Skall jag ta vara på min broder?

Skrivit i Corren 1/10:

Det var 30-tal. Hitler hade gripit makten i Tyskland. Naziregimens förföljelser av den judiska befolkningsgruppen blev år för år allt hårdare. Mängder av judar försökte fly terrorn genom att söka fristad i något annat land. Men samtidigt som läget successivt förvärrades, svarade övriga Europa med att försöka strypa flyktingströmmen.

Hösten 1938, bara någon månad innan Kristallnatten, begärde den svenska regeringen att Tyskland skulle förse judarna med särskilda pass. Nazisterna tyckte det var en utmärkt idé.

Alla tyska judar fick ansöka om nya pass, där ett rött ”J” stämplades på första sidan. Sverige och andra länder blev väldigt nöjda. Genast kunde man enklare avvisa de besvärliga judarna direkt vid gränsen. Sedan bröt andra världskriget ut. Och i dess skugga började Hitler systematiska mörda alla judar som var fångade i hans välde. Hur många hade Sverige kunnat rädda om vår flyktingpolitik varit annorlunda?

I alla fall otaliga fler än den lilla skara om cirka 3000 människor som på nåder släpptes in i folkhemmet innan krematorieugnarna i Auschwitz tändes. Om ett samhälle ska dömas efter hur det behandlar de mest utsatta, tvingas vi obestridligen sänka våra huvuden i skam inför historiens åklagare. Att övriga demokratier inte handlade mycket bättre vi än själva, är knappast någon moraliskt hållbar ursäkt.

Men å andra sidan har Sverige försökt ta lärdom. Visst, dagens flyktingpolitik är långt ifrån perfekt, det finns åtskilliga brister att peka på.

Ändå råder en hyfsad bred uppslutning kring grundprincipen att samma cyniska kallsinnighet som vi mötte 30-talets tyska judar med, den hör förflutenheten till. Medmänniskor som flyr undan förföljelse, terror och krig har rätt till skydd. I början av 90-talet tog Sverige exempelvis emot 100 000 flyktingar från inbördeskrigets Jugoslavien, den blodigaste konflikten i Europa efter 1945. Nu brinner Syrien på likartat sätt.

Det urskiljningslösa våldet slår blint mot män, kvinnor och barn. Flera hundratusen syrier har flytt till grannländer som Libanon och Turkiet, strömmen beräknas uppgå till 700 000 vid årets slut. Inom EU är det Tyskland och Sverige som tagit störst ansvar för att ge desperata människor från Syrien asyl.

Det är just i denna situation som Sverigedemokraterna kräver att asyl- och anhöriginvandringen måste minska med 90 procent! Genom detta påstår sig SD spara massor av skattemiljarder åt statskassan. ”Vad vi har kunnat se blir inte invandringen en tillgång för Sverige”, menar SD:s ekonomisk-politiske talesman Erik Almqvist iskallt.

Förutom att partiets kalkyler är starkt ifrågasatta, har väl sällan deras krassa och råa människosyn åskådliggjorts tydligare. Syrier i nöd, fruktansvärda fasor i deras land, SD tar fram miniräknaren och säger: försvinn.

Så kan nog bara ett parti agera som har sina ideologiska rötter i den antihumanistiska hakkors-rörelse som förpestade Europa på 30- och 40-talet.

Minnenas år

Skrivit i Corren 17/9:

2012 har på flera sätt blivit ihågkomsternas, tillbakablickarnas och reflektionernas år. På biograferna har precis en kritikerrosad dokumentärfilm om Olof Palme haft premiär, vilken får oss att ånyo begrunda arvet efter en av Sveriges lyskraftigaste, kontroversiella och dominerande politiker.

En minst lika färgstark person är August Strindberg, vår eldfängda nationalförfattare som förnyade svensk litteratur och blev ett världsnamn inom dramatiken. Detta år är Strindberg extra aktuell med anledning av att ett sekel passerat sedan hans bortgång.

2012 markerar även hundraårsminnet av OS i Stockholm, vars väloljade organisation blev internationell förebild för hur stora sportevenemang skulle arrangeras (Stockholm-OS är ur den aspekten egentligen de första moderna olympiska spelen). I våras var det också hundra år sedan Titanics förlisning, den mest mytomspunna fartygstragedin i historien.

I efterhand har det ”osänkbara” skeppets undergång 1912 kommit att ses likt en föraning till första världskrigets utbrott, 1900-talets urkatastrof som slog mänsklighetens gamla invanda tillvaro i spillror och som skapade, på gott och ont, samhället av idag.

Titanic och det påföljande blodbadet i Europas skyttegravar 1914 symboliserade bägge slutet på 1800-talsvärlden och dess optimistiska utvecklingssyn. Framstegstanken drabbades av ett förödande hårt slag, som vi ännu inte riktigt hämtat oss ifrån.

