Kategoriarkiv: Historia

Läxan som kunde lärts av spanska sjukan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/1:

Legendariske Expressenjournalisten Sigge Ågren, uppvuxen i Göteborg, ger i sina memoarer en isande ögonblicksbild av spanska sjukans härjningar hösten 1918:

”En bror och tre nära släktingar i Uddevalla föll offer på en vecka. Min bror jordfästes i kapellet på Västra begravningsplatsen. Det var en råkall tisdag i november månad. När vi kom in i kapellet stod fjorton vita kistor uppradade framme vid koret.

Officiant var en delvis avsigkommen komminister som hade rationaliserat massbegravningarna. Han började vid kistan som stod längst till vänster och sade: ’Av jord är du kommen’. Sedan gick han utmed hela raden och upprepade: ’Och du med, och du med’. Samma procedur vid ritualens fortsättning: ’Och jord skall du åter varda’”.

Spanska sjukan var en elakartad influensasjukdom som krävde minst 50 miljoner, kanske uppåt 100 miljoner människors liv innan pandemin klingade bort 1920. I Sverige avled omkring 38 000 personer (exakta sifferuppgifter varierar), motsvarande 0,6 procent av befolkningen.

”En ny pandemi är oundviklig. Vi vet bara inte hur allvarlig den blir nästa gång”, sa Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet, i ett SVT-inslag 2018 som uppmärksammade hundraårsminnet av spanska sjukans utbrott. Ja, och i onådens 2020 drabbades världen av covid-19.

Pandemin vi genomlider är ruskig. Men åtminstone inte lika extremt förödande som spanska sjukan, och de medicinska förutsättningarna att få bukt med viruseländet är helt andra idag, lyckligtvis.

Det är dock märkligt att Sverige – i synnerhet experterna på Folkhälsoinstitutet – inte beaktat de dyrköpta erfarenheterna från spanska sjukan i högre grad. Även med 1918 års dimmiga kunskapsläge gällande virus, förstod man för ett sekel sedan att smittspridningen var ett livshotande gissel. Ändå reagerade beslutsfattarna förbluffande lamt inledningsvis, vilket möjligen ekar en smula bekant…

Halvhjärtade försök gjordes att stänga skolor och lägga band på nöjeslivet. Då som nu rekommenderades svenska folket att tvätta händerna, i övrigt var restriktionerna knappt värda att tala om. Människor fortsatte trängas. Värst var att värnpliktiga kallades in i drivor till repövningar. Smittan tog fart som en rasande skogsbrand.

Spanska sjukans förlopp var delvis annorlunda i USA. Moderna forskningsstudier visar att amerikanska städer som tidigt stängde ner offentlig verksamhet – skolor, kyrkor, bibliotek, etc – och befallde fysisk distansering, klarade sig väsentligt lindrigare undan pandemin än städer som inte gjorde det (Vetenskapsradion i SR 14/4).

Dödligheten kunde med dylika icke-farmakologiska åtgärder minskas dramatiskt och trycket på sjukvården lättas. Troligen hade det inte skadat om vi hållit spanska sjukans läxa i bättre minnet. Det ska fan vara efterklok, för att bittert travestera August Blanche.

USA:s grundare förutsåg Donald Trump

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/10:

I ett amerikanskt presidentval röstar medborgarna inte direkt på någon av kandidaterna till Vita huset. Varje delstat har istället en uppsättning elektorer, fördelade efter folkmängd, som är utsedda att välja presidenten.

Enligt praxis förbinds elektorerna att stödja den kandidat som får flest röster av medborgarna i respektive delstat. Vinnaren av presidentmakten blir sedan kandidaten som får mer än hälften av det samlade elektorskollegiet i fållan (minst 270 av 538 elektorer).

Det verkar som ett onödigt krångel. Men USA:s grundlagsfäder på 1700-talet visste vad de gjorde. De förutsåg Donald Trump. De var klassiskt bildade, djupt förtrogna med antikens Grekland och Rom, och kände väl till problematiken som redan Platon fruktat: att demokratin riskerade bli ett tacksamt offer för cyniska demagoger, skickligt spelande på den mänskliga naturens mörkare sidor, och urarta till tyranni.

