Kategoriarkiv: Historia

Den ödesdigre amiralen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/11:

Mer än femtio dagar efter valet och fortfarande dödläge. Talmannen har tvingats inleda terapisamtal i grupp med den kaosaktigt splittrade riksdagens åtta partier. Processen har fått ett löjets skimmer över sig och vilken sorts minoritetsregering som till slut kommer att värkas fram ur röran kan vi bara gissa oss till.

Det är amiral Arvid Lindmans fel, naturligtvis. Han var högerledare under början av förra seklet när kravet på allmän och lika rösträtt var den dominerande stridsfrågan i Sverige. Liberalerna och Socialdemokraterna var allierade i kampen för fullvärdigt folkstyre. Högern, Moderaternas föregångare, var skeptisk och höll emot.

1906 försökte den liberale statsministern Karl Staaff genomdriva en rösträttsreform som innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Denna modell från parlamentarismens hemland Storbritannien förskräckte Lindman, som misstänkte att hans eget parti riskerade att missgynnas högst kännbart. Högern vägrade därför bifalla förslaget, vilket då föll och Staaff avgick.

Arvid Lindman tog över statsministerposten och lanserade en rösträttskompromiss, vars bestående princip blev det system med proportionella val i flermansvalkretsar vi har idag. Det lyckosamma i detta kan diskuteras.

Fördelen är att upplevelsen av representativ rättvisa vanligen anses större. Parlamentet får en rikare sammansättning av partier och åsikter, även udda sådana. Mångfalden stärker legitimiteten.

Paradoxalt riskerar prioriteringen av rättvisan också att undergräva legitimiteten. Majoritetsregeringar är mycket svårare att bilda. Det är till nackdel för den demokratiska effektiviteten. Det gör även att små partier kan utöva politisk utpressning och erövra en oproportionell maktställning som inte återspeglar deras faktiska stöd i väljarkåren. Hur demokratiskt är det?

I den nuvarande fragmentiserade riksdagen vet inte ens väljarna vilken utdelning deras röster ger. Kommer statsministern heta Ulf Kristersson, Stefan Löfven eller Annie Lööf framöver? Omöjligt att säga.

Hade Karl Staaffs brittiska modell vunnit gehör 1906 skulle vi fått färre partier och mindre åsiktsrepresentativitet. Men tydligare alternativ, handlingskraftigare regeringar och bättre möjligheter att utkräva ansvar.

Inget valsätt är perfekt. Frågan är dock om inte amiral Lindmans system vid det här laget börjat visa sig moget för en genomgripande översyn.

Trump leker med elden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:

Få har pläderat så väl för frihandelns betydelse som Östergötlands berömde son, den katolske kyrkomannen och humanisten Olaus Magnus. I det fantastiska verket Historia om den nordiska folken (1555) skriver han med sitt karaktäristiska schvung:

”Ty så har den gudomliga försynen ordnat det, att människorna underhåller varandra genom ömsesidigt utbyte av varor, då olika förmåner av naturen är dem beskärda. Somliga har överflöd på fisk, andra på vilda djur, andra åter på åkerfält, för att glatt kunna leva tillsammans med varandra, så att de just i olikheterna av sina produkter finner anledning till en angenäm och glad användning av livets goda och en eftersträvansvärd enhet i sinnena”.

Kan det sägas bättre? Hos Olaus Magnus finns egentligen i koncentrat det som skotten Adam Smith senare vidareutvecklade i Wealth of Nations (1776). Största möjliga rikedom nås genom arbetsfördelning och fri handel, något alla tjänar på.

Det visade Storbritannien i praktisk tillämpning på 1840-talet när parlamentet avvecklade spannmålstullarna efter den förödande irländska svälten. Några år senare, 1852, kunde feministen Fredrika Bremer rapportera hem till svenska läsare i Aftonbladet:

”Handelsfriheten hade burit frukt, och under dess flagga hade slöjder och näringar uppblomstrat till nytt liv. Överallt hörde jag samma talan av alla klasser; välståndet var allmänt där, var i stigande. Den bleka nödens anlete, som förr hade synts mig så förfärande, det såg jag ej mer så som förr”.

Det lyckade resultatet fick britterna att gå i bräschen för att skrota protektionismen och öppna sina gränser. En drivande kraft bakom denna politik var Manchesterliberalen Richard Cobden. Han kom också att lägga grunden till det europeiska frihandelssystem som Sverige anslöt sig till 1865.

Aldrig tidigare i den mänskliga historien nådde välståndet sådan omfattning och började spridas så brett. Storbritannien erövrade positionen som världskapitalismens centrum och i Sverige inleddes befrielsen från fattigdomens bojor.

Den som tror att tullmurar och isolationism skapar något gott har alltså överväldigande empiriska skäl att tänka om. Tyvärr styrs USA nu av en notoriskt frihandelsfientlig president, vars faktaresistenta inbillningar inte ens Olaus Magnus lär kunna rubba.

Trumps internationella handelskrigande under stridsropet ”America First” riskerar att få katastrofala globala konsekvenser, menar den amerikanske stjärnekonomen och nobelpristagaren Robert Shiller. Han varnar för fallande tillväxt, minskade investeringar, uppblossande nationell självtillräcklighet jorden runt och att världsfreden äventyras (SvD 8/10).