Men 1912 var också året då Raoul Wallenberg föddes. Utan att förringa varken Palmes eller Strindbergs betydelse, är det nog Raoul Wallenberg som vi mer än någon annan enskild person eller händelse bör hålla i åminnelse. Särskilt i dessa tider när främlingsfientlighet, antisemitism, religiös och nationell fanatism börjar vädra morgonluft igen.

Som förebild står Wallenberg i särklass och skänker oss alla förnyat hopp om vad människan i sina bästa stunder kan förmå. Under Europas mörkaste epok, när nazisterna höll kontinenten i ett järngrepp och Auschwitz’ ugnar brann som intensivast, fattade han det personliga beslutet att utmana Hitlers förintelsemaskineri. I Budapest 1944, då en av jordens farligaste platser, räddade han tiotusentals judar undan hakkorsets mördarband.

Liberalen Per Ahlmark har skrivit att Raoul Wallenberg ”för tanken till några av människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet”.

Wallenbergs gärning har universell räckvidd. Aldrig får vi vända oss bort från utsatta människor under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet, ty varje individs bidrag till en bättre värld spelar roll. Regeringen har i Sverige och internationellt förtjänstfullt uppmärksammat 100-årsminnet av Wallenbergs födelse genom rader av olika aktiviteter.

På onsdag inleder också Östergötlands museum i Linköping en serie föreläsningar om Wallenberg. Gå gärna dit och låt dig inspireras av mannen som vägrade låta tyranniet, terrorn och intoleransen segra. Och agerade därefter.

Samtiden skapar sina mörkermän

Inför årsdagen av massmordet på Utøja den 22/7 har jag skrivit följande kulturartikel i dagens Corren:

Dagen efter Anders Behring Breiviks blodiga massaker i Norge höll Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt en presskonferens och hävdade: ”Det öppna samhället… är sårbart inför den enskilde galningens oprovocerade meningslösa dödande”.

Breivik agerade förvisso ensam när han den 22 juli förra året sprängde bomber, som tog åtta liv i Oslos regeringskvarter, och sköt ihjäl 69 människor på Utøja. Lika ensam som Peter Mangs i Malmö, nu åtalad för tre mord och tolv mordförsök. Lasermannen John Ausonius var även han ”en enskild galning” som sköt elva personer under början av 90-talet.

Förklaringen om ensamma virrhjärnor bakom terrordåd som dessa må vara bekväm. Hotet blir på sätt och vis mindre skrämmande, mer hanterbart och därmed möjligt att avskriva som en ondskefullare variant av ”shit happens”. Vi förfasar oss ett tag, kan sedan glömma och gå vidare.

Men John Ausonius sköt inte prick på invandrare frikopplad från samhället i övrigt. Hans tid var när isande vindar av främlingsfientlighet drog genom Sverige. I riksdagen hade Ny Demokrati tagit plats och gafflade illvilligt om islam och flyktingar. ”Deras budskap gav mig en form av feedback”, sa Ausonius senare och menade att Ian & Bert skänkte honom legitimitet att höja geväret.

Några år därefter slog internet igenom. En fantastisk kommunikationsrevolution. Tyvärr även för rasister och allsköns politiska extremister. Den norske frilansjournalisten och bloggaren Øyvind Strømmen har i sin bok Det mörka nätet (Molin & Sorgenfrei, 2012) gjort en gedigen kartläggning av cybervärldens hatsajter.

Där pumpas en intensiv propaganda ut om bisarra konspirationer, hur Europa håller på att islamifieras, att varje muslim är en femtekolonnare, att alla politiker som tar parti för det mångkulturrella samhället är landsförrädare.

Man odlar också diverse motstrategier till ”musliminvasionen”. Exempelvis gloriferas idén om att flockar av  ”ensamma vargar” ska begå våldshandlingar som några slags kontrarevolutionens förtrupper. En storkonsument av det mörka nätets kokande häxgryta gick från ord till handling. Hans namn är Anders Behring Breivik. Hur ”ensam” ska vi då uppfatta honom? Och hur sjuka hans motiv än framstår i normala ögon, var det ett ideologiskt mördande han satte i verket.

Liksom Breivik var Peter Mangs en flitig besökare på rasistiska hatsajter, som den SD-sponsrade och numera nedlagda sidan Politiskt inkorrekt. Øyvind Strømmen visar med pedagogisk klarhet vad som frodas i denna miljö och att vi inte kan bortse från ordets makt. Ty den som sår vind, får ibland skörda storm. Offren för Ausonius, Breiviks och Mangs kulor borde vara nog så talande.

Att stå det onda emot

Sista veckan på ön innan Linköping och Corren kallar. Tyvärr vaknade vi upp till ett brutalt temperaturfall, där den senaste tidens härliga sommarvärme förbyttes i höstkyla och isande regnskurar. Att min och grannskapets brevlådor under gårdagen besudlades av tidningen SD-Kuriren var tydligen ett järtecken.

