Kategoriarkiv: Historia

En rekonstruerad känslovärld

Publicerad den av
Svara

Bok: Stridens skönhet och sorg
Författare: Peter Englund
Förlag: Atlantis

Augustikvällen är varm och behaglig. Genom den lilla staden Schneidemühl i östra Tyskland marscherar soldater mot tåget som ska föra dem vidare västerut, mot Frankrike och fronten. Året är 1914, ett krig har just börjat.

Den tolvåriga skolflickan Elfriede Kuhr följer det sammanbitna regementets väg till stationen, där en klunga av Schneidemühls invånare samlats. De unga uniformsklädda männen klättrar ombord på godsfinkor vilka långsamt sätts i rörelse.

Elfriede skriver i sin dagbok:

Hurraropen steg till ett vrål, soldaternas ansikten trängdes i de öppna dörrarna, blommor flög genom luften, och på en gång började många av människorna på platsen att gråta.

På återseende! Vi skall ses här hemma igen!

Var inte rädda! Vi är snart tillbaka!

Vi kommer att fira julen tillsammans med mamma!

Något snart julfirande i hemmets lugna vrå för dessa militära resenärer blir det förstås inte. Tågen, dessa oräkneliga olycksaliga tåg, ska fortsätta att rulla länge än på Europas ständigt lika överhopade järnvägslinjer. Elfriede Kuhl kan själv handfast konstatera konsekvensen av tågens destinationer. Fram till hösten 1918 växer sig kyrkogårdarna utanför Schneidemühl bara större och större.

Idag klockan 11 är det precis 90 år sedan vapnen äntligen tystnade på första världskrigets slagfält. Dess namn – Verdun, Gallipoli, Somme, Ypres – klingar numera avlägset som vore de Borodino eller Gettysburg, ödesdigra platser vilka tycks tillhöra ett för länge sedan gånget tidevarv.

I vårt kollektiva medvetande har första världskriget reducerats till en bleknad episod som föregick det andra och ännu väldigare krig som följde tjugo år senare. ”En glömd hävstång”, enligt den amerikanske historikern William Manchester. Ty konflikten 1914-18 blev inte bara mänsklighetens dittills blodigaste. Ur krutröken föddes också, på gott och ont, den moderna epok som är vår egen.

Detta har förmodligen bidragit till att första världskriget idag verkar mer fjärran än vad det relativt korta avståndet i torra decenniesiffror ger sken av. Människorna i 1900-talets gryning bebodde ju på sätt och vis ett annat universum.

Men historikern och akademiledamoten Peter Englund har nu utkommit med ett verk som har ambitionen att rekonstruera första världskrigets känslovärld. Skildringen, författad på utsökt prosa, baseras på brev, dagböcker och memoarer.

Vi får följa krigsårens vardagsdramatik ur ögonen på nitton obemärkta personer av båda kön och skilda nationaliteter.

En av dem är ovan nämnda Elfriede Kuhr vid den allt gråare tyska hemmafronten med dess hopplösa surrogatvaror och enformiga kålrotsdiet. En annan är Pál Kelemen, ungersk kavallerist på fälttåg mot tsarens ryska invasionsstyrkor i Galizien, där trupperna jagar varandra fram och tillbaka innan den första krigsvinterns isande snöoväder gör det blodiga helvetet än värre.

Vanligtvis brukar den leriga skyttegravsdöden i norra Frankrike stå i fokus när första världskriget avhandlas. Peter Englund låter dock även mindre omskrivna frontavsnitt som Östeuropa, Afrika, Mesopotamien och Balkan ta ordentligt utrymme.

Vecka för vecka görs nedslag i deltagarnas olika öden och erfarenheter, som formar sig till en högst fascinerande och mycket levande mosaik av det som britterna kallat ”The Great War”. Det är nästan som man själv rent fysiskt får kliva rakt in i skeendet.

Till bokens förtjänster hör att den åskådliggör hur historien ingalunda är given, eller ens särskilt begriplig för aktörerna som står mitt i det dagsaktuella förloppet. Vad som tvärtom är slående är förvirringen, bristen på information och överblick, ovissheten om vart utvecklingen egentligen är på väg.

Den ångestfyllda situationen att vara utelämnad åt makternas spel skildras i några citerade rader från maj 1916 av den italienske bergsjägaren Paolo Monelli:

Detta är kriget. Inte risken att dö, inte granatens röda fyrverkeri som förblindar när den slår ned med ett vinande ljud (—), utan känslan av att vara en marionett i händerna på en okänd dockmästare, och den känslan kyler ibland hjärtat som om döden själv gripit tag.

Vi får även möta dem som finner en märklig sorts tillfredsställelse i att gå krigsgudarnas ärenden. Från samma månad 1916 återges den tyske örlogsmatrosen Richard Stumpfs upplevelse av Skagerackslaget:

Om jag sade att jag var rädd skulle jag ljuga. Nej, det var en obeskrivlig blandning av fröjd, skräck, nyfikenhet och… stridsglädje.

