Kategoriarkiv: Historia

Drömmen om Europa

Publicerad den av
Svara

Ett mirakel, säger EU:s utvidgningskommissionär G&ünther Verheugen om den senaste tillökningen i EU-familjen.Misslyckandet Cypern må vara en plump i protokollet, annars är det inte svårt hålla med honom.

Att EU förmått ro i land den största och mest komplicerade utvidgningen i unionens drygt 50-åriga existens är faktiskt något av ett under. Det kan inte ens den demoraliserande debatten om de diskriminerande övergångsreglerna skymma.

I morgon växer EU från 15 till 25 medlemsstater, unionen kommer därmed att expandera till att även omfatta länder i Öst- och Centraleuropa. När den östra och västra halvan av vår kontinent förenas, är det en historisk händelse av monumentala mått. Drömmen om ett enat Europa håller på att realiseras framför våra ögon.

Det är en vision som levt starkt i det europeiska medvetandet ända sedan Romarrikets fall. Det romerska imperiet omfattade, när det var som störst, hela den då kända världen. Och vad som fanns utanför dess gränser, var från Roms horisont inte mycket att bry sig om.

På grund av politiska och administrativa problem klövs jätteriket i två halvor år 395 e Kr; en västlig del med säte i Rom och en östlig med Konstantinopel som huvudstad. Västrom föll emellertid snabbt sönder. Spiken i kistan hamrades in år 476 när den siste kejsaren Romulus Augustulus avsattes av den germanske stamhövdingen Odovakar (men Östrom, eller Bysans, överlevde till 1453, då turkarna tog över ruljansen).

Genom seklernas gång har olika härskare försökt samla ihop resterna av det romerska imperiet igen. Först på plan var frankerkungen Karl den Store, som under slutet av 700-talet erövrade större delen av den västeuropeiska kontinenten. Riket blev inte långlivat. Karl den Stores barnbarn rök ihop om arvet efter farfar och bråket bilades med en ödesdiger kompromiss i staden Verdun år 843.

Karolingerväldet styckades i tre kungadömen; Västfranken (det blivande Frankrike) och Östfranken (sedermera Tyskland), samt ett instabilt mellanrike som snart kollapsade i ett gytter av landområden.Detta lapptäcke har fransmän och tyskar slagits om vid åtskilliga tillfällen.

Som under första världskriget, då en av de blodigaste slakterna ägde rum i… ja, just det: Verdun!

I det politiskt söndrade Europa fungerade länge den katolska kyrkans organisation som bärare av den europeiska identiteten. Huvuddelen av alla svenska runstenar har kristna förtecken, asatron tycks ha övergivits förbluffande fort. Våra förfäder vikingarna var nämligen smarta.

Lika mycket handelsmän som stridisar upptäckte de att övergång till kristendomen gjorde det smidigare att knyta affärskontakter på kontinenten. Främlingsskapet mellan olika folkgrupper blev inte lika markerat när de hade en gemensam religion att samlas kring.Den bröt ned barriärer av instinktiv misstänksamhet och gynnade handeln.

Anammandet av kristendomen blev på sätt och vis vår första EU-anpassning, Jesus var bra business helt enkelt. Tack vare katolska kyrkan inlemmades Sverige i den europeiska familjekretsen.

Tyvärr saboterade Gustav Vasa fortsatt integration när han på 1500-talet av snävt ekonomiska och maktpolitiska skäl införde protestantismen som statsreligion. Beslutet utgjorde det första avgörande steget på den väg mot nationell självtillräcklighet, som faktiskt inte på allvar bröts förrän Sverige blev EU-medlem 1995.

(Det är inte svårt att förstå varför den intellektuellt orienterade drottning Kristina hoppade av och emigrerade till Rom – 1600-talets Sverige var en hopplöst provinsiell, andefattig öken i jämförelse med den italienska metropolen.)

Reformationen var inte bara en katastrof för vårt land. Martin Luther tände stubintråden till det trettioåriga krigets mardröm, där protestanter och katoliker tog kål på varandra i oräkneliga mängder och lyckades föröda Europas kärnland på kuppen.

Fredsuppgörelsen efter denna milt sagt läskiga erfarenhet innebar förenklat att de inblandade partnerna (däribland Sverige) försökte formulera en mellanstatlig uppförandekod för att få lite ordning i det internationella systemet. Men i praktiken förblev det en värld där man åt eller fick låta sig ätas.

En maktberusad knekt med omåttlig aptit dök upp på scenen efter revolutionen i Frankrike 1789. Som självutnämnd kejsare dominerade Napoleon Bonaparte Europa likt en sentida Karl den Store, men äventyret slutade som bekant med det av ABBA besjungna nederlaget i Waterloo.

Näste diktator med Europaambitioner av romerska dimensioner var Adolf Hitler, vars svårslagna rekord i brutalitet och ondska fick gamla europeiska arvfiender att tröttna på fler blodbad.

Blott sju år efter att kanonerna tystnat på andra världskrigets slagfält förenades Frankrike, Västtyskland, Italien och Beneluxländerna i Kol- och stålunionen. Därmed var grunden lagd till det integrationsprojekt för fred och välstånd som idag är EU.

