Kategoriarkiv: Frankrike

Kalla handen för Maigret

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorreCorren.n 6/2:

Han är både en av de mest produktiva och lästa författarna genom tiderna. Han skrev över 300 romaner och 4000 noveller, med en total upplaga kring 1,4 miljarder exemplar. Vi talar naturligtvis om Georges Simenon (1903-1989), skapare av den berömda kommissarie Maigret i Paris.

Denne piprökande och psykologisk skarpsinniga gestalt figurerar i en serie om dryga sjuttiotalet böcker, de flesta av påfallande hög litterär kvalitet. Märkligt nog har de annars så deckartokiga svenskarna aldrig fattat något bredare tycke för Simenons franska polis. Nyutgåvor finns inte att uppbringa. Den intresserade svenska läsaren får istället sätta hoppet till antikvariaten eller bibliotekens magasin.

Situationen är dessvärre typisk för den franska litteraturens ställning. Frankrike tillhör de främsta kulturnationerna i världen, men på den svenska marknaden möts franska författare oftast med kallsinne. Känslorna är desto varmare för engelskspråkiga berättare. Bland översatt skönlitteratur är den anglosaxiska dominansen bedövande.

Det är symptomatiskt för hur andra språk och kulturområden tenderar att marginaliseras i förhållande till det engelska. Globaliseringen är ett faktum, internationaliseringen tilltar, ändå går vi själva mot en sjunkande standard gällande flerspråkigheten. EU har som mål att alla unionens medborgare ska tala två språk utöver modersmålet. Men vad gör vi i Sverige?

I senaste numret av det borgerliga samhällsmagasinet Neo intervjuas Anders Bodegård, aktuell med en kritikerrosad nyöversättning av Gustave Flauberts klassiska roman Madame Bovary. Han är milt uttryckt kritisk mot hur humanioran hamnat i strykklass: ”Man drar ner på språkundervisningen, alltså franskan håller på att tyna bort både i skolan och i den högre utbildningen. Universiteten tar bort språken”, säger Bodegård och sammanfattar läget som ”katastrofalt”.

Det är ingen överdrift. I grundskolan är bara engelskan obligatoriskt främmande språk. Bland eleverna som väljer att också studera ett annat språk i senare årskurser hoppar var femte av. På rader av högskolor och universitet (Södertörn, Göteborg, Karlstad, Örebro, Mälardalen) avvecklas språk som franska, italienska, spanska, etc. Från politiskt håll är utbildningsdepartementet måttligt intresserade och prioriterar hellre ämnen som teknik och matematik. Signalen är tydlig: flerspråkighet är inte viktigt.

Men utan att exempelvis behärska tyska eller franska minskar möjligheterna för vidare studier utomlands, likaså chanserna att arbeta och göra affärer internationellt, världen förkrymps, vår horisont beskärs. Det räcker att läsa några av Simenons utsökta Maigretdeckare, där mycket av tjusningen är just dess specifikt franska ton och doft, för att förstå vad vi förlorar.

TGV till Stockholm!

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 11/1:

Train à Grand Vitesse! TGV, det är nästan som att flyga, fast på räls. Jag glömmer aldrig första gången jag åkte höghastighetståg i Frankrike.

Det var juni 1990 och jag kom ju från Sverige, järnvägarnas u-land i jämförelse. Långsamt, oförskämt dyrt, risiga och krokiga banor som inte tycks ha förbättrats mycket sedan 1800-talet. För att inte tala om SJ:s service! Nä, vi talar inte om den.

Frankrike däremot! Vilken upplevelse. Jag klev på det futuristiska TGV-tåget i Paris och susade fram genom det franska sommarlandskapet mot Marseille vid Medelhavet. Punktligt, bekvämt, excellent trevlig personal, en bar med champagne fanns också. Man kände sig som en kung. Efter knappt 3 timmar var jag framme.

Förr, innan TGV, tog samma tågresa mellan Paris och Marseille tio timmar. TGV är del av TEN-T, The Trans-European Transport Network, som länkar samman en rad länder på kontinenten med snabba järnvägshjul i långt över 300 km/h. TEN-T är ett av de bästa exemplen på europeisk integration i praktiken.

Och Sverige? Vi kan tydligen bara drömma om att få bli del av denna karta. Kostar för mycket, för lite befolkningsunderlag, etc. Så brukar invändningarna låta. Regeringen vill inte ens satsa på en höghastighetsförbindelse mellan Linköping och Stockholm, som Ostlänken gav hopp om.

