Kategoriarkiv: Frihet

Sårbart utan kontanter

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/1:

En kär vän gav mig rådet att spara minst 50 000 kronor i kontanter, gömma dem i ett bankfack och inte röja dessa pengars existens för någon. Man kan ju aldrig veta vad som händer i livet. Och vem kan man i egentligen bergsäkert lita på? En lagom tilltagen hemlig sedelbunt var alltid bra att ha till hands som ett frihetligt trygghetskapital, bortom övriga världens snokande blickar.

Kanske ett tips som MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap – bör fundera på som en allmän rekommendation till svenska folket, nu när vi åter manas att förbereda oss på att krig och ofärdstider kan komma.

En kvalificerad angripare som vill lamslå Sverige sätter rimligen in första stöten mot elsystemet samt mobil- och datanätet. Blackout i riket! En konsekvens blir svårigheten, än värre omöjligheten, att handla med kort eller använda andra digitala betalningsformer. Räkna med cash som regerande king igen.

Min väns råd var nog inte dumt, i princip. Men akta dig för att följa det! Bankerna tillåter nämligen inte kontanter i sina fack sedan flera år tillbaka. Anledningen är EU:s lagstiftning mot penningtvätt, terrorfinansiering och liknande kriminella otrevligheter. Dock kan ingen hindra dig från att förvara pengarna i det mest klassiska av ställen: madrassen.

Att ha en större summa kontanter hemma varnar emellertid polisen av goda skäl för, så vad göra? Måhända kan MSB klura ut något fiffigt alternativ vad det lider, om myndigheten är intresserad av problematiken. Fast frågan är vad det skulle hjälpa när fysiska pengar ändå ser ut att gå sotdöden till mötes i Sverige.

Bankerna vill ogärna befatta sig med kontanter längre, överhuvudtaget. Trenden börjar märkas även i butikerna. Elgiganten Phone House vid Stora torget i Linköping är ett aktuellt exempel. Denna affär, liksom många i samma kedja, har bestämt sig för att helt nobba sedlar och mynt (Corren 23/1). Motivet är begripligt.

Man vill minska rånrisken och värna personalen, kontanthantering medför fördyrande omkostnader – och en förkrossande majoritet av kunderna föredrar ju kort i vilket fall. Det är signifikativt för utvecklingen av våra betalningsvanor, i rasande fart är vi på väg mot ett samhälle där kontanternas roll är nästintill utspelad. Storebror i George Orwells dystopiska roman 1984 hade förtjust gnuggat händerna.

Ty med kontanternas försvinnande görs vi inte bara sårbarare vid nationella krislägen. Den personliga integriteten i vardagens fredliga lunk äventyras också. Statens finmaskiga nät för övervakning och kontroll kan dras åt på ett dramatiskt sätt. Diverse skurkar får det trassligare att dölja ekonomiskt relaterad brottslighet, visst.

Samtidigt inskränks vanliga medborgares legitima frihetsutrymme. Varje gång vi handlar kontantlöst lämnas digitala spår, minsta transaktion dokumenteras och våra privatliv blottas för detaljerad kartläggning. Den civila zonen utanför politikersektorns och myndighetsapparatens långa fingrar krymper ytterligare.

Poängen med 50 000 hederligt förtjänade, undanstoppade kronor i sedlar är att stärka egenmakten och kunna gardera sig mot alla eventualiteter. Men i ett land där cash har abdikerat som king står individen vådligt naken.

Ett förnuftigt LO-förslag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/4:

Sven-Inge Arnell är socialdirektör i Motala kommun. Han är bekymrad över kostnadsutvecklingen för de tilltagande behoven inom den kommunala kärnverksamheten, som äldre- och handikappomsorgen. Det finns en gräns för vad sparåtgärder kan åstakomma och framöver kan bristerna komma i konflikt med statliga välfärdskrav, vilket riskerar att kommunen som lök på laxen tvingas betala böter.