Det gällde därför att skapa ett statsskick med institutioner som klarade att stå rycken för sådana hot. Elektorskollegiet tillkom som en försäkring mot att, som Alexander Hamilton uttryckte det, ingen ”talang för tarvligt intrigerande och popularitetens små konster” skulle kunna erövra presidentposten.

Uppdraget som elektor var menat för särskilt omdömesgilla personer med hög integritet och självständighet. Om så krävdes hade dessa demokratins skyddande överrockar befogenhet att underkänna uppenbart olämpliga kandidater som folket fallit för.

Hade elektorskollegiet fungerat som ursprungligen tänkt vore aldrig Trump president idag, den saken är säker. Det är en svart ironi att Trump istället har elektorskollegiet – och nog i sin himmel en ytterst förbittrad Alexander Hamilton – att tacka för att han blev president.

Av mekanismen med elektorer blev ju i praktiken bara en formell gummistämpel, dock med bieffekten att väldigt små väljargrupper i delstaterna kan få ett dramatiskt stort inflytande över den nationella valutgången.

2016 fick Hillary Clinton summa summarum närmare 3 miljoner fler röster i USA än Donald Trump. Men Trump sopade ändå hem en avgörande elektorsmajoritet på grund av att han vann i Michigan, Wisconsin och Pennsylvania med knappa 80 000 röster totalt. Det motsvarar 0,06 procent av hela presidentvalets 137 miljoner avgivna röster. Matematiken bakom Trumps triumf ger onekligen ett bisarrt intryck.

Denna gång är frågan om det alls spelar någon roll hur resultatet av rösträkningen utfaller. Trump har vid återkommande tillfällen, senast i den förfärligt kaotiska TV-debatten mot Joe Biden, svävat obehagligt på målet om han accepterar ett nederlag i årets val och frivilligt lämnar ifrån sig makten. Skrämmande, men är det förvånande med en härskare av Trumps typ?

Vad hånet mot krigshjältarna 1918 säger om Donald Trump

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/9:

Sedan augusti 1914 hade de tyska arméerna kämpat på västfronten i Frankrike. Under våren 1918 hade en sista, väldig offensiv dragits igång för att nå det gäckande Paris och avgöra det långa, malande, bittra kriget. Resultaten tycktes inledningsvis lovande.

Men Tyskland hade samtidigt precis fått en ny motståndare som intervenerat i Europa på de brittiska och franska fiendernas sida. Den 4 juni mötte tyskarnas anfallsvåg den amerikanska marinkåren vid Belleauskogen, ditskickad som förstärkning åt hårt pressade franska trupper. Frontavsnittet sviktade. Fransmännen rekommenderade ett tillbakadragande. Den amerikanske officeren Lloyd Williams svarade: ”Retirera? I helvete heller, vi har just kommit!”.

Slaget om Belleauskogen varade till den 25 juni. USA förlorade 8000 man i sårade och döda, men marinkårens motanfall lyckades.

Teufelhunde! Det var öknamnet som tyskarnas härdade frontveteraner gav de nyanlända amerikanska soldaterna; ”djävulshundar”. Nog vittnar det om vilken stark respekt marinkårens tapperhet och stridsmoral väckte.

Slaget om Belleauskogen blev ett allvarligt bakslag för tyskarna som bidrog till att knäcka deras stora offensiv 1918 och därmed var Kaiserns segerchanser borta. På hösten tvingades Tyskland be om vapenstillestånd.

I november 2018, när hundraårsminnet av första världskrigets slut högtidlighölls i Frankrike, var det planerat att USA:s president Donald Trump skulle göra ett uppehåll via helikopter på den amerikanska militärkyrkogården i Aisne-Marne, där marinkårens stupade från Belleauskogen vilar. Ett kraftigt regnoväder gjorde att besöket ställdes in – av säkerhetsskäl, enligt vad Trump själv uppgav vid tillfället.