Det är som Frédéric Bastiat, en annan av de klassiska frihandelskämparna, kärnfullt uttryckte det: ”Om inte varor korsar gränserna gör soldater det”. 1930-talet gav Bastiat deprimerande rätt.

USA reagerade på Wall Streets börskrasch genom att chockhöja tullarna i syfte att skydda sin industri. Europa svarade med samma idiotiska mynt. Exporten avstannade, världshandeln krympte drastiskt. Det blev depression och massarbetslöshet. Ideologiska vettvillingar fick vind i seglen och 1939 bröt helvetet lös.

Bevare oss för att Trumps dumheter utlöser en upprepning!

Ny start för Sverige!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/10:

Minns ni när Ingvar Carlsson var statsminister och Kjell-Olof Feldt finansminister? Valutaregleringen avskaffades, det dysfunktionella skattesystemet reformerades, de offentliga verksamheterna började effektiviseras, TV-monopolet bröts och Sverige ansökte om medlemskap i EU.

Den borgerliga Bildtregeringen, som tillträdde 1991, gasade fartfyllt vidare på den inslagna vägen. Olof Palmes socialistiska löntagarfonder skrotades och privata alternativ uppmuntrades. Det blev friskolor, reklamradio och bemanningsföretag. Och icke minst: telemarknaden avreglerades, vilket drog igång IT-sektorns starka framväxt.

I det korta perspektivet överskuggades dock betydelsen av Carlsson/Bildt-årens strukturreformer av 90-talets statsfinansiella haveri. Det var priset vi tvingades betala för gamla synder. Göran Persson genomförde sedan en ekonomisk sanering som fick Moder Svea på rätt köl igen.

Budgetprocessen stramades upp, punkt sattes äntligen för tidigare decenniers förödande inflations- och devalveringspolitik. Riksbanken blev oberoende av regering och riksdag, välfärdsapparatens ymniga läckor tätades någorlunda hyggligt, ett hållbarare pensionssystem infördes, arvsskatten fimpades.

Maktskiftet 2006 till Fredrik Reinfeldts Alliansregering innebar ytterligare riviga reformtag. Jobbskatteavdragen gjorde det mer lönsamt att arbeta och mindre attraktivt att leva på bidrag, bättre ordning skapades i social- och sjukförsäkringarna, förmöghetens- och fastighetsskatten försvann, bolagsskatten sänktes.

Mellan 1999 och 2014 pressade Persson- och Reinfeldtministärerna ner det totala skattetrycket från 49,1 procent av BNP till 42,5 procent (vilket ökade skatteintäkterna med drygt 260 miljarder kronor).

Redan under Alliansens andra mandatperiod märktes emellertid att luften gick ur reformagendan. Istället kom SD in i riksdagen. Regeringen tappade både majoriteten och orken. Därefter blev det som bekant deprimerande värre… Och hur rävspelet i sandlådan kring höstens regeringsbildning kommer att sluta står skrivet i stjärnorna.

Personligen önskar jag vid här laget att Calvin Coolidge, alternativt Ronald Reagan, gjorde comeback från himlen och tog över Sverige. Fast det är väl ungefär lika realistiskt som att Ulf Kristersson ska lyckas få ett stabilt och handlingskraftigt reformsinnat styre på plats igen. Men vänta lite, måste det verkligen vara så?

Epoken 1986-2010 har ju bevisligen hänt. De facto var då S och M i växelverkan drivande för en liberaliseringsvåg som nog varken Coolidge eller Reagan själva skulle skämts särskilt mycket över. Resultatet var en omdaning av Sverige som, åtminstone delvis, tål att jämföras med 1800-talets uppryckningsperiod under Louis de Geer och Johan August Gripenstedt.

Höj blicken, bortse från partiretorikens dimbank av trista slagordspredikningar och betrakta nyktert vår egen historia. I svensk politik saknas inte förmågan att prestera förstklassigt. De senaste åtta årens vilsna vattentrampande är inget som nödvändigtvis måste fortsätta.

En drömd förmyndarregering med Reagan vid kontrollerna borde kunna glömmas (nåja), om S och Alliansen inser vilket lysande reformverk de har att falla tillbaka på som gemensam grund för att skapa en duglig majoritet.

Det viktigaste nu är att hålla ytterkantspartierna isolerade, fokusera på sakfrågorna och återstarta den framgångsrika liberaliseringen av Sverige.

Molnen blir mörkare kring Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/9:

Det började se hoppfullt ut ett tag. Det franska ordet ”détente” – avspänning – var plötsligt på allas läppar. Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes inte lika ångestfullt. 1970-talets töväder blev dock tillfälligt.

USA hade försvagats av politiska problem i kölvattnet av Watergate och Vietnam. Sovjetunionen noterade och agerade offensivt igen. 1979 inleddes det som brukar betecknas ”det andra kalla kriget”. Ryssarna invaderade Afghanistan och placerade ut nya medeldistansrobotar med kärnstridsspetsar (SS-20) i Europa.