Det finns ett antal klassiska litterära verk som bär vittnesbörd om hur första världskriget tedde sig på individuell nivå. Robert Graves Farväl till alltihop, Ernst Jüngers I stålstormen och Siegfried Sassoons Vi föll in i ledet är bland de mest berömda. Peter Englund lyckas förbluffande väl att förmedla en upplevelse som inte står detta kanoniserade sällskap långt efter.

Det är helt enkelt storslagen och intensivt berörande läsning.

(Borås Tidning 2008-11-11)

Tacka Patton för det, alltså

Publicerad den av
Svara

I vilken grad filmvåldet påverkar samhället är en omdiskuterad fråga. Men den som tror att dess brutaliserande effekt är ringa, bör begrunda följande historia.

USA:s gamle president Richard Nixon var en tvättäkta filmfreak. Under sin tid i Vita huset – där det finns en privat biosalong – såg han över 500 rullar. Den odiskutabla favoriten var krigsfilmen Patton med George C Scott i huvudrollen som den stentuffa amerikanska generalen.

Vid den här tiden (1970) pågick Vietnamkriget fortfarande. Pentagon upptäckte att fienden Nordvietnam hade militärbaser i det formellt neutrala grannlandet Kambodja. Dock. Att slå ut dessa baser var kontroversiellt. Det skulle ju ses som att Nixon utvidgade kriget i Indokina istället för att avsluta det, vilket han lovat när han blev vald två år tidigare.

Vad göra? Nixon våndades. Sen kollade han på Patton, som nyss haft premiär. George C Scott var i filmen närmast en karikatyr på den uniformsklädda, våldsromantiska machomannen. Men Nixon älskade det. Han såg filmen gång på gång och kände sig inspirerad.

Sen fattade presidenten beslutet – Pentagon fick till och med klartecken för en större bomboffensiv mot Kambodja än vad som ursprungligen var tänkt.

Reaktionen från den amerikanska folkopinionen blev massivt kritisk. Nixon stålsatte sig i biomörkret med ännu fler visningar av Patton.

För Kambodjas del slutade allt i total tragedi. Vissa historiker menar att Nixons bombningar bäddade för Pol Pots maktövertagande 1975 och med det ett av 1900-talets grymmaste folkmord. Tacka Patton för det, alltså.

Undra vilken film Bush såg innan han invaderade Irak?

(Borås Tidning 2008-10-28)

Mästerligt Henschen – men inte utan problem

Publicerad den av
Svara

Bok: Hon älskade
Författare: Helena Henschen
Förlag: Brombergs

Hon föds mitt i 1880-talets Sverige. Radikala vindar virvlar upp det konservativa dammet som ligger tungt över det oscarianska kungariket. Den eldfängde August Strindberg åtalas för Giftas, Konstnärsförbundet bildas i protest mot akademiernas reaktionära tröghet, socialismen gör inhemsk entré med August Palm, Fredrika Bremerförbundet kräver kvinnlig rösträtt.

Det är som Signe Thiel insupit denna rebelliska anda redan från start. Hon är överklass, befinner sig i etablissemangets och de europeiska kulturkretsarnas centrum, men röjer i tonårsidolen Ellen Keys spår frimodigt sin egen väg genom tillvaron.

Hennes far är den fabulöst rike bankiren och konstmecenaten Ernest Thiel, av många sedd över axeln på grund av sin judiska börd. Även detta arv kommer att påverka Signes levnadsbana. När Hitlers hotfulla skugga ruvar över Sverige under andra världskriget, ger hon judiska flyktingar fristad och tar aktiv del i kampen mot nazismen.

Men innan dess har Signe Thiel gift sig två gånger, fött sex barn, inlett ett utomäktenskapligt passionsförhållande som skall vara livet ut. Det ivrigt bultande hjärtat är hennes kompass. ”Hon älskade” är också vad Signe Thiel själv önskade skulle bli hennes eftermäle.

Därav titeln på Helena Henschens uppföljare till debuten Skuggan av ett brott. Även i sin nya roman fortsätter Henschen att utforska den egna släkthistorien och bara språket är en njutning. Prosan flyter varm och levande över boksidorna. Man sugs ohjälpligen fast i det engagerande, märkvärdiga kvinnoöde som romanen tecknar.

Med utgångspunkt från dagböcker, brev och andra kvarlämnade dokument har Henschen fogat samman fragmenten av en sedan länge svunnen människa och återskapat sin farmor Signe Thiel ur det förflutnas förgänglighet.

Konstnärligt är gestaltningen en triumf – gripande, kanske rent av mästerlig. Ändå finns något djupt problematiskt i Helena Henschens angreppssätt.

Inom dagens litteratur råder en trend av upplösning mellan fakta och fiktion, vilket oundvikligen lämnar läsaren i trångmål. Jag minns en översvallande recension av Jocye Carol Oates Blond (2000), där det hävdades att denna roman om Marilyn Monroe egentligen gav en lika sann, till och med sannare, bild av personen än en vetenskapligt menad biografi.

Det är ett förföriskt argument när en skicklig och inlevelsefull författare varit i farten. Men knappast giltigt.