För att ekvationen ska gå ihop hävdar Sven-Inge Arnell att en skattehöjning bör övervägas, i likhet med den väg som Mjölby, Vadstena och regionen redan slagit in på. Än så länge är dock inte Motalas politiska majoritet beredd att diskutera en tyngre skattebörda för sina invånare (Corren 3/4 och 5/4).

Men den problembild som Sven-Inge Arnell målar upp kan ingalunda avfärdas och är typisk för den allmänna utveckling som skymtar i kommun- och landstingssektorn. Sverige har en positiv befolkningstillväxt.

Störst är ökningen bland barn och äldre, som är föremål för de mest resurskrävande offentliga välfärdsåtagandena. Ska bara nuvarande standard på den sociala servicen upprätthållas, behövs 50 extra skattemiljarder till 2020. Detta enligt beräkningar från Sveriges kommuner och landsting (SKL). Den generella nivån på kommunalskatten skulle då bli drygt 34 kronor!

Den genomsnittliga skatteutgiften är idag 32,12 kronor per varje hundralapp, en höjning med nästan 2 kronor sedan 2000-talets början och nu räcker det, tycker LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.

Han vill rycka i nödbromsen och föreslår inför den stundande S-kongressen att ett kommunalt skattestopp införs (SvD 4/4). Istället bör målet om maximalt 30 procents kommunalskatt från den stora skattereformen anno 1990/91 hedras och de stigande välfärdskostnaderna kompenseras med statsbidrag. ”S måste markera att det är skördetid för vanligt folk”, menar LO-basen.

Invändningen är given: ett kommunalt skattestopp vore att ytterligare beskära det naggade kommunala självstyret. Moderaternas ekonomiskpolitiske talesperson Ulf Kristersson fördömer LO-förslaget som ”helt odemokratiskt”. Så kan man se det.

Å andra sidan, vad är mer demokratiskt än att dra en lans för det civila, enskilda självstyret? Höjd kommunalskatt i den rådande svenska skattehöjningsvågen innebär ju en särskild tuff frihetsinskränkning för människor med lägre inkomster.

De drabbas obevekligen hårdast, eftersom de har mindre ekonomiska trygghetsmarginaler i hushållskassan och svårare än välbeställda grupper att skydda sig mot den politiska klassens fogdar genom diverse – ibland mycket avancerade – metoder att utnyttja systemets kryphål i egendomsvärnande syfte.

Det är ingen slump att nationalekonomerna en smula cyniskt betecknar kategorin ”fattigt folk” som den tacksammaste skattebasen att mjölka pengar ur, vid sidan av de tre andra klassiska ”F:en” – föda, fordonsbränsle och fastigheter.

LO är ingen organisation strävar mot lågt skattetryck precis (även om man i 1900-talets gryning ansåg att Sveriges dåvarande nivå på runt 8 procent av BNP var brutalt högt och arbetarfientligt – those were the days!). Karl-Petter Thorwaldsson säger sig inte vara främmande för ökade skatter på kapital, högre inkomster och så vidare.

Men gällande kommunskattestoppet, i kombination med välfärdsräddande bidrag ur den välmående statsfinansiella kassakistan, finns rimliga pragmatiska skäl att lyssna på honom.

När Östergötland var fritt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/3:

”Innan Sverige blev ett rike under en konung, bildade varje landskap ett litet rike för sig. Västergötland var ett land för sig och Östergötland ett land för sig. På samma sätt voro Sveriges övriga provinser mer eller mindre självständiga småstater. Varje provins hade sin egen lilla bonderiksdag, landskapstinget. Och varje provins hade sin egen landskapslag. Västgötarna hade sin Västgötalag, Östgötarna sin Östgötalag.

Det fanns en Uppsalalag, en Södermannalag o.s.v. Men dessa landskapslagar vore ej skrivna lagsamlingar. Deras kortfattade och enkla rättsregler kunde bönderna utantill. Sönerna fingo höra och lära dem av sina fäder. Och från släktled till släktled gingo de muntligen i arv, de där kärnfulla rättsbestämmelserna, som gåvo bönder rätt att konunga taka (=taga eller välja) och konung vraka (=rata eller avsätta)”.