I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstingsövningen som någonsin skett i Östersjön. Upp till 150 000 man deltog. Manövern kallades Zapad 81.

Den hösten glömmer ingen i Sverige. Kvällen den 27 oktober fastnade den sovjetiska ubåten U-137 på ett grund vid marinbasen Karlskrona. Vår frihet, demokrati och nationella oberoende låg uppenbart i vågskålen.

Men USA hade fått en ny president, Ronald Reagan, som var besluten att sätta hårt mot hårt. Sovjetunionen tvingades på reträtt och fick en resonablare ledare, Michail Gorbatjov. Det ryska ordet ”glasnost” – öppenhet – var plötsligt på allas läppar.

Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes som bortblåst. Berlinmuren försvann, Sovjetunionen upplöstes och kalla kriget var väl över? Nog såg det väldigt hoppfullt ut ett tag.

Men vid millennieskiftet fick Ryssland en oförsonligare ledare, Vladimir Putin. Han gillade inte den nya världsordningen, talade om Sovjetunionens sammanbrott som 1900-talets största ”geopolitiska katastrof” och sände oroväckande revanschistiska signaler.

Att han menade allvar visade kriget mot Georgien 2008, som medförde att ryssarna tog kontrollen över utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien.

Att han definitivt inte skojade visade ockupationen av Krim 2014, kriget mot Ukraina och härtagandet av landets östra delar, Donetsk och Luhansk (två separatistiska ”folkrepubliker” som i realiteten är Moskvastyrda marionetter).

Ett kraftigt ryskt upprustningsprogram har dragits igång, inkluderat en modernisering av kärnvapenarsenalen. Nu har Ryssland iscensatt en jättelik militärmanöver som till och med överskuggar Zapad 81 i omfattning: Vostok 2018. Den äger rum i Sibirien där 300 000 ryska soldater uppges vara mobiliserade sedan i tisdags, även diktaturen Kina samövar med en mindre truppstyrka.

Enligt den ryske analytikern Pavel Felgenhauser syftar Vostok-manövern till förberedelse på ett världskrig som ryska militärer räknar komma efter 2020. Sant eller ej, men med Rysslands inställning och uppträdande vore det dumdristigt att ta freden för given. Samtidigt är såväl USA som EU försvagade av politiska problem.

Historien imiterar sig själv. Välkommen till kalla kriget del 3. Ska det också denna gång avlösas av ett tövädersord på allas läppar? Vem vet. Läxan vi borde lärt oss är att framtiden är omöjlig att inteckna och att vi måste ha beredskap för det värsta.

Men när de mörka molnen åter hopas kring vårt lilla land ligger försvaret sedan länge i spillror och politikerna är upptagna med att kivas om regeringsmakten.

Demokrati som lotteri

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/8:

”En grundläggande princip för det demokratiska statsskicket är friheten”, förkunnade den store filosofen Aristoteles och slog fast: ”Ett element i friheten är att man turas om att styra och styras”.

Det var i hans antika Aten, vår västerländska civilisations vagga, som demokratin föddes för 2500 år sedan. Att deltagandet begränsades till manliga atenska medborgare över 30 år bör vi nog ha en smula förlåtande överseende med.

Det var ändå en synnerligen progressiv innovation i sin tid när envåldshärskare brukade vara normen. Faktiskt torde det för oss idag förefalla som ett direkt häpnadsväckande radikalt folkstyre. I Aten var den bärande principen för tillsättandet av de beslutande församlingarnas ledamöter inte val. Det var lottning!

”Jag menar att det till exempel är demokratiskt att ämbetsmännen utses genom lottdragning men oligarkiskt om de väljs”, sa Aristoteles som visserligen själv förespråkade en kombination.

Den dominerande uppfattningen var annars att val ansågs som en elitistisk modell vilken främjade nobelssen. Att lotta fram de styrande bland medborgarna, fattig som rik, och låta dem rotera vid makten var däremot den politiska jämlikhetens melodi och en bättre garant för att besluten gynnade det samhälleliga allmänintresset.

Länge betraktades det som en central demokratisk idé. Förutom i antikens Grekland hade den romerska republiken inslag av detta styrelsesätt. Lottning praktiserades även under renässansen i norditalienska stadsstater som Florens och Venedig.

Upplysningens epokgörande tänkare var också inne på det atenska spåret. ”Röstning genom lottning är utmärkande för demokratins natur, röstningen genom val för aristokratins”, skrev Montesquieu i standardverket Om lagarnas anda (1748).

Rousseau propagerade i sin klassiker Om samhällsfördraget (1762) för en hållning liknande Aristoteles: ”När man blandar val och lottdragning bör val användas för att tillsätta de poster där det krävs speciella färdigheter som till exempel de militära befattningarna. Lottdragning passar för de poster där det räcker med sunt förnuft, rättvisa och självständighet”.

Varför har denna urdemokratiska tradition fallit i träda och glömts?

I en nyligen till svenska översatt skrift med den provokativa titeln Emot allmänna val – ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin, vill den belgiske kulturhistorikern David Van Reybrouck väcka de gamla grekernas folkstyrelseideal till liv igen. Han hävdar att det var den amerikanska och franska revolutionen som förde demokratiutvecklingen vilse.