Både Oates ”Marilyn Monroe” och Henschens ”Signe Thiel” är i själva verket halvfigurer, produkter av en dunkel blandning mellan dikt och verklighet. Trots böckernas stora förtjänster i övrigt, tvingas en kritiskt sinnad läsare ständigt fråga sig vad som är vad i den berättelse som serveras.

Det finns ytterligare en etisk dimension i det hela. Sannolikt kommer Helena Henschens halvdokumentära, fiktionaliserade tolkning av Signe Thiel att bli bestående för lång tid framöver. Är det att göra verklighetens människa rättvisa?

Skulle jag själv vilja att någon författare använde mitt eget liv, mina tankar och drömmar, på samma sätt som Helena Henschen gjort?

Jag är inte säker på svaret.

Christian Dahlgren

(Borås Tidning 2008-08-20)

HBT:aren Hadrianus

Publicerad den av
Svara

Just nu sprakar det extra färgstarkt om Stockholm. Vår huvudstad är ju värd för den årliga HBT-festivalen Europride.

Och till gruppen stolta europeiska HBT:are får man väl även räkna Hadrianus – den tredje i raden av Roms ”fem goda kejsare” (som epoken 96-180 e Kr brukar sammanfattas).

En slump måhända, men ungefär samtidigt som Europride invigdes, öppnade British Museum i London utställningen Hadrian, Empire and Conflict om denne homosexuelle statsman.

Hadrianus styrde det väldiga romerska imperiet klokt och defensivt, undvek värre militära äventyrligheter.

Mest känd är Hadrianus för att han byggde en mur tvärs över England för att hålla de okynniga skottarna stången. Hans allra första order som kejsare har dock en slående dagsaktualitet.

Hadrianus lät nämligen utrymma det av romerska legioner ockuperade Mesopotanien. Helt hopplöst stökigt område att invadera, tyckte han. Numera heter samma ställe Irak.

Det enda vi lär oss av historien är tydligen att vi aldrig lär oss något av historien.

(Borås Tidning 2008-07-31)

Slottet som siktade mot himlen

Publicerad den av
Svara

Tjolöholms slott

Från havet blåser det hårt över den flacka halvön vid hallandskusten. Iskalla vindbyar sveper kring den stolta byggnadens vackra granitfasader.

Vi söker skydd innanför entréporten, hamnar via ett förrum i en stor sal där blicken genast möter en väldig sandstensspis. Dess massiva murstock pryds av en latinsk inskription: ”Coelum versus”. Det är släktens Dicksons valspråk och betyder ”Mot himlen”.

James Fredrik och Blanche Dickson hette makarna som i 1800-talets slutskede beslöt att uppföra detta märkliga byggnadsverk, unikt för Sverige. Tjolöholms slott är beläget en bit utanför Kungsbacka och går i engelsk Tudorstil. Sex år tog det att färdigställa.

När slottet var inflyttningsklart 1904 hade det kostat en miljon kronor. Vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 48 miljoner kronor. James Fredrik Dickson fick aldrig se det, han dog redan 1898. Blanche blev ensam byggherre som förverkligade de storslagna visionerna med arkitekten Lars Israel Wahlman som sitt instrument.

Vi fortsätter in i slottet, vandrar upp för trapporna, mörka paneler täcker väggarna. Sällsamma figurer i snidat trä vakar över våra steg. Det andas en smula mystik om de tre våningsplanen, samtidigt som de många rummen har en påtagligt ombonad och välkomnande atmosfär.

– Det är ett ovanligt hus, ovanlig stil. Det fantastiska med huset är att så mycket är väl bevarat. Vi har jättemånga utländska besökare som är nyfikna därför att det är så speciellt.
Säger Magdalena Kasper, som öppnat dörren till denna fascinerande miljö. Hon är intendent på slottet, som numera ägs av Kungsbacka kommun och drivs i stiftelseform.

Makarna Dickson, vilka var de? Magdalena Kasper berättar om en förmögen köpmannafamilj, bosatt i Göteborg, men med rötterna i Skottland. James Fredrik köpte marken härute för sina hästars skull och lät tillsammans med hustrun – som också var hans kusin – utlysa en arkitekttävling för skapandet av ett passande lantgods.

– För dem var det inte konstigt att välja Tudorstilen, arvet finns ju hos de bägge. Tudor representerade en storhetstid i England, medan en svensk kanske hade byggt en Vasaborg eller liknande.

Efter James Fredriks förtida död i blodförgiftning blev slottet Blanches livsverk och måhända även ett minne över hennes man.

Vad har du för uppfattning om Blanche Dickson?
– En spännande kvinna. Stark. Drivande. Å ena sidan traditionell med sitt brittiska arv. Å andra sidan framsynt och modern. Huset är en häftig mix av det svunna kombinerat med hypermodern teknik.

Häftig mix, ja. Exteriören är engelsk 1500-talsrenässans (Tudor, alltså), medan interiören är kraftigt influerad av förra sekelskiftets Arts & Crafts-rörelse, som vände sig mot den industriella revolutionens massproducerade varor. Allt skulle vara tillverkat i äkta material genom gediget hantverk.