Men häromveckan publicerade tidskriften The Atlantic uppgifter, baserade på flera förstahandskällor, som tyder på något helt annat. Det egentliga orsaken var Trumps rädsla att regnet skulle förstöra hans frisyr! Trump ska också ifrågasatt varför han skulle besöka en kyrkogård fylld av ”losers”, och avfärdat de fallna marinkårssoldaterna i slaget om Belleauskogen som ”suckers”.

Trump har givetvis förnekat det hela som ”fake news” i syfte att skada honom i presidentvalet. Men bör vi förvånas om avslöjandet är sant? Narcissismen, föraktet mot människor som råkat illa ut och därför till sin karaktär anses som svaga och odugliga förlorare, hånet mot den amerikanska militären, avskyn för USA:s internationella engagemang – allt löper som en röd tråd genom Trumps karriär.

Är det märkligt att han vägrat hedra krigshjältarna från Belleauskogen 1918? De slogs på dåvarande president Wilsons uppdrag för att USA måste göra ”the world safe for democracy”, liberala politiska ideal som för den högernationalistiske ärkepopulisten Trump är lika djupt väsensfrämmande som förhatliga.

Wheat Field, USA:s marinkår i slaget om Belleauskogen, målning av Frank Schoonover 1919.

Gamla Norsbron

Publicerad den av
Svara
På minnets stigar vid vårt svunna hem i Norsbron.
Ett foto från Norsbron 1950. I nedersta hörnet till vänster syns huset där vi bodde under början av 70-talet. Fastigheten kallades Älvkullen och var en tidigare brovaktarbostad. Här låg nämligen den gamla bron, som revs 1935. Den nya bron byggdes lite längre norrut jämte en ny bostad för den dåvarande brovaktaren Wilhelm Svanberg med fru Amanda.
Här är Norsbrons gamla bro.
Och en annan bild på bron när det begav sig.
Flygfoto från 1971 med ”nya” bron (idag endast för gång- och cykeltrafik, medan bilarna fått en bredare modernare bro strax intill). Vårt hus, som hade adress Snarbergsvägen 13, skymtar nere till vänster vid Norsälven. Notera den stora mängden timmer som då fortfarande flottades (klicka på bilden för högre upplösning).
Vår granne Gustav Lundbergs hus (fastighetsbeteckning Snarberg 1:6) som också låg precis vid Norsälven, fast lite längre upp mot bron till.
Vi tyckte mycket om farbror Gustav och höll kontakten även sedan vi flyttade till Kungsbacka. Här sitter syrran och jag med honom utanför hans hus under ett besök sommaren 1981.

Norrköping som trygghetens hamn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/8:

Intill Kristinaskolan i Norrköping finns en skulpturgrupp med tre nallar i blankpolerat rostfritt stål, balanserande på stolpar av svart diabas. Konstverket heter Reflection on the Presence of Time och är skapat av Maria Miesenberger, som vid invigningen hösten 2016 förklarade att ”de här nallarna kan vara hela Norrköpings trygghetsnallar att gå till”.

Det är ju inte dumt, så där i allmänhet. Men symboliken blir djupare om man vet att skulpturgruppen är en donation från makarna Catharina och Thomas Berman, till minne av den senares morfar Mauritz Stern.

För honom blev verkligen Norrköping en trygghetens hamn och mer därtill. Han och övriga familjen Stern kom till Sverige i 1900-talets början som fattiga judiska invandrare från dåvarande ryska Polen, en del av Europa med hätska antisemitiska traditioner.

Men Norrköping hade en tolerantare historia. Staden var den första i Sverige, vid sidan av Göteborg och Stockholm, där bekännande judar – tack vare Gustaf III:s ”judereglemente” 1782 – tilläts att bosätta sig och bygga synagogor.

1913 öppnade Mauritz och brodern Karl en liten butik för herrkonfektion i Norrköping. Det var den blygsamma starten på epoken Sterns Modehus, under sin tid ett av Sveriges största med 200 anställda och känt i hela landet för sina snitsiga kläder märkta ”Made in Norrköping – Sweden”.