Det borgerliga skiktet som ledde upproret mot 1700-talets despotiska kungamakt gjorde det i folkets namn, men var inga demokrater utan republikaner som misstrodde vanliga människor. En bildad elit måste regera nationen och säkra frihetens värden. Lottning kunde därför aldrig komma på fråga. Då hotade bara ett farligt pöbelvälde.

John Adams, en av USA:s grundlagsfäder och George Washingtons efterträdare som president, hymlade inte om den saken: ”Kom ihåg att demokrati aldrig varar länge. Den förslösas, slits ut och tar död på sig själv. Det har aldrig funnits en demokrati som inte har begått självmord!”

Istället blev val – enkelt uttryckt – den nya icke-adliga aristokratins sätt att legitimera sig själv och behålla makten i vad man menade vara förnuftets händer. Därur växte den moderna representativa partidemokratin fram.

Men den fungerar inte längre särskilt väl i 2000-talets värld, konstaterar David Van Reybrouck dystert. Partierna har ”oligarkiserat” folkstyret, förlorat sig i parlamentariska intriger och deras medlemsantal smälter bort som smör i solsken. Valen urartar till tröttsamt bråkiga massmediala cirkusföreställningar.

Väljarna tenderar att vända etablissemanget ryggen och populistiska krafter andas en giftig morgonluft som hotar att kväva det öppna samhället. Vi är alla invävda i historiens långa tröga linjer och idag har draksådden, baksidan av de inflytelserika revolutionerna i USA och Frankrike, börjat slå rot. Botemedlet skulle enligt David Van Reybrouck vara att återvända till en uppgraderad version av den atenska demokratin.

Lottning må låta främmande och rent ut sagt tokigt i våra nutida öron. Men vid närmare granskning är det måhända inte så dumt. Trots allt var ju antikens greker inga knäppskallar, utan visste vad de gjorde. I olika varianter, bland annat i Belgien och på Island, har deras metod testats på senare år för att involvera medborgare i politiska beslutprocesser och det med lovande resultat.

När ett slumpvis, representativt urval av vanliga människor samlas öga mot öga för att seriöst tänka över diverse problem, händer nämligen ofta något intressant. En resonerande situation uppstår i gemensam strävan att nå konstruktiva lösningar (förutsatt att inte en liten minoritet av rötägg, narcissister och karismatiska pratkvarnar tillåts kidnappa samtalet, förstås).

Det blir till vad den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas benämnt som diskursiv demokrati, eller deliberativ demokrati. Normalt vuxet, hyggligt utbildat folk är fullt kapabelt att stöta och blöta argument i en anda av ömsesidig förståelse, väga för- och nackdelar, kompromissa och kläcka vettiga förslag.

Van Reybrock ber oss att betänka följande: ”Lottningen är inte irrationell, den är arationell: en avsiktligt neutral procedur med vars hjälp politiska möjligheter fördelas jämlikt och osämja kan undvikas. Risken för korruption minskar, valfebern går ner, uppmärksamheten för det allmänna bästa tilltar. Lottade medborgare har kanske inte samma expertis som yrkespolitiker, men de har något annat: frihet. De behöver ju inte väljas eller återväljas”.

Precis som Aristoteles och Rousseau pläderar han för att en blandform av valda politiker och lottade oberoende medborgare borde prövas. Gärna i ett tvåkammarparlament med ena kammaren vald och den andra lottad. Det hade dels kunnat återställa det folkliga förtroendet för demokratin, dels hävt de partipolitiska låsningarna som – icke minst i Sverige – är till allvarlig skada för demokratins effektivitet.

Det är en nyttig, lärorik och mycket stimulerande essäbok som David Van Reybrouck skrivit. Jag kan enbart varmt rekommendera den till alla som är oroande över den politiska systemkrisen och ser det som angeläget att värna den liberala demokratins framtid.

Hoovers dumheter igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/6:

Tiden är kommen för att fasa ut tullarna, deklarerade Nationernas Förbund 1927. Första världskriget decenniet tidigare hade gjort slut på 1800-talets stora globaliseringsvåg, inledd av det brittiska imperiets beslut att – ensidigt, nota bene – öppna sina marknader för frihandel. De ekonomiska vinsterna blev enorma och andra länder började ta efter Storbritanniens exempel.

Varor och kapital flödade över gränserna, människor rörde sig utan pass, välståndsutvecklingen tog ett jättesprång. Tills krigsutbrottet 1914 satte sin fasansfulla punkt.

Massor av regleringar, tullar och andra handelshinder följde i den blodiga konfliktens spår. Freden innebar tyvärr ingen avveckling, trots det lovvärda initiativet från FN:s föregångare Nationernas Förbund. Till råga på allt valde USA 1928 en av sina sämsta presidenter någonsin: Herbert Hoover.

Han var en framgångsrik affärsman, men en ytterst klen politiker och tillhörde Republikanerna (déjà vu, någon?). I juni 1930 undertecknade han Smoot-Hawley-akten, uppkallad efter de republikanska  kongressledamöterna Reed Smoot och Willis C Hawley som i ett lagförslag krävde hårda protektionistiska åtgärder för att skydda den amerikanska hemmamarknaden från utländsk konkurrens.

