter – det ansåg alltså Calvin Coolidge vara typiskt svenskt.

En utomståendes blick kan inte sällan identifiera signifikativa mönster, som annars gärna i vår invanda närsynthet kan undgå oss själva.

Jag skulle vilja säga att Coolidge, som fick USA att blomstra efter första världskrigets tragedi och ingöt ny optimism bland amerikanerna, även har ett hoppfullhetens budskap till dagens Sverige. Mobiliserar vi det nationella arv ur vårt folks djup som Coolidge talade om, kan vi nog övervinna vilka problem det vara månde och hysa förtröstan om en ljus framtid.

Trevlig helg, käre läsare. ”Keep cool with Coolidge”, som presidentens valslogan löd.

Håll gränsen, politiker!

Publicerad den av
Svara

Thorbjörn Fälldin

Skrivit i Corren 3/8:Corren.

Statministern var kompromisslös när ÖB Lennart Ljung hösten 1981 rapporterade att misstänkta fientliga marinstyrkor närmade sig Karlskrona. Den sovjetiska ubåten U137 stod på grund inne i den svenska örlogsbasens hamnbassäng. Skulle ryssarna göra ett fritagningsförsök?

Thorbjörn Fälldin darrade inte på manschetten. Instinktivt gav han ÖB ordern: ”Håll gränsen!”

Lika rakryggad som Fälldin var mot Sovjetunionen i försvaret av Sveriges nationella integritet, lika bergfast var han mot LO och S när de – påhejade av Folkpartiet, nota bene – kom dragande med löntagarfonderna. Även där höll Fälldin gränsen.

I orubbligt försvar av näringsfriheten och äganderätten meddelade han: ”Vi sätter oss inte ner och förhandlar med Socialdemokraterna om införandet av socialism i Sverige”.

Centerledarens klarspråk innebar slutet för borgerlighetens och näringslivets tidigare undfallenhet i frågan. Fondmotståndet växte till en folkrörelse som tvingade ett alltmer plågat S att dra gadden ur sitt eget förslag. När Bildtregeringen 1991 definitivt lät löntagarfonderna gå i graven, saknades de av ingen.

Betydelsen av att hålla gränsen är den nyligen avlidne Fälldins viktigaste arv och lärdom till eftervärlden. Det finns markeringslinjer som varken bör eller får överskridas. Och vid dessa markeringslinjer krävs ett stadigt, värderingsburet vakthållande. I annat fall kan det gå illa.

Hålls exempelvis inte gränsen mot statsmaktens inflytande riskerar även en mogen demokrati att gå en auktoritär utveckling till mötes, där den medborgerliga självständigheten, friheten och värdigheten sakta kvävs.

Politisk gränslöshet, utan rågångar till civilsamhället, är farlig – oavsett vilka goda, kloka intentioner de som kontrollerar våldsmonopolet och lagstiftningsapparaten påstår sig ha.

Dock tycks förståelsen för detta vara tämligen ringa både inom dagens blåa och röda politikerlag. Vår förra alliansregering är illustrativ.

Den saknade spärrar mot att hota näringslivet med tvångskvoterade bolagsstyrelser. Den införde en särskild myndighet för statligt inhägnande av aktiviteter i civilsamhället. Den dribblade klåfingrigt vidare i skolan. Den vägrade släppa på alkoholförmynderiet.

Den motiverade sin paradreform – jobbskatteavdragen – inte främst utifrån stärkandet av den enskildes ekonomiska villkor. Utan därför att stimulansen av ökade arbetsinsatser bland folket var bra för den offentliga systemnyttan.

Sådant är avslöjande för tänkesättet även hos borgerlig makthavare; hur de glider in i en identifikation med staten och förlorar sig i interventionistiska anspråk.

Ser vi till den nuvarande rödgröna regeringen har väl få av dess representanter som folkhälsominister Gabriel Wikström blivit en symbolfigur för samma fenomen. ”Det är rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig”, har han i statsmoralistisk uppfostraranda deklarerat.

Med den hållningen är det knappast förvånande att han inte backar från att göra också medborgarnas liv i sängkammaren till politik. ”Sex är inte, och har aldrig varit, en enbart privat angelägenhet”, förfäktar han ogenerat som skäl till att låta statens folkhälsokommissarier kartlägga våra mest intima vanor.

Behovet av en ny Fälldin med budskapet ”Håll gränsen!” ter sig uppenbart.

Låt inte rädslan segra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/6:Corren.

En högaktuell bok att läsa i sommar är Anarkisten av Joseph Conrad. Romanen utkom 1907 och handlar om butiksägaren Verloc med ett synbart stilla familjeliv i London.