Mauritz Sterns dotter Siri gifte sig med Nils Berman som tog över ledningen i familjeföretaget på 60-talet. Han var en mångsysslande herre, profilerad i kulturkretsar som hängiven bibliofil. Han skrev även egna böcker. En bär titeln Leva och läsa (1970), vari Berman bland annat berättar om krigsslutet 1945, då överlevande från Förintelsen i stora skaror räddades till Sverige:

”Många kom till Norrköping med lasarettfartyg, bussar och sjuktåg… Över tusen kvinnor sammanfördes till ett läger i Doverstorp utanför Norrköping. De hade kommit från Ravensbrück och Auschwitz och genomgått helvetiska lidanden… Jag såg en kvinna stå och gråta framför en brinnande hög sänghalm. Jag frågade varför hon grät och hon svarade stilla: ’Det är precis som i Auschwitz, bara med den skillnaden att där var det våra barn som brann’”.

Men, skriver Berman, trots alla ofattbara fasor i färsk erfarenhet, var de flesta överlevande inte andligt brutna. De hade förlorat sina familjer och ändå planerade de för framtiden. Bödlarna hade inte vunnit. I Norrköpings trygghet kunde livet börja igen.

Det lägger ännu en tänkvärd dimension till konstverket vid Kristinaskolan. Inte minst nu på Raoul Wallenberg-dagen den 27 augusti tycker jag att den är väl värd ett reflekterande besök.

Lincoln bor inte längre i Vita huset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/8:

Vem är USA:s bäste president? Amerikanska historiker och statsvetare brukar med jämna mellanrum ranka den långa paraden av män som passerat genom Vita huset.

Mätningen sker vanligen efter kriterier som moralisk auktoritet i ämbetet, upprätthållande av rättsstaten, administrativ skicklighet, hantering av landets ekonomi och dess internationella relationer, förmågan till ledarskap i kris.

Och svarsresultatet blir ofta detsamma: Abraham Lincoln (med George Washington och Franklin D Roosevelt som främsta rivaler i toppen). Lincoln – populärt kallad ”Honest Abe” – var president 1860-65 för det då (1854) nybildade republikanska partiet. Men framför allt företrädde Lincoln den amerikanska nationen och han gjorde det under den svåraste period USA någonsin upplevt.

Han tvingades utkämpa ett traumatiskt inbördeskrig mot de rebelliska sydstaterna för att rädda unionen och den amerikanska revolutionens emancipatoriska idéer från undergång. Han deklarerade att ett land inte kan existera till hälften fritt och till hälften ofritt, och han avskaffade slaveriet.

Lincoln blev den första amerikanska president som mördades. Men han lämnade aldrig den politiska scenen. I Vita huset fortsatte Lincoln att vara högst närvarande som beundrad ikon och vägledande inspirationskälla för så vitt skilda presidenter som Richard Nixon, Bill Clinton och George W Bush.

Barack Obama var heller inget undantag. När han svor ämbetseden efter sin historiska seger i presidentvalet 2012 lade han sin hand på två biblar: Martin Luther Kings och Abraham Lincolns. Hur väl Obama lyckades matcha dessa mäns ideal kan förvisso diskuteras, men viljan och visionen fanns där. Hur annorlunda blev det inte sedan.

Med Donald Trumps intåg i Vita huset flyttade inte bara Obama ut, även Lincoln lämnade byggnaden. Ingen president har stått längre från ”Honest Abe” i sin politik och till sitt väsen än Trump. Samma parti som gav USA dess bäste ledare, har också levererat nationens genom tiderna överlägset sämste. Enligt alla rankinglistors sedvanliga mått och kriterier är Trump så katastrofal att han snarast lämnat skalan.

Symptomatiskt är att Barack Obama i sitt tal vid Demokraternas konvent bröt den gyllene regeln bland USA:s ex-presidenter att inte offentligt kritisera den sittande efterträdaren. Och det var en utskåpning utan motstycke. Men dagens president saknar ju också motstycke.

”Trump har inte vuxit in i jobbet eftersom han inte kan”, sa Obama och konstaterade att det misslyckandet fått allvarliga konsekvenser för USA: ”Vi har visat oss från vår värsta sida, vårt stolta rykte har skadats och vår demokrati är hotad som aldrig förr”.