Samtidigt installerade Blanche Dickson glatt nymodigheter som elektricitet, luftburet värmesystem i väggarna, snillrika rundspolande duschar och heltäckningsmattor. Hon skaffade till och med en pionjärmodell av ett schabrak till dammsugare, som vägde ett ton och transporterades på en hästvagn. Långa slangar drogs in via fönstren från gården utanför.

– Även om det skulle vara ett ståtligt slott så ville familjen Dickson leva bekvämt. Huset är lite galet. Fast på ett lustfyllt vis, säger Magdalena Kasper.

Blanche fick dock inte möjligheten att njuta resultatet av sina ansträngningar i högre grad. Bara två år efter inflyttningen omkom hon under en resa till Ceylon. Dottern, ingift i den förnäma släkten Bonde, ärvde egendomen, men länge stod byggnaden tom och gick ett gradvis förfall till mötes.

På 60-talet såldes Tjolöholm till Göteborgs stad som ett fritidsreservat, innan Kungsbacka kommun tog över 1987. Efter omfattande restaureringar är slottet återställt i gott skick och skyddat som byggnadsminne sedan 1991.

Vi avslutar rundvandringen med en fråga som givetvis inte går att undvika. Alla slott skall ju ha ett spöke. Finns det även ett på Tjolöholm?

Magdalena Kasper dröjer lite med orden.
– Det kan jag inte svara på, säger hon sedan. Och tillägger tankfullt:
– Folk som kommer hit brukar märka att huset inte alls är dött, det lever… utstrålar något. Man är inte ensam här. Det är inget spöke. Men något andligt är det kanske.

(Borås Tidning 2008-01-20)

Titanic, 95 år efter katastrofen

Publicerad den av
Svara

På sin tid var hon ett av världens mest kända fartyg, tillverkad på ett varv i Belfast för brittiska White Star Lines räkning. Det var under de stora oceanångarnas epok, när rederierna i mördande konkurrens slogs om passagernas gunst på den transatlantiska rutten mellan Europa och Amerika.

Det omskrivna Blå bandet spelade en viktig roll i försöken att kapa åt sig marknadsandelar. Utmärkelsen tillföll det fartyg som snabbast lyckades ta sig över Atlanten, vilket gav mängder av värdefull reklam och prestige åt det ansvariga rederiet. Cunards Mauretania hade länge rekordet i 1900-talets början, White Star Line valde dock en annan metod för att locka folk ombord.

Istället för hastighet skulle man satsa på storlek, komfort – och säkerhet. Katastrofer med passagerarfartyg var tyvärr ingen ovanlighet, kring förra sekelskiftet hade åtskilliga skepp mött sitt öde ute till havs. Nu skulle White Star Line bygga det väldigaste, lyxigaste fartyg som skådats.

Blott hennes längd av 270 meter och bruttovikt på 46.000 ton gav en känsla av förment trygghet mot naturens rasande element. Dessutom hade skeppet en konstruktion av pumpanordningar och vattentäta skott, som enligt ingenjörerna gjorde henne ”praktiskt taget osänkbar”.

Rederiet sparade inte på krutet i sin marknadsföring. Uppmärksamheten var maximal när deras nya flaggskepp togs i trafik sommaren 1911. På många sätt kom hon också att motsvara förväntningarna. Med åren fick hon det talande smeknamnet ”Old Reliable” och ångade troget fram och tillbaka över Atlanten ända tills pensioneringen i mitten av 30-talet.

Men som så ofta konstaterats: ingen skriver historien om lyckosamma skepp. Om Olympic är ihågkommen i dag är det endast som en liten, men inte oväsentlig fotnot. Hon var nämligen systerfartyg till Titanic.

Olympic började byggas tre månader innan arbetet på Titanic startade. De låg stapelbädd vid stapelbädd i Belfast. Titanic blev något större, utseendemässigt skiljde endast smärre detaljer. Om Olympic badade i medialt strålkastarljus redan vid sjösättningen 1910, var det inga större ceremonier när Titanic gled ner i vattnet i maj 1911.

Även när Titanic var klar för jungfrufärd blev ståhejet blygsamt. Det berodde inte bara på att Titanic rangordnades som tvåa i förhållande till White Star Lines stolthet Olympic. Titanic lämnade även hemmahamnen i Southampton under lågsäsong, den 10 april 1912.

Hon stävade först över Engelska kanalen och hämtade upp fler passagerare i franska Cherbourg. Sedan vände hon upp mot Queenstown på Irland, som var den sista utresehamnen innan Atlantfärden mot det hägrande målet i New York.
Passagerantalet motsvarade då endast två tredjedelar av Titanics kapacitet. Och det mesta av lastutrymmet gapade tomt – inte ens 20 procent var taget i anspråk.
Några händelselösa dagar passerade. Men snart förändrades allt.

Trots att Titanic omöjligen kunde slå Cunards snabba ångare, fanns en stämning av fartblindhet på kommandobryggan. Chanslös mot Mauretania? Visst. Å andra sidan fanns en möjlighet att väcka uppståndelse i tidningarna om Titanic spöade sin egen tidtabell genom att anlöpa New York tidigare än annonserat. Därför höll Titanic över 20 knop när mörkret föll den 14 april, trots att flera fartyg i området telegraferat isvarningar under dagen.

