Kategoriarkiv: Historia

Flygkraschen som skakar världen

Publicerad den av
Svara

”Vad fan angå dej Polens affärer? Pling plingeli plång”, sjöng vår nationalskald Carl Michael Bellman en gång. Men även den som vanligtvis inte intresserar sig för händelserna utanför ankdammens horisont, kan undgå att känna djupt med Polen en dag som denna. 

Flygkatastrofen i västra Ryssland ter sig som en osannolik tragedi, obegriplig och skakande. President Lech Kaczynski omkom i kraschen, jämte en lång rad av landets mest prominenta personer. Betydande delar av det polska etablissemanget utraderade från ena sekunden till den andra. Jag kan inte erinra mig att någon stat på ett bräde drabbats av en liknande förlust.

Som om inte detta räckte, färgas olyckan även av en mycket bitter historisk ironi. President Kaczynski och hans sällskap skulle delta i en minnesceremoni för de över 2o 000 polacker som brutalt mördades av Stalins bödlar i Katyn 1940. Ett illdåd vilket under decennier förmörkat Polens redan, milt uttryckt, dåliga relationer med Ryssland. Men i år var det menat att de bägge länderna skulle försöka vända blad och inleda ett nytt kapitel. 

Lech Walesas kommentar är gripande i sitt enkla konstaterande av faktum: 

”Sovjet dödade den polska eliten i Katyn för 70 år sedan. I dag dog den polska eliten när de var på väg för att visa sin vördnad för de polacker som dog där.”

Motivet bakom Katyn var att knäcka Polen och göra det fogligt för övermakten. Men varken Nazitysklands härjningar eller 40 års sovjetisk ockupation kunde bryta ner de stolta polackerna. Till och med den hårdföre Stalin suckade uppgivet: 

”Att införa kommunism i Polen är som att sätta sadel på en ko”.

En heroisk, tjurnackad frihetslidelse fanns ständigt levande bland befolkningen även under de svåraste av tider. Den traditionellt inflytelserika polska katolska kyrkan spelade en stor roll i motståndskampen. Betydelsen av att Polen sedermera fick en landsman till påve 1978 – Johannes Paulus II – kan knappast överskattas.

Mot hans moraliska styrka och inspiration hade kommunistregimen inget att sätta emot. Förtryckarapparaten förlorade alla anspråk på legitimitet. Den oberoende fackföreningsrörelsen Solidaritets strejk på Leninvarvet i Gdansk 1980 blev i princip början till slutet för Sovjetunionens välde i Östeuropa. 

Lech Kaczynski var en typisk produkt av denna epok. Han stod vid Lech Walesas sida i Solidaritet, drevs av lika delar antikommunism som nationalism och katolicism. Med sin tvillingbror Jaroslaw skapade han det starkt konservativa partiet PiS som ett tag gav Polen en unik sorts broderlig maktdelning: Lech som president och Jaroslaw som premiärminister (den senare föll från makten 2007 och är nu partiledare för PiS). 

Lech Kaczynski blev president året efter att Polen gick med i EU 2004. Tvillingbröderna var dock inga lätta herrar att hantera för unionen. Bland annat lade de in veto mot EU:s samarbetsavtal med Ryssland, krävde att Polens rösttyngd i EU skulle ökas som kompensation för Tysklands brott under andra världskriget, dömde ut den tysk-ryska gasledningen Nord Stream i Östersjön som jämförbar med Molotov-Rippentroppakten 1939, etc. 

Inrikespolitiskt gjorde sig Lech Kaczynski känd (eller ökänd) för hets mot homosexuella, hot om att införa dödsstraffet och förvirrade kampanjer mot påstådda konspirationer från affärsmän och byråkrater ur den tidigare kommunistiska partihierarkin. Han framstod även för polackerna själva som en allt mer udda figur med dålig verklighetskontakt. 

Polen har moderniserats förbluffande fort, ekonomin går bra trots den globala finanskrisen, inom den växande urbana medelklassen pågår en tydlig värderingsförskjutning mot sekularisering och liberalare attityder. I detta förändringarnas klimat klämtade redan klockan för Lech Kaczynski, hans senaste opinionssiffror visade ett hopplöst bottenläge och något återval till hösten fanns inte på kartan. 

Ändå är det inte undra på att hela Polen sörjer Kaczynskis och hans följeslagares bortgång. Frankrikes president Nicolas Sarkozys kondoleanser fångar väl hur vi bör minnas den förolyckande polske statschefen:

”Lech Kaczynski vigde sitt liv åt sitt land. Han försvarade outtröttligt de värderingar han trodde på: demokrati,  frihet och kampen mot totalitarism.”

Statsministern och hyckleriet om ett folkmord

Publicerad den av
8

”I ganska bred enighet och med flera motioner har det påpekats att det borde utredas mer, att det borde vara större öppenhet från Turkiets sida och att man tycker att det ska vara en officiell redovisning och ett erkännande och det har vi stått bakom.” 

Orden tillhör Fredrik Reinfeldt. Det han talar om är Moderaternas uppfattning om det ottomanska imperiets folkmord på armenierna under första världskriget, en fråga som behandlats i riksdagens utrikesutskott.

Citatet är från en intervju som den assyriska tidsskriften Hujådå gjorde med Reinfeldt inför valet 2006. Då var han oppositionsledare. Nu är han statsminister. En statsminister som motarbetat just det erkännande han tidigare förklarat att Moderaterna ivrade för. Efter förra veckans omröstning i parlamentet, som slog fast att turkarnas folkmord var ett folkmord, sade Reinfeldt:

 ”Jag beklagar riksdagens beslut eftersom det öppnar för en politisering av historien.”