Måtte denna mardröm ta slut i november. Kom tillbaka, Lincoln!

Varför Hiroshima och Nagasaki?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/8:

Boeing B-29 Superfortress var för sin tid en vapenteknologisk triumf, den mest avancerade militära dödsmaskinen i sitt slag under andra världskriget. Det väldiga, långflygande och snabba fyrmotoriga bombplanet med sin tunga lastkapacitet hade kostat USA enorma summor att utveckla.

Totalt byggdes närmare 4000 exemplar. Inget av dessa användes i den europeiska delen av kriget. B-29:an var specialdesignat för att sättas in mot Japan.

När det nya bombplanet första gången togs i tjänst våren 1944 befann sig de japanska styrkorna på reträtt över hela Stilla havs-fronten. Men ännu i början av 1945 var den japanska huvudön relativt oskadd med sina städer, industrier och befästningar.

Förändringen kom med ohyggligt besked natten den 9-10 mars 1945. En armada B-29:or flög in över Tokyo och fällde bombmattor av napalm som fick Dantes inferno att blekna. Aldrig i historien har en flygräd varit så ödeläggande, så katastrofal. Kanske över 100 000 människor förlorade sina liv. En miljon blev hemlösa. Tokyobombningen var värre än Hamburg, värre än Dresden.

Och helvetet hade bara börjat. B-29:orna fortsatte att fälla napalm över stad efter stad i månader. Men den 6 augusti lät en B-29 invånarna i Hiroshima smaka på det allra senaste, det mest diaboliska som USA precis fått i sin bombarsenal. Samma öde drabbade Nagasaki den 9 augusti. Inga säkra uppgifter finns på hur många som dog i de bägge fasansfulla svampmolnen, möjligen omkring 140 000. Siffrorna är i vilket fall ofattbara.

Atombomben var ursprungligen avsedd för att knäcka Hitler, men hann inte färdigställas förrän i juli 1945 och då hade nazisterna redan kapitulerat. Var detta domedagsvapen verkligen nödvändigt att riktas mot Japan istället? Ännu idag 75 år efteråt gnager frågan.

Dittills hade dock den kejserliga japanska militärdiktaturen fanatiskt vägrat ge upp, trots de monstruöst effektiva B-29:ornas hårda brandbombningar som – om kriget rullat vidare – skulle gjort rubb som stubb av Japan till aska. En påföljande amerikansk markinvasion skulle högst sannolikt också fått extremt blodiga konsekvenser. De rysliga atombomberna förhindrade ändå detta och chockade den japanska militärledningen till kapitulation.

Den amerikanska krigföringen mot Japan kan anklagas för att vara hänsynslös, barbarisk. Men den satte stopp för en tyrannisk regim som tillsammans med Hitlerväldet startat ett exempellöst grymt anfallskrig i global skala. Cirka 80 procent av andra världskrigets många miljoner offer var värnlösa civila, de flesta av dem ryssar och kineser, som mördades av tyska och japanska soldater.

Hiroshima och Nagasaki må vi aldrig glömma. Men glöm heller aldrig varför USA ansåg sig motiverad att framställa och tillgripa det yttersta av stridsmedel.

B-29 Superfortress, som kostade USA mer att utveckla än atombomben.

Reducera inte Olof Palme till blott en olöst mordgåta

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/6:

Det står nu bittert klart att sanningen om mordet på Olof Palme troligtvis aldrig kommer att uppdagas. Den över tre decennier långa polisutredningen slutade som den började: i fiasko.

Risken är att tyvärr att detta haveri för evigt reducerar människan och politikern Palme till en gäckande deckargåta, ett mordoffer i en blodpöl, nedskjuten av en mystisk gärningsman försvunnen i en labyrint av skuggor.

Jag tycker Palme förtjänar ett värdigare öde, att vi hellre minns och diskuterar honom som den han var i livet. Stridbar och kontroversiell, älskad och avskydd, ständigt i elden. Mina egna sympatier för Palme på det sakpolitiska planet var och är begränsade, hans demokratiska socialism förblir mig främmande.

