Sverige som Kamomilla

Kamomilla

Skrivit i Corren 2/5:Corren.

Under den amerikanska presidentvalskampanjen 1964 sammanfattade det republikanska partiets kandidat Barry Goldwater sitt budskap i fyra trossatser:

1) Att varje människa är ansvarig för sina egna handlingar.
2) Att varje människa är bäst på att bedöma och välja sin egen välfärd.
3) Att varje människa har ett individuellt samvete och en moralkodex att upprätthålla.
4) Att varje människa är bror (eller syster) till varje annan människa.

Svårare än så borde det inte vara. Ungefär som lagen lyder i Kamomilla stad, tolkad i överkonstapel Bastians visa: ”Man ska inte plåga andra, man skall alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill.”

Men på 60-talet tillhörde tidsandan ännu demokraten Lyndon B Johnson och hans brett svepande statsinterventionistiska politik. Goldwater förlorade stort, dock lade han grunden till vad som senare blev Reaganårens liberalkonservativa revolution. Som någon sade: rösträkningen startade 1964 och slutade inte förrän 1980.

Är det en helt omöjlig tanke att något svenskt parti kan föda fram en ledare med en samhällsfilosofi likt Goldwaters? För tillfället, ja. Vi är fortfarande fast i vår blågula motsvarighet till Johnsons ”Great Society”. Men det rör på sig.

I en nyutkommen SCB-rapport, Flytande väljare, skriver statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson:

”Klassröstningen – väljarnas benägenhet att låta klass och yrkesposition väga tungt i sina röstningsbeslut – har minskat dramatiskt sedan 1950-talet. I samband med 2014 års val bekände endast 27 procent av väljarna sig till ett specifikt politiskt parti. Motsvarande andel vid 1968 års val var 65 procent. De svagt partiidentifierade, ombytliga, självständiga och individualiserade väljarna sätter en tydlig prägel på svenskt politiskt liv.”

Detta kommer rimligen att få konsekvenser. Nu har vi den svagaste regeringen i mannaminne, som för en vilsen och daterad vänsterpolitik. Samtidigt bleknar den borgerliga oppositionen in i tapen. Den gamla överpolitiserade ordningens styre börjar erodera.

Förtroendet för partierna faller. Systemet kan inte leverera som förr, trots skyhöga skatter. De grandiosa löftena att lösa problem på snart sagt samtliga samhällslivets områden ter sig allt ihåligare.

Det kan framöver ge ytterligare vind i seglen åt populistiska missnöjeskrafter i stil med SD. Eller skapa en gynnsammare jordmån – om någon tar chansen – för ett program som begränsar sig till den upplysta, humanistiska frihetstraditionen av Goldwaters märke: där folket ses som vuxna och myndiga människor, kapabla att som jagets kapten ta eget ansvar, söka efter lycka på egna villkor och forma det egna ödet.

I grund och botten är ju det vad Goldwaters fyra trossatser handlar om.

Precis som vi en dag flyttar från våra föräldrahem och går ut i livet som självständiga varelser, borde vi vara mogna att lämna folkhemmet och våra beskyddande partipolitiska målsmän bakom oss. Inga konstigheter, egentligen. Som Barry Goldwaters slogan löd 1964: ”In your heart you know he’s right”.

Om vi vågar förlita oss på den känslan, är kompassriktningen för den nya svenska modellen en gemenskap liknande Kamomilla stad. Om inte, finns risken att fältet lämnas öppet åt rövarna Kasper, Jesper och Jonatan att ta över ruljansen.

Vem blir vår Reagan?

Reagan

Skrivit i Corren 25/4:Corren.

Skattetrycket i Sverige är ett av det hårdaste i världen. Märkligt nog tycks aldrig våra styrande få pengarna att räcka. Bara under 2014 – Alliansens sista år vid makten – fråntogs svenska folket totalt 1653 miljarder kronor i skatt.

Ingen nåd visar heller Löfvens S/MP-regering, som med ivrigt bistånd av det forna kommunistpartiet sträcker sig än djupare ner i våra plånböcker.

