https://www.youtube.com/watch?v=dcINPY21pVA&feature=youtu.be
Watch & Learn! Coolidge for Dummies
Svara
Kategoriarkiv: Historia
Lärare i DDR:s tjänst
Skrivit i Corren 15/7:
Det enda vi lär av historien är att vi aldrig lär oss något av historien, påstås det. Tyvärr finns ofta skäl att instämma. Politikernas sorglösa nedrustning av det svenska försvaret i tron att den eviga freden inträtt när kalla kriget upphörde är ett flagrant, aktuellt exempel.
Historisk kunskap ger ingen karta till framtiden. Men kan få oss att bli mer vaksamma och mindre naiva.
Anders Törnvall, professor emeritus i interkulturell kommunikation vid Mälardalens universitet och docent i pedagogik vid Linköpings universitet, ger ett nyttigt perspektiv i sin rapport Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt”, nyligen utgiven av tankesmedjan Fri värld.
Törnvall ger en skrämmande bild av hur den östtyska spionorganisationen framgångsrikt infiltrerade Sveriges skolväsende under 70- och 80-talen.
Lärare lockades till sommarkurser i DDR, där de sofistikerat indoktrinerades till att bli sympatisörer åt den kommunistiska regimen. Inte nog med det. Verksamheten välsignades från officiellt håll här hemma.
”Deltagarna kände att de hade de svenska myndigheternas, utbildningsdepartements och Skolöverstyrelsens fulla stöd, vilket legitimerade utbildningen i DDR. Statsminister Ingvar Carlsson förklarade t ex sent på 80-talet att Sverige hade mycket att lära av DDR. Han ansåg även att Murens fall hade rubbat balansen i Europa och inte var så bra”, skriver Törnvall och fortsätter:
”DDR-lektorerna kunde arbeta ostört vid svenska skolor och direkt påverka elever och lärare. Alla dörrar öppnades för dem. Statistiskt sett fanns i slutet av 80-talet på varje skola med tyskundervisning en lärare som fått fortbildning i DDR. Det var en del av målsättningen att vinna svenskar politiskt-ideologiskt och få dem att arbeta för socialism, avslöja imperialism, kapitalism och delta i klasskampen, som aldrig fick ifrågasättas”.
Stasis program var ett led i att undergräva försvaret för demokratin, misskreditera det fria västliga samhällssystemet, vinna klappande hjärtan åt det röda tyranniet som förslavade halva Europa i decennier och som även hotade att sätta övriga kontinenten under sin järnklack, inklusive vårt land.
Den blåögda eftergivenheten mot Sovjetimperiets stalinistiska vasallstat DDR ter sig idag ofattbar. Hur kunde vi låta dess tentakler få fäste i en central samhällsinstitution som skolan?
Lärdomen, vilket Törnvall påpekar, är att vi bör akta oss noga för att samverka med diktaturer, vars syften aldrig är oskyldiga. Enligt Säpo är främst Ryssland, Kina och Iran numera väldigt aktiva med desinformationsprojekt i Sverige. Ska dessa tyrannier få nya medlöpare likt dem som sålde sig åt DDR?
Vi bör sannerligen ta historiens varning på allvar.
Srebrenica, FN:s skam
Skrivit i Corren 10/7:
För 20 år sedan imorgon inleddes den systematiska slakten på bosniska muslimer i Srebrenica. Blodbadet pågick i över en vecka. Omkring 8000 människor hade då förlorat livet.
Förövarna leddes av den ökände serbiske krigsförbrytaren Ratko Mladic. Inte sedan andra världskriget hade Europa bevittnat sådana grymheter. ”Aldrig mer!”, hade det sagts efter nazisternas mördarorgier. Nu skedde det igen, ett folkmord på europeisk mark. Hade katastrofen kunnat förhindras?
Srebrenicas muslimer var garanterade skydd av FN. 600 holländska soldater i blå baskrar fanns där. Deras larm klingade ohörda när Mladic anlände och skred till verket. FN lyfte inte ett finger för att infria sina löften.
