Kategoriarkiv: Frihet

USA formade Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/4:Corren.

På Norra kyrkogården i Linköping ligger Isidor Kjellberg (1841-95) begravd. Skänk honom en tanke. Kjellberg är en portalgestalt inom den svenska liberalismen. 1872 startade han tidningen Östgöten, vars mål var ”demokrati, folkfrihet, självstyrelse”.

Snart blev tidningen länets mest spridda. Och kontroversiella! Kjellberg bedrev en orädd granskande journalistik som den svenska överheten sannerligen inte var van vid. Han gisslade friskt myndigheter och makthavare (som en viss konservativ redaktör vid namn C F Ridderstad på Corren…).

Han propagerade för frihandel och modernisering, han avskydde förtryck och alla hinder som begränsade människors möjligheter att själva forma sina liv.

Tidningen Östgötens popularitet berodde delvis också på att Kjellberg var först i Sverige med att införa ”det amerikanska bruket av över- och underrubriker och olika stilsorter och förstod att skickligt utnyttja intervjutekniken” (Svenskt biografiskt lexikon).

Kjellberg hade nämligen varit i USA, arbetat som journalist och tagit med sig många nya idéer därifrån hem igen. Inte minst politiskt. Kjellberg såg den amerikanska republiken med sitt fria medborgarideal som mönsterbildande för hur det goda samhället skulle vara. Folkmakt, inte herremakt!

1887 grundade han rösträttsrörelsen, vars symbol blev blåklinten – Östergötlands landskapsblomma. Rösträttsrörelsen samlade liberaler och socialdemokrater i kampen för medborgerliga rättigheter, dit kan även rötterna till Folkpartiet spåras.

Isidor Kjellberg är i grunden ett exempel på migrationens förändringskraft och visar värdet av den fria rörlighetens betydelse. Mellan 1850 till 1920-talet emigrerade 1,2 miljoner svenskar till USA då tillvaron hemmavid syntes hopplös.

Tillsammans med många miljoner andra invandrare från ett myller av nationer bidrog de till att göra USA till världens rikaste och mäktigaste land. Men ungefär 200 000 svenskar återvände, i likhet med Kjellberg, djupt påverkade av vad de sett, hört och lärt på andra sidan Atlanten.

Från USA hade de med sig tankar, idéer, kunskaper, kontakter och kapital som högst påtagligt medverkade till att forma ett helt annat Sverige; politiskt, ekonomiskt, företagsmässigt, socialt, religiöst, kulturellt.

Det var en bred folklig strömning underifrån som frätte ner den reaktionära svenska privilegiestaten med dess kvävande högkyrklighet och unkna vurmande för kejsardömets Tyskland.

Dagens Sverige – vårt välstånd, vår demokrati – är till icke ringa grad den historiska konsekvensen av denna migration och dåtidens öppnare gränser. (För den som vill veta mer rekommenderas varmt Ingvar Henricsons och Hans Lindblads bok Tur och retur Amerika, 1995.)

Därför har vi alla skäl att välkomna de människor från mindre lyckligt lottade världsdelar som numera söker fristad och ett bättre liv i Europa, i Sverige. Givet liberaliseringar av arbets- och bostadsmarknaderna kan migranterna bli en väldig injektion för oss, precis som i fallet USA.

Och på samma sätt kan dessa migranters impulser från demokratins Europa bidra till att reformera villkoren i deras ursprungsländer. Personer av Isidor Kjellbergs kaliber finns än. Vad kan inte de betyda för utvecklingen i Mellanöstern eller Afrika?

Lyssna till Ayn Rand

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/4:Corren.

”Vår försvarsbudget är angripen, förtalad och urholkad av människor som hävdar att ekologiska rosenträdgårdar och kurser i estetiskt självförverkligande för sluminvånare måste ges ekonomisk förtur.”

Den liberala filosofen Ayn Rand sparade inte på krutet när hon våren 1974 talande inför den amerikanska militärakademin West Point. Hon skulle knappast uttryckt sig mindre giftigt häcklande om hur den svenska försvarsbudgeten hanterats i våra dagar.

Politik är att vilja, sa Olof Palme. Men det är i än högre grad att välja, att prioritera. Katalogen av olika behov och önskemål som den politiska sfären tagit på sig (och energiskt uppmuntrat!) att tillfredsställa är ständigt svällande. Resurserna är alltid begränsade.

Sedan kalla kriget tog slut har försvaret ansetts om inte överflödigt, så nära nog. Ett lika förföriskt som bedrägligt fredsparadigm inträdde. Stora belopp som försvaret kostat, styrdes om till diverse välfärdsgodis.