Över 50 miljarder kronor i ökade skatter är att vänta närmaste åren (Skattebetalarnas förening har på sin hemsida en pedagogisk genomgång av Löfvens redan beslutade och aviserade pålagor). Hur svarar Alliansen på detta?

I fredagens SvD gavs besked om huvuddragen i de borgerliga partiernas skuggbudgetar. Bland annat går man med skattehåven regeringen helt eller delvis till mötes. Man vill dra in mer skattepengar från alkohol, tobak, personbilar, den finansiella marknaden, miljöområdet och fastighetsbranschen.

Dessutom vill Alliansen klädsamt populistiskt ”freda” skola, äldreomsorg och sjukvård från besparingar – en säker signal till den offentliga sektorn att ta det lugnt med kostnadsmedvetenhet, innovation och effektivisering.

Vad vi åter ser är ett klassiskt exempel på ett typiskt politiskt syndrom, vanligt i välfärdsstater utan egentliga begränsningar på varken ambitioner eller åtaganden. Politikerna tävlar i olika ”satsningar” för att demonstrera handlingskraft och tillfredsställa väljarnas förväntningar på att staten ska lösa än det ena, än det andra.

Samtidigt har förmågan att skärskåda och ifrågasätta gamla beslutade utgifter tappats bort. Prioriteringar och utvärderingar nonchaleras.

Ständigt mer resurser måste tillföras i syfte att få den växande apparaten att rulla vidare. Fokus riktas enögt mot ökande skatteintäkter. Respekten för att det hela tiden är andras pengar som det handlar om försvinner.

Sverige må sedan länge vara extremt i detta avseende. Men fenomenet drabbade också efterkrigstidens USA, något som starkt oroade Ronald Reagan. Under sin period som guvernör i Kalifornien på 70-talet försökte han bryta den evigt uppskruvade spiralen av ”tax and spend” genom att införa ett slags skattekoppel på politikerna.

De styrande skulle bara få ta ut en viss mängd pengar i skatt. På så vis avsåg Reagan att disciplinera skatteivern, strama åt och rulla tillbaka den offentliga expansionen, göra ekonomin friare och medborgarna självständigare.

Som han elegant förklarade: ”You can lecture your teenagers about spending too much until you’re blue in the face, or you can accomplish the same goal by cutting their allowance. We think it is time to limit government’s allowance – to put a limit on the amount of money they can take from the people in taxes. This is the only way we will ever bring government spending under control.”

Reagan lanserade ett tillägg till Kaliforniens författning, som innebär en procentuell lagstadgad begränsning av skattetrycket. Efter en infasningsperiod på femton år skulle delstatsbefolkningens inkomstskatt reduceras till endast omkring 7 procent. Utöver detta, skulle all framtida skattelagstiftning kräva en kvalificerad 2/3-dels majoritet i delstatskongressens bägge kamrar för att träda i kraft.

Just detta förslag blev aldrig verklighet. Men uppmärksamheten kring Reagans djärva initiativ i skattefrågan bidrog till ett frihetligt uppvaknande i 70-talets USA och till Reagans egen seger i presidentvalet 1980.

Tänk om något enda svenskt parti hade modet att skilja sig från mängden, våga stå för ett genuint alternativ och föreslå en skattepolitik likt Reagans. Om inte annat för debattens skull. Tänk om. Det partiet kanske till och med skulle kunna vinna viss framgång.

Reagan gick det ju, trots allt, ändå inte så tokigt för.

Jack Sparrow i Mälaren

Mälarpirater

Skrivit i Corren 5/4:Corren.

Dragningen till sjön och seglingen var oavbrutet närvarande hos Sigfrid Siwertz. Som han förklarade: ”det är då livskampens kramp släpper och vi får några dyra ögonblick av okonstlat umgänge med det finaste av allt, friheten”.

I den bildande borgerlighetens salonger var länge Sigfrid Siwertz (1882-1970) en av våra mest lästa och uppburna författare. Från 1932 var han ledamot i Svenska Akademien och hans samlade produktion (prosa, lyrik, dramatik, essäistik) omfattar ett 80-tal verk.

