Kategoriarkiv: Historia

Medeltidens återkomst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/1:Corren.

Kan någon längre värja sig? Ögon som ser, öron som lyssnar, myriader av informationsbitar som lagras. Med dagens accelererande teknikutveckling och utbredda digitala vanor, kan snart sagt det mesta i den enskilda medborgarens tillvaro kartläggas, pusslas ihop av utomstående – och blottläggas.

Utan ordentliga restriktioner till skydd för den personliga integriteten riskerar vi hamna i en uppdaterad version av medeltiden.

Under denna epok utspelades människans liv i ett ständigt öppet rum. Bodelning mellan offentligt och enskilt existerade praktiskt taget inte. Torg, hem och arbete flöt ihop. Utsattheten för andras blickar, ända in i de mest intima delar, var en tvingande självklarhet.

Med renässansen började en förändring växa fram och den kom att innebära en civilisatorisk revolution: privatlivet. Människor fick möjlighet att dra sig undan, vara i fred och (metaforiskt) odla sin egen individuella trädgård. Murarna kring denna sfär håller numera på att raseras.

I viss mån bidrar vi till det frivilligt genom att frekvent visa upp oss för världen på sociala medier som Facebook och Twitter. Som den fina författaren och essäisten Olle Hammarlund konstaterade en gång: ”I begynnelsen var kommunikationsbehovet”.

Och den moderna teknologin tillåter oss att ta detta urgamla mellanmänskliga behov till nya höjder, åtskilligt på gott naturligtvis. Konsekvensen av att vi tenderar att vilja leva, synas och höras i ökande grad på det offentliga digitala torget, kan emellertid medföra ett kulturellt mentalitetsskifte där baksidan blir att vi släpper vaktslåendet om vår integritet.

Något som redan märks. Varför är inte den folkliga vreden större mot att myndigheter som svenska FRA och amerikanska NSA masstrålar information om oss i våra datorer och mobiltelefoner? Men det är inte enbart Storebror som tränger sig på med tidigare oanad kapacitet till övervakning och kontroll.

Även företag tar chansen att utnyttja nätet, samla uppgifter och slå ännu fler hål i den fallande integritetsbarriären. Dammsugandet av våra digitala spår ger exempelvis utomordentliga möjligheter till förfinad, personligt riktad reklam om alla upptänkliga sorters varor och tjänster.

Sånt kan tyckas relativt harmlöst, men är väldigt lukrativt och bygger på en intrikat kartläggning av människors beteendemönster ute i cyberrymden. Allt annat än harmlöst är den verksamhet som det omtalade nya företaget Lexbase bedriver.

På sin sajt erbjuder man fullständig tillgänglighet till det svenska rättsväsendets domar fem år bakåt i tiden. Utpekande av såväl lagöverträdare som brottsoffer finns endast ett musklick bort. Därtill visas kartor och adresser till var de dömda personerna bor (även oskyldiga har slunkit med).

Cyniskt missbrukas offentlighetsprincipen och yttrandefriheten till vad som måste klassas som en offentlig skampåle. Just den typ av straff som man frossade i på medeltiden. Är vi bättre? Lexbase uppger att deras sajt på bara några få dagar haft 3 miljoner besökare. Det kan bli du som får schavottera inför allas ögon.

Nästan som att kunna röra vid John F Kennedy

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/1:Corren.

Intresserad av Kennedy? Då är detta filmen för dig! Jag har precis suttit klistrad framför Robert Drews geniala dokumentärklassiker Primary.

På dryga 50 minuter skildras de bägge amerikanska senatorerna John F Kennedys och Hubert H Humphreys kamp för att vinna Demokraternas primärval i Wisconsin, april 1960.

Det var den första stora kraftmätningen på vägen mot nomineringen av partiets presidentkandidat senare samma år. Wisconsin var särskilt betydelsefullt för Kennedy.