Slutsats? Small is beautiful. Stycket är från det progressiva bildningsförbundet Verdandis småskrift Träldomen i Norden. Ett blad ur den svenska arbetarklassens äldsta historia, första gången utgiven 1902.

Den radikala tanken var att ställa denna gamla modell för Sverige som folkfrihetens land mot den befintliga centralmaktens enhetliga överhetsbygge, vilket Gustav Vasas tronbestigning (eller statskupp) 1523 markerade starten för.

Faktiskt pläderar den liberale filosofen Hans-Hermann Hoppe för en liknande småskalig samhällsorganisering, fast enligt schweiziskt mönster, sin lika intressanta som provokativa essäsamling Democracy – The God That Failed (2001).

Men författaren till de citerade raderna ovan är Emil Sommarin. Han var professor i nationalekonomi och finansrätt vid Lunds universitet, gav ut Adam Smith på svenska, var tidig anhängare av den österrikiska ekonomiska skolan – och organiserad socialdemokrat.

Åren 1911-1914 satt Sommarin som S-ledamot av Malmöhus läns landsting. Man kan ju fråga sig vart den frihetligt sinnade grenen av arbetarrörelsen tog vägen. Numera när den marxistiskt påverkade statssocialismen så uppenbart visat sig tillhöra historiens skräphög, vore det kanske inte så tokigt att plocka fram Emil Sommarin igen ur det förflutnas skattkammare.

Han skulle kunna ge Stefan Löfvens regeringsparti inspiration till förnyelse av exempelvis landsbygds- och Europapolitiken, två dagsaktuellt brännbara ämnen.

Vad det handlar om är att släppa på Gustav Vasas normerande arv av allstatlighet, likformighet och centraliserad kontroll. Den idémässiga lärdomen från Sommarin är att istället bejaka det positiva som finns att vinna i olikheten, skillnaderna och den spontana ordningen.

Brexit är i grunden en reaktion på EU-projektets tendenser till allt annat än detta, vilket lägger en hämsko på Europas främsta styrka: den institutionella konkurrensen mellan nationer, lösningar och modeller – varur historiskt bland annat kapitalismen, industrialismen samt den kulturella och intellektuella blomstringen på vår kontinent sprungit.

Centralismens tvångströja är också en starkt negativ faktor för det Sverige som ligger utanför storstadsregionerna. Inte för att vi bör återgå till ett Sverige av suveräna småstater, men traditionen av centralstyrd enhetlighet i politiken hindrar landsbygden från att utnyttja sina komparativa fördelar.

Kraven på likformig offentlig service fördyrar levnads- och näringslivskostnaderna i avfolkningskommunerna som kämpar med ett redan minskande skatteunderlag och ytterligare pålagor gör bara ont värre.

Kapital för många miljarder kronor som är bundet i skog och mark kan inte omsättas, eftersom orimligt mycket (ungefär en tredjedel av Sveriges yta) är klassat som riksintressanta naturvårdsområden. En rigid strandskyddslagstiftning omöjliggör exploatering av attraktiva lägen vid sjöar och vattendrag. Och så vidare. Samtidigt vet vi att statliga stöd- och bidragsprogram har liten eller noll hållbar effekt.

Ska hela landet verkligen leva, bör hela landet tillåtas göra det mer på sina egna villkor och staten tagga ner på Stockholmskonformismen, liksom EU bör ta det lugnare med sin Brysseldito.

Ökad frihet, mångfald och folklig egenmakt är inget att vara rädd för. Det är sånt som gör samhället rikare, starkare och trevligare. Emil Sommarin förtjänar en renässans.

Frihetens demokrati

Publicerad den av
Svara

Historien om vår demokratis framväxt handlar om enskilda människor krav på handlingsfrihet gentemot överheten. Det har varit en kamp mellan dem som sökt frihet och de maktägande grupper i skilda tiders samhällen som velat förneka och förvägra dem denna.