Istället för planerade tåg i 320 km/h vill man snåla ner projektets kapacitet till spår för max 250 km/h. Men nu har Riksrevisionen gett bakläxa. De nedsaktade tågen blir inte samhällsekonomisk lönsamma. Det måste gå fortare om arbetspendling åt båda håll ska bli attraktivt.

Höga hastigheter ger tillväxt. Så är det. Om Linköping, rikets femte största stad, kunde integreras effektivt med den dynamiska Mälardalsregionen vore det guld värt för alla parter. Tänk möjligheterna som öppnar sig med ett TGV till Stockholm! Vi borde inte nöja oss med mindre.

Sänker Frankrike eurozonen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/11:

Ur en viktig aspekt var det skönt att socialisten François Hollande i våras vann de franska väljarnas gunst. Medan den sittande högerpresidenten Nicolas Sarkozy skamlöst fiskande i främlingsfientlighetens mörka vatten och flirtade med Le Pens extremnationalister, stod Hollande som en försvarare av öppenheten och 1789 års universella republikanska ideal.

Därför var det även en seger för Frankrikes, och i vid mening liberalismens, humanistiska idéarv när Sarkozy fick respass från Élyséepalatset. Problemet med att Hollande flyttade in handlade om ekonomin. Hans program på detta område var en vänsterpopulistisk soppa av chockhöjda skatter på företag och kapital, sänkt pensionsålder och en allmänt statskramande ovilja till strukturreformer.

Och då är Hollande ändå inte någon rigid fransk motsvarighet till Göran Greiders halvmarxistiska testuggare, utan räknas som en tillväxtvänlig pragmatiker i socialistpartiets mittfåra… Det blotta faktum att många franska entreprenörer hotar att lämna landet i protest mot presidentens företagsfientliga politik säger en del om den pragmatismen.

Men Frankrike är, på gott och ont, ett annorlunda land på flera sätt. Kulturellt en nation i yppersta särklass, bärare stolta intellektuella traditioner, med en grandios historia som ständigt gör sig påmind. Fransmännen har välutvecklade böjelser för smak och förfining.

Dock har man också en lika välutvecklad tendens till att snobbigt rynka på näsan åt liberalt marknadstänkande. Det gäller oavsett om de politiska sympatierna ligger till höger eller vänster. Istället vurmar man fortfarande för den starka staten. Frågan är hur länge det håller.

Ty Frankrikes ekonomi, världens femte största, är inne i en allvarlig stagnationsfas vilken hotar att övergå i en fullfjädrad kris med dramatiska konsekvenser för det redan mörbultade eurosamarbetet. The Economist beskriver målande den franska situationen som ”en tickande bomb i Europas hjärta”.

Länge har Frankrike kunnat maskera strukturproblemen genom att det dynamiska Tyskland tryckte ner räntenivåerna, vilket gjorde pengar billiga att låna. Samma fenomen i eurozonen som fick Grekland, Portugal, Spanien och Italien på fall. Där har regeringarna sedan tvingats till en hårdhänt saneringspolitik.

François Hollande har emellertid visat föga tecken på att vilja stämma i bäcken medan tid är, trots att larmklockorna ringer allt högre. Konkurrenskraften är i nedgång, arbetsmarknaden stelbent, mängder av fransmän saknar jobb, tillväxten knappt flämtande, statsskulden är massiv och de offentliga utgifterna motsvarar hela 56 procent av BNP.

Frankrike är kort sagt mycket sårbart om investerare och banker börjar tappa förtroendet och räntorna rusar i höjden. Bäva Europa.

Paris, Paris!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/11:

Vill du rymma till Paris? Linköping i all ära och jag trivs verkligen förträffligt här. Men ni vet: städernas stad, kulturens centrum, romantikens högborg… oh, la la.

Ingmar Bergman rymde till Paris ibland när han hade förälskat sig i någon ny donna, så vi är i gott sällskap. Tveka inte. Det är skojigt att rymma lite, räcker med ett par dagar, häng på!

I mitt fall vill jag dock inte som Bergman rymma för kärlekens skull (sorry), utan för konstens. På Grand Palais öppnade nämligen häromveckan en maffig retrospektiv med den amerikanske målarlegendaren Edward Hopper, min absoluta favoritkonstnär.

Hans suggestiva, kontemplativa realism har alltid fascinerat mig djupt. Och tydligen även parisarna, ty det råder rena Hopperfebern i den franska huvudstaden. Dagstidningen Libération illustrerade nyligen ett av sina nummer med verk av Hopper. Enbart. Ja, också vanliga nyhetsartiklar!