Att politiker ibland ändrar ståndpunkt är generellt inget konstigt. Nya fakta eller omständigheter kan ha tillkommit. Situationer kan förändras, man får kompletterande erfarenheter och insikter som tvingar fram omprövningar. 

Detta är emellertid ingen fråga vilken som helst. Den går inte att hålla sig relativ till, ty den är av djup moralisk natur och rör ett ohyggligt brott: en stats försök till utplånande av en hel befolkningsgrupp. Så länge Turkiet av politiska skäl vägrar erkänna faktum förblir det en giftig historisk varböld. 

Fredrik Reinfeldt framställs gärna som en utpräglad pragmatiker. Men var går egentligen gränsen för hans pragmatism och anpassningsvilja? När han ägnat helgen åt att försäkra Turkiets premiärminister Erdogan om sitt avståndstagande från Sveriges riksdag, och samme Erdogan hyllar Reinfeldt som sin ”vän”, ja då är det svårt att dra någon annan slutsats än att vi fått en hycklare till statsminister. En ledare utan resning i väsentligheter, en politiker utan klara värderingsbaserade övertygelser, en man utan kärna. Snarare än pragmatikerns drag bär han opportunistens. 

Om konsekvensen av detta skriver idag Klas-Göran Karlsson, historiker vid Lunds universitet, tänkvärt på Svenska Dagbladets debattsida:

”Folkmord är brott mot mänskligheten, och angår eller borde angå oss alla. I detta läge, vad gör då den svenska regeringen, med Reinfeldt och Bildt i spetsen? Jo, den signalerar att den inte kommer att bry sig om riksdagens beslut och ger därmed indirekt stöd åt Turkiet att fortsätta sitt destruktiva förnekelsearbete, som måste ses som en fortsättning på folkmordet, om än med andra metoder.”

Nu hotar också Erdogan att kasta ut hundratusen armenier som är bosatta i Turkiet. För sådana ”vänner” borde varje svensk regeringschef betacka sig.

Apropå Tutankhamuns klumpfot…

Publicerad den av
Svara

Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck måste definitivt ha svarat för 1600-talets främsta forskarbragd.

Efter idogt historiskt undersökningsarbete slog han 1679 världen med häpnad. Enligt Rudbecks banbrytande rön i verket Atland eller Manheim fanns helt enkelt ingen tvekan om saken: det mytomspunna Atlantis var i själva verket Sverige!

Som om inte detta vore fantastiskt nog, levererade Rudbeck även otvetydigt halsbrytande bevis för att alla civilisationer av betydelse kunde knytas till vårt avlånga land i Norden. Att Egyptens faraoner hade äkta svenskt kunglig blod i sina ådror får dessutom nu anses fullkomligt klarlagt.

Ty efter avancerade DNA-tester av Tutankhamuns kvarlevor visar resultaten att denne gudaliknande forntida monark hade gomspalt och klumpfot, led av krämpor i ben och fötter, samt måste släpa sig fram med käppar.

Vilken strålande triumf för göticismen! Därmed är det ju uppenbart att Tutankhamun måste vara släkt med en av Sveriges största hjältekonungar: Erik den läspe och halte. 

Obama nära samma triumf som Kennedy nekade Nixon

Publicerad den av
1

Mycket snack och lite verkstad. Så kan man sammanfatta den främsta kritiken mot Barack Obamas första år i Vita Huset. Trots all sin vältalighet och sina glänsande kampanjlöften, har han inte lyckats åstadkomma några större resultat i praktiken.

Presidentens oförmåga att leverera blev föremål för en lika rolig som träffsäker satirisk sketch TV-programmet Saturday Night Live den 3/10. SNL:s ”Barack Obama” sa där bland annat:

”There are those on the right who are angry. They think that I’m turning this great country into something that resembles the Soviet Union or Nazi Germany, but that’s just not the case. Because when you look at my record it’s very clear what I’ve done so far and that is nothing. Nada. Almost one year and nothing to show for it.” (Se sketchen här.)

Men nu verkar Barack Obama kunna slå tillbaka med besked. På självaste julafton röstade senaten igenom ett lagförslag som kan betyda att Obamas viktigaste vallöfte är i hamn: en reformering av den amerikanska sjukvården. Till priset av 871 miljoner dollar under tio år ska – nästan – alla amerikaner garanteras vård framöver. 

Representanthuset har redan antagit sin version av Obamas sjukvårdsplan. Återstår således att sy ihop de bägge förslagen. Därefter ska kongressen rösta på nytt. Tanken är att Obama ska presentera den färdiga reformen i sitt State of the Union-tal någon gång under slutet av januari (datum ej fastställt ännu). Det vore i så fall en triumf av historiska dimensioner för presidenten. 

Inte sedan Lyndon B Johnson fick Medicare antaget på 60-talet har ett mer betydande genombrott skett inom amerikansk sjukvårdspolitik. En allmän, nationell sjukförsäkring har funnits på det demokratiska partiets agenda i åratal.

Men inte ens den store sociale reformatorn och sluge tricksaren Franklin D Roosevelt lyckades baxa igenom en sådan reform. Den siste demokratiske presidenten innan Obama som verkligen försökte var Bill Clinton – och han misslyckades som bekant nesligen. 

Faktum är dock att USA kunde fått en nationell sjukförsäkring redan 1971. Fast då var presidenten republikan och hette Richard Nixon. Hans förslag var i sina grunddrag slående likt allt vad demokraterna lagt fram sedan dess. 