Samtidigt ingår han i en hemlig grupp radikaler som drömmer om att störta den rådande ordningen. Samtliga har det hyggligt ställt.

Plötsligt reses kravet på ett bombattentat för att skaka om samhället. Måltavlan blir observatoriet i Greenwich, symbolen för Storbritanniens världsomspännande imperium. Verloc utnyttjar sin frus mentalt efterblivne bror till att utföra dådet.

Sprängmedlet tillhandahålls av en hårdför ideologisk skumraskfigur, som i den konventionella borgerliga moralen ser samhällets akilleshäl. I ett centralt stycke låter Conrad honom säga: ”De håller fast vid livet…  Medan jag förlitar mig på döden, som inte känner några hämningar, och inte kan angripas från något håll. Alltså är jag den överlägsne”.

Anarkisten ConradConrads roman skrevs i en tid där terrorattentat ofta var ämnet för svarta tidningsrubriker. Vänsterextremister gjorde sig skyldiga till en lång rad uppmärksammade mord, bland annat på USA:s president McKinley, Rysslands tsar Alexander II och kejsarinnan Elisabeth av Österrike-Ungern.

Det var en internationell terrorvåg som även drabbade Sverige, ett exempel är det ökända Amaltheadådet i Malmö hamn 1908.

Conrad fångar i sin bok terrors väsen; vantrivseln i kulturen, den blinda ideologiska fanatismen, lockelsen att berusa sig på utopier, cynismen att använda jagsvagare människor som dödliga verktyg i kampen, iscensättandet av spektakulära våldshandlingar i syfte att sätta skräck i etablissemanget och piska upp stämningar för att avslöja samhällets förmenta ruttenhet bakom fasaden – allt för att bana vägen till det hägrande lyckoriket.

Vi såg fenomenet återkomma med 70-talets terrorgrupper som den tyska Baader-Meinhofligan och dess italienska variant Röda brigaderna. I grunden är dagens jihadister av samma skrot och korn, fast i religiös mundering.

Terrorvågen som nu skakar världen, senast fasansfullt uttryckt i massmordet på Istanbuls flygplats, är en allvarlig utmaning. Att få bukt med plågan kräver långvarigt beslutsamma insatser av både hårda och mjuka medel, dels för att oskadliggöra våldsverkarna, dels för att stävja nyrekryteringen. Vi får aldrig vara naiva, men vi bör ej heller överdriva hotet som terroristerna representerar.

Dessa sekterister kan inte, lika lite som deras historiska föregångare, krossa någon etablerad stat med sin förryckta, blodindränkta, människoföraktande dödsteater. Bara om vi själva låter rädslan segra och överger tron på det öppna samhällets ideal kan de vinna mark.  Den gåvan ska vi inte ge dem.

Conrad

Joseph Conrad, 1857-1924.

De mörka molnen hopas

Publicerad den av
Svara

Moln

Skrivit i Corren 21/6:Corren.

I flera år hade de militära spänningarna ökat i Europa. En tyrannisk stormakt upprustade intensivt och började ockupera sina grannars territorium. Valhänta försök att avvärja hotet misslyckades.

Slutligen signalerade kontinentens tongivande, men militärt försvagade demokratier motvilligt att vidare aggression inte kunde tolereras. För sent. Storkrig utbröt.

En vårdag skedde ett överraskande blixtanfall mot Norden. Sverige, som i praktiken lagt ner försvaret efter att tursamt undkommit den senaste världsomspännande konflikten, fick brådstörtat samla ihop vad som fanns kvar av militära resurser.

Publicisten Gustav von Platen ger i sina memoarer en talande bild av situationen, när han som värnpliktig soldat var inkallad i Skåne medan Nazityskland invaderade Danmark och Norge 1940:

”Vår beredskap var god, hade Per Albin sagt, men sanningen är att den var usel. Arméns vapen var antikverade, vi infanterister lunkade tungt lastade fram längs vägarna, trossen var hästanspänd, i den mån inte kokvagnar och ammunitionskärror kunde transporteras på inhyrda lastbilar. Av pansarvärnskanoner fanns bara en tredjedel av behovet, kulsprutepistolen var ett kuriosum och ytterst få hade någon ammunition till den – svenska arméns ammunitionsförråd hade bara räckt till en veckas krigföring. I gryningen den 9 april var våra gränser lika oförsvarade som Danmarks. I hela Skåne fanns det förutom landstorm och luftvärn bara ett enda stridsdugligt kompani och några kanonavdelningar med bara ett fåtal pjäser”.