Sånt kunde tyckas politiskt populärt mot bakgrund av den besvärliga lågkonjunktur som utlösts av det chockartade börsfallet 1929. En samling av 1028 (!) ekonomer varnade dock Hoover för att Smoot-Hawley-akten bara skulle göra etter värre. Presidenten vägrade ta reson och höjde tullarna drastiskt på hundratals varor. Det bidrog till att lågkonjunkturen fördjupades till en svår depression.

Den internationella handeln förgiftades när land efter land svarade med att höja sina tullar som hämnd. Hätska nationalistiska stämningar späddes på och världen kanade in i ännu en katastrof. Det var först med republikanen Ronald Reagan i Vita huset på 80-talet som frihandeln fick ett riktigt uppsving igen. Han gick i spetsen för den marknadsliberala renässans vars resultat blev en andra välståndsaccelererande globaliseringsepok.

Att protektionisten Herbert Hoover nu åter spökar i Donald Trumps gestalt är mycket olyckligt. Presidentens förnuftsvidrigt höjda tullar hotar inte endast USA:s egen ekonomi. Risken är överhängande av lika korkade repressalier från EU och övriga drabbade handelspartners. Det kan bli en ond spiral som, om det vill sig illa, knäcker den öppna världsekonomin och gör oss alla till förlorare.

Men alla – hallå EU! – måste ju inte tvunget följa USA på vägen att låta Hoovers dumheter gå i repris. Man kan faktiskt lära sig något av historien också.

Herbert Hoover, USA:s olycksalige president 1929-33.

Högt spel om Iran

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/5:

Ett stort framsteg för freden. Barack Obamas främsta utrikespolitiska triumf. Så löd återkommande kommentarer när kärnteknikavtalet med Iran slöts. USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina fick mullorna i Teheran att reducera sitt befarande program för utveckling av atomvapen och godta FN-inspektioner. I utbyte lättades sanktionerna mot det dittills hårt ekonomiskt pressade Iran.

Ett historiskt genombrott. Eller?

Åtskilliga republikaner i USA som John Bolton – idag Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare – var ilsket kritiska och liknade överenskommelsen med det ökända Münchenavtalet 1938. Samma tongångar hördes från ett upprört Israel. Obama var i själva verket en ny Neville Chamberlain.

Den brittiske premiärministern hyllades initialt för att fått Hitler att avstå från krigiska planer, mot priset att Tjeckoslovakien offrade Sudetlandet. Som alla vet blev resultat inte ”peace for our time”.

Hitler saknade majoritetsstöd bland den tyska befolkningen när han kom till makten. Höga militärer kom snart att se Hitler som en farlig galenpanna som hotade kasta ett otillräckligt rustat Tyskland ut ett storkrig som omöjligen kunde vinnas.

Men genom Münchenavtalet gick luften ur oppositionen. Hitlers inhemska ställning stärktes, samtidigt som han övertygades om att Tredje rikets internationella motståndare var veklingar och inte mycket att frukta. Överenskommelser kunde inte stoppa honom. Det var Stalingrad, El Alamein och ett sönderbombat Berlin som gjorde det.

Nu upprepade Barack Obama samma ödesdigra misstag när han trodde sig kunna köpslå med den teokratiska regimen i Iran, ett styre av grovt kriminella fundamentalister vars föreställningsvärld baseras på en lika irrationell som hänsynslös ideologi.

Att häva sanktionernas strypsnara skulle göra livet drägligare för Irans invånare och pacificera det utbredda folkliga missnöjet. Mullorna skulle sitta säkrare i sadeln och betrakta avtalet – vilket bara fryste kärnvapenutvecklingen några år – som en billig, tillfällig eftergift åt ett naivt USA.

Chamberlain raserade Storbritanniens och Frankrikes avskräckningsförmåga gentemot Hitler. Obama raserade USA:s avskräckningsförmåga gentemot Irans prästvälde.

Analogin med München 1938 har del som talar för sig. Iran agerar oförbätterligt expansivt och krigiskt med tydligt sikte på geopolitisk dominans över Mellanöstern. Funnes det några förhoppningar om att denna skurkstat skulle bli lugnare till sinnes är raka motsatsen fallet. Fråga Israel, regionens enda demokrati, som dess notoriske dödsfiende Iran nyligen skickade missiler mot.

Trumpadministrationen kan faktiskt göra rätt som river det bristfälliga kärnteknikavtalet och istället utlovar de ”kraftfullaste sanktionerna i historien” för att tvinga Iran att upphöra med alla äventyrligheter. Tuffast möjliga maktspråk, uppbackat med råa muskler, är ibland enda sättet att hantera gangsternationer.

Dock riskerar paralleller till det förflutna att leda väldigt fel. Iran 2018 är inte Hitlertyskland 1938. Trumps linje kan förvisso stärka oppositionen i Iran och underblåsa en kupp – men i än värre riktning. I apparaten kring nuvarande regim finns starka krafter som anser att avtalet 2015 var till Irans klara nackdel. Man gav upp mycket för lite och med Trump i Washington är det viktigare än någonsin att skaffa kärnvapen till islamistiska arsenalen.