Nixons plan utgick från att företagen skulle åläggas att teckna en sjukförsäkring för samtliga sina anställda, de fattigaste fick premien subventionerad av staten. Precis som nu innebar det inte att alla amerikaner omfattades. Men nära nog. Och även på den tiden hade kongressen en demokratisk majoritet – som dessutom var tämligen radikalt sinnad (med amerikanska mått mätt i alla fall). Framgången tycktes given, eller hur? 

”Det här är för min vän Ted Kennedy”, sade senatorn Robert C Byrd när han röstade ja till Obamas vårdreform under julaftonskvällen. Byrd, demokrat från West Virginia, fanns också med i senaten 1971 (han valdes in så tidigt som 1958!). Röstförklaringen var ett fint sätt att hedra den nyligen avlidne senatskollegan Kennedy, som under hela karriären outtröttligt kämpade för en allmän sjukvårdsförsäkring.

Men Byrds ord innehöll också en dos oavsiktlig ironi. Han lär knappast ha glömt att det var just Ted Kennedy som ledde motståndet mot Nixons sjukvårdsplan i kongressen för snart 40 år sedan.

Kennedy ansåg nämligen inte att Nixons reform var tillräckligt progressiv, utan ville ha ännu mer. Han fick med sig Byrd och övriga demokrater på noterna och sänkte hela rasket. Fast – tuff luck. Sitt eget grandiosare lagförslag fick han sedan inte antagen!

Den bästa chansen USA sannolikt haft att reformera sjukvårdssystemet gick därmed upp i rök. Ted Kennedy lär bittert ha ångrat sin oöverlagda iver under återstoden av sitt liv.

Låt oss hoppas att kongressen lyckas få ordning på torpet den här gången.

Mer att läsa:
Last Lion. The Fall and Rise of Ted Kennedy, red. Peter S Canellos (2009)

Östersjön hade ringa betydelse under kalla kriget

Publicerad den av
Svara

Det är inte varje dag man får träffa amerikanska toppmilitärer, om än pensionerade sådana. Men ett gyllene tillfälle gavs igår på Marinmuseum i Karlskrona, där amiralen William J Holland höll ett föredrag om USA:s marina strategi under kalla kriget. 

För oss som är vana att betrakta Östersjön som den stora frontlinjen i kampen mellan öst och väst, blev det hela ett nyttigt perspektivbyte.

Holland, som under sina aktiva år var expert på ubåtsjakt och även arbetade med kärnvapenstrategi, förklarade frankt att USA:s eget engagemang i området var starkt begränsat. 

Visst hade man intresse av att hålla koll på de sovjetiska baserna. Men Östersjön var för USA:s del ett litet, närmast perifert innanhav. Det militära ansvaret delegerades här till Danmark och Västtyskland, som även hade uppgiften att stänga utloppen till Atlanten vid händelse av konflikt. 

Det var kanske inte heller så konstigt. USA hade ju världshaven att bevaka, i synnerhet norra Atlanten där den enorma armadan av sovjetiska ubåtar gärna opererade. Men enligt Holland höll ryssarnas ubåtar tekniskt sett ganska dålig standard. De lyckades aldrig nå samma höga klass som tyskarnas ubåtsflotta under andra världskriget, eller jänkarnas under kalla kriget. 

USA skilde också i sitt strategiska tänkande mellan ”The NATO Navy” och ”The Real Navy”. Den sistnämnda var alltså USA:s egen marin som gjorde det verkliga jobbet, medan de europeiska allierades flottenheter mest var att betrakta som hjälptrupper till havs. 

Hade då USA utfört några egna ubåtsoperationer i Östersjön? Sånt kommenterar vi aldrig, sade Holland. 

Sverige har fortfarande svårt att hantera antisemitismens förbannelse

Publicerad den av
Svara

”Man drog inga egentliga slutsatser av nazismens verkningar i Sverige och såg exempelvis inte antisemitism eller rashygien som en del av nazismen, områden där historien kom ikapp på 90-talet.”

Johan Östling, historieforskare i Lund, intervjuas i SvD (18/9). Med sin avhandling Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning (2008) har han granskat hur Sverige hanterat läxan av Hitlertysklands härjningar. 

Det är välkommet att detta hittills förbisedda kapitel äntligen uppmärksammas. Johan Östling har i dagarna belönats med Cliopriset för sina insatser. 

Naiviteten, okunskapen – för att inte säga blindheten – kring antisemitismens förbannelser var utan tvekan omfattande i Sverige under efterkrigstiden. Trots att nazismens strukturer rasat ihop i övriga Europa, kunde vårt land i decennier bli ett ”safe haven” för inbitna antisemiter.

Från Sverige exporterades högerextrem och antisemitisk propaganda över hela världen. Själva stod vi handfallna och vägrade acceptera att sådant hade med oss att göra.

Det gick så långt att amerikanska regeringen vände sig till Tage Erlanders ministär och uttryckligen krävde ett ingripande mot dessa hatets och illviljans kolportörer, som opererade med Sverige som bas.

Även senare års export av ”Vit makt”-musik hade svårt att väcka reaktioner. Egentligen var det först med statsminister Göran Perssons initiativ med Levande historiaprojektet, Förintelsekonferenserna i Stockholm och boken Om detta må ni berätta som kampen mot antisemitismens faror sattes på agendan.

Men allt detta ligger snart tio år tillbaka i tiden. Frågan är hur stark beredskapen är numera.