Här var upp till bevis om han kunde dra väljare även utanför sin hemmaplan Massachusetts och New England. Som han själv sa: ”Förlorar jag i Wisconsin är allt över”. Oddsen talade dock emot JFK. Humphrey var ett välkänt, mycket respekterat namn från grannstaten Minnesota. Han kallades ibland för Wisconsins ”tredje senator”.

Det är nu filmaren Robert Drew äntrar scenen. Med sitt team får han i princip fria händer att dokumentera senatorernas holmgång. Resultatet blir en politisk cinema verité av ett dittills helt nyskapande slag.

Drew och hans medhjälpare är som ständiga flugor på väggen under kampanjen. Vi får följa kandidaternas försök att övertyga vanligt folk ute på vindpinade gator, deras valmöten i påvra lokaler inomhus, resorna kors och tvärs genom delstaten, konversationerna bakom kulisserna, den thrillerartade väntan på utgången medan röstsiffrorna droppar in.

Allt filmades i svartvit med den lätthanterligaste tekniska utrustning som fanns att tillgå 1960. Bild- och ljudkvaliteten lämnar en del övrigt att önska. Men autenciteten är fullkomligt överväldigande. Närvaron är så stark att man får känslan att det är möjligt att sträcka ut handen och röra vid JFK.

Även om Primary ger lika stort utrymme åt Humphrey som Kennedy, är det inget snack om vem som är den klarast lysande stjärnan. Kennedy var som gjord för celluloid, hans märkliga karisma bränner rakt igenom varje filmruta han förekommer i.

Upplevelsen förhöjs ytterligare genom den skarpa kontrasten mellan Kennedys exceptionella personlighet och vårvinterns trista Wisconsinmiljö där han figurerar.

Att JFK vann kan i efterhand verka självklart. Men egentligen borde Wisconsin blivit en promenadseger för den jordnäre Humphrey. Det ödesdigra felet han gjorde var att satsa krutet på farmarnas landsbygdsområden.

Kennedy fick därmed chansen att storma fram i de folkrikare städerna och då särskilt plocka hem de för honom värdefulla katolska distrikten (Kennedy var som bekant själv katolik).

Primary finns utgiven på DVD i USA och kan förstås beställas via nätet. Tilläggas bör att en av Drews kameramän hette D A Pennebaker, som snart skulle bli världsberömd dokumentärfilmare i egen rätt. 1992 gjorde Pennebaker The War Room, som skildrar insidan av Bill Clintons första kampanj till Vita huset.

En utmärkt film. Men långtifrån lika fascinerade som läromästarens Primary. Se den! Närmare än så kommer ni inte JFK.

Jazzen som frihetens och demokratins musik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:Corren.

”Man kan inte förstå jazzen om man inte taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö.”

Raderna levererades av nazisten Erik Walles i dennes famösa hatskrift Jazzen anfaller från 1946 (numera ett eftertraktat samlarobjekt bland svenska jazzdiggare). Boken var ett uttryck för hur många, ej bara politiska extremister, såg på denna musikform – en depraverad kulturfara av värsta sort, som inte minst hotade att fördärva ungdomars lättpåverkade sinnen.

Peststämpeln må förefalla svår att fatta idag. Men jazzen var en genuin produkt av den amerikanska smältdegeln och som sådan en direkt utmaning mot de ultranationalistiska och rasbiologiska idéer, vilka särskilt trollband Europa på 30- och 40-talen.

Även USA brottades dock med rasdiskriminering och djupt rotade fördomar. Att jazzen kunde verka som ett liberalt motgift är klarinettkungen Benny Goodman ett belysande exempel på. Goodman var stilbildande inom swingmusiken under denna epok. Och liksom påfallande många vita amerikanska jazzmusiker – som Gene Krupa, Stan Getz, Artie Shaw med flera – var han jude.

Sannolikt bidrog Goodmans bakgrund i den kosmopolitiska judiska kultursfären till att han våga bryta den tabubelagda rasbarriären 1937. Då plockade han in Teddy Wilson (piano) och Lionel Hampton (vibrafon) i sitt band. 1939 tillkom även gitarristen Charlie Christian.