Denna union har inte bara gjort slut på kontinentens olycksaliga söndring. EU innebär också att Europa för första gången strävar mot enande utan våld från någon enskild stormakt, som försöker kuva de andra europeiska folken under sitt klackjärn.

EU har förvisso brister.

Men höjer vi blicken bortom dagspolitikens småskurna trätor går det inte att undgå slutsatsen: vad som skett sedan EU:s sex grundarländer 1952 beslöt att begrava stridsyxan är verkligen ett slags mirakel.

(Borås Tidning 2004-04-30)

Konsten att skapa en härdsmälta

Publicerad den av
Svara

Att Sverige skulle satsa på kärnkraft fanns det under efterkrigstiden en kompakt politisk enighet om. Moderniseringen av samhället krävde ett ständigt ökat behov av el, i kombination med vattenkraften föreföll kärnkraft som en idealisk energikälla. Därmed kunde vi också minska beroendet av kol och olja från utlandet.

Men det politiska samförståndet sprack i början av 70-talet, när fysikprofessorn Hannes Alfvén höll ett apokalyptiskt tal om atomenergins fasor på centerstämman i Luleå. Thorbjörn Fälldin svalde Alfvéns domedagspredikan med hull och hår. Med den nyfrälstes iver lovade centerledaren att ”stoppa marschen in i kärnkraftssamhället”. Det blev centerns stora slagnummer i valrörelsen 1976.

Fälldin var kompromisslös i frågan: ”ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag är beredd att dagtinga med min övertygelse”. 

Det kategoriska uttalandet ansågs ha bidragit till att socialdemokraterna tvingades lämna regeringstaburetterna för första gången på 44 år.

Moderaterna och folkpartiet delade dock inte Fälldins avesion för kärnkraftsproducerad elektricitet. Den andra reaktorn i Barsebäck stod klar för laddning. Att lägga ned den ansåg både Gösta Bohman och Per Ahlmark vara oacceptabel kapitalförstöring. Efter valsegern vägrade de att godkänna Fälldin som statsminister om han inte gav med sig. Och Fälldin dagtingade.

”Det största sveket i svensk politisk historia”, utropade en bitter Olof Palme från sin nya oppositionsbänk i riksdagen.

Kärnkraftsutbyggnaden fortsatte alltså, men centern krånglade och våndades svårt. Koalitionen sprack 1978. Den nye fp-ledaren Ola Ullsten bildade därpå – med stöd av socialdemokraterna – en egen minoritetsregering, vars främsta uppgift skulle vara att lösa energifrågan.

Våren 1979 hade Ullsten en proposition färdig, där tanken på kärnkraftens avveckling avvisades, men att programmet skulle begränsas till tolv reaktorer. Moderaterna och socialdemokraterna signalerade stöd. Därmed kunde saken varit ur världen.

Innan propositionen hann behandlas av riksdagen, inträffade emellertid ett tillbud i det amerikanska kärnkraftverket i Harrisburg. Ingen människa dog eller skadades, men i den alarmistiska stämning som piskades fram av medierna tvärvände den tidigare kärnkraftsentusiasten Palme.

Han var rädd att Harrisburgolyckan skulle förstöra socialdemokraternas chanser att ro hem det förestående riksdagsvalet. ”Jag tänker inte offra proletariatet på kärnkraften en gång till”, erkände Palme för journalisten Dieter Strand.

Taktiskt handlade det om att temporärt desarmera den besvärliga frågan. Under det som gått till historien som ”den galna onsdagen” krävde Palme överraskande att en folkomröstning skulle utlysas till mars 1980. Så blev det också (även om Palmes kalkyl sprack – de borgerliga vann valet 79 ändå). Men omröstningen blev en märklig tillställning. Ingen politiker vågade utmana den uppskrämda opinionen med att försvara kärnkraften.

De väljare som till äventyrs var positivt inställda till denna energikälla, fick titta i månen efter ett alternativ att rösta på. Det enda som erbjöds väljarkåren var snabb eller långsam avveckling.

Linje 1, som moderaterna stod bakom, fick 18,9 procent av rösterna. Denna innebar att de reaktorer som ännu inte var byggda (av sammanlagt 12 planerade) skulle färdigställas. Därefter skulle hela kärnkraftsprogrammet läggas ned ”i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd”.

Det var också vad folkpartiet och socialdemokraterna tyckte. Men Ullsten och Palme ville inte kampanja på gator och torg med ”högerspöket” Bohman. Därför hittade de på en lång rad av ytterligare villkor, som de visste att moderaterna inte kunde godta (exempelvis att kärnkraftverk inte fick ägas av privata intressen) . Därmed var linje 2 född, som erhöll 39,1 procent.

Centern och kommunisterna kamperade ihop i linje 3, (38,7 procent) vilken krävde omedelbart stopp för all vidare utbyggnad. De reaktorer som redan hunnit tas i drift skulle läggas ned inom högst tio år. Riksdagen korade linje 2 som knapp vinnare och tolkade resultatet som att kärnkraften skulle vara ett minne blott 2010. Årtalet hade inte funnits på någon valsedel, men Palme var djupt oroad över de splittringstendenser inom rörelsen som blottats under folkomröstningskampanjen.

