Kategoriarkiv: Frihet

Till ägandets försvar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/9:Corren.

Alla förståndiga människor borde som hökar vaka över äganderätten och näringsfriheten. De är två helt centrala fundament för skapande, välstånd, fungerande marknader, fredligt samarbete och civilisation.

Där inte äganderätt och näringsfrihet existerar – eller respekteras – finns bara fattigdom, underutveckling, plundring, godtycke och otrygghet.

Den starkes makt regerar oinskränkt. Inga garantier ges till den som producerar att få behålla frukten av sin möda och sin egendom. Inga säkra, skyddade kontraktsmässiga relationer är möjliga. Vad kan växa i ett sådant samhälle? Endast tistlar och ogräs. Kapitalismen kan aldrig slå rot.

Istället blir det en rövarekonomi av kortsiktig rovdrift på människor och natur, där en elit med våld tillskansar sig det lilla överskott den kan få tag på, medan folkmajoriteten lämnas i förtryck och elände. Det är den empiriska erfarenheten genom historien, icke minst är det illustrativt hur 1900-talets socialistiska experiment i Kina och Sovjetunionen utföll.

Detta visar vilken avgörande betydelse äganderätten och näringsfriheten har. Därför måste vi vara ytterst försiktiga med att nagga dem i kanten eller börja urholka respekten för dem, även i mogna demokratier och oavsett vilka ideologiska modeåsikter som råkar vara i svang.

När röda vindar blåste under 70-talet borde exempelvis Folkpartiet – som då var ute efter att fiska röster i den traditionella arbetarklassen – vetat bättre än att driva en motvillig S-regering till att statligt utreda LO-fackens idé om förmögenhetsutjämning via indragning av företagens ”övervinster”.

Uppmuntrad av det liberala stödet blev LO ännu radikalare och resultatet? Löntagarfonderna. Hade förslaget blivit verklighet i Rudolf Meidners ograverade version skulle Sverige omvandlats till en fackligt styrd socialistisk ekonomi, utan varken någon äganderätt eller näringsfrihet att tala om längre.

I dessa dagar är det jämlikhet och feminism som står högt på den politiska agendan. Inget fel i det, i och för sig. Men när det slår över i en statssanktionerad rödfärgad genuspopulism bör vi ana fara för liberala värden. Mycket riktigt har S/MP-regeringen aviserat en lag om könskvotering av börsbolagens styrelser.

Att det innebär ett övergrepp mot äganderätten och näringsfriheten anses tydligen må vara hänt i den goda sakens namn. Det är långtifrån lika allvarligt som löntagarfondskatastrofen naturligtvis, men sveket från politiska krafter som borde begripit bättre och hållit vakt vid gränsen är identiskt.

I den förra regeringen lekte Moderaterna och Folkpartiet eftergivet med den radikalfeministiska elden och hotade upprepade gånger företagen med tvångskvoteringslagar. Grattis till det krattandet av manegen!

Ännu absurdare är att Östsvenska handelskammaren nu ryggradslöst meddelar att man anser S/MP-regeringens kvoteringsförslag vara ”ett välkommet hot”. Och detta ska alltså vara näringslivets egen intresseorganisation i vårt län, suck!

Det är icke staten, utan ovillkorligen företagens ägare som ska bestämma och ta ansvar för hur stolarna fördelas könsmässigt i deras privata styrelserum. Att vägra acceptera sådant som en självklarhet, är att lämna äganderätten och näringsfriheten öppen för nya attacker och inskränkningar. Hur lyckat blir det, tror ni?

Så knäcktes allmogemakten

Publicerad den av
Svara

Svenska allmogens frihetsstrider Alfred Kämple

En fortgående utvidgning av konungamakten är kännetecknande för medeltidens förra hälft. Ursprungligen hade ju konungamaktens representant endast ansetts som krigshärens högste befälhavare. I stället för att vara liksom den förnämste familjefadern, såsom han varit till ursprunget, framträder konungen under det ryktbara folkkungatidevarvet (1200-talet) såsom en över folket upphöjd härskare.

Han är icke längre den främste ledaren, utan den krävande och straffande husbonden. Genom prästerskapets inflytande infördes ståndsbegreppet, och i dettas spår följde snart den övriga ståndsbildningen i samhället. Sålunda sammansmälte de förut särskilda landskapen i en enda statsenhet, för vilken i synnerhet Magnus Ladulås verkade synnerligen energiskt och planmässigt, då lagmännen, som förut varit allmogens förespråkare, genom sitt inträde i konungens råd kommo i ett närmare beroende av honom och förlorade sitt gamla inflytande.