Tidigare hade något sådant varit otänkbart. Jazzorkestrarna var antingen helsvarta eller helvita. Men Benny Goodman var färgblind. Hans insats gjorde svarta musiker mer accepterade bland den vita befolkningsmajoriteten i USA.

Det blev ett viktigt steg mot att krossa gamla rasistiska attityder och slog en liten, med betydelsefull, bräsch i segregeringen av det amerikanska samhället. Kunde ungdomsidolen Goodman – The King of Swing – umgås med svarta på jämlik basis kunde väl även andra. Eller åtminstone bli något mer fördomsfria.

Föga överraskande förbjöds jazz i Tyskland efter Hitlers maktövertagande 1933. Musiken var ju starkt förknippad med svarta och judar, vilka inte precis stod högt i kurs hos nazisterna. Att ertappas med jazzskivor under armen kunde innebära livsfara.

Medan andra världskriget rasade misstänkliggjordes jazzdiggare rutinmässigt som sympatisörer till de allierade i det naziockuperade Europa. Inte undra på. För politiskt oliktänkande och aktiva motståndskämpar blev jazzen ett inspirerande andningshål som höll hoppet uppe.

Genom att lyssna på Benny Goodman, Duke Ellington eller Louis Armstrong hördes hur friheten och demokratin lät.

En sak är fortfarande säker. Den som älskar jazz är sällan eller aldrig rasist. Nog är det talande att jazzhataren Erik Walles på äldre dagar blev aktiv inom Sverigedemokraterna.

Trots allt – friheten vinner!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/12:Corren.

Högerextremism, militant islamism, rasism och främlingsfientlighet, ekonomisk lågkonjunktur, krig och desperata människor på flykt. Det är lätt att nedslås av medierapporteringen om tillståndet i vår värld.

Situationen förefaller långt från den optimism som fanns åren kring Berlinmurens fall. Kommunismens bankrutt fick till och med vissa att euforiskt proklamera att historien tagit slut. Bakom denna tes stod den amerikanska forskaren Francis Fukuyama, som 1992 gav ut boken Historiens slut och den sista människan. Beviset skulle vara demokratins och kapitalismens totala seger över Sovjettyranniet.

Boken blev både hyllad och hårt kritiserad, om någon minns Fukuyama numera är det väl mest i hånfulla ordalag. Sedan triumfen 1989 har ju åtskilligt dystert hänt. Tag bara den förlorade demokratin i Ryssland, terrordåden den 11 september, krigen i Irak och Afghanistan, människoslakten i Syrien, nyfascismens växande rörelser i Europa…

Skulle historien tagit slut? Knäppt! Fast ur ett större perspektiv hade nog inte Fukuyama helt fel ändå.

Egentligen upphörde historien 1806. Det påstod i alla fall filosofen Friedrich Hegel. När Napoleon detta år spöade den preussiska militärstatens arméer vid Jena, hade den franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap besegrat samtliga utmanare av betydelse som då fanns i världen.

Fukuyama tog upp tråden från Hegel och hävdade att den gamle tysken i stor sett haft rätt. Visst fanns det 1806 skriande brister i tillämpningen av idealen. Men principiellt återstod inget att förbättra hos de universella värden som den franska (och amerikanska) revolutionen stod för – liberalismen i vid mening, helt enkelt. Berlinmurens fall underströk snarast giltigheten av detta faktum.

1900-talet var seklet när två konkurrerande ideologiska system försökte underkasta mänskligheten helt andra grundvalar för samhällsorganisationen. Bägge såg liberalismen som främsta dödsfiende, nödvändig att krossa för att nå sina utopiers förverkligande. Och bägge misslyckades.

Nazismen detroniserades med Hitlertysklands utplåning 1945. Vilket gav kommunismen grandiosa möjligheter att flytta fram positionerna. Men resultatet av fyra decenniers kallt krigande blev att franska revolutionen åter stod rycken. Ytterligare en illustration av att historien upphört – i betydelsen att enbart det liberala samhället förmår ge människor utrymme att tillfredsställa sina behov och önskningar på bästa sätt.