Stjärnhimlen var gnistrande klar och havet låg förrädiskt stilla när isberget plötsligt dök upp rakt föröver. Försöket att gira undan misslyckades, isen rev upp skrovet på styrbords sida och vattnet vällde in. Klockan var då 23.40. Denna lördag är det precis 95 år sedan. Efter två timmar och fyrtio minuter var oceanångaren försvunnen under ytan.

Om Titanic inte var särskilt intressant förr, blev hon det sannerligen nu. ”Världens största ångare förolyckad”, löd rubriken i Borås Tidning den 16 april då boråsarna nåddes av beskedet. Men uppgifterna om vad som verkligen hänt efter sammanstötningen med isberget är förvirrade och motstridiga. Den ansvarige redaktören tycks ha valt att publicera alla telegram han fått och sedan överlåtit till läsarna att dra sina egna slutsatser.

En nyhetsbyrå förkunnar att Titanic går ”långsamt med egen maskin i riktning mot Halifax”, eskorterad av ”två andra ångare (—) och att alla passagerare befinna sig ombord på dessa”. Andra telegram meddelar att ”Titanic håller på att sjunka” eller att ”Titanic sjönk kl 02.20 i morse. Ingen människa skall därvid ha omkommit”. På samma sida finns det dock svarta rader om att antalet döda pendlar från ”hundratals” till att ”öfver 1600 människor omkommit”.

Vad skall man tro? Bilden klarnar dock med förfärande tydlighet dagen därpå då BT:s rubrik kort och gått lyder: ”Titanics undergång”. Därefter följer en lång och ingående redogörelse för händelsen, inklusive ett fotografi på det förlorade passagerarfartyget (illustrationer förekom annars mycket sparsamt i den tidens tidning).

Skildringar om förlisningen och dess efterspel löper som en följetong kommande veckor. Sorg och förstämning blandas med ilska mot den som anses bära främsta ansvaret för olyckan: Bruce Ismay, direktör för White Star Line som funnits med ombord och haft fräckheten att överleva.

Med på Titanic fanns också över hundra svenska passagerare (de flesta emigranter). Namnlistor publiceras över räddade och döda. BT meddelar den 18 april att en ”ung elfsborgare” befunnit sig på Titanic. Det är den 16-årige lantbrukarsonen Algot Nilsson från Grönahög utanför Ulricehamn. Hans öde förblir ovisst till den 27 april då BT kan ge definitivt besked efter att ett telegram anlänt från Förenta Staterna. Algot Nilsson hade lyckligtvis valt ett annat fartyg för sin resa.

Men på Titanic klarade sig blott 712 av de drygt 2.200 ombordvarande människorna. Hårdast drabbades passagerarna i tredje klass. Av dessa överlevde endast 25 procent. Motsvarande siffror för första och andra klass var 62 respektive 59 procent. Samtidigt var det bara ungefär en fjärdedel av besättningen som räddades. En värre olycka till sjöss hade dittills aldrig inträffat. Europa och USA chockades.

Varför blev förlusten i människoliv så omfattande? En av flera anledningar är naturligtvis att Titanics system av sexton vattentäta skott inte fungerade. I det finstilta kontraktet garanterade varvet faktiskt bara ”osänkbarhet” om två av dessa skott vattenfylldes.

I realiteten skulle hon dock klarat att hålla sig flytande med tre, kanske fyra, drabbade avdelningar. Men inte sex, som kollisionen med isberget resulterade i. Revan under vattenlinjen blev närmare hundra meter lång.

Pumparna rådde inte på de inströmmande vattenmängderna. De särskiljande skotten var heller inte dragna högre än till femte däck, vilket gjorde att vattnet rann över kanterna, avdelning för avdelning.

Vidare är det ett välkänt faktum att Titanic saknade tillräckligt med livbåtar. Fartyget fick maximalt ta 3 547 personer ombord. Antalet livbåtsplatser var endast 1.178. Men då hade ändå White Star Line varit generösa i sin tillämpning av gällande regler, vilka krävde att ett skepp av Titanics storlek måste rymma 962 människor i livbåtarna…

Förklaringen är att det föråldrade brittiska regelverket beräknade antalet livsbåtsplatser utifrån fartygets tonnage, inte efter dess passagerare.
Livbälten fanns dock till samtliga. Fast vad hjälpte det i den iskalla Nordatlanten? De flesta som omkom i samband med Titanics förlisning drunknade inte. Utan frös ihjäl.

Eftersom det tog ett bra tag innan fartyget slukades av havet fanns ovanligt gott om tid att bygga provisoriska flottar för dem som inte fick rum i livbåtarna. Titanics kapten Edward J Smith visste att fartyget var dödsdömt redan efter tjugo minuter och kunde gett en sådan order. Varför han underlät att göra det, är något av en gåta (tyvärr fanns ingen möjlighet att förhöra honom efteråt, Smith följde med skeppet i djupet).