När Palme övertog statsministerposten 1969 från Erlander hade Sverige genomgått en enastående välståndsutveckling. 1970-talets oljekris och världsomspännande lågkonjunktur fick dock den ekonomiska tillväxtmaskinen att hacka. Men grundskottet kom när företagens arbetskraftskostnader pressades upp bortom all rim och reson 1973-76.

Det exportberoende näringslivet kunde inte konkurrera internationellt, botten gick ur ekonomin. Palme undgår inte ansvar för detta, någon förståelse för företagarnas villkor hade han aldrig. Löntagarfondseländet som Palme expedierade åt LO är det tydligaste exemplet.

Samtidigt sköt skattetrycket i höjden, det utbröt ett infekterat gräl om kärnkraften, den konformistiska välfärdsstatens fogar knakade och missnöjet började gro med det byråkratiska pampväldet. Vid tröskeln till 80-talet blåste det in nya politiska vindar över Sverige.

Marknadsliberalism och individualistiska ideal fick en renässans, ett epokskifte i Reagans och Thatchers ideologiska favör. Palme klarade dåligt att navigera i det klimatet.

Förvisso lyste hans stjärna starkast på den utrikespolitiska scenen. Han spelade en viktig, beundransvärd roll i kampen mot det vidriga apartheidförtrycket i Sydafrika. Men jag ger inte mycket för hans konfrontativa hållning mot USA och Israel, ointresset för det europeiska samarbetet, det revolutionsromantiska gullandet med PLO, Kuba och Vietnam.

Ändå saknar jag Olof Palme kolossalt. Hos honom fanns en lust och själfullhet i gärningen som manade till engagemang och tvingade människor att ta ställning. Politiken fick en annan spänning och nerv när han var i farten. Vägvalen, även när det gällde tämligen glanslösa frågor, framstod ofta som de hade snudd på existentiell betydelse.

Jag glömmer aldrig ett nyhetsinslag i TV dagen efter att Palme blivit mördad. En ung, rödgråten MUF-tjej uttryckte sin förtvivlan med orden: ”Hur ska man nu orka bry sig?”.

Vem av dagens svenska politiker kommer ens i närheten av att kunna tända känslor som honom? Palme var unik. Han förargade mig på ett festligt sätt som ingen annan. Så tomt det blev när han försvann!

Skäggen som skakade Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:

”Titta på fan! Dra åt helvete! Jävla skägg, jävla skägg! Skitjävel!”

Stadsbudet på Stockholms Central hade precis upptäckt SVT:s underhållningschef Åke Söderqvist på perrongen och skrek vredgat åt honom med händerna viftande i luften.

Det var en novembermåndag 1963. Föregående kväll hade Åke Söderqvist medverkat i det första av fem TV-program som kommer att skaka nationen: Fasad, Segment, Modul, Relief och Fundament.

Avsnittens titlar var en parodiskt gliring åt namnen på SVT:s pretentiösa kulturproduktioner, men serien gick omedelbart i folkmun till historien som ”Skäggen”. De sex herrarna som figurerade i programmen hade nämligen samtliga profilerad ansiktsbehåring. Förutom Åke Söderqvist bestod skäggetgänget av Edvard Matz, Jan-Öjvind Swahn, Beppe Wolgers, Yngve Gamlin och Lasse O´Månsson.

Upplägget i serien var att de satt vällustigt rökandes, drickandes och ätandes kring ett sammanträdesbord och dryftade varandras idéer till kommande TV-inslag (som gärna spolades). Det drevs friskt, satiriskt och respektlöst med det mesta i vårt knarrigt lutherska fosterland.

Sånt hade aldrig setts i statstelevisionens städade och myndigt folkuppfostrande monopolkanal tidigare. Humorn påminde starkt om vad brittiska Monty Python några år senare i BBC skulle revolutionera TV-underhållningen med. Men här i det tidiga 60-talets Sverige fanns ingen beredskap.

Det blev moralpanik och tittarstorm av orkanstyrka. TV-växeln ringades ner av förgrymmade licensbetalare. Det skrevs såväl insändare som ledarartiklar i tidningarna. Aftonbladet hade en löpsedel som krävde: ”Stoppa skäggens diktatur”.