Varken extrema nationalisters härjningar eller radikala islamisters terrordåd motsäger detta. De kan ställa till mycket elände, men de representerar inga visioner som idémässigt överträffar de slitstarka ideal som den franska revolutionens ande släppt ur flaskan.

På kort sikt kan liberalismens universella värden tillfogas nederlag, vi må fortfarande tvingas försvara dem, och diskutera olika metoder för hur de ska appliceras. Dock är det svårt att se hur kombinationen av frihet och jämlikhet varaktigt ska kunna knäckas. Attraktionskraften är, tack och lov, alldeles för stor.

När stormen klarnar sikten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorreCorren.n 23/12:

En bok man önskar fanns tillgänglig i nytryck är Torgny Segerstedts artikelsamling från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) åren 1933-45. Titeln sammanfattar med genial enkelhet Segerstedts publicistiska insats: När stormen klarnar sikten”.

Han var chefredaktör under en epok som tillhör mänsklighetens mörkaste. Två totalitära monster, Hitler och Stalin, hade tagit tiden som gisslan och hur dramat skulle sluta visste ingen.

Torgny Segerstedt var inte någon okomplicerad människa. Till sin natur en intelligensaristokrat med svårigheter att förlika sig med folkstyrets praktiska sidor.

Den vardagliga debatten fann han närmast outhärdlig. Politikernas ledsamma argumentationsteknik, deras hemfallenhet åt billiga poänger och medvetna missförstånd, tycktes honom som ett ovärdigt taskspeleri om makt och positioner.

Men sådant kom för Segerstedt att väga lätt när nazismens förbrytargalleri avskaffade Weimarrepubliken och gjorde sig till Tysklands nya herrar. Den annalkande stormen klarnade verkligen sikten. Demokratins bristfälligheter var intet mot barbarernas alternativ. Men utmaningen prövade valörerna.

Många opinionsbildare, beslutsfattare och vanliga svenskar valde att huka av rädsla, anpasslighet eller bekvämlighet. I skarpast möjliga kontrast stod Torgny Segerstedt, vars liberala penna glödde i GHT:s spalter likt en frihetens fyrbåk.

Striden hade sitt pris. Segerstedt upplevdes som jobbig och kontroversiell, beundrades förvisso av en del. Men rösterna som höjdes i avsky mot honom ljöd ofta tydligare. Han drabbades bland annat av mordhot i mängd och lär ha sett sig tvungen att bära en revolver innanför rocken. Ändå var han ståndaktig intill slutet.

I dag lever vi ett Europa som inte så få börjar jämföra med Segerstedts 30-tal. I den ekonomiska krisens kölvatten surfar högerextrema rörelser fram över hela EU. I Grekland sitter till och med nazister i parlamentet.

Hatet, intoleransen, rasismen och främlingsfientligheten sätter åter sitt märke på tiden. Enkla lösningar saluförs, syndabockar utses, konspirationsmättade världsbilder sprids. Retoriken blir aggressivare och riskerar att göra politiskt motiverade våldsamheter vanligare.

Vi bevittnade ett otäckt exempel söndagen den 15/12 i Stockholmsförorten Kärrtorp, då nynazister brutalt attackerade en antirasistisk manifestation. Den stormbyn tycks dock klarat sikten med besked, ty igår kom svaret: omkring 20 000 människor slöt upp på samma plats för ta avstånd från högerextremisterna och deras rasistiska budskap.

På flera andra orter i Sverige hölls samtidigt liknade manifestationer. Ytterligare ett antal är planerade under dagarna som kommer. Det finns hopp.

Nazisterna, näthatarna på Avpixlat och kostymfascisterna i SD har ingen chans om vi alla denna gång tar vårt ansvar för demokratin, vägrar huka och försvarar det öppna samhället. Som Segerstedt skrev: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt.”