Därmed var, kan man säga, allmogemakten knäckt — och det har i alla tider sedan dess ansetts mycket förmånligt, när konungarna förmått fästa det demokratiska folkets förtroendemän vid sig.

– Alfred Kämpe, ur Svenska allmogens frihetsstrider, del 1 (1918).

Kontanter att värna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:Corren.

Cash is king! Så brukade det heta förr, åtminstone.

Att utan krusiduller betala kontant ingav respekt, borgade för trovärdighet och stadd kassa. Ofta vid större affärer kunde kontantbetalaren räkna med ett visst övertag, en extra fördel, i förhandlingen med motparten. Den person som öppnade plånboken och lade pengarna direkt på bordet gjorde intryck, det var ingen att dribbla med.

Företag som hade god tillgång på likvida medel visade att verksamheten var lyckad, finanserna sunda och potentialen lovande.

Men går trenden idag mot omvända världen – cash is nothing?

Det uttrycket tycks i alla fall de svenska bankerna anammat, ivriga som de är att slippa besvärlig och fördyrande kontanthantering. Samtidigt har användningen av kort och olika former av digitala betalvägar vunnit stadig mark i folkdjupet. Fortsätter utvecklingen som hittills framstår snart inte länge det kontantlösa samhället likt en utopi.

Något att välkomna? Björn Eriksson, vår tidigare landshövding i Östergötland som är still going strong inte bara i egenskap av krönikör i Corren utan även bland annat som ledare för kontantupproret, anser definitivt inte det.

På nyhetsplats i lördagens tidning pekar han på baksidan av storbankernas kontantfientlighet. Exempelvis hamnar inte sällan pensionärer i kläm som föredrar att betala räkningar på gammalt hederligt vis. Föreningslivet får det besvärligt när banksektorn ogärna vill ta emot deras sedlar och mynt. Et cetera.

Nu är ju kontanter ännu i högsta grad ett legalt betalningsmedel. Att bankerna utifrån omsorg av sina vinstmarginaler ändå försöker tvångsomvända människor till användning av kort och transaktioner via dator eller mobil, skulle därför kunna ses som våld mot demokratin.

En annan aspekt på det, är vad en helt kontantlös tillvaro betyder för den individuella integriteten.

Vi skulle aldrig ens kunna köpa en glass i kiosken utan att lämna digitala spår efter oss. Våra liv kan kartläggas i minsta detalj av en orwellsk Storebror. Inte ett förtjänat eller spenderat öre kan undanhållas från redovisning, om de som rattar kontrollapparaten är på det humöret.

Med endast digitala slantar vore vi även piskade att lita på banksystemets absoluta trygghet, då vi saknar möjligheten att ta ut fysiska pengar från kontot och gömma i madrassen eller liknande under mindre trevliga tider.

Kort sagt, det finns goda skäl att låta cash förbli king. Ty cash är också freedom.

Dagens klokaste inlägg

Publicerad den av
Svara

Den går hursomhelst inte att bygga en politisk rörelse på skräck. Det går heller inte att bygga frihet på kontrollbehov. Den som vill skapa frihet måste göra sig förlåtande mot vissa former av kaos, lära sig vänskapligt sinnad inkonsekvens, skapa känslomässig elasticitet både i relation till sig själv och andra.

– Aase Berg, poet och kritiker, i DN 25/8.

Lite mer Winston, tack

Publicerad den av
Svara

Winston Churchill

Skrivit i Corren 9/8:Corren.

Minns ni euforin och optimismen efter Berlinmurens fall 1989? Det pratades vitt rusigt om en ny världsordning. Nu väntade en blomstrande global epok av mänsklig endräkt, fred, demokrati, välstånd. Med 1900-talets segrar över först fascismen och sedan kommunismen hade historien rent av tagit slut.

Det var tesen i en mycket uppmärksammad bok av den amerikanska forskaren Francis Fukuyama (Historiens slut och den sista människan, 1992). Fukuyama hävdade att kalla krigets utgång bevisade att inga andra ideologiska system förmådde konkurrera med liberalismens.