Konsekvensen om sådana nukleära fanatiker tar över? Tyvärr existerar inget facit.

Gjorde Chamberlain rätt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/4:

I Robert Harris nya thriller München återvänder vi till den famösa stormaktskonferensen i september 1938, då Tjeckoslovakien offrades för att säkra freden i Europa. ”Peace for our time”, som den brittiske premiärministern Neville Chamberlain trosvisst proklamerade efter sitt möte med Nazitysklands Adolf Hitler. Vi vet hur det gick.

München var en kapitulation inför ondskan, en av 1900-talets värsta diplomatiska skamfläckar, ett varnande lärostycke om vad följderna kan bli när civiliserade nationer kröker rygg för aggressiva skurkstater.

Det intressanta i denna stämningsmättade roman är inte spionintrigen (förvisso ganska spännande), utan att Robert Harris ger ett annat perspektiv på Münchenkonferensen än den etablerade historiska uppfattningen och försöker ärerädda Chamberlain från eftervärldens förintande dom. Hans rykte som hopplöst naiv är ingalunda rättvis.

Snarare var Chamberlain kyligt realistisk och gjorde det bästa av de dåliga kort han tvingades spela med i den aktuella situationen. Hitler ville tveklöst ha krig, men varken i Storbritannien eller Frankrike fanns beredskapen att möta hårt mot hårt 1938.

Blott två decennier tidigare hade första världskriget rasat, den blodigaste konflikten som mänskligheten genomlidit där blomman av Europas ungdom utplånats i skyttegravarna. Att nu gå ut i krig mot Tyskland igen – blott för lilla Tjeckoslovakiens skull – var knappast något som opinionen skulle ställa upp på utan vidare. En ansvarskännande statsman måste pröva alla alternativ till en ny katastrof.

Britterna saknade ändå militära muskler för att besegra tyskarna. Med Münchenavtalet lyckades Chamberlain köpa sig ett nödvändigt år av upprustning. Genom att få Hitler att högtidligt lova ett bevarande av freden i Europa kunde sedan Nazitysklands diktator 1939 avslöjas som den notoriskt svekfulle krigshetsare han var, vilket öppnade det brittiska folkets ögon för att väpnad kamp bortom allt tvivel var det enda möjliga.

I själva verket agerade Neville Chamberlain skickligt givet de usla förutsättningarna – om vi ska tro Robert Harris. Det är en modig tes, men ihålig.

Storbritanniens och Frankrikes militära svaghet är de facto en myt. Bägge länder var på 30-talet väsentligt starkare än Tyskland. Hitlers pansar var exempelvis klent och omodernt, tungt bombflyg hade han inte heller. Egentligen var det Nazityskland som saknade beredskap för ett storkrig, materiellt sett.

Men psykologiskt var de brittiska och franska regeringarna fångade i en anda av självtvivel och pacifism som övertygade Hitler om att hans Tredje rike inte hade mycket att frukta. Han rev Versaillesfredens begränsningar för den tyska militären i bitar. Han lät sina trupper återbesätta det demilitariserade Rhenlandet. Han annekterade Österrike. Inget hände.

Brittiska och franska styrkor hade till priset av en relativt liten kostnad tidigt kunnat stoppa Hitler, men det fanns ingen vilja att ryta ifrån och mobilisera. Istället tycktes Hitler allt oövervinnerligare.

Münchenavtalet 1938 bekräftade kollapsen. Inte bara det tjeckiska folket såldes ut. Chamberlain kastade bort det sista som fanns kvar av Storbritanniens och Frankrikes avskräckningsförmåga, demoraliserade på ett ödesdigert vis försvaret av den europeiska demokratin och fick Hitlers erövringsaptit att vattnas ännu mer. Med känt resultat.

Den läxan tål att funderas på icke minst i dessa dagar när Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea utmanar freden och friheten i världen.

En anständig diplomat?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/4:

Han var otvivelaktigt en stjärna, Sverker Åström. Alltid lika elegant, mycket kultiverad, rikt begåvad. Ett charmerande salongslejon. Ett underbarn till diplomatisk topptjänsteman. Men också: en utpräglad lakejnatur, en maktens och tidsandans följsamme dräng, en finkostymerad moralisk amöba.

Den kombinationen gjorde Sverker Åström (1915-2012) som klippt och skuren till att under kalla krigets decennier axla en framträdande position i svensk utrikespolitik. Något direkt inflytande över kursriktningen hade han inte.

Åström blev en viktig profil genom sin slipade förmåga att servilt uttolka – och närmast personifiera – den säreget folkhemska neutralitetsdoktrin, vilken skapades av Östen Undén (olycksaligt mäktig utrikesminister 1945-62) och fullföljdes av Olof Palme.

Sverker Åström var deras devota språkrör, ständigt beredd att rycka ut med tillkrånglade formalistiska utläggningar för att rättfärdiga och förgylla den utrikespolitiska linje som hans socialdemokratiska herrar lade fast. Inte sällan spelade Åström rollen som heligare än påven när det gällde att offentlighet motivera undfallande manövrar mot Sovjetimperiet, moraliserande angrepp på USA, eller Sveriges dogmatiska bekännelse till FN-systemet.