Gösta BohmanGradvis har en politisk ideologi växt fram om hur det samhälle skall byggas som sätter människans frihet i centrum. Ur den processen har utgått övertygelsen om att människans frihet är det viktigaste i ett samhällsbygge.

Och från den övertygelsen har läran om demokratin fått sin utformning. Läran om hur friheten måste skyddas och garanteras av en statsmakt, som i sin tur är styrd och kontrollerad av folket självt…

Enligt vår mening förutsätter demokrati att människornas valfrihet skall prägla samhällsarbetet. Att deras livsmönster och deras miljö i vidsträckt mening skall utformas av dem själva och bero på deras egna avgöranden och deras eget ansvarstagande.

Att värna och garantera medborgarnas rätt till frihet, till privatliv och till självständighet, och att vidga möjligheterna för individuellt inflytande och personlig frihet för medborgarna.

– Gösta Bohman, riksdagstal om fri- och rättigheter, den 4 juni 1976.

En värld utan Bowie

Publicerad den av
Svara

David Bowie

Skrivit i Corren 19/12:Corren.

Det är ingen överdrift att kalla 2016 för ett ”annus horribilis”. Den humanitära katastrofens Aleppo, terrordåden i Nice, Erdogans våldsregemente i Turkiet, Putin-Rysslands fortsatta bröstande, Brexit och ett försvagat EU, valet av Donald Trump i USA, en hel internationell ordning med liberala förtecken i hotande upplösning…

Som en symbolisk föraning om att ofärd var att vänta, inleddes också året med ett besked som rubbade alla cirklar: David Bowie var död, bara två dagar efter att hans senaste album Blackstar släpptes den 8 januari. Chock är ett milt ord i sammanhanget.

För mig och miljoner andra människor var Bowie mer än en ikonisk musiker och sångare. Man diggade inte Bowie som andra diggade Stones, Beatles, Duran Duran eller vilka det nu kunde vara. Man var liksom i förbund med Bowie.

Att upptäcka honom i tidiga tonåren var likt att möta en förförande utomjordning som strödde sitt stjärnstoft över tillvaron och gav allting en ny, spännande lyster.

Bowie – om någon – bevisade konsten som något livsavgörande; hur den på ett sånt underbart vis kan förändra vår syn, attityd, förhållningsätt och få den krassa verkligheten att böja sig efter musikens, fantasins och romantikens magi.

Och så det otänkbara: en värld utan David Bowie? Han har ju alltid funnits där! Where are we now…

Men, även om stigfinnaren och vägvisaren Bowie är borta, så lämnade han kvar kompassen – nämligen den glimrande skatt till allkonstverk som hans karriär, persona och samlade produktion utgör.

Frågan är om inte Bowie blivit viktigare än på länge ur ett rent dagsaktuellt samhällsperspektiv. På ingången till 2017 står vi i snålblåsten av tilltagande vulgärnationell och ideologisk dogmatism, grälsjuka debattuppvisningar i oförsonligt positionerande och auktoritära krafters växande styrka.

En närmare kontakt med Bowie visar obevekligen hur andefattiga och enfaldiga dessa rörelser i tiden är, han blir ett vaccin, hans arv en inspirerande maning till revolt mot all slags konformism, navelskåderi och kvävande härsklystnad.

Bowie fann sig aldrig i att bli låst, han var gränssprängaren, den lekfulle och gäckande kameleonten som gång på gång återuppfann sig själv, bytte tilltal, uttryck och skepnader.

Trots att Bowie inte var någon politisk artist, blev han ändå – eller just därför – en emancipatorisk figur som ledde oss in i ett vidare, tolerantare och färgrikare universum av frihet och möjligheter.

Nu försöker vissa strypa syretillförseln dit. Det ska dom ge fan i. Let´s dance!

Clemenceau om staten och friheten

Publicerad den av
Svara

Georges Clemenceau

Statens auktoritet får bara användas för att försvara individens frihet, och den får aldrig växa till förtryck.