Dess universella ideal om frihet och jämlikhet svarade överlägset bäst mot människans behov, om detta kunde det inte längre vara något snack, alltså hade historien i princip upphört. Det som återstod var att fila på liberalismens tillämpningar.

Sett i 2016 års backspegel förefaller sådant tal som uttryck för hopplöst daterad sangvinisk naivitet. Att historien vägrat sätta sig likt tjuren Ferdinand under korkeken och lukta på blommorna torde vara bortom diskussion.

Det räcker att kasta en hastig blick på tidningsrubrikerna. Orosmolnen hänger tunga över världen och skuggar även vårt eget lilla invanda trygghetshörn i norr.  Frihetsutvecklingen verkar gått i baklås.

Terror, krig, flyktingströmmar, auktoritärt förtryck, vulgärnationalism, främlingsfientlighet, politisk och religiös fanatism, demokratier på dekis. Löftena från sent 80- och tidigt 90-tal ter sig mycket avlägsna, om inte direkt grusade.

Snarare är vi åter i en period som påminner om 1930-talets stämningar. Det är lätt att förtvivlas och känna missmod.

Men gör då gärna förnyad bekantskap med Winston Churchill. Han var sannerligen ingen ängslighetens defaitist som hukade i buskarna så fort det började hetta till.

I april 1933, kort efter att Hitler gripit makten i Tyskland, skrev han närmast upprymd över det mörknande världsläget: ”Det kan mycket väl vara så att vår historias mest ärorika kapitel ännu återstår att skriva. Själva de svårigheter och faror som omger oss och vårt land borde faktiskt göra vår generations engelska män och kvinnor glada över att få vara med om en tid som denna. Vi borde fröjdas över det ansvar som ödet har hedrat oss med och vara stolta över att vi är vårt lands väktare i en tidsålder då dess liv står på spel”.

Med den attityden torde få kunnat tvivla på hans förmåga att klara skivan åren 1940-41, när Storbritannien var som mest utsatt för Nazitysklands förment oövervinnerliga krigsmaskin. Utmaningarna mot friheten i vår egen tid är allvarliga, dock inte i närheten av Churchills. Men lite av hans frejdliga tåga skulle nog inte skada idag heller.

Viss förtröstan ger även Fukuyama, ty faktum är att han inte hade så fel. Det är svårt att se andra ideologiska system som varaktigt skulle kunna övertrumfa liberalismens kombinerade frihets- och jämlikhetsvärden. Vilka alternativa visioner som det än lockas med, tycks det på sikt utsiktslöst att i namn av någon hägrande utopi omyndigförklara människan och slå henne i bojor.

Historien må vara igång igen och utsätta oss för hårda prövningar. Samtidigt finns både en glädje och värdighet i att aldrig låta sig kröka rygg, att i frimodigt trots stå upp till det goda, medmänskliga samhällets försvar. Chansen att få skriva ett nytt ärorikt kapitel är väl inte så dum, ändå.

Håll gränsen, politiker!

Publicerad den av
Svara

Thorbjörn Fälldin

Skrivit i Corren 3/8:Corren.

Statministern var kompromisslös när ÖB Lennart Ljung hösten 1981 rapporterade att misstänkta fientliga marinstyrkor närmade sig Karlskrona. Den sovjetiska ubåten U137 stod på grund inne i den svenska örlogsbasens hamnbassäng. Skulle ryssarna göra ett fritagningsförsök?

Thorbjörn Fälldin darrade inte på manschetten. Instinktivt gav han ÖB ordern: ”Håll gränsen!”

Lika rakryggad som Fälldin var mot Sovjetunionen i försvaret av Sveriges nationella integritet, lika bergfast var han mot LO och S när de – påhejade av Folkpartiet, nota bene – kom dragande med löntagarfonderna. Även där höll Fälldin gränsen.

I orubbligt försvar av näringsfriheten och äganderätten meddelade han: ”Vi sätter oss inte ner och förhandlar med Socialdemokraterna om införandet av socialism i Sverige”.

Centerledarens klarspråk innebar slutet för borgerlighetens och näringslivets tidigare undfallenhet i frågan. Fondmotståndet växte till en folkrörelse som tvingade ett alltmer plågat S att dra gadden ur sitt eget förslag. När Bildtregeringen 1991 definitivt lät löntagarfonderna gå i graven, saknades de av ingen.