Chefen för FN:s fredsbevarande operationer åren 1993-96 hette Kofi Annan. Han kunde, exempelvis, ha begärt att förstärkande NATO-flyg skulle sättas in mot Mladics bödlar. Kofi Annan gjorde inget.
Samma förödande passivitet gav han prov på redan året innan, i Rwanda. Tidigt 1994 fick Kofi Annan utförliga rapporter om att huturegimen förberedde folkmord på landets tutsier. Informationen kom direkt från Annans egen man på plats, den kanadensiske generalen Romero Dallaire, befälhavare över FN-trupperna i Rwanda. Dallaire vädjande om ingripande. Kofi Annan gjorde inget.
Tre månader senare hade närmare en miljon tutsier hackats ihjäl. Hade katastrofen kunnat förhindras? FN-topparnas likgiltighet i kombination med stormakternas (särskilt USA:s) ovilja att intervenera lämnade vägen till avgrunden öppen.
Varken de blodindränkta skamfläckarna Rwanda eller Srebrenica hindrade dock det moraliska konkursboet Kofi Annan från att upphöjas till FN:s generalsekreterare 1997-2006.
”FN:s roll för fred och säkerhet är helt central på global nivå… Folkrätten kräver respekt för FN-stadgan och dess principer om territoriell integritet samt för våldsförbudet. Folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och andra grova internationella brott ska bekämpas och bestraffas”, sa Margot Wallström (S) i sin utrikespolitiska deklaration inför riksdagen den 11 februari.
Med S/MP-regeringen har den gamla blågula FN-romantiken blommat upp igen. Att verka genom FN ska vara en hörnsten i svensk utrikespolitik och ett omhuldat prestigemål är Sveriges satsning på att bli medlem av FN:s säkerhetsråd 2017-18. Det är samma säkerhetsråd vilket nyss, till följd av Rysslands veto, vägrar beteckna slakten i Srebrenica som ett folkmord.
Aldrig mer? Den som på allvar tror att FN:s roll är helt central för att trygga fred, säkerhet och förhindrande av brott mot mänskligheten spelar onekligen väldigt, väldigt högt.
Kan vi inte flytta till Österrike-Ungern?
Så vad var felet med det habsburgska imperiet egentligen? Jag hade nog trivts utmärkt i alla fall (dessutom var man i allmänhet mycket mera mån om snygg klädsel på den tiden). Hade jag bara fått ta med några skivor av Miles Davis och en modern tennisracket, inga problem:
Få identifierade sig med de schismatiska partierna… Parlamentets käbbel var krusningar på ytan, av intresse endast för storstädernas tidningsläsare och kafébesökande eliter. Habsburgmonarkin för vanligt folk 1914 betydde utbildning, renhållning, järnvägar och domstolar. Trots ett rykte för lojhet (det infama österrikiska Schlamperei) var byråkratin relativt effektiv, hårt arbetande, oväldig och respekterad av medborgarna…
Österrike-Ungerns ekonomi var också robust…Ekonomin 1870-1914 växte i alla territorier, inkomsterna likaså… Kulturellt hade riket fötts på nytt… I slutet av 1800-talet kunde inte folken tyranniseras till underkastelse. Istället blev, paradoxalt nog, värnandet av rättsstaten och individernas rättigheter ett sätt att spjärna emot det nationalistiska grupptänkandet och slå vakt om det övernationella – själva essensen i habsburgarnas konglomerat.
(ur Andreas Danielsens bok Hederskriget, 2014).
Mars 1913
Lenin i ett brev till Maxim Gorkij: ”Ett krig mellan Österrike och Ryssland skulle vara till stort gagn för revolutionen i Västeuropa. Visserligen är det svårt att föreställa sig att Franz-Josef och Nikolaus skulle göra oss den tjänsten.”