Vi genomförde den franska revolutionen. Våra fäder trodde att det var för att vinna friheten, men så blev det inte. Vi bytte bara ut våra förtryckare. Vi giljontinerade kungen, länge leve staten som kung. Vi avsatte påven, länge leve staten som påven. Vi har kastat ut Gud, som högerflygeln påstår, länge leve staten som Gud.

Staten, och jag känner den väl, har en lång historia full av mord och blod. Alla brott som blivit begångna i världen, alla massakrer, krig, löftesbrott, risker, bestraffningar, tortyr, allt har blivit rättfärdigat i statens intresse.

Jag är en svuren fiende till av stat och kommun fördelad rättvisa.

– Georges Clemenceau, fransk politiker och tidningsman, 1841-1929.

En värld att återvinna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/10:Corren.

Från 1700-talet närde Storbritannien ambitionen att bli världens ledande handels- och sjöfartsnation. Manifestationen av detta blev, på tidstypiskt vis, uppbyggandet av ett globalt imperium där britterna lade under sig enorma fjärran områden som behärskades med relativt små resurser. Det var ett av de väldigaste imperier som skådats.

Kolonialproblematiken finns mycket att säga om och rättmätigt hårt kritisera. Men det är inte poängen här. Utan snarare; hur kom det sig att britterna fick hållas så pass länge av konkurrerande maktintressen innan upplösningen under 1900-talets första hälft gjorde sagan all?

Den liberale filosofen Ayn Rand har ett intressant svar:

”Liksom under romarriket accepterade världen det brittiska imperiet eftersom det pumpade in energi i det världsomspännande handelsnätet i allmänhet. Även om Irland fortfarande i hög utsträckning och med mycket dåligt resultat styrdes med repressiva metoder (av statusskäl) var det på det hela taget lagstyre och frihandel som osynligt exporterades från England. Då England behärskade haven kunde alla människor var de än kom ifrån i praktiken flytta var som helst och ta sina pengar och ägodelar med sig. Precis som fallet var med det romerska imperiet, föll det brittiska samman när det repressiva inslaget i blandekonomin blev dominerande och politiken etatistisk. Det var inte militär styrka som höll samman det brittiska imperiet”.

Globaliseringen är inget nytt fenomen. Före första världskriget låg världen öppen som den aldrig gjort tidigare. Eller senare.

Revolutionerande kommunikationsmedel – ångbåtar, järnvägar, telegrafer – i kombination med industrialisering, migration, liberal marknadsekonomi, värdebeständig guldmyntfotsbaserad valuta och frihandel, skapade ett fantastiskt välståndslyft. (Historikern Charles Emmerson ger en synnerligen fascinerande bild av denna epok i boken 1913: The World Before the Great War, 2013.).

Inte för inte var London världens finansiella centrum, britternas dominans utgjorde en grundbult i systemet. Katastrofen 1914-18 förändrade allt.

Storbritannien klappade ihop. Den starka staten blev normerande, så även uppfattningen att ekonomin måste styras och kontrolleras, gränsmurar för människor och handel restes. Våra dagars globalisering har på många sätt varit välsignelsebringande, men är ändå jämförelsevis haltande.

Hur hade utvecklingen sett ut om första världskriget inte brutit av den dåvarande tidspilen som istället fått löpa fredligt vidare? Den kontrafaktiska tanken är svindlande.

Mänsklighetens resursutnyttjande hade kunnat bli oändligt effektivare, välståndet och de skapande friheterna så mycket större för så många fler. Brittiska imperiet hade sannolikt upplösts i vilket fall, men i mjukare, mer ordnade former och kanske ersatts av ett internationellt kongressforum som ny systemgarant.

Vägen från 1980-talets ekonomiska liberaliseringar till nu har, med de teknologiska framstegen, satt globaliseringen i rullning igen. Tyvärr har även bromsklossar gjort sig gällande.

Protektionismens falska populistprofeter har åter fått vind i seglen. Bägge kandidater i det amerikanska presidentvalet är uttalat frihandelsskeptiska. EU:s mödosamt ihopsydda frihandelsavtal med Kanada (Ceta) går mot ovisst öde sedan parlamentet i belgiska Vallonien saboterat processen.