Betydelsen av att hålla gränsen är den nyligen avlidne Fälldins viktigaste arv och lärdom till eftervärlden. Det finns markeringslinjer som varken bör eller får överskridas. Och vid dessa markeringslinjer krävs ett stadigt, värderingsburet vakthållande. I annat fall kan det gå illa.

Hålls exempelvis inte gränsen mot statsmaktens inflytande riskerar även en mogen demokrati att gå en auktoritär utveckling till mötes, där den medborgerliga självständigheten, friheten och värdigheten sakta kvävs.

Politisk gränslöshet, utan rågångar till civilsamhället, är farlig – oavsett vilka goda, kloka intentioner de som kontrollerar våldsmonopolet och lagstiftningsapparaten påstår sig ha.

Dock tycks förståelsen för detta vara tämligen ringa både inom dagens blåa och röda politikerlag. Vår förra alliansregering är illustrativ.

Den saknade spärrar mot att hota näringslivet med tvångskvoterade bolagsstyrelser. Den införde en särskild myndighet för statligt inhägnande av aktiviteter i civilsamhället. Den dribblade klåfingrigt vidare i skolan. Den vägrade släppa på alkoholförmynderiet.

Den motiverade sin paradreform – jobbskatteavdragen – inte främst utifrån stärkandet av den enskildes ekonomiska villkor. Utan därför att stimulansen av ökade arbetsinsatser bland folket var bra för den offentliga systemnyttan.

Sådant är avslöjande för tänkesättet även hos borgerlig makthavare; hur de glider in i en identifikation med staten och förlorar sig i interventionistiska anspråk.

Ser vi till den nuvarande rödgröna regeringen har väl få av dess representanter som folkhälsominister Gabriel Wikström blivit en symbolfigur för samma fenomen. ”Det är rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig”, har han i statsmoralistisk uppfostraranda deklarerat.

Med den hållningen är det knappast förvånande att han inte backar från att göra också medborgarnas liv i sängkammaren till politik. ”Sex är inte, och har aldrig varit, en enbart privat angelägenhet”, förfäktar han ogenerat som skäl till att låta statens folkhälsokommissarier kartlägga våra mest intima vanor.

Behovet av en ny Fälldin med budskapet ”Håll gränsen!” ter sig uppenbart.

Allians i upplösning?

Publicerad den av
Svara

Churchill Roosevelt 1944

Skrivit i Corren 20/6:Corren.

I tredje bandet av sitt väldiga verk om andra världskriget, Den stora alliansen (1950), skrev Winston Churchill:

”Både plikten och klokheten bjuder först och främst att hatets och hämndens smitthärdar hålls under ständig och vaksam kontroll och behandlas i god tid, och för det andra att en tillfredsställande organisation bildas som kan garantera att pesten redan från början läggs under kontroll, så att den inte hinner sprida sig och härja över hela jorden”.

Dessa rader var sprungna ur mellankrigsperiodens bittra erfarenhet. Totalitära våldsideologier, rop på enkla lösningar och starka män, ultranationalistisk berusning, antisemitism och annat rasistiskt gift – i olycksalig kombination med demokratiernas splittring och eftergivenhet – hade åren efter det gamla Europas sammanbrott 1914-18 bäddat för en ny, än värre civilisatorisk genomklappning.

När krutröken sedan skingrats för andra gången, gick det ungefär som Churchill ville. Två tillfredsställande organisationer bildades för att hålla hatets smitthärdar under kontroll och behandling.

Den ena var EU, syftande till att säkra freden mellan de forna stridande europeiska länderna, trygga demokratin och välståndet. Den andra var Nato, syftande till att hålla Sovjetkommunismen stången i det kalla kriget.

Både EU och Nato kan ses som konsekvens av, och fortsättning på, den transatlantiska allians som smiddes mellan Churchills Storbritannien och Roosevelts USA under trycket från Nazitysklands härjningar.

Washington var pådrivande för EU:s födelse. Och utan varken USA:s intervention i kriget, eller Storbritanniens vägran att ge upp 1940-41, hade inte EU funnits. Inte Nato heller.

Hela Europas framtid hade dikterats av Hitler alternativt Stalin.

Nu hotar detta viktiga arv att förskingras. Att Storbritannien är less på Brysselelitens maktfullkomlighet är begripligt. Men blir resultatet av folkomröstningen den 23 juni att britterna lämnar EU, riskerar det på flera sätt utlösa ett europeiskt sönderfall som spelar Rysslands revanschistiskt geopolitiska ambitioner i händerna.