Numera påstås i stort sett rubbet vara utgallrat från de offentliga bibliotekens hyllor och gömda i dunkla, dammiga magasin. Siwertz själv dväljs i det tragiska skuggriket av ärorika namn som mist sin lyster och övertäckts av glömskans spindelväv. En stilla fråga. Jaså, för vem då?

Bara för att Siwertz i denna flyktiga stund inte är en återkommande referenspunkt på kultursidornas debattarenor, eller i de sociala mediernas snabbflödande munhuggning, betyder det på något sätt att han skulle vara hopplöst död som en diktare utan relevans. Den riktigt kvalitativa konsten dunstar inte bort så lätt.

I boken Konst. Essäer om extas och skamlöshet (1995) skriver Jeanette Winterson klokt: ”Om sanning är det som varar så har konsten visat sig mer sann än någon annan mänsklig strävan. Säkert är att bilder och poesi och musik inte bara är avtryck i tiden utan genom tiden, sin egen tid och vår tid, inte antika eller historiska utan levande som de alltid levt, överdådigt, oförtröttligt”.

Så är det. Oavsett modets och politikens växlingar förblir den goda litteraturen angelägen som sannings- och meningsskapare, och kommer ständigt finna nya läsare – ibland fler, ibland färre likt en underjordisk rörelse i trots mot en kvävande samtids påbud.

Sigfrid Siwertz var en idéförfattare som ofta betonade människans fria vilja och kreativa livskraft. Upptäck, eller återvänd till, hans underbara Mälarpirater (1911)! Den handlar om tre unga killar som i en ”lånad” segelbåt (Vindrosen) rymmer från en trist, inrutad pekpinnetillvaro och gör sommarlovet till en slags motsvarighet till Homeros Odysséen runt Mälaren.

Siwertz lilla förtätade verk på knappt 150 sidor är lika delar ett klassiskt pojkboksäventyr, en roman om vuxenblivande och ett romantiskt frihetsepos. Bara den naturlyriska skildringen av sommaren i det tidiga 1900-talets Sverige kan väl få vem som helst att vilja slå sig lös och hissa segel:

Pojkarna seglade en dag och en natt på Guds försyn. En laber sunnan drev dem sakta fram genom Mälarens labyrintiska värld av fjärdar och sund. Tyst och festligt, i ljum blomsterdoftande medvind drev Vindrosen fram över glimmande, villsamma vattenvägar, längs ännu spädgröna lövstränder, branta, granvuxna strandklippor och gulblommiga ängar med nyutsläppt brokig boskap, förbi vitblommande trädgårdar gick färden, och tegelbrukens röda längor och grustäkternas stup under avklippta grankanter och små vänliga stadshamnar med flaggor och torn.

Var och en sin egen Jack Sparrow, upp med Jolly Roger i masten och kapa förtöjningarna! Sigfrid Siwertz

Sigfrid Siwertz, 1882-1970, Akademiledamot från 1932 på stol nr 4.

Den avgörande frågan

Skrivit i Corren 31/3:

Corren.Raoul Wallenberg, vår svenske diplomat som räddade tusentals judar undan Förintelsen, har begärts officiellt dödförklarad av Skatteverket. Det är nog i sak rimligt. Wallenberg föddes 1912. Han blev sannolikt mördad av Stalins hantlangare efter att Röda armén tillfångatagit honom 1945.

Samtidigt finns något djupt, sorgligt symboliskt i att denna begäran kommer just nu, när svensk flyktingpolitik hastigt svängt från stor generositet till sträng restriktivitet. Betyder inte detta att vi i praktiken mer eller mindre också dödförklarat de ideal som Raoul Wallenberg stod för?

Den svenska välfärdsstatens konstruktion klarar inte flyktingströmmens påfrestningar, hävdas det. Okej. Men om systemet kommer i konflikt med rätten till liv, vad ser vi då som problemet att angripa? 1) Rätten till liv? eller 2) Systemet och den politisk/byråkratiska sektor som upprätthåller det?