Dessutom hade många ombord invaggats i falsk säkerhet av snacket om att Titanic inte kunde sjunka, och begrep inte farans verkliga dimensioner förrän det var för sent. Exempelvis var det bara 69 personer som följde med de första två livbåtarna som sattes i sjön, trots att det fanns plats för 130. Den mentala krisberedskapen lämnade alltså mycket övrigt att önska.

Många omskakande fartygsolyckor har inträffat sedan 1912. Lusitania, Andrea Doria, Herald of Free Enterprise, Estonia… Den största sjökatastrofen någonsin inträffade i januari 1945 när det tyska flyktingfartyget Wilhelm Gustloff föll offer för en rysk torped i Östersjön. 9000 människor omkom.

Ändå kan inget av dessa skepp mäta sig med det intresse som tillkommit Titanic. Närmare hundra år efter förlisningen finns inga tecken på avmattning. Tvärtom. Antalet spaltmeter som skrivits i pressen är numera uppe i astronomiska siffror. Litteraturen är fullständigt oöverskådlig. Någon har beräknat att det publiceras minst en ny bok om Titanic varje månad i världen (själv rekommenderar jag gärna Titanic av den ypperlige svenske fartygshistorikern Claes-Göran Wetterholm).

Filmer har naturligtvis gjorts i massor. Vi har väl alla sett James Camerons supersuccé från 1997 med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna. Men den första filmen om Titanics förlisning månglades faktiskt ut på biograferna redan samma år som hon sjönk!

Fascinationen kring Titanic beror väl till en del på att berättelsen om henne innehåller en tragisk storslagenhet som för tanken till det klassiska grekiska ödesdramat. Spänningen förhöjs ytterligare genom vetskapen om att människor av kött och blod tvingats spela med i storyn. Vi grips och identifierar oss med dramats olycksaliga deltagare på ett sätt som ingen fiktiv historia förmår.

Samtidigt har Titanic seglat in i vårt kollektiva medvetande som en slags modern motsvarighet till Bibelns sedelärande myter. Den osänkbara oceanångaren med det himlastormande namnet representerar människans hybris och fåfänga likt en uppdaterad version av Babels torn i Gamla testamentet.

Titanic kan även sägas stå som symbol för 1800-talets förlorade värld av borgerlig råkapitalism, nyrikt överdåd, hårda klassbarriärer, glödande framtidsoptimism och okritisk tro på de tekniska landvinningarnas välsignelser. Det var ett samhälle som radikalt kom att förändras med första världskrigets överraskande utbrott 1914. I efterhand kan Titanics minst lika oväntade undergång två år tidigare ses som en föraning till den jättekatastrof som komma skulle.

En sak är i vilket fall säker. Titanic besitter en förtrollande kraft som garanterat kommer att vara obruten länge än. Fysiskt må hon idag ligga och rosta sönder på 3,8 kilometers djup i Atlanten. Men historien om henne förefaller – ja, just det: osänkbar.

Fotnot: Titanic hade ytterligare ett systerfartyg, Britannic som sjösattes 1914 och blev lasarettfartyg under första världskriget. En tysk mina sänkte henne i Medelhavet 1916. Britannic hette egentligen Gigantic. Men när Titanic gick under blev White Star Line mindre skrytsamt när det gällde att namnge sina skepp.

(Borås Tidning 2007-04-14)

Karl Staaff i repris

Publicerad den av
Svara

I minnesreportagen kring vår fallne statsminister Olof Palme har helt riktigt påpekats att det fanns kretsar som inte bara avskydde hans politik, utan även hans person. Och att det spreds illvilligt förtal om Palme på vissa högborgerliga middagsbjudningar är ingen hemlighet.

Detta motbjudande, infama skvaller är dock noll och intet mot vad som drabbade statsminister Karl Staaff i 1900-talets början.

Staaff var liberal. Han slogs för införandet av allmän rösträtt, ville omvandla Sverige till en konstitutionell monarki av brittiskt snitt, var skeptisk till den dåvarande rustningsfebern i Europa och murade grunden till folkhemmet genom sociala reformer som den första folkpensionen.

Detta program medförde att Karl Staaff utsattes för våldsamma smädeskampanjer. Staaff beskylldes för att vara en mutkolv, mörka sin egentliga politik att låta ryssarna ta över Sverige, och som kronan på verket sades Staaff även vara homosexuell (oerhört graverande på 1910-talet).

Det såldes till och med askkoppar, formade efter Staaffs ansiktsdrag, där hans fiender kunde släcka sina brinnande cigarrer i den hatade liberalens ögon. Bakom hetspropagandan stod den gamla reaktionära herremannaklassen, som såg sin nedärvda kontroll över statsapparaten hotad.

De fruktade förnyelsens vindar, blotta tanken att tvingas ge upp greppet om maktens förgyllda privilegier gjorde dem både vilsna och rädda.

Ungefär som situationen är för dagens tröttkörda och idémässigt tomma socialdemokrati, som för första gången på evigheter utmanas på allvar om platsen vid köttgrytorna. Reaktionen är talande.