Han bidrog energiskt till att ge neutraliteten ideologiska dimensioner som tog sig miserabla värderelativistiska uttryck i debatten.

Illustrativt för hur det kunde låta var när FP-ledaren Bengt Westerberg i januari 1986 ifrågasatte neutralismens primat. Westerberg förklarade frankt att han inte kände till att två demokratier någonsin startat krig mot varandra. Den viktigaste insatsen för en varaktig fred vore därför en demokratisering av Sovjetunionen.

Dessa påpekanden kan tyckas självklara och banala idag. Då var det som att svära högt i kyrkan. Naturligtvis var Åström snabb att fördöma.

Han hävdade att Westerbergs uttalanden gjorde våld på avspänningspolitiken och Helsingsforsavtalet 1975, som formellt bekräftade gränserna i Europa efter andra världskriget, och att Sverige inte hade rätt att lägga sig i Sovjets ”inre angelägenheter”. Med några spetsfundiga paragraftolkningar försökte Åström alltså tysta dem som tog sig till att belysa avgörande samband mellan frihet, fred och demokrati.

Olof Palme var näppeligen missnöjd med sin hantlangares fingerfärdighet i den svenska neutralitetslärans skolastik. Han hade själv, inte långt innan Åströms uppläxande av Westerberg, gått till rasande angrepp på Moderaterna för att partiet önskat frihet åt de av kommunisterna förtryckta folken i Östeuropa.

Palme röt om reaktionär ”korstågsanda” och att Sverige minsann inte sysslande med ”anti-sovjetism”.

Som statsminister ville Olof Palme framställa neutraliteten som ”helt ortodox”. Men säkerhetspolitiskt var den ett bländverk. Bakom fasaden bedrevs ju hela tiden ett hemligt militärt samarbete med USA och Nato. När det kom till kritan ville den socialdemokratiska regeringen inte ta risken att Sverige skulle ställas ensamma mot Sovjet i händelse av konflikt.

Var Sverker Åström insatt i detta hycklande dubbelspel? Föranledde det möjligen honom att gå Moskvas ärenden rent av? Under flera år var Åström misstänkt av Säpo som en rysk mullvad på UD, så misstänkt att Tage Erlander fortlöpande informerades om spaningarna.

I en ny biografi, Diplomaten (Weyler 2018), försöker Anders Sundelin lösa denna gåta – en av många i Sverker Åströms omsorgsfullt tillknäppta livshistoria. Onekligen finns graverande indicier. Uppgifter från avhoppade KGB-agenter. Suspekta kopplingar till den ökände landsförrädaren Stig Wennerström. Skumt umgänge med sovjetiska ambassadkontakter i Stockholm.

Men allt förblir dimmigt, skugglikt, undflyende. Inga bevis. Trådarna synes upplösas i ett mystiskt töcken. Sundelin skriver rafflande. Men utan att kunna komma åt Säpos hemligstämplade arkiv kvarstår frågetecknen.

Kanske var det främst Åströms homosexuella läggning som triggade Säpos granskning av honom? Idag en komplett trivial sak, dock förbluffande länge något som ansågs komprometterande för uppsatta personer i staten (först 2003 valde Åström att offentliggöra sin homosexualitet och blev en populär gayikon på kuppen).

Sundelin har även svårt att tränga igenom ridåerna som ligger täta över Sverker Åströms universitetsår på 30-talet, då han var medlem i den högerextremistiska antisemitiska organisationen Sveriges nationella förbud, och fick stipendium för att studera på två höggradigt nazifierade lärosäten i Hitlertyskland. Hur allvarligt ska man tolka denna ungdomliga träskvandring?

Vittnesmål ger föga besked och arkivmaterialet är magert. När Åström på ålderns höst konfronterades med avslöjandet om sitt nazivänliga förflutna mindes han antingen inget alls, eller gav undvikande och starkt vilseledande svar. Anders Sundelins berättelse har därvidlag inte mycket mer att tillföra än det vi redan vet.

Men det räcker att läsa Sverker Åströms egna memoarer Ögonblick (utökad utgåva 2003) för att begripa vilken slags stjärna han var. Många namn vindlar förbi i bokens voluminösa persongalleri. Dock inte ett ord om Raoul Wallenberg, vår mest berömde och uppskattade svenske diplomat någonsin. Hans räddning av tiotusentals judar undan nazisternas förintelsemaskineri i Budapest 1944 nämns inte. Ej heller efterföljande och skamligt bristfälliga svenska försök att få klarhet i Wallenbergs öde.

Är det en slump? Knappast. Raoul Wallenbergs personliga hjältemod var sprunget ur hans bergfasta övertygelse om nödvändigheten av att försvara fundamentala civilisatoriska värden i en mörk tid. Kontrasten till Sverker Åströms välutvecklade opportunism kan inte bli skarpare.

