Kategoriarkiv: Historia

Ingen vila i frid för Vasas offer

Publicerad den av
1

I helgen betalade jag 110 kronor i entré för att titta på ett av den svenska stormaktsepokens mest grandiosa misslyckanden: det felkonstruerade regelskeppet Vasa. Fartyget som inte hann segla många hundra meter innan hon kantrade och sjönk mitt i Stockholms ström.

Vasamuseet är påkostat och intressant, skeppet mäktigt och fantasieggande. Besökaren ställs även ansikte mot dödskalle med katastrofens offer. Intill den olycksaliga 1600-talsbåten har man lagt ut en rad gapande skelett från Vasas besättning. Museifolket har hittat på namn åt kvarlevorna också. Benhögen på bilden är döpt till ”Ivar”.

När vraket efter Vasa bärgades 1961 fann man resterna av femton personer som följt med skeppet till botten. Två år senare begravdes dessa människor under högtidliga former på Galärvarvskyrkogården.

Senare grävdes skeletten upp igen för att genomgå en grundlig arkelogisk undersökning. Om detta är ingenting att säga, det var vetenskapligt motiverat. Men att museet idag låter Vasas förolyckade människor ligga till allmän beskådan vid vraket känns…. ganska obehagligt. Och respektlöst.

Vilket meningsfullt musealt värde har det att fläka ut likdelar på detta vis? Noll. Det krassa skälet är väl att man på ett billigt sätt vill försöka kittla besökarna. Som om inte Vasaskeppet i sig vore spektakulärt nog. Jag kan inte låta bli att undra om Vasamuseets krämare själva skulle vilja stoppas ner i glaslådor efter döden och enligt samma modell tvingas schavottera i offentligheten med sina vitnande benknotor.

En julaftonsmorgon i Karlskrona

Publicerad den av
Svara

I ett torftigt möblerat rum på det schweiziska värdshuset Vita hästen dog han. Under närmare trettio år hade den allt mer ensamma och förvirrade mannen irrat Europa runt.

Han kallade sig själv överste Gustafsson, men hette egentligen Gustav IV Adolf. Kungen som förlorade Finland i ett ödesdigert krig, avtvingades tronen och fick sitt namnchiffer systematiskt utplånat i offentligheten. Det sista han någonsin såg av Sverige var Karlskrona, min hemstad.

På fregatten Camilla skickades han ut därifrån till den långa och dystra exilen. Skeppet hade fyrtio kanoner, ett deplacement på 1345 ton och ingick ursprungligen i den nya stormaktsflotta som Fredrik Hendrik af Chapman, geniet, byggde åt Gustav III på 1780-talet.

Men nu var det 1809, vinter och det svenska Östersjöimperiet låg oåterkalleligen slaget i ruiner. Den högste ansvarige, syndabocken, Gustav III:s son och arvtagare hade suttit fängslad sedan i maj. När Camilla hissade segel var det julafton, en bistert kylig morgon. Gustav Adolf fördes ombord till sin hytt och försvann med ljudet av masternas knarrande rår, blockens gnissel och bogvattnets brus. Karlskronas örlogshamn bleknade i fjärran. Den onämnbare var för alltid borta.

En dag måste jag skriva nått om detta.

Václav Havel var en tvättäkta hjälte

Publicerad den av
Svara

Mina minnesord om Havel på Correns kultursida idag:

På något sätt är det väl ödets ironi. Två av världens mest namnkunniga ledargestalter går samfällt ur tiden. Nordkoreas Kim Jung Il och Tjeckiens Václav Havel. Den ena representant för diktaturen, barbariet och lögnen. Den andra symbolen för demokratin, rättvisan och sanningen.

Dödsfallen påminner oss därmed i pedagogisk blixtbelysning om vår moderna epoks avgörande strid mellan totalitarismens maktanspråk och humanismens frihetsvärden. Dessutom kan nog få länder i samma utsträckning som Kim Jung Ils Nordkorea göra skäl för det epitet Havel gav sitt eget Tjeckoslovakien under kommunismen: Absurdistan. Som Moira, ödets gudinna, hade velat ge en extra knorr åt lektionen.

Havel hade ju en sällsam förmåga att både se det järnhårda allvaret i tyranniet och dess bisarra löjlighet. Men vad annars från en dramatiker, född i Kafkas Prag? Och kanske var det just blicken för den svarta farsen i kommunismens mekaniska slagordspredikningar och nitiska taggtrådssystem, som gjorde honom extra farlig för regimens uppblåsta knektar. Ty visa tyrannen som den pompösa narr han är, och allt som återstår är tomhet och terror.