Det kan man kalla passion, inte sant? Precis vad vi behöver mitt i mörka november för att sätta fart på livsandarna. Få se nu, om vi tar tåget till Arlanda om en timme, hinner vi nog med planet som landar på Charles de Gaulle vid fyrasnåret. Redo?

Frankrike valde 1789 års ideal

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag: 

Naturligtvis var det en stor lättnad att François Hollande vann presidentvalet i Frankrike. Det var mer än en triumf för socialistpartiet. Framför allt var det en viktig idémässig seger för den franska republikanismen, något som ger nytt hopp om ett anständigare och humanare Europa.

Nicolas Sarkozys skamlösa flirtande med främlingsfientliga strömningar, i kombination med extremhögerns Marine Le Pens rasistiska skanderande, representerade en farlig utmaning mot de republikanska ideal om frihet, jämlikhet och broderskap som härrör från revolutionen 1789.

Mot dess liberala nationalism, baserad på universella medborgerliga värden, står den vulgärkonservativa nationalismens etniska blodsmystik och dyrkan av den ”heliga” franska jorden. Denna kulturkamp löper likt en röd, infekterad tråd genom Frankrikes moderna historia och den var även smärtsamt påtaglig i årets valrörelse.

Medan den sittande presidenten Sarkozy, flankerad av Le Pen, piskade upp misstroende mot utomeuropeiska immigranter, muslimer och judar, var det François Hollande som försvarade det öppna och välkomnande Frankrike från 1789.

Det var exempelvis detta republikanska Frankrike som gav judarna nationellt medborgarskap strax efter revolutionen. I kontrast mot det andra, reaktionära Frankrike som iscensatte den antisemitiska Dreyfusaffären kring förra sekelskiftet och slöt upp bakom marskalk Pétains nazikollaborerande regim i Vichy under andra världskriget.

Symptomatiskt är att Sarkozy som en av sina närmaste rådgivare utsåg Patrick Buisson, en figur med bakgrund i den mörka ytterkantshögern och som odlar ambitionen att skapa en gemensam front av konservativa krafter ur alla schatteringar.

Ett Frankrike som vandrat vidare på denna intoleransens skymningsväg hade knappast gjort Europas framtid trevligare. Särskilt inte med tanke på ett Grekland där nynazister tagit plats i parlamentet och ett reaktionärt Ungern som hetsar mot både judar och romer.

Med Hollande i Élyséepalatset får vi istället en hälsosam europeisk motvikt till sådana tendenser. Förvisso kan man ifrågasätta flera av hans vallöften på andra områden. Att populistiskt sänka pensionsålderns nedre gräns till 60 år och chockhöja vissa skatter (på företag bland annat) är nog inte det bästa receptet för att dra igång den krisande franska ekonomin.

Å andra sidan är Hollande en tydligt tillväxtorienterad, EU-vänlig socialdemokratisk pragmatiker i Mitterrands anda, som när det nu verkligen gäller även kan manövrera klokt genom de statsfinansiella skären.

Nytt hopp för Frankrike och Europa

Publicerad den av
Svara

Frankrike har fått en ny ledare och hans namn är François Hollande! Kanske bör man nyktert sett inte ha några våldsammare förväntningar på honom. Men bara det faktum att den maktfullkomlige, karikatyrmässige och i främlingsfientliga vatten oblygt fiskande Nicolas Sarkozy är borta från toppen är en lättnad.

I ett Europa präglat av ekonomiska misslyckanden och allt mörkare högerkrafter, kan den franska vänsters seger förhoppningsvis innebära en ljusning och ge den europeiska politiken en ny balanspunkt. Förvisso kan  man uppleva tveksamhet inför vissa vallöften om skattehöjningar och sänkt pensionsålder.

Hollande är dock ingen radikal, snarare en socialdemokratisk pragmatiker och är tydligt tillväxtorienterad. Han blir den andra socialistiska presidenten som Frankrike haft sedan Charles de Gaulle skapade den femte republiken 1958.

Den förste socialisten var som bekant François Mitterrand (vald 1981) och sammantaget gjorde ju han knappast dåligt ifrån sig. Efter den store de Gaulles dagar har nog faktiskt ingen annan varit bättre. Frankrike var ett modernare land och EU stod väsentligt mycket starkare när sedan de konservativa med Jacques Chirac återtog presidentpalatset 1995.

François Hollande är en historiskt medveten person och har försökt framställa sig som en statsman i Mitterrands anda. Vi får se hur han förmår att axla den tunga manteln. Men så här på valnatten kan vi väl unna oss att känna en smula tillförsikt ändå. Vive la République!

(Jag återkommer snart med en krönika i Sydöstran om det franska valet och arvet efter Mitterrand.)