Den tyske greven och jetsettaren Harry Graf Kessler noterar i sin dagbok efter en galamiddag på Tysklands ambassad i London: ”Under ett och ett halvt år har det europeiska läget fullständigt förändrats. Ryssarna och fransmännen är tvungna att vara fredliga eftersom de inte längre kan räkna med stöd från England.”
Världen kan snurra vidare på sin dynamiska och frihetliga kurs. Varför skulle den inte det? Tills Lenin blir glatt överraskad ett drygt år senare.
På drift mot kärnvapenkrig?
Skrivit i Corren 18/6:
Denna sommar är det 70 år sedan Little boy och Fat man singlade genom skyn. Så kallade den amerikanska militären de bägge atombomber som utplånade Hiroshima och Nagasaki i andra världskrigets slutskede.
Bomberna detonerade en halv kilometer över marken för att nå maximal destruktiv effekt. Ungefär 200 000 människor dog direkt. Många fler omkom av strålskador under decennierna som följde. Gjorde USA rätt som använde detta fruktansvärda vapen?
Landet förde ett försvarskrig mot en totalt hänsynslös, fanatisk militärdiktatur som i det längsta hårdnackat vägrade att ge upp. En markinvasion av den japanska huvudön hade antagligen kostat minst en miljon människoliv, enligt gängse beräkningar. Med Little boy och Fat man undveks detta, Japan tvingades inse det lönlösa i att kämpa vidare och kapitulerade.
Samtidigt går det inte att på något vis snacka bort det ohyggliga öde som civilbefolkningen i Hiroshima och Nagasaki drabbades av. Aldrig mer, måste vara lärdomen. Atombomben har heller inte använts i väpnade konflikter sedan dess.
Under kalla krigets epok kan man till och med säga att kärnvapnen var fredsbevarande. USA och Sovjetunionen begrep att det låg i deras gemensamma intresse att undvika ett kollektivt, radioaktivt självmord och höll varandra i schack genom global terrorbalans. Det var en bisarr, surrealistisk sorts ordning. Men den fungerade.
Ändå hängde det på håret flera gånger. Mest känd är Kubakrisen 1962, då världen var otäckt nära domedagen. Numera vet vi också att Sovjet under 70- och 80-talen var redo till massivt anfall mot Västeuropa, där den ryska militären helt utan skrupler planerade att i stor skala använda taktiska kärnvapen för att bomba sig fram till Atlantkusten.
Uppenbarligen har Putinregimen dammat av dessa nukleära planer, om inte annat i syfte att skrämma fredligt sinnade nationer till anpassning och undfallenhet. Mönstret är lika tydligt som oroande.
Under ”ryska påsken” 2013 simulerade bombplan från Ryssland kärnvapenattacker mot militära mål i Stockholmstrakten och i södra Sverige. Även Polen och Baltikum har utsattas för samma sorts övningar.
I våras hotade den ryske ambassadören i Danmark öppet och ogenerat vårt grannland med atomkrig, om danskarna utrustar sin flotta med luftförsvarsrobotar som är integrerade i Natos defensiva missilsköld.
Och nu annonserar Vladimir Putin med ett varggrin att Ryssland utökar sin domedagsarsenal. 40 nya, toppmoderna interkontinentala ballistiska missiler ska finnas klara att användas i år.
”Vi har sett att Ryssland generellt sett investerar mer i försvaret och särskilt i sin kärnvapenförmåga. Det här ryska kärnvapenskramlet är omotiverat, det är destabiliserande och farligt”, kommenterar Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg dystert.
Västalliansen, inklusive Sverige och Finland, har förstås inget annat val än att höja beredskapen och demonstrera viljan att vägra lägga sig för Putins aggressiva maktanspråk. Men risken att situationen urartar i en okontrollerad spiral kan inte negligeras.
Kalkylerar den ryska politiska och militära eliten på fullt allvar med möjligheten av ett ”begränsat” användande av kärnladdningar, vilket signalerna indikerar, utmanar man respektlöst helvetets portar.