Havel bidrog därmed i icke ringa grad till att delegitimera marxismens frälsningsideologi, i vars namn halva Europa hade stängts in bakom kalla krigets murar och vakttorn. Havel belades med yrkesförbud och förvisades till inre exil. Men knäcktes aldrig i förvissningen om att hans politiska credo ”ett liv i sanning” var starkare än den falska grund realsocialismens gråa, ovärdiga tillvaro byggde på.

Det är knappast överord att kalla Václav Havel för hjälte. Dock en i dubbel mening befriande mänsklig sådan; ohejdad bohemisk, kedjerökande och gärna med favoritölen Urquell i hand. Lika bestämd i sina uppfattningar, som mild till sin personliga framtoning. Han gick i spetsen för den tjeckiska statsomvälvningen 1989. Men nog är det stilenligt för Havels karaktär att det inte blev en revolution i blod, utan i sammet.

En av Sveriges stora liberaler var Torgny Segerstedt, även han legendarisk i sin rakryggade kamp mot diktaturen. Under andra världskrigets mörka år skrev Segerstedt: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt”. Ska man sammanfatta Václav Havel med en mening kan jag inte tänka mig några bättre ord än just dessa.

Sluta dröm om Palme, lär av Wigforss!

Publicerad den av
2

Över Stockholm faller blöt decembersnö. Och Socialdemokraterna med den. I Sifos sista opinionsmätning för året samlar S nu bara 14,8 procent av huvudstadens invånare bakom sig. Detta alltså i landets viktigaste valdistrikt, där nyckeln till regeringsmakten ligger. Siffrorna kan rimligen inte tolkas som annat än rent katastrofala.

En tydligare indikator på partiets genomklappning och oförmåga att finna fotfäste i det moderna 2000-talets samhälle kan man knappast begära. Särskilt som Miljöpartiet seglat upp som i praktiken jämnstort med S i Stockholms trendkänsliga väljarkår (13,7 procent). Unga och pigga gröna slår gamla och tröga röda på den politiska fronten. Se där ett memento för framtiden.

Även nationellt fortsätter S-raset. Totalt är stödet nere i deppiga 25,4 procent, medan Moderaterna parkerat sig på trygga och glada 34,4 procent. Ingen trevlig julklapp för Håkan Juholt, men kallt sett: vad annars att begära? Botten är dessutom säkerligen inte nådd ännu.

Att enbart skylla krisen på Juholts tragikomiska person, hans kroniska återfall i omdömeslösheter och allmänt bristande ledarskapsförmåga håller dock inte. Ännu dummare är förstås de socialdemokrater som bittert odlar konspirationsmyter om att det är journalisterna som bär skulden för allt ont som drabbat partiet. Bra media förtjänar man. Liksom dålig. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att det ska vara en god tumregel.

Det avgörande problemet för S handlar om nya idéer och attraktiv sakpolitik. Där gapar förrådet tomt. Istället verkar många  odla en romantiserad bild av Olof Palme och 1970-talet, som om denna epok skulle varit Socialdemokraternas blomstringsperiod då man gjorde allt rätt. Gå hem och läs er historia, som den tidens FP-ledare Gunnar Helén sa.

Palme må varit en lysande stjärna retoriskt, därtill med en personlig karisma som få. Men generellt blev konsekvenserna av hans ledarskap ett brott mot Tage Erlanders mera pragmatiska hållning, att S på ett olyckligt sätt radikaliserades vänsterut, att samförståndsandan mellan fack och näringsliv raserades, att de borgerliga partierna flyttade fram sina positioner och att S var ytterst nära att förlora kampen om regeringsmakten 1973. Och sedan även gjorde det 1976. Och igen 1979.

På vilket sätt skulle idoliseringen av Palmes misslyckanden kunna få S på fötter idag? Det är helt obegripligt, möjligen utslag av någon slags eskapism baserad på sagor. Socialdemokraterna borde göra sin hemläxa och läsa historien om inte bara Palme, utan främst Ernst Wigforss. Då kanske man nyktrar till lite grann och kan börja överraska positivt.