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt anklagas inte bara för att ha en dold, kallhamrad agenda bakom den mjukare politik han officiellt står för. Hans person smutskastas i en illasinnad mejlkampanj, som spåras till det socialdemokratiska partihögkvarteret.

Partistyrelsen skickar runt bildmaterial där Reinfeldt framställs som ett varulvsmonster. En SSU-ombudsman lägger ut fejkade valaffischer på nätet med Reinfeldt som pedofil.

Fler exempel lär vi nog få se framöver. Ty så agerar desperata herremän när marken gungar under deras fötter. Karl Staaff skulle känt igen sig.

(Borås Tidning 2006-03-01)

Torpeden som ändrade historien

Publicerad den av
Svara

Bok: Lustianias undergång
Författare: Carl-Göran Wetterholm
Förlag: Prisma

Lusitania? Alla skolbarn i England och Amerika känner till namnet. I Sverige är det frågan om ens lärarna gör det.

Men förhoppningsvis kan en ny bok, Lusitanias undergång av Titanic-experten Claes-Göran Wetterholm, bringa ljus i det förflutnas mörker.

Mitt under brinnande världskrig, den 7 maj 1915, sänkte en tysk ubåt den brittiska atlantångaren Lusitania utanför Irlands kust.

Trots att skeppet var civilt, användes dess lastrum med största sannolikhet för militära ändamål. Hur det verkligen förhöll sig har inte blivit klarlagt, ännu i dag ruvar Storbritannien på hemligstämplade dokument. Ämnet är känsligt. Närmare 1 200 människor omkom i katastrofen, varav ett hundratal amerikaner.

Den brittiska krigspropagandan spann genast loss på alla cylindrar. Tyskarna demoniserades effektivt som samvetslösa mördare.

Invändningen att britterna fraktat kontraband på Lusitania och utnyttjat dess passagerare som mänskliga sköldar klingade ohörd. Den amerikanska opinionen reagerade med avsky över torpederingen, tyskfientliga känslor svallade.

Sänkningen av Lusitania har ofta sagts vara den enskilt viktigaste orsaken till att USA övergav sin isolationism och slöt upp på de allierades sida 1917. Konsekvensen blev att Tyskland förlorade kriget – och Europa sin dominerande maktställning i världen.

Claes-Göran Wetterholms skildring av Lusitanias öde är en fascinerande berättelse som gör det närmast omöjligt att slita sig från läsfåtöljen. Rekommenderas.

(Borås Tidning 2005-11-24)

Krigets marknadsförarare

Publicerad den av
Svara

Bok: Sälja krig som margarin
Författare: Jan Myrdal
Förlag: Leopard

Innan filmen, radion och televisionen invaderade våra liv dominerades det offentliga rummet av affischen – under 1900-talets början det jämte tidningarna viktigaste medlet för att påverka allmänheten.

Särskilt Frankrike utmärktes av en framstående skara affischmålare. Inte sällan var det konstnärer som tog chansen att tjäna en hacka på att ställa sina talanger i kommersialismens tjänst. I Paris och andra franska städer tapetserades husväggarna med förföriska budskap i form och färg som saluförde fotogen, kakaopulver, parfym och cigarettpapper.

Den moderna reklamen hade gjort sitt intåg. Dess skapare skulle snart få helt andra uppdrag än att kränga billiga konsumtionsvaror till den breda massan.

Ty himlen mörknade över Europa och 1914 slog blixten ned som satte världen i brand. Medan stormakternas unga generation förblödde i skyttegravarnas leriga helvete, engagerades de främsta affischkonstnärerna för att vinna slaget om opinionen.

Dessa våldets marknadsförare kan studeras i Jan Myrdals högintressanta nya bok Att sälja krig som margarin. Titeln säger det mesta. Myrdal bjuder på en skräckresa genom en viktig del av europeisk historia, illustrerad av författarens unika samling av huvudsakligen franska propagandaaffischer från första och andra världskriget.

När det gällde att mobilisera samhället mot den tyska fienden åren 1914-18 utgjorde fransmännens och deras anglosaxiska allierades affischkonst ett mycket kraftfullt vapen. Bildspråket var obarmhärtigt. Tyskarna utmålades som barbariska hunner, fråntogs alla mänskliga drag, förvreds till blodtörstiga monster vilka måste krossas till varje pris.

Detta sätt att avhumanisera motståndaren och hålla igång krigsviljan genom att piska upp hatkänslor i det egna folkdjupet kom sedan att bilda skola med förödande konsekvenser. 1923 skrev en tysk frontveteran:

Jag kom redan tidigt underfund med att den rätta användningen av propagandan är verklig konst… Men först under kriget kunde man se, till vilka oerhörda resultat en rätt använd propaganda kan leda. Tyvärr måste man… här studera allting hos motparten… Ty vad som försummades av oss, tillvaratog motståndaren med oerhörd skicklighet och beräkning. Även jag har lärt oerhört mycket av denna fientliga krigspropaganda.

Författaren var Adolf Hitler som i boken Mein Kampf uttryckte lika mycket beundran för de allierades mördande opinionsbildning, som han spydde galla över det tyska kejsardömets taffliga försök i samma genre.