Blir dessutom resultatet av USA:s presidentval i höst att Donald Trump segrar, får vi en uttalad Putinbeundrare och oberäknelig amerikansk isolationist i Vita huset. Vad är då USA:s garantier till sina Natoallierande och andra bundsförvanter i världen värda?

Det råder idag ingen brist på farliga smitthärdar. Går mellankrigstidens försvagning i repris bland demokratierna kan det gå mycket, mycket illa.

När Månsson dundrade

Publicerad den av
Svara

Fabian Månsson.

Skrivit i Corren 16/6:Corren.

Insomnad under partiledardebatten på Helgeandsholmen drömmer jag om Fabian Månsson. En ur svensk granit huggen politisk rabulist och renässansman av ett slag som bara inte existerar längre. När han var i farten fanns ingen risk för att någon skulle nicka till.

Vid en riksdagsdebatt 1921 mot en bondeförbundare som ville inskränka rösträtten, replikerade Månsson ilsket: ”Vet hut! Vet sjudubbelt hut”. Han tillrättavisades genast av talmannen som anmodande honom att ”icke använda sig av kränkande uttryck”.

Månsson höll stilenligt färgen: ”Det är inga kränkande uttryck mot människor, som icke ha något förstånd”.

Naturligtvis hade Fabian Månsson idag varit omöjlig i partipolitiken. Och det säger väl mer om partipolitiken än om Fabian Månsson.

Han föddes 1872 i det blekingska fiskarsamhället Hasslö utanför Karlskrona, där han också kom att begravas 1938 samt sedan även stå staty. Det imposanta minnesmärket invigdes 1972 av Olof Palme, som hyllning till en av socialdemokratins stora pionjärer.

Den väldige, självlärde tvåmetersmannen Månsson gjorde sig känd som eldfängd agitator, tidningsredaktör, riksdagsledamot, frälsningssoldat, historiker och författare. 1932 blev han hedersdoktor vid Uppsala universitet. Livet ut betitlade han sig dock stolt som ”järnvägsarbetare fd” i telefonkatalogen (Månsson hade i unga år försörjt sig som rallare).

Någon renlärig, testuggande partigängare var han aldrig. Svenskt biografiskt lexikon fångar det väl:

”Som riksdagsman var M originell och med en ideologisk profil som avvek från de flesta andras. I hans politiska åskådning blandades liberala och socialistiska inslag men hela tiden mot en bakgrund av konservativ vakthållning kring nationella värden”.

Man kan se Månsson som en frihetlig, individualistisk S-motsvarighet till Vilhelm Moberg. Släktskapet med den småländske odalliberalen är tydligt i Månssons romantrilogi Gustaf Vasa och Nils Dacke (1928-48, sista delen utgavs postumt).

Däri diktade han märgfullt om överhetens skatteförtryck som hårt drabbade det produktiva, arbetande folket. Känn på följande smakprov:

”Hur mycket humle har du skördat?” frågade fogdefrun, Malin. Bonden Germund nämnde en summa, och att fogden redan fått hälften.

Fogdefrun reste sig med stickande ögon.

”Hälften!” väste hon. ”Sa du hälften, din tjuv? Vet du inte att alla landbönder sedan åratal till frälset avlämna all den humle som skördas i deras humlegårdar? Tror du inte att kungen har samma rätt som en vanlig frälseman? All humle från din humlegård skall lämnas till kungens fogde. Det är kungens befallning. Den humle du behöver får du köpa av fogden”.

”Jag har själv anlagt humlegården”, sade Germund. Han hade förut stått med nedböjt huvud och tittat på henne med en lurande blick, men nu rätade han upp sig och såg henne in i de små grå råttögonen.

”Då jag kom hit fanns ingen humlegård utan ett tistelland, där nu humlegården ligger. Varken kungen eller hans fogde har anlagt humlegården här, utan jag. Så tager jag också hälften av vad som växer i den eller så växer där ingen humle mera.”

Alla likheter mellan Vasas fogdevälde och våra dagars skatteglada politiska klass, som också i princip tycks betrakta all vår mödas frukt som statens, är självklart rena tillfälligheter…

Men man kan ju undra hur poppis Fabian Månsson varit i S-leden numera. Eller i vilket annat riksdagsparti som helst.

Fabian Månsson