Vi skulle ju i viss mån kunna jämföra nuvarande  situation för S med 1920-talets. Även då rådde ideologisk vilsenhet om utvecklingen. Exempelvis grubblades det över vad partiets gamla krav om att socialisera ekonomin och näringslivet egentligen innebar (en intern utredning begravde sedermera frågan). Dock hade S fortfarande många skarpa hjärnor som kunde analysera läget och dra slutsatser därefter. En av dem var alltså Wigforss.

Han menade att S-politiken måste vara vetenskapligt grundad. Rationalitet, empiri och fördomsfrihet sattes i högsätet. S fick aldrig låta sig låsas av dogmer som hos marxisterna, utan skulle vara öppen för anpassning både praktiskt och ideologiskt efter hur verkligheten de facto såg ut. Om dagens S förmådde återgå till den attityden hade nog opinionssifforna i Stockholm och övriga landet sett annorlunda ut.

Men några politiska analytiker av Ernst Wigforss kaliber finns inte längre kvar. De tycks, ironiskt nog, snarare rymmas inom de nya Moderaternas sfär. Resultaten är också talande.

Långö i mitt hjärta

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Jag jobbar i Stockholm. Vet ni vad det bästa med det är? Att komma hem till Långö i Karlskrona. Min släkt har funnits här ungefär lika länge som Långö varit bebott. Vilket inte innebär en så lång historia, egentligen.

Först 1899 började man bygga hus på ön. Dessa hus var indelade i små lägenheter, som fylldes med fattiga arbetare. Långö tillhörde inte ens Karlskrona på den tiden. Utan Augerums kommun.

Norra Långö var jungfrulig mark ända till 1954. Då kom folkhemsmodernismen till ön i form av ett skinande nytt höghusområde. Där har jag en lya. Från mitt fönster kan jag skymta Sjuhalla och Nättraby på andra sidan Danmarksfjärden. Härlig utsikt. Nättraby hade för många år sedan en mycket speciell kyrkoherde. Jag brukar tänka på honom ibland. Han hette Erik Palme. I den egna släkthistorien beskrivs han enligt följande:

”Till hans bestämmande karaktärsdrag hörde ej blott en mer än vanlig verksamhetslust och handlingskraft, utan även en ej ringa kantighet, hetsighet och härsklystnad, ett starkt begär att styra allt, för sig och andra, efter eget huvud.”

Med sådant påbrå var det kanske inte konstigt att kyrkoherdens sonsons sonson son blev statsminister. Olof Palme, alltså.

Någon statsminister har inte Långö fostrat. Ännu. Men vi har haft en egen borgmästare. Så kallades nämligen J A Henricsson i folkmun. Han var socialdemokratisk agitator som flyttade från Sundsvall 1906 för att bli chefredaktör på Blekinge Folkblad i Karlskrona. Det är samma tidning som du nu läser. Den bytte ju senare namn till Sydöstran.

J A Henricsson slog sig ner bland sina främsta supportrar: arbetarna på Långö. Han byggde hus vid Rådmansgatan och inte nog med det. 1908 avknoppades det alltmer tätbefolkade Långö från Augerum och blev ett municipalsamhälle. Enkelt uttryckt betydde det ett visst självbestämmande. Ordföranden i municipalstyrelsen var given: Henricsson.

1934 var dock borgmästarkarriären över. Då inkorporerades Långö med Karlskrona. Anslutningen firades med en rejäl fest på Stortorget. Men innan dess var det annat ljud i skällan. Karlskronas snobbiga borgerskap hade inte mycket till övers för de proletära Långöborna, vilka betraktades som ohyfsade bråkmakare. På 1920-talet dundrade en ledamot i Karlskrona stadsfullmäktige: ”Långö är en avstjälpningsplats och mellan staden och Långö borde finnas en kinesisk mur!”.

Tja. Personligen tycker jag det är ett underbart ställe att stjälpa av både kropp och själ på. Numera har vi också lugnat ner oss en smula här ute.

Malmös (s)kamlige man

Publicerad den av
4

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Nästa onsdag infaller årsdagen av Kristallnatten den 9-10 november 1938. Tusentals judiska affärer plundrades. Drivor av krossat glas blänkte på gatorna i skenet av brinnande synagogor över hela Tyskland. Judar förnedrades, misshandlades, mördades öppet.

Det var den värsta pogromen i Europas moderna historia. Men det var ändå bara en generalrepetition. Snart skulle deportationstågen börja rulla mot destinationer som Treblinka och Auschwitz, där miljoner judiska människoliv bokstavligen förvandlades till rök och aska.