Bland annat upprördes många över att hjältekungen Gustav II Adolf framställdes som en livrädd fegis, vilken under slaget vid Lützen gick vilse i dimman och drunknade i en kokvagn. Kolla själva den förgripliga sketchen på sajten SVT Arkiv, där man kan fly samtidens deprimerande kriselände för ett slag och njuta av alla Skäggenprogrammen i sin helhet.

En personlig favorit är inslaget med Yngve Gamlins falska dokumentärfilm om att det ska dras en motorväg genom idylliska Trosa. Påstådda projekterare dyker upp i staden, pekar på ena efter det andra som måste bort för asfalten. Givetvis till invånarnas bestörtning.

”Folk blev som galna. Senare redigerade vi om filmen och visade filmer, där alla intervjuade svarade: ’Det är bra. Ta bort skiten!’ Och det blev folk kanske inte gladare av”, skrockade Gamlin långt efteråt i en minnestext.

Numera är det svårt att fatta hur människor kunde bli så kollektivt indignerade över dessa godmodiga herrars egentligen ganska harmlösa spexande. Men tydligen var Sverige då ett land där det inte behövdes särskilt mycket för att provocera. Så lättkränkta som 1963 skulle vi aldrig vara idag. Eller hur…?

Än har 1900-talet inte gjort sorti

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/5:

Nej, VE-dagen den 8 maj blev inte riktigt som tänkt. Coronapandemin lade sordin på förra veckans 75-årsjubileum av Victory in Europe, märkesdagen av Nazitysklands villkorslösa kapitulation och andra världskrigets slut på vår kontinent.

Å andra sidan hade många européer svårt att fira segern med ogrumlad glädje redan när det begav sig 1945. Låt oss aldrig glömma att krossandet av det barbariska Hitlerväldet, med dess historiskt exempellösa förintelseapparat, skedde till priset av fortsatt slaveri under flera decennier för miljontals människor.

För Östeuropas invånare betydde VE-dagen att befrielsen från det nazistiska tyranniet byttes mot ett kommunistiskt. Hitler startade andra världskriget i en djävulspakt med Stalin. De bägge styckade Polen och övriga Europa mellan sig, innan Hitler svek sin trogne partner i Moskva och vände vapnen även mot Sovjetunionen.

Utgången av denna titaniska kamp beseglade Nazitysklands öde. Den innebar också att Stalin kunde behålla sitt byte han tagit i maskopi med Hitler – och utvidga det. Ur det perspektivet kan man säga att det inte blev någon riktig, fullständig VE-dag förrän Östeuropa fick sin frihet 1989 med Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott.

Två östblocksländer spelade viktiga roller som bidrog till det sovjetryska kommunistimperiets kollaps. Solidaritetsrörelsens uppror i Polen 1980/81 undergrävde på ett förödande sätt diktaturens anspråk på makt och legitimitet.

Muren började ohjälpligt spricka sönder. Och det var Ungern som först gav vika för det folkliga trycket och monterade ner järnridån, sommaren 1989. Några månader senare tvingades den överrumplade DDR-regimen att följa exemplet i Berlin.

Mot den bakgrunden är det en svart ironi att Polen och Ungern numera utmärker sig med allt annat än frihetliga förtecken. Dessa länder har blivit EU:s värstingar i förtrampandet av de grundläggande värden som unionen ska garantera: demokratiskt styre, oberoende domstolsväsende, fri press, medborgerliga rättigheter, et cetera.

Med coronapandemin som ursäkt har tendenserna snarast förstärkts, mest notabelt genom de undantagslagar i Ungern som på obestämd tid satt parlamentet ur spel. Det verkar som historiens långa linjer ånyo gör sig påminda.

Starkare än EU-medlemskapet är uppenbarligen det politiska arvet från Polens och Ungerns mellankrigstid, innan de föll offer för Hitler och Stalin. Då styrde auktoritära nationalistregimer, antisemitism och främlingsfientlighet florerade. Nu är Polen och Ungern där igen. 1900-talet är inte över. Hur det hårt prövade EU ska lyckas hantera det är en besvärande öppen fråga.