Skrivit i Corren 3/9:

Redan de gamla forntidssvenskarna föredrog strandnära boplatser. Inga konstigheter. Hav, sjöar eller om det så bara är en ringlande bäck. Lockelsen att sätta bo vid sådana miljöer förblir obruten.

Sverige är synnerligen lyckligt lottat ur den aspekten. Vårt land är relativt glesbefolkat och har närmare 100 000 sjöar som är över en hektar. Det motsvarar totalt 40 000 kvadratkilometer vatten, eller ungefär 10 procent av nationens areal.

Den sammanlagda strandlinjen, inkluderat havskusterna, är 386 000 kilometer. En fantastisk naturresurs. Svenska folket har underbara platser vid vatten i överflöd, praktiskt taget. Vilka möjligheter! Som tyvärr har förstörts genom politikertillverkade statliga regler, vilka i sitt överambitiösa syfte att värna naturen motat bort människorna från den och lagt en död hand över byggandet vid stränderna.

Enorma områden av attraktiv tomtmark slumrar därför under sly och snår. En ren tragedi som bland annat försvårat glesbygdskommunernas chanser att utnyttja sina komparativa fördelar gentemot städerna. Förutom att det gör Sverige tristare och sänker livskvaliteten.

Den som drömmer om att uppföra ett hus vid en trevlig sjö kan i princip bara glömma det. Det gäller även om sjön skulle vara otrevlig, igenväxt av vass och belägen i avlägsna öde trakter. Alternativet är trötta ut sig till kropp och själ i försöken att få dispens. Den sovjetliknande njetkulturen hos regelverkets tillsynsmän är inte att leka med.

2009 lättade riksdagen lite på de hårda bestämmelserna. Jubel i landsorten! Nu skulle det bli enklare att få byggnadstillstånd vid glesbygdens stränder. Resultatet? En besvikelse.

Reformen stupade på byråkratiskt motstånd inom länsstyrelserna som håller strängt i avslagsstämpeln. Regeringen har dock inte gett upp, utan vill undanta mindre sjöar och vattendrag från strandskyddet. En mindre rigid lagstiftning utlovas också i det valmanifest som Alliansen presenterade i måndags. Lovande.

Men länsstyrelserna har rest ragg och stretar fortfarande emot. En katalogaria av alarmistiska miljöskäl anförs. Det är som om en grön kollaps väntade runt hörnet med flexiblare regler. Utifrån den argumentationen vore det väl bäst om Sverige utanför storstadsregionerna förvandlades till ett enda stort musealt naturreservat, en folktom vildmark utan någon mänsklig aktivitet alls som sliter på miljön.

Riskerna av det utmålade exploateringshotet förfaller milt sagt överdrivna. Ty vi lider ingen direkt brist på natur. Endast cirka 7 procent av Sveriges yta är uppodlad.

Måhända handlar länsstyrelsernas nitiska miljöomsorg mer om rädslan att förlora makt och institutionell prestige, inget ovanligt när ingrodda byråkratier utsätts för reformtryck. Det mest optimala vore faktiskt att skrota rubbet av dagens strandskyddslagstiftning.

Staten bör enbart fridlysa strandområden som på goda grunder anses särskilt känsliga och släppa resten. Principen skulle alltså växlas från att generellt förbjuda människor att bygga och bo vid vatten, till att generellt välkomna människor att göra det. Med 386 000 kilometer stränder behöver vi inte ransonera det privilegiet.