John F Kennedy i myt och verklighet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/11: Corren.

John F Kennedys knappa tre år i Vita huset liknas ibland med sagans skimrande Camelot, kung Arthurs legendomsusade hov. Inte konstigt. JFK:s korta presidentperiod inföll strax före USA slets sönder av raskravaller, brinnande storstadsgetton, studentuppror, Vietnamkrig och Watergateskandaler.

Vid sidan av de vanärade efterträdarna Lyndon B Johnson och Richard Nixon framstår den glamouröse Kennedy i desto ljusare dager – en bild som de senaste årens mindre smickrande avslöjanden om hans amoraliska privatliv inte nämnvärt kunnat rubba.

I det amerikanska folkdjupet symboliserar Kennedy ett förlorat USA, väglett av höga ideal och storstilade visioner, innan illusionerna brast i konfrontationen med 60- och 70-talets turbulenta verklighet. För mytbildningen har det traumatiska mordet den 22 november 1963 naturligtvis spelat en avgörande roll.

Lee Harvey Oswalds kulor gjorde att Kennedy blev evigt frusen i tiden som en ung och attraktiv gestalt, bärande på grandiosa löften han aldrig fick chansen att infria. I döden är Kennedy större än han någonsin var som levande. Det är begripligt, men bortom myten är han kanske inte fullt så imponerande.

Hårt drillad av sin ärelystne far, den skrupelfrie rufflaren och multimiljonären Joseph P Kennedy, valdes JFK in i representanthuset 1946. Fyra år senare avancerade han till senaten. Sakpolitiskt var hans insatser bleka.

Kongressens lagstiftningsarbete tråkade ut honom. Dessutom var han ofta frånvarande på grund av sjukdomar, vars allvar och omfattning Kennedyfamiljen noga hemlighöll från press och allmänhet.

Om väljarna fått veta att den skenbart kärnfriske Kennedy var ett vandrande apotek, som bland annat led av den potentiellt dödliga Addisons sjukdom, hade drömmen om Vita huset med säkerhet kvävts redan i sin linda.

Men mörkläggningen höll. 1960 segrade JFK med hårfin marginal över president Eisenhowers kronprins Richard Nixon. Starka indicier talar för valfusk i avgörande delstater, men direkta bevis saknas.

Politiskt dominerades valkampanjen av kalla krigets kommunistiska utmaning. Kennedy positionerade sig som en om möjligt ännu tuffare politiker än den mer erfarne och kunnige Nixon. JFK hann sedan knappt äntra skrivbordet i Ovala rummet, innan det monumentala fiaskot i Grisbukten anmälde sig.

Fidel Castro hade nyligen gripit makten på Kuba. Eisenhower svarade med att förbereda en invasion av oppositionella exilkubaner för att störta den skäggige despoten. Kennedy satte planerna i verket, dock med en kraftigt reducerad styrka som blev ett lätt byte för Castros milis. Kennedy erkände privat att det svidande nederlaget skulle tvingat honom att avgå, om han varit premiärminister i ett parlamentariskt system.

Samtidigt hotade Sovjetunionens diktator Nikita Chrusjtjov att kasta ut västmakterna ur det delade Berlin, vilket var liktydigt med storkonflikt i Europa. Vid denna tidpunkt var Berlin ännu en öppen stad, förtryckta människor i öst kunde nå friheten genom en enkel promenad över gränsen. Flyktingströmmen dränerade DDR på arbetskraft.

Kennedy trodde att han med charm och rationella argument kunde prata Chrusjtjov till rätta. Sommaren 1961 möttes de bägge i Wien. Sovjetledaren uppfattade dock den unge presidenten som vek och naiv. Kort därpå höjde Chrusjtjov insatserna i kalla kriget genom att bygga Berlinmuren.

Kennedy accepterade det, men inte att Chrusjtjov året efter placerade kärnvapenmissiler på Kuba. USA satte nu hårt mot hårt, ryssarna tvingades till reträtt. Kubakrisen 1962 var Kennedys finaste stund, han höll huvudet kallt i ett extremt pressat läge, men så nära ett globalt kärnvapenkrig har världen aldrig varit.