Manifestationer till åminnelse av Kristallnattens offer brukar vara vanliga runt om i Sverige. Själv har jag medverkat i ett antal, även hållit tal med det sedvanliga budskapet att ”måtte det aldrig hända igen”. Åhörarna applåderar känslosamt och sedan går alla hem, nöjda med att ha uttryckt sitt avståndstagande mot Hitlerepokens judefientlighet.

Ibland har jag undrat vad dessa manifestationer egentligen tjänar till. Ingenting är enklare än att som svensk idag förklara sin avsky mot Nazitysklands brott, begångna i historisk tid. Kostnaden är noll, risken obefintlig, bifallet är allmänt oavsett politiska sympatier i övrigt.

Märkligt nog är det som om antisemitism endast blivit liktydigt med SS-officerare i hakkorsbindlar, jagades judar med hugg och slag. Annars är judehatet tydligen svårare att känna igen och bli upprörd av.

Manifestera gärna till minne av Kristallnattens offer. Men glöm inte att antisemitismen fortfarande är en högst påtaglig realitet, i detta land, här och nu. Malmö är hårdast drabbat.

Där kan judar knappt visa sig på gatorna utan att bli förföljda och trakasserade. Kvällsposten skrev nyligen att hatbrotten ökar mot medlemmarna i den judiska församlingen. Kränkande tillmälen och obscena gester är vardagsmat och har pågått i flera år. Vissa judar anser sig så utsatta att de inte längre vågar stanna, utan flyr Malmö.

Samtidigt har kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) visat en närmast demonstrativ kallsinnighet mot vad som händer i hans stad, trasslat in sig i märkliga resonemang och krystade bortförklaringar.

Bland annat har han jämställt sionism (den judiska nationalkänslan) med antisemitism, sagt att orsaken till judehatet är Israels övergrepp mot palestinierna – som om alla judar, oavsett hemvist eller personlig åsikt, skulle vara kollektivt ansvariga för den israeliska regeringspolitiken! Så talar en tvättäkta dumbom.

Reepalu är inte bara en skam för sig själv och Malmö. Utan även för svensk socialdemokrati, som sannerligen förtjänar bättre företrädare. Reagera!

Moderaterna i fablernas värld

Publicerad den av
1

Få politiskt intresserade, bildade människor har väl undgått de nya Moderaternas försök att sminka upp de gamla Moderaternas mindre smickrande förflutna. Trots högerns väldokumenterade motstånd till demokratiseringen av Sverige, inklusive den kvinnliga rösträtten, och partiets avståndstagande från sanktioner mot rashatets Sydafrika, skriver man skamlöst i sitt nya idéprogram:

”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.”

Kritikerstormen från indignerade socialdemokrater och liberaler lät förstås inte vänta på sig. Men vad hade någon trott? Hur det annars så PR-skickliga Schlingmannfolket i kretsen kring Reinfeldt kunnat bjuda på ett sådant förnedrande självmål är faktiskt ganska häpnadsväckande. Det är ju nästan i Juholtklass.

Tja, vad ska man säga som inte redan sagts? Så jag nöjer mig med att tillägna Moderaterna följande bild:

Salvador Allende – en fallen hjälte?

Publicerad den av
Svara

Nyligen fastslogs att Salvador Allende verkligen begick självmord den där eländiga dagen i september 1973. Pinochets trupper hade omringat presidentpalatset i Santiago och kopplat greppet. Läget var desperat. Hellre än att falla i kuppgeneralernas händer, valde den chilenske ledaren avtryckaren på sitt eget maskingevär som sista utväg.

Salvador Allende har ofta betraktats som en martyr för frihet, demokrati och social rättvisa. Vilket kanske inte är konstigt med tanke på det långa, blodiga skräckstyre som följde efter honom. Igår lät den moderata riksdagsledamoten Hans Wallmark publicera en artikel på debattsajten Newsmill, där han ifrågasatte vänsterns glorifiering av Che Guevara. Istället borde Allende vara en rimligare ikon, menade Wallmark:

Salvador Allende var socialist. För egen del som borgerlig förundras jag över att han så dåligt används som förebild av dagens vänster. Han förtjänar långt bättre idolstatus än diverse andra marxister med mängder av blod på sina händer. Hans politiska program var inte okontroversiellt i Chile. Men han valde den demokratiska vägen.