Våren 2007 kunde exempelvis den ökände förintelseförnekaren Robert Faurisson hålla tre propagandamöten i Sverige (Stockholm, Malmö, Göteborg) utan att någon lyfte ett finger i protest. Förutom tidningen Expo. Annars var tigandet bedövande.

Idag är det sannerligen inte ovanligt att gamla antisemitiska schabloner poppar upp i debatten. Företrädesvis maskerad i form ”Israelkritik”. Aftonbladets beryktade publicering av Donald Boströms ”avslöjande” om att Israel mördar palestinska ungdomar i jakten ofrivilliga organdonatorer bär syn för sägen. 

Tvärtemot vad Johan Östling säger, tycks dessvärre inte historien kommit oss riktigt ikapp ännu. 

När Jan Myrdal och USA stödde Pol Pot

Publicerad den av
1

I helgen tog jag en promenad genom Gamla stan, Stockholm. Trots att hösten hade anlänt om man skulle tro almanackan, hängde sommarvärmen kvar i luften och lättklädda turister flockades på uteserveringarna.

Men vid Stora Nygatan var det plötsligt inte lika trivsamt längre. Där råkade jag kasta blicken in i ett skyltfönster och fick syn på några helt andra slags turister. Ett stort svart-vit foto visade en leende Pol Pot, flankerad av fyra lika glada västerlänningar.

En av dem kände jag tydligt igen: Jan Myrdal.

Fönstret tillhörde myndigheten Forum för levande historia, som riktade uppmärksamhet på dess nya utställning Middag med Pol Pot (öppnar imorgon den 9 september). Titeln anspelar på den delegation av fyra svenskar som 1978 sensationellt tilläts besöka det då helt stängda Kampuchea (nuvarande Kambodja).

Landet var sedan dryga tre år tillbaka i Röda khmerernas våld. Deras bisarra variant av bondekommunism innebar att städerna tömdes på invånare. Befolkningen föstes ut till primitiva slavarbetsläger på landsbygden. Familjer splittrades upp, män skildes från kvinnor, barn från sina föräldrar.

Svält, tortyr och massmord var daglig rutin. 

Rapporter och vittnesmål om exempellösa grymheter hade förekommit i världspressen sedan Röda khmererna erövrat huvudstaden Phomn Penh 1975. Allt dock livligt förnekat av Pol Pot och hans medlöpare i västvärlden.

De fyra inbjudna svenskarna vallades runt i landet under två veckor och såg ingenting fel. Tvärtom förkunnade de till omvärlden att en ny lovande samhällsutopi höll på att förverkligas.

”Rättfärdighet råder”, slog Jan Myrdal fast vid hemkomsten i tidskriften Folket i Bild/Kulturfront (nr 16/1978). I augusti samma år sände också SVT:s Rapport ett inslag där Myrdal intervjuade Pol Pot:

”Skulle Ers excellens vilja säga vad som är det viktigaste som hänt i Demokratiska Kampuchea de senaste tre och halvt åren”, frågade Myrdal.

”Det viktigaste som hänt (—) är det faktum att vi kunnat slå ner alla komplotter och försök till inblandning, sabotage och statskupp och aggressionshandlingar från fiender av alla de slag”, svarade Pol Pot.

Bara att TV-intervjun kom till stånd var ett scoop i kioskvältarklass. Men borde inte orden från Röda khmerernas ledare tyda på att detta var en våldsfixerad, paranoid fanatiker som talade?

I samma ögonblick som Pol Pot fäste blicken i TV-kameran pågick ett av världshistoriens värsta människoslakter omkring honom. Ungefär tjugo procent av Kambodjas invånare skulle utplånas innan mördandet upphörde. Procentuellt sett är omfattningen utan motsvarighet.

Men misstankar åt det hållet vägrade den svenska kvartetten att befatta sig med. Deras välvilliga blindhet var också garanterad eftersom de företrädde Pol Pots blågula supporterklubb, Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea.

Dess dåvarande ordförande Gunnar Bergström, som ledde delegationen, har kommit till klarhet numera. På Forum för levande historia ska Bergström berätta om motiven bakom sin förvillelse och förnedring den gången.

Det fanns förvisso en hel del andra svenskar som gärna gick i god för Pol Pots samhällsexperiment när det begav sig. Två av de mest prominenta namnen är författaren PO Enquist och riksdagens förre talman Birgitta Dahl (s). 

Jan Myrdal måste emellertid vara unik bland dessa eftersom han fortfarande framhärdar i stolt trovisshet. Att omkring två miljoner av Kambodjas mellan sex-sju miljoner invånare dödades under Röda khmerernas styre vägrar han att gå med på.

”Jag såg inget folkmord”, skrev han exempelvis i Aftonbladet häromåret (28/3 2006).

Vad annat är att vänta från honom? Detta är ju en man som försvarat alla upptänkliga skräckfigurer som Lenin, Stalin, Mao, Enver Hoxha, Robert Faurisson and you name it. Och står för rubbet in till denna dag som är.

”I princip har jag alltid haft rätt – i sin tid”, förklarade Myrdal när jag själv intervjuade honom i våras.

Även om man kan ha berättigade invändningar mot att statliga myndigheter ska driva ideologisk upplysningspropaganda, verkar det ändå bli en intressant utställning. Att försöka skapa förståelse kring hur medlöperiets mekanismer fungerar är alltid angeläget.

Men i sammanhanget kunde det också vara på sin plats att påvisa hur den internationella realpolitiken kan ta sig i uttryck när den är som mest smutsig och cynisk.