En ständigt debatterad fråga rör Kennedy och Indokina. Presidenten eskalerade USA:s engagemang i Sydvietnam för att bistå sin allierade mot det totalitära Nordvietnams försök att – uppbackat av Kina och Sovjet – krossa den auktoritära regimen i Saigon.

Men hade JFK låtit konflikten utvecklas till det fullskaliga krig som skedde under Johnson? Det är en vanlig kontrafaktisk spekulation bland Kennedys beundrare att han förmodligen skulle avvecklat det militära engagemanget efter 1964 års val.

Tecknen pekar dock snarare i motsatt riktning. Kennedy var förvisso en ganska ambivalent politiker, ofta trevande. Dock såg han Vietnam som platsen där USA måste demonstrera sin beslutsamhet att hålla kommunistblocket stången.

Om JFK övergivit Sydvietnam under sin andra ämbetsperiod, skulle både Kennedy och det demokratiska partiet hamnat i samma situation som när Harry Truman anklagades för att ha förlorat Kina till kommunismen 1949. En repris hade varit förödande. Massiv kritik från Republikanerna och inte minst från huvudfåran inom Kennedys eget parti hade sannolikt förlamat Vita huset.

Hur var det med inrikespolitiken då? Trots Kennedys bländande retorik och inspirerande personlighet, var resultaten magra. Kennedys sociala reformprogram körde snabbt fast i kongressen, blockerat av republikaner och konservativa sydstatsdemokrater.

I synnerhet ogillade denna majoritetskonstellation JFK:s modesta lagförslag för att häva diskrimineringen av USA:s afroamerikanska befolkning. Kennedy å sin sida var mest besvärad av de svartas krav på fullvärdiga medborgerliga rättigheter.

Han ville inte riskera sin ställning med att ta egentlig strid i en kontroversiell fråga, som kunde kosta honom stöd bland vita medelklassväljare och ytterligare förstärka oppositionen i kongressen.

Istället föll det på Lyndon B Johnsons lott att lösa problemen efter skotten i Dallas. Och Johnson, i Kennedykretsen föraktad och illa sedd som vicepresident, gjorde det med sådan politisk bravur att han måste räknas som en av USA:s främsta sociala reformister. Som progressiv president utklassar han JFK med hästlängder. Men vem kan tävla mot en myt?

John_F_Kennedy_Official_Portrait

John F Kennedy 1917-1963.

Europas baneman

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:Corren.

I går sände jag en sur tanke till sir Edward Grey. Det var ju 95-årsdagen av vapenstilleståndet den 11 november 1918, när kanonerna äntligen tystnade efter fyra års exempellös masslakt på Europas slagfält. Miljoner människoliv hade förspillts, därtill en lovande samhällsutveckling i frihetlig riktning.

Ruiner återstod av den gamla världen där den politiska sfären var begränsad, gränserna öppna, välståndet växte och en allmän tendens av liberalisering sakta men säkert stöpte om tillvaron. Snart är det 2014 och precis ett sekel sedan första världskriget startade.

Hade inte Grey som engelsk utrikesminister manipulerat in en motvillig liberal brittisk regering i konflikten (som därmed blev ett världskrig och inte bara ett ”vanligt” kontinentalkrig), skulle tyskarna förmodligen vunnit 1914/1915.

Med resultatet att vi redan då sannolikt fått det ungefär som i dag: ett enat Europa i någon form av mer utvecklad tullunion där Tyskland spelat rollen som tyngsta aktör. Minus allt avgrundselände med kommunism, fascism, nazism och ett ännu värre krig 1939-1945.

”The lights are going out all over Europe”, sa Grey i ett bevingat uttalande från de ödesdigra sensommardagarna 1914 då civilisationens framtid plötsligt hamnat i vågskålen för beslutsfattarna. Och Grey borde veta. Mer än någon annan bar han ansvaret för att ljuset släcktes. Ännu har vi inte helt återvunnit vad mörkret stal.