Den inledningsvis befogade neddragningen av militär kapacitet övergick till ett sorglöst brutalbantande mot anorektiska nivåer, som fortsatte i blint oförnuft även när omvärldsläget uppenbart slagit om. Varningar klingade ohörda.

För detta bär Alliansregeringen 2006-2014, och mest Moderaterna, ett tungt ansvar. Nu står vi där med ett fredsparadigm som har krossats av verkligheten.

Ryssland satsar till den ekonomiska bristningsgränsen på massiv upprustning, skramlar demonstrativt med kärnvapen, övar aggressivt sina trupper i vårt närområde, kränker våra och våra grannländers territorium, bedriver anfallskrig mot Ukraina och har ockuperat Krim.

Det sänder dramatiska signaler om vad den kriminella Putinregimen är kapabel till och villig att göra. Spänningsläget, som Ryssland helt och hållet själv oprovocerat drivit fram, liknar ett kokande preludium till något vi hoppats aldrig mer skulle inträffa i Europa.

Den nyss förklarade fördjupade nordiska försvarssamordningen är ett logiskt, nödvändigt och riktigt svar. Genom Danmark och Norge närmar vi oss Nato ytterligare ett steg, det höjer tröskel något och visar en gemensam beredskap att inte falla undan för Kremls maktspråk.

Men att reparera skadorna av Sveriges sedan åratal urholkade och tidigare förtalade försvarsbudget är svårare. Regerings- och oppositionspartierna försöker under galgen enas om ökade anslag. Risken är en risig kompromiss av typen för lite, för sent. Av statens budget på långt över 800 miljarder får försvaret idag 40.

Försvarsexperten Johan Wiktorin menar en rimlig förstärkning handlar om 10-30 miljarder årligen (Dagens Industri 10/4). I bästa fall kanske politikerna orkar skjuta till 4 miljarder.

Antag att vi vaknar upp med rysk militär på Gotland, del i en operation för ta kontroll över Östersjön och besätta Baltikum. Det är, tyvärr, inget otänkbart scenario. Vad är då mest värt?

Ograverade välfärdsambitioner i nuvarande skala? Eller vi skruvar ner dessa krav på det offentliga något och ger större budgetutrymme åt värnet av vårt lands integritet och självbestämmande?

”En fri nations självförsvar”, menade Ayn Rand på West Point, ”betyder försvaret av människans individuella rättigheter”. Det är vad allt i grunden handlar om. Tvingas vi leva i Putins dominerande skugga är din och min rättslöshet ett faktum.

Godare jul med Ulf Kristersson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/12:Corren.

Spanar jag i kristallkulan för 2015, tror jag att det särskilt finns en rikspolitiker med kapacitet att göra skillnad på ett positivt sätt. Det är Ulf Kristersson, Moderaternas nya finansministerkandidat. Därför vill jag, dagen till ära, skänka honom en julklapp.

Paketet innehåller boken Reformmanifest för visionärer av vår förträfflige Correnkolumnist Stefan Fölster, till vardags chef för Reforminstitutet. Kristersson får boken som en uppmuntran för sin friska ambition att återföra välbehövlig liberal reformglöd till sitt parti.

Han vill ge mera makt åt folket genom att fortsätta sänka skatten och hans motivering är befriande rak: ”Det är en värderingsfråga. Det är i grund och botten bättre med ett lägre skattetryck” (Dagens industri 18/12).

Han vill lösa ett av Sveriges värsta strukturproblem och ta bort politikertillverkade hinder som gör att arbetsmarknaden fungerar så dåligt som just en marknad.

Han avvisar bestämt usla populistiska idéer som att förbjuda riskkapitalbolag från att utveckla välfärden, att tvinga börsbolagen att kvotera sina styrelser och införandet av fler förmyndaraktiga pappamånader i föräldraförsäkringen.

Med politiker som Ulf Kristersson finns hopp om att Sverige kan fira en ännu godare jul nästa år som ett friare, bättre och rikare land.

Staten, det är jag?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/11:Corren.

En 1900-talets Nils Dacke som bekämpade överheten med penna istället för armborst. Den småländske författaren, liberalen och motståndsmannen Vilhelm Moberg hade nog gillat att bli ihågkommen så.

Hans syn på den avgörande konflikten i samhället var glasklar. På ena sidan i historien stod ett arbetande, skapande och kreativt folk. På den andra en kontrollerande, utsugande och maktfullkomlig klick av herremän.