Ledande socialdemokrater som Alva Myrdal och Inga Thorsson hade propagerat för linje 3. Alltså var Palme tvungen att ge dem ett köttben för att de skulle hålla sig lugna. År 2010 lät bra i sammanhanget, även om det officiellt påstods att tidpunkten motiverades av kärnkraftverkens tekniska livslängd. (En ren bluff kan tilläggas, så länge det är ekonomiskt rimligt med underhåll och återinvesteringar kan våra reaktorer köras i princip hur länge som helst – dessa har också trimmats under årens lopp för att ge högre effekt).

Så skapades den politiska härdsmälta som sedan dess har fördummat energidebatten i Sverige. Det har ofta talats om kärnkraftens oåterkallerliga avveckling, men atomenergin är märkvärdigt seglivad. Endast en reaktor (i Barsebäck) har stängts, detta som ett bondeoffer till centern när Göran Persson behövde dess parlamentariska stöd.

Nu är det vänsterpartiet och miljöpartiet som skall betalas för att de agerat stödhjul till socialdemokraterna. Ytterligare en i den långa raden av avvecklingsplaner väntas att presenteras denna månad. Men hur länge skall det destruktiva arvet från Palmeepokens cyniska taktiserande fortsätta att sabotera möjligheterna till en rationell svensk energipolitik?

För tjugo år sedan kommenterade Gösta Bohman den olycksaliga kärnkraftsomröstningen i sin bok Maktskifte:

”Lika väl som både folk och politiker snabbt kom till insikt om att vänstertrafik på våra vägar inte hör hemma i Sverige, lika väl borde förståelse vinnas för att inhemska miljövänliga och billiga energikällor är att föredra framför miljöfarliga och dyra importerade bränslen. Omvändelsen kommer, var så säker!”

Nu tycks Bohmans förutsägelse vara på väg att slå in. Folkpartiet har som första parti uttalat att folkomröstningen 1980 skall läggas till handlingarna, precis som 1967 blev fallet med högertrafikomröstningen anno 1955. De blygsamma bidragen från sol och vind kan aldrig ersätta kärnkraftens roll i den moderna elprodutionen.

Att satsa på olja och fossilgas (vilket regeringen är i färd med) ökar miljöförstöringen och driver på växthuseffekten. Istället bör vi ta lärdom från Finland och inte bara behålla kärnkraften, utan även bygga nya reaktorer vid behov. Tillväxten, välfärden och miljön är för viktiga områden för att äventyras av kortsiktiga politiker som prioriterar spelet om makten högre än omsorgen om landet.

(Borås Tidning 2004-04-07)

Kennedymordet är ingen gåta

Publicerad den av
Svara

I morgon är det precis fyrtio år sedan de ödesdigra skotten på Dealey Plaza i Dallas. USA:s yngste president någonsin, John F Kennedy, rycktes bort mitt i sin gärning.

Vid varje större märkesdag av denna traumatiska händelse är det mediala pådraget omfattande, såväl i USA som i Sverige.

Världen tycks aldrig få nog av denne Kennedy. JFK är som död långt större än han var i livet. För evigt frusen i tiden som en ung och attraktiv gestalt, bärande på storslagna löften han aldrig fick möjlighet att infria, har JFK blivit en av USA:s främsta populärkulturella ikoner.

En politikens motsvarighet till mytomspunna underhållningshjältar som Elvis Presley, Jim Morrison och James Dean. Det är svårt att tänka sig JFK som en 86-årig pensionär, men det är faktiskt vad han skulle varit idag – om inte Lee Harvey Oswald trätt in på scenen.

Var det verkligen den förvirrade vänsterradikalen Oswald som sköt?

I allmänhetens medvetande lever fortfarande myten om Den Stora Konspirationen. Sju av tio amerikaner vägrar tro att en obetydlig nolla som Oswald kan ha varit ensam gärningsman till detta fasansfulla dåd, som skakade en hel värld och brutalt ändrade historiens förlopp.

Väsentligt större makter måste ha varit inblandade när sådant händer, välorganiserade krafter som verkar i det fördolda, mäktiga skuggfigurer med dunkla motiv som inte skyr de mest skrupelfria medel i sin besatthet att kontrollera och manipulera samhället.

Kennedymordet har givit upphov till en veritabel industri av skepparhistorier, som har gjort otaliga charlataner förmögna på människors benägenhet att låta sig förföras.

Och SVT kan i lördagens stora temakväll om Kennedy inte låta bli att spinna vidare på sagoberättandet.

I programinformationen på SVT:s hemsida påstås att ”mordet är ännu inte uppklarat” och att detta är ”förra århundradets största mordgåta”. Man utlovar att servera diverse kittlande konspirationsteorier som ”närts – och stärkts” under de fyrtio år som gått.

Stilenligt avslutar SVT kvällen med Oliver Stones – milt uttryckt – kontroversiella spelfilm JFK, som 1991 lurade miljoner biobesökare ut i historierevisionismens träskmarker.