Aldrig mer? 70 år efter Hiroshima och Nagasaki faller ännu svampmolnets skugga tung över oss.
Länge leve tenniskungen Mr G
Skrivit i Corren 25/5:
Tänk om alla våra kungar varit som Gustaf V! Harmlös, slapp och stillsam, mer intresserad av sport och kortspel än politik. Då hade vi sluppit folkplågare som Gustav Vasa, maktberusade fantaster som Gustav II Adolf och krigiska våldspsykopater som Karl XII.
I ljus kontrast till dessa tungt belastade kriminalfall på tronen förvaltade Gustaf V den gamla fina flegmatiska kungatraditionen från frihetstidens Adolf Fredrik, som föredrog att svarva snusdosor istället för att hitta på politiskt elände. Det kan vi vara innerligt glada för.
Både som kronprins och regent stod Gustaf V (1858-1950) i centrum för epokens mest brännande frågor: unionsupplösningen med Norge, demokratins och den allmänna rösträttens införande, eventuell svensk uppslutning bakom Tyskland i första världskriget…
En militant och viljestark man på tronen hade kunnat orsaka mycken allvarlig skada i den dramatiska brytningstiden kring förra sekelskiftet. Tack vare Gustaf V:s i bästa mening slöa medelmåttighet tog vår blågula historia ett betydligt lugnare förlopp.
Naturligtvis var han aldrig någon liberal reformvän. Inblandningen i borggårdskuppen mot statsminister Karl Staaff 1914 bär syn för sägen. Det bisarra budskapet till Hitler 1941, som hyllade tyskarnas framgångar på östfronten, tillhör knappast heller Gustaf V:s stoltaste stunder.
Men när det kom till kritan insåg kungen alltid, om än motsträvigt och suckande, det lönlösa i att försöka vrida klockan tillbaka. Därmed kom han, förvisso ofrivilligt, att stöpa om kungarollen och etablera den formaliserat maktlösa, representativa monarki vi har idag.
Eftersom det nu är dags för en av årets största höjdpunkter, Öppna franska på Roland Garros i Paris (kvaltävlingarna startade 19/5), bör vi förstås även varmt minnas Gustav V:s pionjärinsats för tennisen. I andra sammanhang kanske inte kungen var särskilt fartfylld, med boll och racket var det annorlunda.
Som tjugoårig kronprins gjorde Gustaf 1878-79 en ”grand tour” genom Europa, en slags bildningsresa för unga aristokrater. Några märkbara intellektuella spår satte den inte. Däremot lärde han sig spela bridge och tennis under en fyra månaders vistelse i England. Och det fortsatte han entusiastiskt med hemma i Sverige.
Tidigare hade tennis varit en praktiskt taget okänd företeelse på våra breddgrader. Genom Gustaf V:s försorg rotades dock intresset ordentligt i den svenska myllan.
I början hade tennisen mest karaktär av sällskapsnöje för överklassen. Gustaf tillbringade exempelvis gärna somrarna med att spela på burgna Särö, i min egen gamla hemkommun Kungsbacka, där Sveriges första protokollförda tennismatch ägde rum 1886. Men i takt med att riktiga tennisklubbar växte fram fick sporten sakta men säkert ett bredare genomslag.
Under sitt legendariska alias ”Mr G” utvecklades kungen också till en relativt hygglig dubbelspelare, lobben lär ha varit hans vassaste vapen på banan. Och kungen var imponerande seg, tenniskarriären varade i hela 67 år!
Säga vad man vill om Gustaf V. Men hade inte han introducerat sporten på svensk mark back in the days, är det i högsta grad osäkert om vi alls fått se några vinnare som Sven Davidson, Björn Borg och Mats Wilander på gruset i Paris.
Stilstudie. Gustaf V i tennistagen.