Kungahuset var en motbjudande kvarleva från det nakna tyranniets dagar, som ännu i sin representativa form svor mot demokratins grundvärden om frihet och jämlikhet.

”I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk”, skrev Moberg i pamfletten Därför är jag republikan”(1955).

Orden har inte förlorat sin aktualitet. Kungahuset utgör i grunden en institutionalisering av en osund, konservativ ryggkrökarmentalitet som vi borde vara främmande för. Hur kan vi fortfarande betrakta det som acceptabelt och legitimt att nationens högsta ämbete uteslutande reserveras för medlemmar ur en särskild, av traditionens trollmakt upphöjd och från övriga människor blåblodigt distanserad familj i hermelinmantel?

Ställ detta förhållande inför förnuftets domstol och det liknar kollektivt vansinne att republiken inte sedan länge är en självklar del av svensk verklighet. Vilhelm Moberg spådde att Sverige skulle bli sist av alla länder att skaka av sig den kungliga överhetsmagin och förpassa monarkin till sagornas värld. Så djup satt sekler av indoktrinerad rojalistisk vidskepelse i folksjälen. Inte blir saken bättre av att de flesta framträdande politiker räddhågat undviker att beröra republikfrågan.

Dit hör dock inte Folkpartiets Birgitta Ohlsson, som i en färsk riksdagsmotion ställer sig på Mobergs gamla barrikad och avlossar en symbolisk armborstpil mot monarkin: ”I ett liberalt samhälle ska alla offentliga poster vara öppna för alla medborgare. Släktband, adelsbakgrund eller kopplingar till privilegierade samhällsklasser ska aldrig sättas före kompetens vid tjänstetillsättningar… Monarkins ärftlighet strider mot liberalismens syn på den fria människan.”

Den meritokratiska princip hon argumenterar för räknas som helt okontroversiell idag, utom när det gäller val av statschef i det moderna demokratiska Sverige. Absurt är bara förnamnet.

Faktiskt skulle frågan kunna drivas ytterligare ett snäpp vidare. Varför ska vi alls ha en statschef oavsett om denne kallas kung, drottning, president eller något annat? Det är en konstig ålderdomlig tanke att nationen prompt måste förkroppsligas genom en speciell person, som i Ludvig XIV:s tveksamma efterföljd ska kunna säga: ”Staten, det är jag!”.

Staten är ingen slags mysticistisk organism som behöver ett mänskligt käril. Staten är ett instrument för offentlig organisation och maktutövning i samhället, och samhället består i sin tur består av alla oss och vi är större än staten. Regeringen har en statsminister, riksdagen har en talman. Det räcker utmärkt.

Lenins värld eller Wilsons?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:Corren.

Vid förra sekelskiftet härskade Europas stormakter på den globala scenen. Deras försök till gemensamt självmord i världskriget 1914–18 gjorde slut på den europeiska hegemonin.

Ur slagfältens krutrök klev två män fram som på gott och ont kom att forma den nya världen. Båda var utopister, vars politiska handlande radikalt skiljde sig från vad som tidigare varit brukligt, eller ens tänkbart.

Den ene var Lenin. Hans bolsjeviker kuppade till sig makten i Ryssland efter att krigsmotgångarna fått tsaren att abdikera 1917. Lenin lovade att frälsa världen med kommunism. Han skapade också den första totalitära staten – Sovjetunionen – med allt vad det innebar av förtryck, terror, slavarbetsläger och massmördande.

Lenins stat blev modell för den moderna diktaturen. Stalin, Mussolini, Hitler, Mao, Pol Pot, Saddam Hussein, Kim Il Sung, Hafez al-Assad, Muammar Gaddafi: samtliga byggde de sina gangstervälden på det arv som Lenin efterlämnade.

Den andre var USA:s president Woodrow Wilson, under vars ledning Amerika på allvar steg in i världspolitiken. Wilson hävdade i kontrast till Lenin att demokratin var mänsklighetens frälsning, vilket var anledningen till att USA intervenerade i första världskriget för att hindra Europa från att hamna under det tyska kejsardömets dominans.

I början av 1918 höll Wilson ett tal i den amerikanska kongressen där han lanserade ett program i 14 punkter syftande till en varaktig, global fred. Det var ett revolutionerande manifest för en ny världsordning, som slog fast principerna om frihet, demokrati, nationellt självbestämmande och internationellt samarbete.

Inflytandet från Wilson kan inte överskattas. Hans ideal blev vägledande för president Franklin D Roosevelts beslut att befria världen från nazismen under andra världskriget. Även Ronald Reagan var en varm beundrare av Wilson.