Om det skall vara public service att sända skrock, vidskepelse och förfalskning av det förflutna, finns det inte längre anledning för redan hårt beskattade medborgare att försörja statstelevisionen med licenspengar.

Ty i verkligheten finns inga som helst bevis som pekar på att någon annan än Lee Harvey Oswald (och bara han) höll i geväret den 22 november 1963. Varken CIA, KGB, maffian, Fidel Castro, Pentagon eller några gröna gubbar från Mars var inblandade. Sorry.

Den oförtjänt smutskastade Warrenkommissionen, tillsatt av JFK:s efterträdare Lyndon Johnson (som bland ledamöterna inkluderade den kommande presidenten Gerald Ford), slog fast sanningen redan i september 1964.

Det är bortom all diskussion: Oswald var mördaren.

Den som ändå tvivlar, kan varmt rekommenderas Gerald Posners standardverk Case Closed. Lee Harvey Oswald and the Assassination of JFK (Random House 1993), vilken med föredömlig pedagogisk grundlighet rätar ut alla frågetecken som inte minst mytomanen Oliver Stone satt i huvudet på hederligt folk.

Om SVT hade tagit sitt uppdrag på allvar, kunde man istället för att elda på konspirationsbrasan exempelvis vänt sig till den amerikanska TV-kanalen ABC.

Denna har inför 40-årsdagen av mordet gjort en två timmar lång ambitiös dokumentär, The Kennedy Assassination – Beyond Conspiracy, där omständigheterna kring JFK:s död klarläggs i detalj.

Man har tagit hjälp av den prisbelönte animatören Dale Myers. Denne har med toppmodern teknik under flera år arbetat fram en tredimensionell, datorgenererad rekonstruktion av det kritiska händelseförloppet.

Den bygger på snart sagt allt relevant material som går att uppbringa – stadskartor, byggnadsritningar, alla upptänkliga mått och vinklar, filmsekvenser på mordet, över 500 fotografier, obduktions- och kriminaltekniska protokoll. Resultatet har utvärderats av oberoende rättsmedicinare och mordundersökningsexperter.

ABC har därtill gjort djupintervjuer med vänner och nära anhöriga till Lee Harvey Oswald, samt representanter från CIA, FBI, Dallaspolisen och Warrenkommissionen.

Dessutom har ABC granskat den flod av nya arkivdokument om mordet som de amerikanska myndigheterna offentliggjort de senaste åren.

Slutsatsen?

”Vår undersökning lämnar inget utrymme för skepsis. Den är obestridbar”, sade dokumentärens producent Tom Yellin nyligen.

I går premiärvisades programmet för amerikansk publik.

Men istället för att köpa in en seriös dokumentär som denna, föredrar SVT att veva gammalt hokuspokus i rutan och blåsa svenska tittare med fantasifulla spekulationer kring ett av 1900-talets mest tragiska politiska mord.

Skamligt.

(Borås Tidning 2003-11-21)

Judehatets förbannelse består

Publicerad den av
Svara

Konflikten mellan israeler och palestinier är inte bara en tragik för de inblandade i Mellanöstern. Den till synes hopplösa krishärden har även fått antisemitismens fackla att flamma upp i Europa.

Det är en förbannelse med gamla anor. I över tusen år har antijudiska föreställningar förgiftat, fördummat och brutaliserat det västerländska samhället.

Antisemitismen uppstod som biprodukt när kyrkofäderna hundratalet år efter vår tideräknings början definierade den nya kristna religionen. De menade att judarna inte bara hade förkastat, utan även mördat Messias.

Därför hade judarna förverkat den status som ”egendomsfolk” som Gud givit dem i sitt förbund med Abraham. Utvaldheten hade istället överförts till den kristna kyrkan. De brottsliga judarna skulle straffas genom förödmjukande diskriminering och tjäna som levande bevis på den segrande kristenhetens härlighet.

Reformationen innebar en uppgörelse med den katolska kyrkans idévärld, men antisemitismen överlevde. Martin Luther hatade judarna intensivt och där protestantismen anammades (som i Sverige) stängdes judarna ute. När nationalismen blommade upp under 1800-talet fick antisemitismen även rasbiologiska förtecken.

Auschwitz skedde inte i ett historiskt vakuum, tvärtom var nazisternas folkmord den logiska slutstation för det hat som byggts upp under seklernas gång.

Sionismen, den judiska nationella rörelsen, föddes åren kring förra sekelskiftet som en reaktion på den utbredda judefientlighet som tycktes vara ett patologiskt inslag i Europa. Sionisterna menade att judarna aldrig kunde leva i säkerhet om inte även de fick ett eget nationalhem.

Förintelsen blev det ohyggliga beviset på att de hade rätt och efter FN-beslut återuppstod Israel 1948, ursprungligen parallellt med en palestinsk stat. Men den uppdelningen vägrade de omgivande arabstaterna att acceptera, Israel skulle bort och det har varit den dominerande inställningen i arabvärlden sedan dess.

Efter Förintelsen omdefinierades mycket av den traditionella antisemitismen till antisionism. Staten Israel blev måltavla för de aggressioner som tidigare drabbat judarna som individer, vilket i praktiken sällan gör någon skillnad.