Slående i memoarerna är hans anti-amerikanism och Israelfientlighet. Det är som om USA var det största problemet i Åströms värld – inte hoten från skurkstater, tyranniernas besatthet av massförstörelsevapen, eller den islamistiska fundamentalismens hatiska ideologi och ohämmade brutalitet.

Avskyn mot Mellanösterns enda demokrati blottlägger haveriet. Han anklagar vildsint den judiska staten för ”rasism”, ”etnisk rensning” och påstår att Israel vill upprätta ett apartheidsystem för att hålla palestinierna nere. Det var inte första gången hans Israelhat flödade. I en famös DN-artikel 2002 menade han att Israel ägnade sig åt ”en sedan länge pågående statsterrorism” och manade till handelsbojkott med orden: ”Att icke köpa israeliska varor är väl nu en självklarhet för varje anständig människa”.

Åström hade mage att tala om anständighet! Mannen som sedan sina studier i Tredje riket gjort sig en karriär på att i den undénska neutralismens namn sudda ut motsättningarna mellan demokrati och diktatur!

Vad säger det om Sverige att Sverker Åström kunde bli en sådan bemärkt och omhuldad tjänare åt den socialdemokratiskt dominerade statsapparaten?

Må vi aldrig igen hamna i det utrikespolitiska förfall som han representerade.

Han missade Beatles

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/3:

Tage Erlander är den svenska politikens motsvarighet till tennisfantomen Roger Federer. Mellan 1946 och 1969 satt lundaakademikern från värmländska Ransäter ohotad som statsminister. 23 år i rad! Ett formidabelt rekord.

Som överlägset skicklig maktspelare höll han arbetarrörelsen offensivt samlad, den borgerliga oppositionen vanmäktigt splittrad och formade samhällsutvecklingen efter sina idéer om ”demokratisk socialism” (en oxymoron kan man dock tycka). Det var den svenska modellens gyllene era med Socialdemokraterna i zenit, urstark tillväxt, försumbar arbetslöshet och en ständigt expanderande offentlig välfärdsapparat.

Erlanders sista val 1968 blev en förkrossande triumf. Han sopade hem egen majoritet i väljarkåren, över 50 procent! Sedan vände det tämligen abrupt.

När mästaren Tage tog adjö och lämnade över till Olof Palme var det som tidens gudinna obarmhärtigt vände sig bort från Socialdemokraterna. Partiet förlorade sin hegemoniska ställning och tvingades till en enda lång defensiv som varar in i denna dag.

Olle Svenning, författare och journalist, var i slutet av 60-talet medarbetare till Sveriges längste statsminister och skildrar den perioden i en ny bok, År med Erlander (Albert Bonniers förlag). Svenning målar ett oavbrutet fängslande porträtt av en regeringschef och partiledare som framstår helt osannolik numera. Närmast en renässansmänniska, förbluffande vetenskapligt välorienterad, lika oförställd folklig som utpräglad intellektuell.

Själv slås jag av hur genuint kulturell Tage Erlander var. Han gick ofta på teater, såg konstutställningar, läste kopiöst med skönlitteratur, sökte sig gärna till unga radikala författare som PO Enquist och bjöd in dem till överläggningar på Harpsund.

”Politikerna behöver författarna för att få klarhet i Sveriges problem”, brukade Erlander säga till Svennings krets i regeringskansliet. ”Vi arbetar med samma material och måste lära oss något om människors relationer. Det är diktarnas gåva till oss”, förklarade han.

Erlanders kultursyn var inte simpelt instrumentell som hos många andra politiker. Han läste verkligen romaner i deras egen rätt, utifrån ett uppriktigt intresse att söka förståelse på ett djupare plan. Jag misstänker att detta är en viktig pusselbit till Tage Erlanders politiska briljans. Kulturen gav värdefull insikt i den mänskliga komplexiteten, förfinande hans fingertoppskänsla och hjälpte honom att skarpsinnigare än sina konkurrenter bemästra tidens vågrörelser.

Samtidigt – eller just därför – skrämdes Erlander av tanken på att politiken skulle gripa makt över kultursektorn. Han hänvisade till poeten Werner Aspenströms ord: ”Det är ju de industriella produktionsmedlen som ska socialiseras, inte lyriken, inte konsten, inte kulturen. Socialismen är ett medel för att genombryta en ekonomisk fängelsemur, inte en morallära för hur de så småningom befriade fångarna bör gestalta sina liv”.

Under senare delen av 60-talet exploderade populärmusiken till en mäktig förändrande kraft. Men det gick lite förvånande och fatalt den annars så nyfikne kulturkonnässören Tage Erlander förbi. Olle Svenning skriver:

”Författare kände vi till, men Dylan var för oss på statsrådsberedningen okänd. Det förblev han; det spelades aldrig någon popmusik på Erlanders kansli. Vi lyssnade inte heller till Beatles eller Rolling Stones, generationskamrater med oss unga Erlander-medarbetare. Vi försummade också att lyssna till den musikaliskt enklare Svensktoppen, som annars tydligt visade på ett nära förestående politiskt klimatskifte. De mest populära låtarna handlade om den lyckliga gatan som inte längre fanns och om längtan bort från storstaden – hem till byn”.

Kanske var det där Socialdemokraterna började tappa greppet.