Hitler skulle inte upprepa Wilhelm II:s misstag därvidlag. Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels utformade den nazistiska hetsen i ord och bild med de allierades agitation under första världskriget som direkt förebild.

När Hitlers välde brutits och hans hantlangare ställdes inför rätta i Nürnberg, förevisade de franska åklagarna nazistiska krigsaffischer i domstolen och menade att dessa utgjorde ett brott mot anden. Motiveringen för åtalspunkten löd:

Visst är propaganda tillåten, men den har sina gränser och måste göra halt inför den mänskliga personens värdighet, inför lagarna och inför moralen. I alla länder existerar garantier till den enskilda människans skydd, skydd mot förtal, skydd mot ärekränkning; dock översteg den tyska propagandan hämningslöst och obestraffat dessa gränser.

Ödet har ibland en fallenhet för särskilt bittra ironier.

(Borås Tidning 2005-11-06)

Generalen som var Frankrike

Publicerad den av
Svara

Bok: DE GAULLE
Författare: Knut Ståhlberg
Förlag: Norstedts 

Den 22 juni 1940 firar Hitler sin största triumf. På sex veckor har han lyckats med det som kaiser Wilhelm II fruktlöst försökt göra under fyra långa år. Att tvinga Frankrike på knä.

Hitler låter till och med diktera kapitulationsvillkoren i samma franska järnvägsvagn, uppställd på samma plats i Compiégneskogen nordost om Paris, där tyskarna hösten 1918 erkänt sig besegrade. Nu är det fransmännens tur att tömma den bittra kalken.

Men inte helt. Några dagar tidigare har en för allmänheten föga känd fransk general riktat en uppmaning till sina landsmän via BBC i London: ”Hur händelserna än utvecklar sig bör Frankrike inte upphöra att göra motstånd. Det franska motståndets flamma får inte och kommer inte att slockna”.

Sannolikt var det inte många fransmän som hörde denna, sedermera legendariska l’Appel du 18 juin 1940. Men snart skulle radiolyssnarna räknas i miljoner och general Charles de Gaulle vara ett namn på allas läppar. I motsats till det defaitistiska politiska och militära etablissemanget i Frankrike vägrade han att ge upp i avgörandets stund och flydde till Storbritannien för att fortsätta kampen.

Utsikterna var inte de bästa. Tyskland föreföll oövervinnerligt. Marskalk Pétain – nationalhjälten från Verdun, första världskrigets Stalingrad – hade accepterat samarbete med Hitler och bildat en lydregim i Vichy. I London var de Gaulle till en början mer eller mindre ensam.

Men med stöd från Winston Churchill skapar han organisationen Det Fria Frankrike och blir en hoppets eldande radioröst i det förnedrade fosterlandet, där den framväxande motståndsrörelsen korar de Gaulle som sin ledare. Han förmår även många franska kolonier att avsvära troheten till Pétins Vichyregim och istället sluta upp på de Gaulles sida.

Frankrike, det äkta Frankrike, är tillbaka i kriget.

Dock uppstår svåra och komplicerade spänningar mellan de allierade när USA överger sin neutralitet och träder in på scenen i december 1941. Roosevelt avskyr de Gaulle, och även vänskapen med Churchill sätts på hårda prov. Både USA och Storbritannien föredrar nämligen – groteskt nog – att satsa på en uppgörelse med det fascistiska Vichy, i tron att landsförrädaren Pétain skall kunna lockas att klippa banden med Hitler.

En lika verklighetsfrämmande som moraliskt förkastlig politik, som naturligtvis utgör ett fullständigt hån mot allt de Gaulle representerar.

Inte blir situationen bättre av att USA inför invasionen i Nordmandie 1944 planerar att själva styra det befriade Frankrike genom en egen ockupationsförvaltning, istället för att överlämna makten till de Gaulles exilregering. En rasande de Gaulle tvingar dock amerikanerna att i elfte timmen avstå från att denna huvudlösa idé.

Det franska folket hade näppeligen godtagit att ställas under nytt förmyndarskap efter det att tyskarna äntligen drivits bort. I augusti 1944 kan Charles de Gaulle tåga in i Paris som den moraliske segerherren, även om det är USA och Storbritannien som militärt krossat Hitlers ockupationsarmé.

För första gången finns nu en heltäckande biografi över de Gaulle på svenska, briljant skriven av den förre Pariskorrespondenten Knut Ståhlberg. Boken är en kulturgärning av stora mått, en viktig pusselbit i förståelsen av händelserna som ännu idag sätter sin prägel på världspolitiken. Ty motsättningarna mellan de Gaulles Fria Frankrike och det dominanta paret USA/Storbritannien kvarstod även efter Hitlertysklands fall.

Frankrikes ovilja att – inte sällan med rätta – påtvingas anglosaxiska ledband blev en återkommande huvudvärk i stormaktsrelationerna under hela efterkrigstiden. Senast såg vi den gamla surdegen gäsa på nytt i samband med Irakinvasionen 2003. Charles de Gaulle personifierade det moderna Frankrike. Som sådan lever han fortfarande.

(Borås Tidning 2005-03-03)