De som avskyr den judiska staten och önskar dess utplåning, har sällan några varmare känslor för det judiska folket. Den antisionistiska propaganda som Sovjetunionen vräkte ut över världen från slutet av 60-talet och framåt har exempelvis många likheter med nazisternas antijudiska demagogi.

Latent antisemitism har en klar tendens att bli manifest när Israel hamnar i fokus för den internationella uppmärksamheten – som efter fredsprocessens sammanbrott i Camp David-förhandlingarna sommaren 2000 och den därpå följande palestinska intifadan.

Fullt legitim kritik mot den israeliska regeringspolitiken, bosättningarna, ockupationen och den israeliska arméns agerande har inte minst i europeisk debatt blandats med angrepp som har helt andra, ljusskyggare syften.

Det är återkommande jämförelser mellan Israel och Nazityskland, utmålandet av Israel som en rasistisk kolonialmakt vars regim drivs av outsläcklig blodtörst och fanatisk våldsdyrkan, anspelningar på gamla kristna antijudiska fördomar i kommentarerna, etcetera.

Det är en demonisering som går långt utöver vad som borde vara acceptabelt i det offentliga, demokratiska samtalet. Det är svårt att finna någon annan stat i världen som väcker sådana oförsonliga känslor.

Och även icke-israeliska judar på vår egen kontinent drabbas. Fasorna från det förflutna går på många sätt i repris. Synagogor har attackerats i Frankrike, Belgien, Tyskland och Ryssland. I Sverige registrerade Säpo 131 antisemitiska brott förra året. Mörkertalet är sannolikt långt större.

En hittills förbisedd, men inte desto mindre allvarlig företeelse är den antisemitism som florerar bland muslimska invandrargrupper. Den predikan om folkmord på israeliska män, kvinnor och barn som i somras ägde rum i moskén på Medborgarplatsen i Stockholm (som undertecknad uppmärksammade i Borås Tidning 13/8) är ingen isolerad händelse.

I måndags presenterade Svenska Kommittén mot Antisemitism en rapport kallad Det förnekade hatet – antisemitism bland araber och muslimer i Sverige, skriven av Mikael Tossavainen som till vardags är doktorand i historia vid Lunds universitet.

Han påpekar att aversion mot judar alltid har funnits inom islam, om ursprungligen inte lika markant som inom kristendomen.

I Koranen talas det nedsättande om judar, men i långa tider var de (liksom kristna trosbekännare) en hyggligt tolererad minoritet i de muslimska länderna. Pogromer av europeiskt snitt förekom relativt sällan.

Dock kom den framväxande sionismen i kombination med den vaknande arabiska nationalismen under 1900-talets början att ändra förhållandet radikalt. Judarna betraktades som inkräktare på den heliga muslimska jorden, Israels tillkomst förbättrade inte situationen.

Men, menar Tossavainen, den nuvarande Mellanösternkonflikten skapar inte antisemitism. Den reaktiverar redan befintliga antijudiska fördomar inom det muslimska samhället, en rasism som förstärks av importerat antisemitiskt tankegods från Europa.

Vanföreställningar av islamiskt och kristet ursprung kokas samman med nazistiska hallucinationer och kommunistisk antisionism. Den statskontrollerade arabiska pressen och televisionen är varje dag genomdränkt av den grövsta sortens antisemitisk propaganda. I skolor och moskéer predikas att judar är apors och grisars avkomma, att judar medvetet sprider aids bland araber, att de strävar efter världsherravälde och så vidare.

Via parabolantenner och internet studsar de bisarra fantasierna tillbaka till de europeiska storstädernas invandrarförorter. Tossavainen har intervjuat lärare från skolor i invandrartäta områden kring Göteborg, Malmö och Stockholm.

Vittnesmålen är fasansfulla. Många arabiska och muslimska elever uppvisar en starkt fientlig attityd mot allt som uppfattas som judiskt.

De saboterar eller vägrar delta i undervisning om judisk religion eller om Förintelsen. Paradoxalt nog hyllas ofta Hitler för Auschwitz, samtidigt som Holocaust avvisas som en judisk lögn.

Idén att det var judar som iscensatte 11 september-attentaten är heller inte ovanlig. Liksom – även det motsägelsefullt – att terrordåden mot World Trade Center var rätt åt det förment judisktkontrollerade USA.

Ungdomarna bär med sig dessa absurda föreställningar från den muslimska krets de växt upp i – hemmen, föräldrarna, församlingsmiljöerna.

Dessvärre har hemskheterna till övervägande del bemötts med tystnad från det svenska majoritetssamhällets sida. Okunskap eller rädsla att spä på främlingsfientlighet och islamofobi har gjort att debatten uteblivit.

Men tolerans mot intoleransen är knappast en bra metod att försvara det mångkulturella, demokratiska samhället. Vanliga hederliga muslimer har ett tungt ansvar att motarbeta de som kidnappat islam till att bli en hatlära, istället för att låta den vara en fredens och försoningens religion.