Pol Pots isolerade regim störtades i januari 1979 efter en konflikt med det kommunistiska grannlandet Vietnam. Att dess invasionsstyrkor jagade ut Röda khmererna i djungeln och sedan tillsatte en Hanoivänlig regering fördömdes förstås av Jan Myrdal.

Så här skrev han om Vietnams stalinistiske premiärminister i boken Kampuchea hösten 1979 (1979). 

”Pham Van Dong personligen är brottslig. Han är en man utan heder. Han är en man utan moral. Ty hans brott är oförlåtligt. Om jag vore kristen eller buddhist skulle jag med visshet se fram mot att han brann i helvetes eld; att han stektes i flott i evigheters evighet”. 

Därmed kom Myrdal mycket otippat att hamna på samma sida som USA.

Där avskydde man också den vietnamesiska regimen. Den bittra förlusten av Vietnamkriget var i färskt minne. Att Vietnam genom invasionen av Kambodja ytterligare utökade sin maktbas i Sydostasien ogillades därför starkt av Vita huset.

Även om amerikanerna definitivt inte annars hade något till övers för Pol Pot, kom nu den principlösa principen om ”fiendens fiende är min vän” att gälla.

För att motarbeta Vietnam började USA därför att backa upp Röda khmererna och verkade bland annat för att dessa massmördare skulle få fortsätta att representera Kambodja i FN.

Riktlinjerna drogs upp av president Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski. Denna politik som de facto gjorde Röda khmererna till USA:s allierade fortsatte sedan under presidenterna Reagan och Bush, d.ä.

Först när Bill Clinton tillträdde som president 1993 avbröts stödet. Istället avsåg USA – sent om sider – att dra Pol Pot inför rätta. Dock undkom denne rättvisan. Han dog i en påstådd hjärtattack 1998 och kremerades i djungeln.

Vad har då Forum för levande historia att säga oss om USA:s skamliga politik? Ska man döma efter informationen på myndighetens hemsida verkar den Pol Pot-historien tyvärr vara begravd i tysthet. 

Gasledningen i Östersjön en jackpott för Kreml

Publicerad den av
3

Åren 1979-1985 brukar av historieskrivarna betecknas som ”det andra kalla kriget”. Efter en period av avspänning i världen var Sovjetunionen åter på offensiven. Det ryska imperiet gjorde framstötar i Afrika, invaderade Afghanistan, placerade ut nya kärnvapenmissiler (SS-20) i Europa. Frosten bet även kring Sveriges knutar.

I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstigningsövningen som någonsin skett i Östersjön. En massiv flottenhet, eskorterad av flyg, löpte ut från den baltiska kusten, strök längs svenskt territorialvatten och gick till fingerad attack mot kusten i dåvarande DDR. Manövern kallades Zapad 81 (”Väst 81”).

Signalen var tydlig: det är vi – ryssarna – som behärskar Östersjön!   

Kommande veckor sker en slags repris på manövern. Bara namnet ger en symbolisk fingervisning om vilka maktpolitiska ambitioner som råder i dagens Kreml: Zapad 2009.

Förutom landstigning, är ett av de uttalade målen med denna militära kraftdemonstration att öva försvar av gasledningar. Det är knappast ett sammanträffande.

Projekteringen för bygget av det rysk-tyska konsortiet Nord Streams 120 mil långa jättepipeline på Östersjöns botten, från Viborg till Greifswald, är i full sving. En del av sträckningen kommer att löpa inom svensk ekonomisk zon. Trots att regeringen Reinfeldt ännu inte gett klartecken, håller tusentals rördelar redan på att bunkras upp här i Karlskrona.

Att vår regering skulle klara av att stoppa bygget är dessvärre orealistiskt. Den pågående remissrundan har mest karaktären av en charad. Kanske är det just denna insikt som är det verkliga motivet bakom att länsstyrelsen i Blekinge inte ens formulerat någon åsikt om gasledningen? Det tjänar ändå inget till.

Tyskland är ett av EU:s kärnländer, Europas viktigaste ekonomi och har skriande behov av energi. Vad har Sverige att sätta emot när tyskarna går samman med stormakten Ryssland? Dessutom skulle även påtryckningar från andra energitörstande EU-länder göra ett eventuellt nej från regeringen Reinfeldt mycket svårt. I framtiden beräknas nämligen 80 procent av unionens förbrukning av fossilgas levereras från Ryssland.

Därför är det hög tid att vi ser sanningen om gasledningens maktstrategiska betydelse i vitögat.

För Kreml är det rena jackpotten. Nord Strems huvudägare är energijätten Gazprom, som kontrolleras av den ryska staten. Och Ryssland har glasklart formulerat att dess energiexport inte enbart handlar om att samla många sköna slantar i Kremls kassakista. Energin ska också vara ett offensivt verktyg i utrikespolitiken.

Vad detta innebär har vi bland annat tidigare sett i Ukraina och Georgien, när dessa länder fallit i onåd hos Kremls makthavare. Gasleveranserna stryptes, priserna chockhöjdes.

Genom Nords Streams gasledning kommer Tyskland praktiskt taget att bindas upp i ett långvarigt beroendeförhållande till Ryssland. De potentiella utpressningsmöjligheterna mot EU blir magnifika. Det behöver inte gå så långt som till öppen konflikt.