Dessutom: det är svårt att se någon Wallenberg rymmas i hjärtat på dem som idag talar i kliniska termer av ”volymer” och ”kvoter” om desperata människor som söker fristad i Europa från krig, terror och förtryck. Det man i själva verket säger är: ”Vilken dos av rätt till liv kan vårt system tåla?” Cynismen i denna orättfärdighet är faktiskt slående.

Den liberala filosofen Ayn Rand kan vi ha delade uppfattningar om. Men begrunda ändå hennes följande formulering:

”Det finns bara en grundläggande rättighet (alla andra är konsekvenser och korollarier av den): en människas rätt till sitt liv. Livet är en process av självbevarande och självgenerande handlingar – vilket betyder: friheten att vidta alla de handlingar som krävs för att en rationell varelse ska kunna upprätthålla, främja, förverkliga och glädjas i sitt eget liv. (Det är det som är innebörden av liv, frihet och strävan efter lycka.)”

Skulle vi själva vilja att denna rätt fråntas oss?

Den värsta flyktingkatastrofen sedan Hitler och Stalin stack världen i brand är ett pågående faktum. Fundamentala civilisatoriska värden är åter satta på spel. Redan i Första Mosebok (Genesis) ställs den avgörande frågan: ”Skall jag taga vara på min broder?”.

Att svara nekande, att i kyla vända sig bort, att mumla ursäkter, är inte bara anti den judisk-kristna etiken. Det är anti-Raoul Wallenberg, anti-liberalism, anti-humanism. Det är, kort sagt, att vara en motmänniska istället för att vara en medmänniska.

Före centralismen och allstatligheten

Träldomen i Norden Emil Sommarin

Small is beautiful! Stycket ovan är från Verdandiskriften Träldomen i Norden (andra upplagan 1917, första gången publicerad 1902). Tanken att återuppliva denna modell för Sverige som ett folkfrihetens land i motsats till centralmaktens kontrollbesatta och överbyråkratiserade nationsbygge låter inte så tokig, tycker jag.

Den libertarianske filosofen Hans-Hermann Hoppe argumenterar för en liknande småskalig samhällsorganisering, fast enligt schweiziskt mönster, i sin intressanta essäsamling Democracy – The God That Failed (2001).

Författaren till raderna på fotot är dock Emil Sommarin. Han var professor i nationalekonomi och finansrätt vid universitet i Lund, gav ut Adam Smith på svenska, var anhängare av den österrikiska ekonomiska skolan och organiserad socialdemokrat. Åren 1911-1914 satt Sommarin som S-ledamot av Malmöhus läns landsting.

Man kan ju fråga sig vart den frihetligt liberala grenen av arbetarrörelsen tog vägen. När den marxistiskt påverkade statssocialismen numera så uppenbart visat sig tillhöra historiens skräphög, vore det väl rimligt att möta framtiden genom att plocka fram Emil Sommarin ur det förflutnas skattkammare? Bara som litet ett anspråkslöst tips till det idéfattigdomens vilsna regeringsparti som Löfven försöker leda. 

Emil Sommarin

Emil Sommarin, 1874-1955.

Sverige som bäst: 70-talets Kungsbacka

1977Jag tycker säsongens julkalender i SVT, 1000 år till julafton, är toppen. Men avsnitten om 70-talet har jag lite problem med. Numera är det ständigt dissat och hånat som ett sådant politikerförstört, partiuppviglande och ideologiskt grälsjukt decennium.

Jaha. För vem då? Sorry for you. Jag bodde i Kungsbacka.

KISS Love GunDär var politik mest något avlägset konstigt, ingen pratade om det eller brydde sig nämnvärt, proggen existerade inte, vi lyssnade glatt på ABBA, Ted Gärdestad, Bee Gees, ELO och KISS, läste bekymmerslöst serietidningar, Tintin, Enid Blytons böcker om Femgänget och Richmal Cromptons om Bill, lekte med Märklinjärnvägar, hörde Tordyveln flyger i skymningen som radioföljetong, kollade på Beppe i TV, badade, spelade tennis, åkte skidor och allt var – på det hela taget – soft och okej.