Ansvaret delas av oss som är sprungna ur den kristna traditionen. Även vi har ett antisemitiskt arv som är allt annat än smickrande. De värsta brotten mot judarna bär västerlandet skulden för. Förintelsen skedde i hjärtat av Europa.

Vår skyldighet att resa motstånd när antisemitismens hydra ånyo visar sig är därför desto större. Vi vet ju bättre än några andra vad tigandet inför rasismens kolportörer kan få för konsekvenser.

(Borås Tidning 2003-10-24)

Sånt händer inte här…

Publicerad den av
Svara

Sveriges utrikesminister Anna Lindh mördas i vimlet på ett varuhus i centrala Stockholm. Hon är helt oskyddad, gärningsmannen försvinner obehindrat genom folkmassan och är fortfarande på fri fot.

Säpo tvår offentligt sina händer. Frånvaron av livvakter ursäktas med att det inte fanns någon hotbild mot utrikesministern. Detta trots att Anna Lindh, en av landets mest exponerade politiker, var mitt uppe i en ovanligt hätsk valkampanj.

Bara någon vecka tidigare hade hon antastats av en hotfull missbrukare under ett torgmöte i Gävle. Även då saknades polisskydd. Biträdande näringsminister Ulrica Messing var dock närvarande och lyckades genom sitt civilkurage rädda situationen med att knuffa undan mannen.

Det är omöjligt att inte tänka tanken; kanske hade allt varit annorlunda om Messing även varit med Lindh på NK i torsdags.

Samtidigt med chocken, sorgen och den djupa förstämningen över det brutala våldsdådet, växer vreden över Säpos agerande. Eller snarare brist på agerande. Med all rätt ifrågasätts säkerhetspolisens bedömningsgrunder och arbetssätt.

Intrycket av naivitet, amatörmässighet och brist på grundläggande kompetens är onekligen slående. Säpochefen Kurt Malmströms fåraktiga uppträdande i medierna har inte bidragit till att förändra den bilden, lindrigt uttryckt.

Frågan är ofrånkomlig och upprepas nu gång på gång: har vi ingenting lärt av mordet på statsminister Olof Palme? Även han saknade livvakter under sin sista promenad genom Stockholm.

Olof Palme var en för svenska förhållanden mycket kontroversiell politiker. Han väckte inte bara heta känslor i största allmänhet, utan även rena förtals- och hatkampanjer. Ändå lämnade Säpos åtgärder, såväl gällande bedömning av hotbild som personligt skydd, avsevärt övrigt att önska. Statsministerns bostad i Gamla stan bevakades exempelvis aldrig.

Lättsinnigt undvek Säpo att propsa på regelmässigt skydd av hänsyn till statsministerns personliga önskemål om att få bli lämnad ifred. Men det är naturligtvis ingen ursäkt att skylla på Olof Palmes ovilja mot livvakter. I synnerhet gällande en sådan omstridd toppolitiker som Palme, borde det varit Säpos plikt att ständigt trygga hans säkerhet.

Statsministermordet i februari 1986 brukar sägas vara den händelse som berövade Sverige dess oskuld. Vi var Landet Annorlunda, där höga makthavare kunde röra sig fritt och utan besvär i det offentliga rummet, precis som vanliga medborgare. Terror och politiska mord hände inte här.

I folkhemsidyllen inträffade sällan några uppseendeväckande våldsamheter – tills allting rämnade med skotten på Sveavägen.

Eller gjorde det?

Omständigheterna kring Anna Lindhs död visar något annat. Vi tycks snarare ha levt i ett tillstånd av kollektiv förnekelse, ty Palmemordet har inte förmått ändra vårt mentala verklighetsperspektiv.

Det är som om vi fortfarande önskade oss kvar i 1950-talets Sverige, då kung Gustav VI Adolf och drottning Louise stillsamt och utan vakter kunde gå arm i arm på huvudstadens gator som vilket par som helst.

Inte ens ett statsministermord förmådde rubba fasthållandet vid den öppna politiska samhällsmodell, som är en sådan utpräglad del av vår nationella identitet. Visst borde vi tagit lärdom, och det långt tidigare än efter 1986 års traumatiska upplevelse. Att Sverige inte är någon ofarlig idyll stod klart redan för 30 år sedan.

I april 1971 inträffade det första moderna terrordådet i vårt land. Två kroater, tillhörande den fascistiska Ustajarörelsen, trängde sig in på den jugoslaviska beskickningen i Stockholm och avrättade kallblodigt ambassadören. Polisen grep gärningsmännen utan strid, de bägge dömdes till livstids fängelse.

Tre andra kroater dömdes för medhjälp. Ytterligare två ur samma liga fick fängelse för en dygnslång ockupation av det jugoslaviska konsulatet i Göteborg några månader tidigare. Svenska myndigheter anklagades av den jugoslaviska regeringen för bristfälligt skydd av deras diplomater.

Sympatisörer till ambassadmördarna kapade i september 1972 ett svensk inrikesplan med 86 passagerare, landade på Bulltofta i Skåne och krävde frigivning av de fängslade terroristerna. Polisen stod handfallen. Trots att över 300 flygplanskapningar hade inträffat i världen sedan slutet av 1960-talet, saknade Säpo beredskap.