Nyhet: det blev fred 1945
Skrivit i Corren 21/5:
När det gamla frihetliga Europa snubblade ut i avgrunden 1914, införde de flesta krigförande länder hyresreglering. Sverige var som bekant neutralt, men gjorde ändå likadant 1917.
Intentionen bakom detta politiska ingrepp var välvilligt. Under krigssituation med mobilisering och totalt fokus på värnet av rikets säkerhet, rycks resurser bort från den civila sektorn till den statliga.
Marknaderna kan därför inte fungera normalt och knapphet uppstår. Ransonering anses således oftast nödvändigt, till exempel av livsmedel och bränsle. Tanken med hyresregleringen var att skydda hyresgästerna från en förmodad kostnadsexplosion på bostäder i bristekonomins tecken.
Att hyrorna frystes blev så populärt i folkdjupet att politikerna inte hade lust att avskaffa regleringen när första världskriget tog slut. Konsekvensen visade sig snart. Regleringen gjorde det olönsamt att bygga hyresrätter och Sverige fick bostadsbrist. Eländet tvingade politikerna att agera, men det satt hårt inne.
Med minsta möjliga marginal (blott en rösts övervikt) avskaffade riksdagen hyresregleringen 1923. Vad hände? Det var som att dra korken ur flaskan. Byggandet mångdubblades och produktionen fortsatte på en hög nivå under 1930-talet, tills världen ånyo stacks i brand.
Samma visa igen.
Politikerna införde hyresreglering 1942 som en tillfällig krisåtgärd. Det har nu gått 70 år sedan andra världskriget övergick i fred, men på den svenska hyresmarknaden gäller 40-talets beredskapsransonering ännu i denna dag.
Tage Erlanders S-regering på 60-talet ville visserligen skrota regleringen och införa marknadshyror enligt sunda liberala principer. Men vek sig för protesterna från det osunda Folkpartiet. Något nytt försök har aldrig gjorts.
Politikerna verkar livrädda för att ens ta ordet marknadshyror i sin mun, trots att varken första och andra världskriget längre håller på. Däremot skulle man kunna tro att det, av den massiva bostadsbristen att döma.
Har kvarter efter kvarter blivit sönderbombat? Är byggherrarna helt upptagna med att gräva bunkrar och konstruera fästningar? Har vi en krigsekonomi? Om svaret på dessa frågor är ja, kan man förstå att hyresregleringen är kvar.
Annars verkar det ju helsnurrigt.
Barry Goldwater – USA:s framgångsrikaste förlorare
Skrivit i Corren 11/5:
”Det är en ingen skam att vara extrem till frihetens försvar! Och i strävan efter rättvisa är måttlighet ingen dygd!”, dundrade Barry Goldwater från talarstolen i Cow Palace, San Francisco.
Det var där Republikanerna höll sitt konvent sommaren 1964. Deras nyss utsedde presidentkandidat blåste till strid mot den vänsterliberala, statsinterventionistiska politik som präglat USA sedan Franklin D Roosevelts New Deal-program på 1930-talet.
Nu var timmen slagen för en liberalkonservativ revolution; ett återvändande till pionjärtidens frihetsideal, baserat på den ”kärva individualism” och gudsfruktande patriotism som Goldwateranhängarna såg som USA:s själ.
Roosevelts ledarskap genom depressionen och andra världskriget hade gett Demokraterna ett övertag som påminde om Socialdemokraternas herravälde i det svenska politiska landskapet. Trots åtta år med den republikanske presidenten Dwight D Eisenhower (1953-1961) hade inte mycket förändrats.
Partiet dominerades av moderata, pragmatiska företrädare. Men det fanns en oppositionell falang som var rädda att Rooseveltparadigment steg för steg skulle innebära en väg mot socialism i Amerika. Ständigt svällande statsbyråkrati och ökande skatter? Nej tack!
Under intryck av högerliberala ekonomiska filosofer som Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises (vars marknadsorienterade, Keyneskritiska idéer började få intellektuellt genomslag efter krigsslutet) ville de republikanska dissidenterna vända utvecklingen i frihetligare riktning.