Än viktigare för tillväxten är frihandelsavtalet TTIP mellan världens två största ekonomier: USA och EU. Blir det verklighet alls? Och vilka konsekvenser får Brexit för marknadsrelationerna mellan EU och Storbritannien?

Utsikterna för en friare världshandel har definitivt varit ljusare. Drygt hundra år efter krigsutbrottet 1914 brottas vi ännu med svårigheterna att återvinna den öppnare värld av blomstrade välståndsdynamik som då förlorades. Att vi inte lär oss.

Håll dörren stängd!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/9:Corren.

Liberalen Olle Wästberg, bland annat tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet och chefredaktör för Expressen, gör en tänkvärd markering i sitt senaste nyhetsbrev.

Han skriver: ”Det finns just nu de i svensk politik som tror att Sverigedemokraterna kan ‘tämjas’ genom att man samarbetar, lyssnar, bjuder in. Till dem skulle jag vilja överräcka ett citat ur John F Kennedys installationstal: ‘De som, dåraktigt, söker makt genom att rida på tigerns rygg slutar i dess mage'”.

Precis så. SD:s framgångar har onekligen stökat till det för de etablerade partierna, låsta som de fortfarande är i den traditionella blockpolitiken. Så länge SD:s nuvarande väljarstöd består är utsikterna att bilda handlingskraftiga riksdagsmajoriteter av gammalt höger- eller vänstersnitt släckta. Den bräckliga S/MP-regeringen med V som stödhjul bär syn för sägen.

Chansen för Alliansen att göra comeback med egen majoritet efter nästa val tycks också i dagsläget fåfänglig. Jimmie Åkesson har påpassligt skurit i pipor i vassen genom att locka med idén av koalition mellan SD, M och KD. Och enligt en färsk opinionsundersökning, publicerad söndagens i DN, är en tilltagande andel av borgerliga sympatisörer positiva till ett SD-samarbete. Bland M- och KD-väljarna är dessa rent av fler än dem som är emot.

Ett vägskäl börjar närma sig, där resultatet mycket väl kan bli att anständighetens spärrar viker och SD släpps in som en ”normaliserad” partner i det blåa lägret.

Det vore mer än olyckligt och riskerar att upprepa ett avgörande misstag ur det förflutna.

Statsvetaren och publicisten Herbert Tingsten, en av förra seklets främsta liberala opinionsbildare i vårt land, påvisade tidigt i boken Den nationella diktaturen (1936) hur borgerliga partier – liberala och konservativa – banade vägen för högerextremismens seger i Italien, Österrike och Tyskland under mellankrigstiden.

Dels ansågs socialisterna vara ett värre hot mot samhällsordningen, dels trodde man att mörkerkrafterna kunde tyglas och civiliseras om de fick regeringsansvar.

Vi vet hur försöken att rida tigerns rygg gick den gången. En lika katastrofal utgång behöver det nödvändigtvis inte bli med SD i Sverige.

Men ge makt åt ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen, som avskyr den oberoende pressen, som vill likrikta kulturen, som har tydliga kopplingar till diverse hatsajter på nätet, som vänslas med Putin-Ryssland, och så vidare – det är tillräckligt för att urholka grundläggande frihetsvärden och skapa ett klimat av gradvis ökad otrygghet och intolerans.

Något annat vore farligt naivt att tro, givet SD:s natur. Framtida generationer kommer att döma oss efter hur vi hanterar dessa i kostymer klädda gengångare från Europas 20- och 30-tal.

SD har rubbat den ordinarie, invanda spelplanen för svensk politik. Men lösningen kan aldrig vara att anpassa sig efter SD. Utan att visa mogenhet, samling och vuxenansvar för att skydda demokratin från att frätas sönder.

Det borde vara ett överordnat intresse för alla som verkligen värnar Sverige som fortsatt hyggligt gott samhälle att leva i.