Sådant hände ju inte här. Fallet sköttes föga förvånande utomordentligt klantigt, regeringen gav räddhågat vika för terroristerna, som sedan flög vidare till Spanien där de gav upp och greps.

I april 1975 var det dags för ett nytt illdåd. Den västtyska ambassaden i Stockholm ockuperades av medlemmar ur Baader-Meinhofligan, vilka tog personalen som gisslan. De krävde frisläppande av en lång rad ligamedlemmar ur västtyska fängelser, men den tyska regeringen sade blankt nej.

Den svenska regeringen erbjöd då fri lejd åt terroristerna. Men dessa sprängde istället ambassaden och övermannades av svensk polis när de försökte slå sig ut. Våldsverkarna fick därefter enkel biljett till Tyskland, formellt ansvarig för utvisningsbeslutet var dåvarande statsrådet Anna-Greta Leijon.

Två år senare avslöjades att meningsfränder till Baader-Meinhofligan som hämnd var i färd med en kidnappningsaktion mot Leijon. Den gången förmådde polisen förekomma terroristerna, dock ledde händelsen inte till att skyddet kring våra politiker skärptes. Vilket med smärtsam tydlighet visade sig när Olof Palmeberövades livet.

Och nu är vi alltså där igen. Säpo – liksom alla vi andra – har i tre decennier haft anledning att fundera över vilka hotbilder samhällsutvecklingen medfört. Men illusionens makt har uppenbarligen varit för stark.

(Borås Tidning 2003-09-13)

Var Clark oskyldig?

Publicerad den av
Svara

Ett vanligt bankrån som gick överstyr. Så brukar det heta om Norrmalmstorgsdramat.

I augusti 1973 klev Jan-Erik Olsson in på Kreditbanken i Stockholm, sköt en k-pistsalva i taket och barrikaderade sig med en liten gissla i bankvalvet. Olsson begärde en saftig lösensumma, samt att den ökände Clark Olofsson skulle släppas från sin fängelsecell och föras till banken.

Statsminister Olof Palme grep in i polisarbetet, gick med på kraven, men vägrade ge fri lejd åt Olsson och Olofsson. Medierna punktbevakade den rafflande händelseutvecklingen.

Sverige stod praktiskt taget still under den knappa vecka dramat varade. Förövarna gav upp när polisen var i färd att leda in gas i valvet. Jan-Erik Olsson fick åtta års fängelse, men Clark Olofsson frikändes från ansvar.

Det är nu 30 år sedan. Detta uppmärksammade SVT i fredags med en spelfilm av regissören Håkan Lindhé, och ikväll visar man även en dokumentär (TV 1 kl 21.15). Norrmalmstorgsdramat må vara ett av de mest omtalade fallen i svensk kriminalhistoria. Ändå finns många frågetecken.

Dåvarande rikspolischefen Carl Persson menar i sina memoarer Utan omsvep (Norstedts 1990) att saken aldrig utreddes ordentligt. Starka indicier pekar på att Clark Olofsson var initiativtagaren.

Han och Olsson hade tidigare suttit i samma fängelse, där den förre misstänks ha organiserat kuppen. När Jan-Erik Olsson stormade in på Kreditbanken skall han enligt vittnen varit åtföljd av två andra män.

Men dessa backade ur när något – oklart vad – gick snett. Olssons omfattande utrustning av bland annat rep, radio och walkie-talkies tyder på att det hela inte var menat som ett ordinärt rån.

Sannolikt skulle de tre männen rånat banken, tagit med sig gisslan under flykten och använt denna för att få Clark Olofsson fri.

”En? Är de inte tre?”, var Olofssons första ord när han fick beskedet att gisslantagaren i Kreditbanken ville ha honom som sällskap i valvet. Olsson har aldrig gett någon tillfredsställande förklaring för sina handlingar, ej heller Clark Olofsson.

Gåtan kvarstår.

(Borås Tidning 2003-08-31)

Fascisten som blev olympisk gud

Publicerad den av
Svara

Saddam Husseins son Uday var inte bara mördare och sadist, han var även ledare för Iraks OS-kommitté. Och Internationella olympiska kommittén (IOK) hade inga invändningar, trots att Iraks idrottsmän kunde hamna i Udays tortyrkammare om de inte presterade tillräckligt goda resultat.

Att Uday Hussein utan vidare accepterats av den olympiska rörelsen är naturligtvis en skandal.

Få bör väl förvånas. De vackra ideal som IOK säger sig stå för i högtidliga sammanhang, ligger ofta ljusår från den solkiga verkligheten. Det illustrerade inte minst turerna kring förra årets vinterspel i amerikanska Salt Lake City.

Staden är centrum för mormonkyrkans strikta religion, men i kampanjen för att locka till sig OS bjöds IOK-delegaterna att leva rullan i ett veritabelt syndens näste.

Avslöjandet om hur Salt Lake City köpte spelen med allt från stinna dollarbuntar till sexuella tjänster av prostituerade var ett hårt slag mot IOK. Bot och bättring utlovades, hur det blir med den saken återstår dock att se.