Blott det implicita hotet räcker för att Tyskland ska gravitera in i större anpassning till ryska positioner. Frågan gör sammanhållningen inom EU delikat. Medlemsstater som tills nyligen stått under sovjetisk dominans – som Polen, Estland, Lettland, Litauen – lär näppeligen ta lätt på att semidiktaturen Ryssland ånyo utökar sin maktsfär.

Den 9 november kan vi fira 20-årsminnet av Berlinmurens fall. Något år senare upplöstes Sovjetunionen (en händelse som Vladimir Putin betecknat som 1900-talets största geopolitiska katastrof). Men den period av avspänning som då följde i Europa är nu på väg att förbytas till ett frostigare läge.

För Sveriges del borde det vara uppenbart vad Nord Streams gasledning och Zapad 2009 betyder. Ryssland har ingalunda gett upp sin sekelgamla strävan att muta in Östersjön och därmed ta kommando över Europas norra flank.

Vilka militära och säkerhetspolitiska slutsatser – om några – drar vi svenskar av det? 

Än lever Lenin – i Varberg

Publicerad den av
Svara

– Jag vet inte om luften börjar ta slut. Håller ni på att dö? Ge mig bara fem minuter till, säger Mattias Gardell och fortsätter ytterligare en halvtimme. 

De dryga 50 åhörarna som samlats på Hotell Gästis i Varberg verkar inte ta illa upp. Gardell, professor i religionsvetenskap, har bara för någon timme sedan anlänt från en konferens i Istanbul. Han ser knappast ut som någon professor. I sina svarta skinnbrallor liknar han snarare en lite äldre MC-knutte. 

En trave böcker med titeln Tortyrens återkomst ligger på ett bord bredvid. Det är Mattias Gardells senaste verk och är även temat på hans föredrag denna varma, soliga söndagskväll. Skoningslöst skärskådar han den amerikanska Bushadministrationens terroristjakt efter 11/9, övergreppen i Abu Ghraibfängelset och rättsvidrigheterna på Guantánamobasen. 

Det är en ”olydig” debattör som talar. En debattör som verkar i Jan Myrdals ”samhällskritiska och upproriska tradition”. Därför har Gardell precis tilldelats Myrdalssällskapets omdebatterade Leninpris på 100.000 kronor, det första i ordningen. Prissumman är donerad av Lasse Diding, Hotell Gästis ägare. 

– Jag är hemskt ledsen att jag pratade så himla länge. Men nu pratar jag inte mer. Frågor? 

Gardell plockar ihop sina papper och tar sig outtröttligt an den diskussionssugna publiken. På eftersitsen bjuds det på mat, vin och konjak för Myrdalssällskapets medlemmar medan mörkret sänker sig över hustaken i Varbergs centrum. 

Jag passar på att byta några ord med den olydigt prisbelönte. 

Vad har du för uppfattning om Jan Myrdal? 

– Jag har stor respekt för Myrdals encyklopediska kunnande. Vi är inte överens politiskt i alla frågor. Men jag umgås med många som jag inte är överens med, säger Gardell som benämner sig själv frihetlig socialist. 

Leninpriset som du fått ikväll väckte en del kritisk debatt i medierna. 

– Priset anspelar på det gamla Leninpriset som fanns i Sovjetunionen. Bland andra Picasso och Nelson Mandela fick det. Nu är det Mattias Gardell och det är helt okej att vara i det sällskapet. För övrigt är det Lasse Diding som står bakom Leninpriset numera. Mig veterligen hyser han inga politiska fångar. Bara betalande gäster på sitt hotell! 

Vad tycker du förresten om hotellet? 

– Det är ett underbart hotell. Jag visste inte att en sån här miljö existerade! 

Och nog är det en annorlunda miljö. Det är så långt från vanliga sterila hotell man kan komma med sina labyrintiska trappor och korridorer. På väggarna hänger mexikanska och ryska revolutionsaffischer, porträtt av Mao och Che Guevara. 

Inredningen är en skattkammare av udda och intressanta prylar. Kakburkar från 30-talet, en jukebox av märket Rock-Ola, uppstoppade djur, etc. För att inte tala om alla dessa bokhyllor som finns i varenda vrå, till och med på toaletterna. Antalet böcker uppgår till runt 10.000-15.000. Varje gäst kan fritt plocka med en bok hem. 

Mest imponerande är dock Leninbadet i källaren. En helkaklad kuranläggning med hetbassäng, fotbad, ångbastu, relaxrum och massageutrymmen. Den ryske revolutionsledaren är ständigt närvarande i form av byster, målningar och profilbilder. Hela rasket är inspirerat av ett ställe i St Petersburg, där Lenin brukade koppla av de hektiska åren 1917-18. 

– Allt jag gjort på hotellet är lite tvärtom. Alla spa brukar se ut på samma sätt. Men vad man än tycker om mitt spa så kan jag garantera att man aldrig sett något liknande, säger Lasse Diding. 

Han är 68-aktivisten som tog över Gästis i slutet av 80-talet efter att tidigare arbetat som lärare. Successivt utvecklade Diding hotellet till sin egen högst personliga skapelse. Men egentligen var Didings motiv att kunna ägna mera tid åt sina böcker. 

– Det viktiga för mig var läsandet. Hotellet gick bra därför att jag inte tog det så allvarligt. Utan att jag själv tänkte på det blev hotellet mitt livsprojekt. 

Hur går det ihop att vara både kommunist och företagare? 

– Även när jag var lärare var jag tvungen att anpassa mig till det här samhället. Visst driver jag kommersiell verksamhet, men det finns gränser… Jag är fanatiker, manisk samlare och lever intensivt med det jag gör, men är samtidigt väldigt omhändertagande om min personal. 