Från min lilla oas i samhället framstår tiden runt 1977 som idealet. 2015 däremot är ju som nedsänkt i ett gyttjeklibbigt politiskt träsk, där det ständigt ska hållas på och bråkas med hederligt folk. Suck!

Vissa människor är tydligen oförmögna att växa upp. Kan inte dessa notoriskt störande ADHD-tjattertrattar, som på Alléskolan hemma, på ett vänligt men bestämt sätt omhändertas av någon motsvarighet till vår gamla tillsynslärare Börje Ståhl och placeras i OBS-klass så länge?

Jag lovar, det skulle göra underverk för civilsamhället och marknaden. Och inte minst: sinnesfriden för oss som vill ha trevligt, vara fria och njuta av livet.

Kungsbacka torg 1975

Kungsbacka torg, back in the glory days.

America: Paradise Lost

USAThere was a time, long ago, when the average American could go about his daily business hardly aware of the government – especially the federal government.

As a farmer, merchant, or manufacturer, he could decide what, how, when, and where to produce and sell his goods, constrained by little more than market forces. Just think: no farm subsidies, price supports, or acreage controls; no Federal Trade Commission; no antitrust laws; no Interstate Commerce Commission.

As an employer, employee, consumer, investor, lender, borrower, student, or teacher, he could proceed largely according to his own lights. Just think: no National Labor Relations Board; no federal consumer ”protection” laws; no Security and Exchange Commission; no Equal Employment Opportunity Commisson; no Department of Health and Human Services.

Lacking a central bank to issue paper currency, people commonly used gold coins to make purchases. There were no general sales taxes, no Social Security taxes, no income taxes.

Though government officials were as corrupt then as now – maybe even more – they had vastly less to be corrupt with. Private citizens spent about fifteen times more than all government combined. – Those days, alas, are long gone.

– Robert Higgs, Crisis and Leviathan: Criticial Episodes in the Growth of American Government, 1987.

The New Liberal Vision of Freedom

FrihetAs their classic forebearers, new liberals do not seek to takeover any government. They ignore government. They only want to be left alone by government, and secede from its jurisdiction to organize their own protection.

Unlike their predecessors who merely sought to replace a larger government with a smaller one, however, new lberals pursue the logic of secession to its end. They propose unlimited secession, i.e., the unrestricted proliferation of independent free terriories, until the state’s rage of jurisdiction finally withers away.

To this end – and in complete contrast to the statist projects of ”European Integration” and a ”New World Order” – they promote the vision of a world of tens of thousands of free countries, regions, and cantons, of hundreds of thousands of  independent free cities – such as the present-day oddites of Monaco, Andorra, San Marino, Liechtenstein, (formerly) Hong Kong, and Singapore – and even more numerous free districs and neighborhoods, economically integrated through free trade (the smaller the territory, the greater the economic pressure of opting for free trade!) and an international gold-commodity money standard.

If and when this alternative liberal vision gains prominence in public opinion, the end of the social democratic ”End of History” will give rise to a liberal renaissance.

– Hans-Hermann Hoppe, Democracy – The God That Failed, 2001.

Leve habsburgarnas Europa!

Lyssnar här på det mångetniska, toleranta, kulturellt och ekonomiskt blomstrande Österrike-Ungerns nationalsång (komponerad av Joseph Haydn). Den frihetliga dubbelmonarkin Habsburg minner om ett Europa som Stefan Zweig skriver om i Världen av igår:

Vi kunde ägna oss mer ostört åt vår konst, våra intellektuella böjelser, mer individuellt, mer personligt utforma våra privatliv. Vi kunde leva mer kosmopolitiskt, då hela världen stod öppen för oss. Vi kunde resa utan pass och tillstånd, vart vi ville, ingen förhörde oss för att utröna vår politiska inställning, härkomst, ras och religion.

Något att tänka på i denna tid när ljusets fiender trampar fram i sina kängor.  Jag vill inte bo i deras land. Jag vill bo i Österrike-Ungern. Play it again, Sam.