Den bildsköne Che Guevara må ha blivit symbol för radikalismens uppror mot status quo, en revolutionslegend förknippad med drömmen om att en annan och bättre värld är möjlig. Verklighetens Che Guevara har dock mycket lite med detta att göra. Myten Che döljer en kallblodig, rastlös mördare med meglomaniska idéer om att påtvinga mänskligheten kommunismens ok genom att provocera fram ett tredje världskrig.

Men vore det bättre att sätta Salvador Allende i Che Guevaras ställe? Hans Wallmark är vanligtvis en klok och intellektuellt resonabel moderat. Ser han inte att även Allende är insvept i en omfattande mytbildning? Att Pinochet var en vidrig skurk och landsförrädare med tusentals liv på sitt obefintliga samvete förtar nämligen inte faktum.

Under sin relativt korta regim hann Allende göra Chile praktiskt taget statsbankrutt. Han bröt sönder landets demokratiska institutioner, drev medelklassen till att förlora lojaliteten mot författningen och allierade sig med Castros tyranni på Kuba. Allende var utan tvekan en farlig politisk vildhjärna, inställd på att med våld exportera marxismen över hela Latinamerika och därmed föra in kontinenten under Sovjetimperiets dominans.

När Allende kom till makten 1970 var det med bara en tredjedel av väljarna bakom sig. När Allende störtades tre år senare drog majoriteten av det chilenska folket inledningsvis en kollektiv suck av lättnad. En känsla av befrielse som snabbt och bittert försvann när de nya makthavarna visade vad de gick för…

Visst behöver vi goda förebilder. Oavsett om vi står till vänster eller höger inom det politiska spektrat. Men sådana förebilder bör väljas med omsorg och ogrumlad blick. Vilket – med all respekt – även Hans Wallmark har skäl att betänka innan han delar ut fler rekommendationer över vilka historiska personer som borde upphöjas till politiska idoler.

Håll Raoul Wallenberg levande

Publicerad den av
1

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Den fjärde augusti 1912 föddes Raoul Wallenberg. Om drygt ett år skulle han alltså fyllt hundra år. Inför detta jubileum har regeringen nyligen beslutat att tillsätta en nationalkommitté, med syfte att samla olika delar av det svenska samhället för att uppmärksamma Raoul Wallenbergs gärning.

Det är ett utmärkt och angeläget initiativ, särskilt mot bakgrund av hur klimatet blivit kylare, råare. I Sverige som i övriga Europa har främlingsfientliga och rasistiska stämningar åter fått fäste. Den kostymklädda fascismen, likt Sverigedemokraterna här hemma, skördar framgångar samtidigt som etablerade partier tenderar att anpassa sig efter tidens snålare vindar.

Nog kan det vara lätt att förtvivla. Men tänk då på Raoul Wallenberg. Under Europas mörkaste epok visade han vad den enskilda människan faktiskt kan förmå. Raoul Wallenberg vägrade att passivt beskåda nazisternas förintelsemaskineri. I Budapest 1944 fattade han ett personligt beslut att trots allt göra det
 omöjliga; att själv utmana historiens brutalaste mördarband och 
försöka rädda så många judiska medmänniskor som han kunde undan deportation till gaskamrarna i Auschwitz.

Per Ahlmark har skrivit att Raoul Wallenberg ”för tanken till några av 
människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet”.

Raoul Wallenbergs gärning har universell räckvidd. Varje människa som 
bekänner sig till grundläggande humanistiska ideal har ett moraliskt tvingande 
ansvar att reagera mot krafter som hotar det öppna samhället, präglat av 
tolerans och mångfald. Aldrig får vi vända oss bort från utsatta människor under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet, ty varje individs bidrag till en bättre värld spelar roll.

Wallenberg säger oss att vi aldrig får löpa med tidsandans opportunister, att vi ska lita på vår egen synskärpa och oavsett odds aldrig ge upp hoppet. Vi människor behöver goda förebilder. Sådana som får oss att höja blicken bortom vår egen inskränkta krets, som visar vikten av ideella insatsers betydelse, förebilder som kan egga oss till handling mot trångsynthet, intolerans, likgiltighet.

En sak är glasklar: så länge vi håller Raoul Wallenberg levande bland oss har främlingsfientlighetens företrädare ingen chans och Jimmie Åkesson får skaffa sig en annan karriär.