Men att instifta ett pris i Lenins namn? Det är knappast den mest politiskt korrekta personen att hylla år 2009. 

– De historiska fakta som kommit fram om Lenin är inte annorlunda än de som fanns på 70-talet. Då var det en ära att få ett Leninpris, medan det var pinsamt att få ett pris av kungen. Lenin drog Ryssland ur första världskriget och räddade miljoner liv. Om man säger att Lenin var en mördare, vad säger man då om Nobel och dynamiten, eller om Gustav III och slaveriet? Mördarpris? Det är helt absurt och säger mer om tiden vi lever i än om Lenin. 

Varför har du engagerat dig i Myrdalsällskapet? 

– Jag är uppvuxen med Jan Myrdal och hans böcker. Han har betytt mycket för mig. Under FNL-rörelsens tid var han oerhört uppburen. När Vietnamnaktivisterna sedan gjorde upp med sin ungdom distanserade de sig från honom. Begick fadermord kan man säga. Men många yngre idag läser honom på nytt, som Erik Wijk och Åsa Linderborg. 

Naturligtvis är även Jan Myrdal himself närvarande på Gästis denna afton. Jag hittar honom i hotellets bekväma röksalong med ett glas vin. Själv bolmar han dock inte. 

– Jag slutade röka 1970. Annars hade jag inte klarat mig. Förr rökte jag jävligt mycket. 

Vi börjar prata om hans bok En illojal europés bekännelser, som jag nyligen läst med stor behållning. 

– Jag är glad över att du tycker om den. Främst var den ett psykologiskt projekt. Jag står för allt jag har skrivit, i sin tid. 

Du har sagt att ”i princip har jag alltid haft rätt”. Vidhåller du det? 

– Ja. Men i sin tid. Sen kan man alltid ändra uppfattning. 

 Lenin? 

– Oerhört fascinerande. Han dog alldeles för tidigt. 

Om du betraktar din egen position som ikon för den svenska vänstern? 

– Jag vet inte om jag är någon ikon. Jag tycker mest att jag har försökt vara förnuftig och resonerat. 

Många liberaler som förre FP-ledaren Per Ahlmark har kritiserat dig och dina åsikter mycket hårt genom åren. Hur har du tagit det? 

– Jag har ingen känsla av att Ahlmark egentligen läst mig. Hade han bara varit mindre skrikig… Det är inte så att jag hatar eller fördömer politiska meningsmotståndare. Man behöver inte vara direkta dödsfiender. Men tror inte att Ahlmark ens skulle vilja vara i samma rum som mig. 

När du blev pensionär 1993 gav du ut boken ”Inför nedräkningen”. Men idag är du över 80 år och förefaller ännu still going strong med nya böcker, artiklar och föredrag. 

– Ja, men man har ju råkat ut för ett och annat. Jag ramlade för ett tag sedan och låg på sjukhus i en vecka. Man blir äldre och trögare. Men man jobbar på! 

(Borås Tidning 2009-06-15)

Liberia behöver hjälp

Publicerad den av
Svara

Låt stackarna återvända!

Tanken var lika godhjärtad som naiv, sprungen ur den unga amerikanska republikens ständigt värkande skamkänslor för det ogudaktiga slaveriet.

Otaliga svarta hade under årens lopp rövats bort från Afrika, skeppats över Atlanten under vidriga förhållanden, och sedan hållits fångna som tvångsarbetskraft på plantagerna i den amerikanska södern. Vid 1800-talets början fanns omkring två miljoner färgade i USA. 200 000 var fria.

För dessa människor ömmade det filantropiska sällskapet The American Colonization Society (ACS), bildat 1816 i syfte att handgripligen vrida historien rätt igen. En av de mest hängivna medlemmarna var James Madison, amerikansk grundlagsfader och USA:s fjärde president.

ACS:s utopiska vision liknade idén bakom det moderna Israel – att på ursprunglig mark återskapa ett tryggt nationalhem för ett fördrivet och plågat folk.

Den amerikanska kongressen gav snart sitt bifall. Med detta mäktiga stöd i ryggen kunde ACS 1822 roffa åt sig en bit av Kryddkusten i Västafrika, där frigivna slavar erbjöds att slå sig ned. Detta tänkta förlovade land åt den svarta diasporan kallades symboliskt nog Liberia.

Men endast några få tusen lockades dit. Trots slaveri och rasdiskriminering betraktade sig USA:s svarta som naturaliserade amerikaner och ville så förbli. Och den lilla skara som ändå bröt upp, tog Amerika med sig. 

När Liberias huvudstad grundlades hette USA:s president James Monroe, även han en varm supporter av ACS. Till Monroes ära döptes nybyggarmetropolen till Monrovia. Arkitektoniskt kunde den lika gärna varit en stad i South Carolina eller Virginia. 

Valutan kallades dollar. Flaggan var snarlik stjärnbaneret. Landskap döptes efter USA:s delstater. 

Liberia förklarades självständigt 1847 med en författning kopierad från den amerikanska konstitutionen – fast de vackert snidade paragraferna var döda bokstäver blott. I praktiken blev landet ytterligare ett av de många ruttna, korrumperade kolonialprojekt som drabbat Afrika.

Det enda som egentligen skilde Liberia från senare ökända rasistregimer som boernationalisternas Sydafrika eller Ian Smiths Rhodesia, var att också hudfärgen på den förtryckande minoriteten var svart.