På utrikespolitikens område gällde massiv misstänksamhet mot FN och kompromisslös antikommunism. Det kunde aldrig bli fråga om eftergivenhet mot banditerna i Kreml. Överlägsen amerikansk vapenmakt var det enda verkningsfulla medlet för att inte bara hålla ryssarna i schack – utan helst knäcka Sovjetunionen och vinna kalla kriget snarast möjligt.
Barry Goldwater, senator från Arizona sedan 1953, seglade upp som den republikanska högerfalangens banérförare. Boken Conscience of a Conservative (1960) samlade hans tankar och blev en bestseller med 3,5 miljoner sålda exemplar, den är fortfarande mycket läsvärd:
”Individen kan inte vara ekonomiskt fri, eller ens ekonomiskt effektiv, om han är politiskt förslavad. Omvänt är människans politiska frihet illusorisk om hon är ekonomiskt beroende av staten… Varje person är för sitt eget och samhällets bästa ansvarig för sin egen utveckling. De val som styr hans liv är val som han själv måste göra, de kan inte avgöras av någon annan eller kollektivt”.
När Eisenhowers vicepresident och kronprins Richard Nixon förlorade valet till John F Kennedy 1960 kopplade Goldwater och hans supportrar greppet om partiet. De moderata krafterna, anförda av mjukisen Nelson Rockefeller, förmådde inte att hindra Goldwateranhängarnas beslutsamma manövrerande för att ta kontrollen över partiapparaten och därmed konventet i San Francisco.
Men presidentkampanjen blev en katastrof. Goldwater stämplades mer eller mindre unisont i medierna som en farlig demagog, som hotade att eliminera medborgarrättslagarna, förinta det sociala välfärdssystemet och kasta världen in i ett kärnvapenkrig.
Den sittande presidenten Lyndon B Johnson vann en jordskredsseger. Goldwater fick endast 36 procent av rösterna och vann bara sex delstater i södern. Demokraten Johnson sjösatte sedan sitt ambitiösa välfärdsprogram ”The Great Society”. En enig kör av politiska förståsigpåare förklarade att den liberalkonservativa revolutionen kvävts i sin linda.
De skulle missta sig. Grovt. Vid Barry Goldwaters död 1998 hyllades han som en föregångsman, vars kandidatur till Vita huset utgjorde starten på senare decenniers högerförskjutning av det politiska fältet. En krönikör i Wall Street Journal kallade Goldwater för ”den mest framgångsrike förloraren i amerikansk historia”.
Visserligen var det Nixon som återtog Vita huset från Demokraterna 1968, dock gjorde Watergateskandalen att de moderata republikanerna hamnade på fallrepet. Det var Goldwater som drog undan det sista stödet som Nixon hade i kongressen och krävde att han måste avgå (vilket Nixon gjorde redan dagen efter Goldwaters misstroendeförklaring).
Fast viktigare: det var Goldwater som gav Ronald Reagan en politisk karriär och Republikanerna en superstjärna. Den förre skådespelaren och demokraten kom ut som Goldwateranhängare i kampanjen mot Lyndon B Johnson med ett TV-sänt tal (A time for choosing) som blev en kioskvältarsuccé:
”Man kan inte kontrollera ekonomin utan att kontrollera människorna. Så nu är tid att välja. Antingen tar vi ansvar för vårt eget öde eller så överger vi den amerikanska revolutionen och bekänner oss till en intellektuell tro på att en avlägsen huvudstad bättre kan planera våra liv än vi själva”.
Talet räckte inte för vända snålblåsten för Republikerna då. Men markerade Reagans genombrott som Goldwaters allt mer populäre arvtagare. Den rollen spelade han bättre än någon annan och den tog honom först till guvernörsposten i Kalifornien 1966, sedan till segern över Jimmy Carter i presidentvalet 1980.