Spola fram historien till 2016. Nog finns väsentliga skillnader mellan nu och då, Putinryssland är inte Hitlertyskland. Men likheterna i omvärldsläget är ändå tillräckliga för att bli besvärande. I denna stund har den redan höga europeiska spänningsnivån efter det ryska överfallet på Ukraina skruvats upp ytterligare.

Utan förvarning har Ryssland precis satt sina förband inom samtliga militärdistrikt (inkluderat beredskapsreserven) på krigsfot i den sannolikt väldigaste mobiliseringsövning som vi sett sen Gud vet när.

Siffror är hemliga, men det kan handla om över två miljoner man som satts i rörelse. Kreml anklagar sin vana trogen USA och Nato (som nyligen samövat i Östersjöregionen) för att ha provocerat fram detta dramatiska steg.

”Ryssland tvingas ta till svarsåtgärder både politiskt, ekonomiskt och militärt. Dessa åtgärder bland annat i Baltikum, bygger på Rysslands nationella säkerhetsstrategi som godkändes av den ryske presidenten i slutet av 2015”, heter det från ryska säkerhetsrådet (Tass 20/6).

Man ska förvisso inte vara alarmistiskt. Dock kan väl ingen direkt känna sig lugnare av detta fortsatt upptrappade vapenskrammel. Johan Norberg på Försvarets forskningsinstitut säger: ”Ryssland bygger förmågan att bedriva storskaliga krig… Hur kan då Sverige hantera den här typen av stora saker som Ryssland förbereder sig för?” (DN 20/6). Bra fråga.

Ett ryskt anfall mot baltstaterna, med blixtbesättning av Gotland för att skära av Nato i Östersjön, är ett välbekant skräckscenario som tyvärr inte kan uteslutas framöver. Det är bara att beklaga att vår egen försvarsförmåga relativt sett inte är mycket bättre än på Gustav von Platens tid.

Allierade har vi inte heller. Och de flesta europeiska Natoländer har länge, liksom vi, nonchalerat behovet av ordentliga försvarsanslag. Be en bön för att USA är ståndaktigt.

Allians i upplösning?

Publicerad den av
Svara

Churchill Roosevelt 1944

Skrivit i Corren 20/6:Corren.

I tredje bandet av sitt väldiga verk om andra världskriget, Den stora alliansen (1950), skrev Winston Churchill:

”Både plikten och klokheten bjuder först och främst att hatets och hämndens smitthärdar hålls under ständig och vaksam kontroll och behandlas i god tid, och för det andra att en tillfredsställande organisation bildas som kan garantera att pesten redan från början läggs under kontroll, så att den inte hinner sprida sig och härja över hela jorden”.

Dessa rader var sprungna ur mellankrigsperiodens bittra erfarenhet. Totalitära våldsideologier, rop på enkla lösningar och starka män, ultranationalistisk berusning, antisemitism och annat rasistiskt gift – i olycksalig kombination med demokratiernas splittring och eftergivenhet – hade åren efter det gamla Europas sammanbrott 1914-18 bäddat för en ny, än värre civilisatorisk genomklappning.

När krutröken sedan skingrats för andra gången, gick det ungefär som Churchill ville. Två tillfredsställande organisationer bildades för att hålla hatets smitthärdar under kontroll och behandling.

Den ena var EU, syftande till att säkra freden mellan de forna stridande europeiska länderna, trygga demokratin och välståndet. Den andra var Nato, syftande till att hålla Sovjetkommunismen stången i det kalla kriget.

Både EU och Nato kan ses som konsekvens av, och fortsättning på, den transatlantiska allians som smiddes mellan Churchills Storbritannien och Roosevelts USA under trycket från Nazitysklands härjningar.

Washington var pådrivande för EU:s födelse. Och utan varken USA:s intervention i kriget, eller Storbritanniens vägran att ge upp 1940-41, hade inte EU funnits. Inte Nato heller.

Hela Europas framtid hade dikterats av Hitler alternativt Stalin.

Nu hotar detta viktiga arv att förskingras. Att Storbritannien är less på Brysselelitens maktfullkomlighet är begripligt. Men blir resultatet av folkomröstningen den 23 juni att britterna lämnar EU, riskerar det på flera sätt utlösa ett europeiskt sönderfall som spelar Rysslands revanschistiskt geopolitiska ambitioner i händerna.

Blir dessutom resultatet av USA:s presidentval i höst att Donald Trump segrar, får vi en uttalad Putinbeundrare och oberäknelig amerikansk isolationist i Vita huset. Vad är då USA:s garantier till sina Natoallierande och andra bundsförvanter i världen värda?

Det råder idag ingen brist på farliga smitthärdar. Går mellankrigstidens försvagning i repris bland demokratierna kan det gå mycket, mycket illa.