Vi måste hålla musklerna i trim

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/10:Corren.

I mitten av 1800-talet arbetade 80 procent av befolkningen inom jordbruket. Det var en lågproduktiv och ytterst slitsam bransch. Sverige var utfattigt, efterblivet och kvävande konservativt. Hundratusentals svenskar gav upp och emigrerade till USA. Men någonting hände som skingrade 1800-talsmörkret.

Kloka personer tog tag i situationen. Smarta reformer genomfördes som skulle förändra allt. Som besluten om allmän folkskola, frihandel och näringsfrihet. Det öppnare klimatet gynnade snillen som Alfred Nobel, Gustaf de Laval och Axel Wenner-Gren.

De utvecklade nya produkter och patent som gjorde Sverige till en stormakt inom kemi- och verkstadsindustrin. Fabrikerna skrek efter ingenjörer och teknisk personal. Samtidigt började jordbruket mekaniseras och bli allt effektivare, arbetskraft kunde därmed frigöras för industrins behov.

Från 1870 snurrade ekonomins hjul igång på allvar, vi gick mot ett dittills oanat välstånd. Ett mirakel? Icke. Det var kombinationen av liberalism, kapitalism, utbildning och innovation som byggde landet.

Men ska vi kunna bygga vidare på vad tidigare generationer skapat åt oss, gäller det att fortsätta hålla ångan uppe på inte minst forsknings- och utvecklingsområdet. Tyvärr finns tecken på att Sverige riskerar att tappa mark i den vassare globala konkurrensen.

Grundskolans kris hotar att erodera rekryteringsbasen av kvalificerat folk till både akademin och näringslivet. Redan råder stor brist på ingenjörer. Att värnskatten straffar utbildning, flit och strävsamhet gör inte saken bättre.

Locka hit spetskompets från andra länder då? Ingen lätt match. Som Håkan Mogren, Astras tidigare koncernchef, uttrycker det: ”Vi ligger norrut, vi har dåligt väder, kortare somrar, lägre löner och högre skatter, så förutsättningarna är inte de bästa”.

Han säger detta i en färsk rapport, Feltolkad folkopinion, utgiven av Svenskt Näringsliv. Den belyser osminkat hur såväl vårt lands privata som offentliga forskningsinvesteringar i princip avstannat.

Den så kallade forskningsintensiteten i Sverige, mätt som andel av BNP, har utvecklats så dåligt det senaste decenniet att vi numera tillhör OECD-kretsens bottenliga. Det ger anledning till oro, ty en nation som försummar att hålla sina forskningsmuskler i trim kommer obevekligen att försvagas.

Vilka nya genombrott som väntar runt hörnet vet vi ju inte. Men vilken avgörande betydelse en positiv innovationsmiljö generellt har, visar vår egen historia från fattigdom till rikedom bortom allt tvivel.

Dagens makthavare tycks dock inte lika insiktsfulla som 1800-talets liberala reformister. Forskningspolitiken är lågprioriterad i alla partier. Enligt Svenskt näringslivs rapport tror inte politikerna att väljarna bryr sig.

Men i realiteten anser var fjärde väljare att forskning är bland de viktigaste frågorna för att säkra framtidens välstånd. Det borde vara något att tänka på inför stundande val.

Frankrikes mörkaste år

Publicerad den av
1

The Sorrow and the Pity
France is the only government in all Europe whose government collaborated. Others signed an armistice or surrendered, but France was the only country to have collaborated and voted laws which were even more racist than the Nuremberg laws, as the French racist criteria were even more demanding than the German racist criteria. It’s not something to be proud of.

– Dr Claude Levy, författare och biolog, intervjuat tidsvittne i Marcel Ophuls lika briljanta som skakande dokumentär The Sorrow and the Pity: Chronicle of a French City under the Occupation (1969). Finns på DVD.