De frigivna slavarna, americo-liberianerna, tog nämligen även med sig den despotiska plantageägarmentaliteten från den amerikanska södern. Nu fick de själva chansen att spela rollen som herremän och kräva underkastelse av andra. Vilket Liberias ursprungsbefolkning, mande- och krufolken, bittert fick erfara.

Americo-liberianerna och deras ättlingar bildade en parasitär politisk och ekonomisk elit, som levde högt på exploateringen av de fantastiska rikedomar som Liberia välsignats med: koppar, guld, diamanter, gummi, tenn, zink, bly och mycket annat. Endast smulor kom majoritetsbefolkningen till godo.

På 60-talet började ett svenskt-amerikanskt bolag, Lamco, med koncession från den liberiska staten att bryta järnmalm i landet. Den storskaliga gruvdriften krävde omfattande infrastruktur som hamnar, järnvägar och kraftverk. Även sjukhus, skolor och helt nya samhällen växte upp i spåren av Lamcos verksamhet, där många svenskar var engagerade.

Utvecklingen föreföll lovande. Liberias långvarige president William Tubman solade sig i glansen. Extra lyster fick hans anseende vid ett statsbesök i Sverige 1962, då Gustav VI Adolf förärade honom Serafimerorden. Att Tubman bakom den upplysta fasaden stod för tyranni och personkult var det få som orkade, eller ville, bry sig om. 

Desto livligare kritik fick däremot Lamco utstå, som av den svenska 68-vänstern anklagades för imperalistisk utsugning. Det är förvisso ingen tvekan om att Liberias naturtillgångar kunde lagt grunden till ett brett nationellt välstånd. Men så ofta i Afrika förskingrades dessa utsikter av det egna landets kleptokratiska härskarklass.

Den inhemska avskyn mot americo-liberianernas maktmonopol och vanstyre kunde förstås inte hållas tillbaka hur länge som helst. Liberia var en tryckkokare som slutligen exploderade i revolt. 

Tubmans efterträdare William Tolbert fick en aprilmorgon 1980 buken uppsprättad. Sergeant Samuel Doe från krufolket höll i den blodiga kniven och statskuppen hälsades med jubel. Doe lovade befrielse.

Istället blev det förnyat tyranni, förvärrat elände, fler uppror.

Inbördeskrigets grymma mörker sänkte sig över Monrovia, där snart ännu en till president maskerad banditledare – Charles Taylor – gjorde sitt bästa för att plundra sönder landet med sin armé av fattiga desperados och barnsoldater.

Under 90-talet blev Liberia sinnebilden av en förlorad stat, misshandlad bortom all hjälp av samvetslösa krigsherrar. Runt 200 000 liberianer miste sina liv, samtidigt som ett lämmeltåg av flyktingar sökte fristad i grannländerna.

Men miraklernas tid är inte förbi. Omvärlden lyckades 2003 pressa fram ett fredsavtal och skickade Charles Taylor i exil till Nigeria. Sedermera utlämnades han till internationella domstolen i Haag, där Taylor åtalades för brott mot mänskligheten i en rättsprocess som fortfarande pågår.

För att trygga situationen efter att striderna upphört sände FN in en fredsbevarande trupp på 15 000 man (UNMIL) och betydelsen av denna insats kan knappast överskattas. De blå baskrarna garanterade ordning och stabilitet för Liberias utsatta befolkning, vilket gjorde att fria val kunde hållas i slutet av 2005.

Resultatet blev en seger för den Harvadutbildade ekonomen Ellen Johnson-Sirleaf och hon blev därmed Afrikas första demokratiskt utsedda kvinnliga president någonsin.

Förväntningarna på henne är enorma och mycket positivt har också skett. I Monrovia finns åter tillgång på el och vatten. Sjukhus och skolor byggs upp på nytt. Det förstörda vägnätet börjar långsamt restaureras. Den epidemiska korruptionen visar tecken på att avmattas. Och människor som tidigare varit på flykt har kunnat återvända hem.

Den omedelbara krisen må vara över. Dock saknas sannerligen inte problem. 80 procent av Liberias dryga tre miljoner invånare tvingas leva under fattigdomsgränsen på en dollar om dagen. Åtskilliga kvinnor är traumatiserade av de sexuella övergrepp som sattes i system under inbördeskriget.

Två generationer liberianer har växt upp utan någon som helst utbildning. En fjärdedel av alla barn som föds, dör innan de hunnit fylla fem år. I övrigt är befolkningens medellivslängd bara strax över 40 år.

Men då Liberia inte längre anses befinna sig i en nödsituation har många hjälporganisationer packat ihop och dragit vidare. FN har signalerat att man vill minska sina åtaganden, även om UNMIL nyligen fick sitt mandat förlängt till den 30 september 2009. 

Frågan är vad som händer sedan.

Framstegen som hittills gjorts innebär ju inte att framtiden är given. Ellen Johnson-Sirleaf har med all rätt uttryckt missnöje över att Liberia paradoxalt nog straffas när landet börjat utvecklas igen. Utan aktivt bistånd och långsiktigt engagemang utifrån sätts hela processen på spel. Sociala spänningar ruvar samhällsytan, gamla oroshärdar kan ånyo blossa upp.

Idag skymtar ett Liberia som äntligen är på väg att göra skäl för sitt namn – frihetens land. En liten stat visserligen, men med potential att bli ett betydande exempel för ett Afrika och övriga världen på hur till synes hopplösa konflikter kan biläggas.

Har vi råd att låta en sådan möjlighet gå oss ur händerna?

(Frisinnad Tidskrift nr 6/2008)