Ännu vilar den förre IOK-bossen Juan Antonio Samaranchs anda tung över OS-cirkusen. Han avgick för två år sedan, men blev samtidigt hedersordförande på livstid och lyckades även säkra den framtida successionen genom invalet av sonen Juan Antonio Samaranch Jr i IOK:s styrelse.

Historien om Samaranchs bana säger åtskilligt om det politiska och moraliska träsk som råder inom den internationella idrotten. I över två decennier leddes IOK av en man, som under många år tjänat Francisco Francos fascistiska tyranni i Spanien.

I boken Lord of the Rings (1992) satte journalisterna Andrew Jennings och Vyv Simpson för första gången Samaranchs förflutna under lupp.

Samaranch växte upp i Barcelona, centralort i provinsen Katalonien, där han i unga år anslöt sig till den fascistiska rörelsen. Som 16-åring jublade Samaranch när general Franco revolterade mot den folkvalda spanska vänsterregeringen. Tre års blodigt inbördeskrig följde.

Majoriteten av Barcelonas invånare var emellertid motståndare till fascisterna. Samaranch inkallades till den republikanska armén, men deserterade och gick under jorden tills Franco lagt Katalonien under sitt klackjärn.

Medan exekutionspatrullerna gjorde processen kort med besegrade motståndsmän på Barcelonas gator, började Samaranch smida planer på en politisk karriär. Hans stjärna steg efter andra världskrigets slut 1945, då Spanien var utsatt för en internationell bojkott.

De flesta av västvärldens regeringar vägrade att befatta sig med Hitlers och Mussolinis kollega i Madrid. Samaranch hade dock en idé om hur Francoregimen skulle kunna vinna legitimitet utomlands – genom idrotten.

Han lyckades framgångsrikt organisera några internationella idrottsevenemang i Spanien, vilket blev entrébiljetten till den fascistiska hierarkins övre skikt. Samaranch blev ledamot i Francos marionettparlament, president i Katalonien, borgmästare i Barcelona och idrottsminister i den nationella regeringen. 1966 blev han även spansk ledamot i IOK.

I början av 70-talet hade den åldrige Franco utsett den ultrareaktionäre amiralen Carrero Blanco till premiärminister i ett försök att stärka den vittrande regimens grepp om landet. Men Blanco mördades i ett bombattentat, vilket besvarades med en våg av terror mot spanska oppositionella.

Som Kataloniens fascistledare blev det Samaranchs jobb att hålla i yxan inom sitt tilldelade revir. 1974 – 75 förekom arresteringar, tortyr och avrättningar i lika stor omfattning som under de mörkaste åren på 1940-talet.

Men hösten 1975 dog Franco. Samma kväll som Samaranch fick beskedet sände han ett telegram till sina kumpaner i Madrid och bedyrade sin fortsatta lojalitet. Dagen efter höll Samaranch ett tal inför Kataloniens regionråd, där han försäkrade att ”Francos exempel kommer alltid att leva vidare i vår kamp för ett bättre Spanien”.

Spanjorerna var dock hjärtligt trötta på tyranniet, ekonomin var i stadigt förfall och luften gick snart ur det gamla styret. Våren 1977 demonstrerade hundratusen människor utanför Samaranchs palats i Barcelona. Han hukade bakom skrivbordet medan massorna skanderade ”Samaranch försvinn!”.

I sitt hemland var han politiskt död, men i den försiktiga övergången till demokrati som nu följde, lyckades Samaranch behålla sin post inom IOK. Den blev plattformen för en ny karriär.

Sovjetunionen hade hamnat i organisatorisk knipa inför Moskva-OS 1980, den kommunistiska byråkratin var knappast den mest effektiva.

Samaranch grep chansen, ställde sina talanger till förfogande och såg till att kommunisterna kunde genomföra sitt idrottsliga propagandanummer. Som tack för hjälpen backade Sovjetblocket upp Samaranch när denne kandiderade till IOK-president 1980. Ironiskt nog nådde alltså en fascistkoryfé den högsta makten på idrottens olymp genom en kommunistdiktaturs försorg.

Under Samaranchs ledning utvecklades IOK till en alltmer hemlighetsfull, auktoritärt styrd och genomkorrumperad klubb, som årligen drar in miljarder kronor på sin verksamhet.

Och världen över bemöttes Samaranch med samma aktning och krypande servilitet av politiker och journalister. När skandalen kring Salt Lake City-OS rullades upp i slutet av 90-talet, ställde sig Samaranch som garant för att röja upp i muthärvan. Trots att det var som att befordra bocken till trädgårdsmästare, lät sig de flesta – förbluffande nog – nöja med detta.

Samaranchs final som IOK-boss var också stilenlig. Innan han lämnade över ordförandeklubban till belgaren Jacques Rogge sommaren 2001, beslutade Samaranch att Kina skulle få OS 2008.

Att dess brutala diktaturregim är ett blodigt hån mot allt tal om demokrati och mänskliga rättigheter, bekom varken Juan Antonio Samaranch eller IOK. Sådana bagateller har ju aldrig intresserat den olympiska rörelsen.

Inte undra på att Uday Hussein trivdes i det sällskapet.

(Borås Tidning 2003-08-05)