Idémässigt var det Barry Goldwaters stora triumf. Det var hans tjurskalligt principfasta hållning som lade den inspirerande grunden till Reaganepoken. Goldwaters historiska insats var även att etablera Republikanerna som ett parti i sydstaterna, där konservativa väljare fram till 1964 av tradition föredragit Demokraterna.
Goldwater fick leva tillräckligt länge för att se hur Roosevelts gamla parti gjorde anpassningsrörelser i hans riktning. Demokraten Bill Clinton tvingades högerut för att överleva sitt återval 1996 och förklarade i Goldwateras anda att eran av ”Big Government” var över i Amerika.
Och om Hillary Clinton vinner presidentvalet nästa höst, betyder det faktiskt att en gammal Goldwatersupporter flyttar in i Vita huset igen. Som ung arbetade nämligen Hillary Clinton i Goldwaterkampanjen.
”Jag gillade senator Goldwater därför att han var en kärv individualist som gick på tvärs mot den politiska strömmen”, skriver hon i sina memoarer. Sämre inspirationskällor för den som vill åstadkomma politisk förändring kan man ju ha, inte sant?
Kompisar i krig
Skrivit i Corren 8/5:
Imorgon den 9 maj firar Putinregimen 70-årsminnet av Sovjetunionens seger över Nazityskland. Men jubileet går knappast i fredens tecken. På Röda torget i Moskva planeras en jättelik uppvisning av Rysslands militära muskler, en maktdemonstration ämnad att injaga respekt och fruktan.
Varken Stefan Löfven eller några andra västliga ledare kommer att delta. Ryssland bedriver ju åter anfallskrig i Europa, precis som Putins företrädare Josef Stalin gjorde. Det kan vara värt att påminna om att andra världskriget startades av Nazityskland och Sovjetunionen tillsammans.
Det var genom Molotov-Ribbentroppakten, sluten bara någon vecka innan nazisternas överfall på Polen i september 1939, som Hitler fick möjlighet att skicka iväg sina invasionsarméer. Det polska bytet delades sedan broderligt mellan Sovjet och Tyskland. Stalin gavs även fria händer att angripa Finland och Baltikum av sin diktatorskollega i Berlin.
Det är en vanligt förekommande tes att Molotov-Ribbentroppakten var ett sätt för Stalin att köpa tid. Han behövde rusta upp krigsmakten efter sina förödande utrensningar i Röda armén tidigare under 30-talet. Sedan skulle Hitler minsann få. Historiken John Lukacs har i sin bok Juni 1941. Hitler och Stalin (2007) visat att detta inte stämmer.
Stalin hade uppriktiga intentioner att hålla sig vän med nazisterna. Han följde obrottsligt pakten till punkt och pricka. Sovjet levererade bland annat olja som höll Wehrmachts pansarvagnar igång när det var Frankrikes och Beneluxländernas tur att nedkämpas.
Bokstavligen intill sista minuterna innan Operation Barbarossa sattes i verket morgonen den 22 juli 1941 rullade sovjetiska tåg med förnödenheter över den tyska gränsen. Stalin hade satsat så hårt på att vinna Hitlers förtroende att han i det längsta vägrade acceptera naziledarens svek. Stalin hamnade faktiskt i djup kris, det skulle dröja tills han förmådde återta fullt kommando i Kreml.
Trots att deras bägge totalitära stater bedrev utrotningskrig mot varandra i flera år därefter, behöll Hitler och Stalin en stor – närmast varm – aktning sinsemellan ända till slutet. Fiendskap på det personliga planet är det svårt att finna belägg för. Hitler uttryckte sig ofta i beundrande ordalag om Stalin, däremot kunde han reta upp sig till vansinne över Winston Churchill.
Och vad betydde Stalins seger över Hitler? Att han kunde utöka sitt rov från krigets början med hela Östeuropa. Värt att fira? För Putin kanske.
Christian Dahlgrens Blogg 