Det var från honom som Reagan hämtade moralisk inspiration när det gällde att knäcka Sovjetkommunismen på 1980-talet. Wilson, Roosevelt och Reagan ansåg alla att USA hade ett särskilt ansvar för att värna universella frihetliga värden, något som de menade var kärnan i den amerikanska utrikespolitiken.

Putinregimens Ryssland agerar skickligt aggressivt, och hittills ödesmättat framgångsrikt, för att successivt återta det gamla Sovjetimperiets förlorade maktpositioner. Som inte minst angreppen mot Ukraina visar är Putin helt främmande för Wilsons idéer.

Att Ryssland tar sig rätten att samvetslöst kränka sina grannars nationella suveränitet och ta kontroll över deras territorium är något oerhört – ett grundskott mot den civiliserade europeiska säkerhetsstrukturen. Vad blir nästa konflikthärd efter Ukraina? Måhända Baltikum och då ligger vårt nedrustade, allianslösa Sverige farligt nära att dras in.

Den militära spänningsnivån har redan ökat dramatiskt i Östersjöområdet. Och det är inte bara mot Sverige som den ryska stridsmakten uppträder flagrant provokativt i syfte att testa vår beredskap och injaga fruktan. Även övriga Östersjöländer utsätts för samma fientliga tryck.

Med Berlinmurens fall i november 1989 såg det ut som att världen tillhörde Wilson. I november 2014 är det långt ifrån självklart. USA är fortfarande den starkaste nationen med överlägsna försvarsmuskler.

Men ledarskapsförmågan lämnar mycket övrigt att önska. Det svidande nederlaget för Demokraterna i förra veckans kongressval, då Republikerna vann majoritet i både senaten och representanthuset, berodde till icke ringa del på missnöjet med president Barack Obamas svaga och tvehågsna utrikespolitik.

Symptomatiskt är att den amerikanska tidskriften Forbes nyligen för andra året i rad rankade Vladimir Putin som världens mäktigaste man, inte Obama.

Ett resolut amerikanskt engagemang på ett tidigt stadium hade möjligen kunnat hålla Putin i schack och avskräckt honom från värre äventyrligheter. Sorgligt nog saknades förutsättningarna.

Obamas svala intresse för Europa bäddade snarare för en utveckling i motsatt riktning. Vita husets oförståelse för Putinregimens natur, ambitioner och motiv gjorde inte saken bättre. Belysande är ett replikskifte under presidentvalskampanjen 2012, då republikanen Mitt Romney förklarade att Ryssland utgjorde USA:s största geopolitiska hot. Obama avfärdade Romney med en spydig hånfullhet: ”Åttiotalet ringde och ville ha sin utrikespolitik tillbaka”.

Den ignoranta nonchalansen har kostat Europa och USA dyrt.

I Mellanöstern har Obama saknat både vilja och strategi för att hantera det regionala sönderfallet efter den arabiska vårens krossade förhoppningar. Libyen är i totalt kaos. Militanta islamister har firat betydande triumfer i de praktiskt taget upplösta staterna Syrien och Irak.

De kärnvapenbesatta mullorna i Iran (ledande sponsor av Israelhatande terrororganisationer som Hizbollah) hotar att utnyttja situationen till att stärka sitt inflytande. USA kanske rent av tvingas tillåta Iran att spela en avgörande roll för uppnå någon slags regional stabilitet igen, trots den mardrömsaktiga draksådd det riskerar att innebära långsiktigt.

Andra svåra utmaningar är kommunisttyrannierna Kina och Nordkorea i Asien. Liksom moraset Afghanistan och kärnvapenstaten Pakistan, bägge plågade av fanatiska islamister.

I denna globala kraftmätning mellan frihet och förtryck är ett vacklande USA det sista vi behöver. Ska morgondagen vara Wilsons, eller ska världen dväljas i Lenins långa skugga av tyranni och terror? Frågan är lika giltig nu som för hundra år sedan.

Befria oss från Löfven

Publicerad den av
Svara

Man vill ju trots allt ge folk en ärlig chans, men den här regeringen som vi blivit drabbade av… Herregud, om civilsamhället, kulturen och den närande sektorn ändå vore lika fredade från den politiska klassen som på Fernando Pessoas tid:

”Statens och stadens angelägenheter angår oss inte. Det spelar ingen som helst roll för oss att ministrar och guvernörer missköter politiken. Allt sånt finns därute som en gyttja en regnig dag. Vi har ingenting med det att göra, och det har heller inget med oss att göra.”