På omslaget grinade en leende Jimmie Åkesson i kostymförklädd fascistisk helfigur intill rubriken ”Här för att stanna!”. Aldrig. Inte inom de (förvisso blygsamma) domäner som jag råder över på Långö i alla fall.

Själv skulle jag äcklad och irriterad förpassa Åkessons otäcka alster till det övriga skräpet i soppåsen där SD förtjänar att stanna, när min blick råkade falla på ett programförklarande citat i tidningens redaktionsruta:

”En budkavle är utskickad. Den löper genom dag och natt. Den går, såsom otaliga budkavlar fordom har gått, rättsols från gård till gård, från härad till härad. Det är den löpande elden som genom dag och natt skall kringföras. Budkavle går. Rid i natt!”

Vilhelm Moberg! En fri liberal humanist, med brinnande avsky för såväl kommunismen som den nazistiska kvasi-ideologi ur vars stinkande sörja Sverigedemokraterna uppstått. Hur kan dessa SD-stollar ha mage att försöka göra hans rader till sina?

Rid i natt!, utgiven det nattsvarta krigsåret 1941, är alltså den berömda beredskapsromanen som manade till kamp mot Hitlerväldet. Moberg skrev boken i form av en historisk allegori, om svenska 1600-talsbönder som förtrycktes av utländska inkräktare (tyskar) och gjorde uppror mot sina utsugande plågoandar. Ingen i samtiden kunde naturligtvis ta fel på budskapet. Det gör väl knappast några nutida läsare heller, för den delen.

Förutom Sverigedemokraterna då. Deras massutskickade SD-Kuriren är sannerligen ingen budkavle i Mobergs anda. Tvärtom. Den hetlevrade motståndsmannen Vilhelm Moberg hade garanterat gett Åkesson & Co en uppsträckning som de sent kunnat glömma om han visste hur dessa charlataner utnyttjade hans ord.

Helt uppenbart vill SD att vi som är ättlingar till den ”äktsvenska” bondestammen ska ta strid och slänga ut dagens förment parasiterande inkräktare. Vilka då skulle representeras av människor vars enda ”brott” är att de härstammar från en annan kultursfär än vår egen gamla blågula dito. Främst givetvis muslimer – dessa som Jimmie Åkesson uttryckligen hävdar vara ”vårt största utländska hot mot Sverige sedan andra världskriget” (Aftonbladet 19/10 2009).

Vilhelm Moberg var en svensk patriot i kulturradikal tradition som envist och rakryggat försvarade individens, frihetens och demokratins värden. Mobergs Sverige är inte Jimmie Åkessons Sverige av monoman vulgärnationalistisk trångsynthet, intolerans och fientlighet. Hösten 1939, när nazisternas arméer marscherade i syfte att göra hela Europa till ett etniskt rensat ariskt imperium, skrev Moberg i ett upprop som delvis alluderade på Bergspredikan:

”Jag har fått något att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår… Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet – det är allt som jag sammanfattat i den sköna drömmen om jorderiket, som än en gång skall höra människan till.

Detta är värden, större än mitt liv, detta är värden att dö för. Och det onda är allt det, som hotar att ta ifrån mig dessa värden.

Jag måste stå det onda emot.”

Hade Sverigedemokraterna fått råda över vårt land skulle snart andens fria liv, tron på dess suveränitet och okränkbarhet, vara förkvävd och strypt. Vi vet ur vilken rörelse SD fötts, vilkas arvtagare de är, dessa illa uppsminkade kostymfascister. Därför är det även vår plikt att stå det onda emot.

Tänker jag och tillbringar kvällen i läsfåtöljen med en kopp hett engelskt te och valda, inspirerande delar ur Mobergs författarskap. Det är mörknar över Danmarksfjärden, fortfarande rått och kyligt i luften. Men regnet har slutat och molntäcket tycks spricka upp. I morgon är det en ny och förhoppningsvis bättre dag då solen värmer ön igen.

Frankrike valde 1789 års ideal

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag: 

Naturligtvis var det en stor lättnad att François Hollande vann presidentvalet i Frankrike. Det var mer än en triumf för socialistpartiet. Framför allt var det en viktig idémässig seger för den franska republikanismen, något som ger nytt hopp om ett anständigare och humanare Europa.

Nicolas Sarkozys skamlösa flirtande med främlingsfientliga strömningar, i kombination med extremhögerns Marine Le Pens rasistiska skanderande, representerade en farlig utmaning mot de republikanska ideal om frihet, jämlikhet och broderskap som härrör från revolutionen 1789.

Mot dess liberala nationalism, baserad på universella medborgerliga värden, står den vulgärkonservativa nationalismens etniska blodsmystik och dyrkan av den ”heliga” franska jorden. Denna kulturkamp löper likt en röd, infekterad tråd genom Frankrikes moderna historia och den var även smärtsamt påtaglig i årets valrörelse.

Medan den sittande presidenten Sarkozy, flankerad av Le Pen, piskade upp misstroende mot utomeuropeiska immigranter, muslimer och judar, var det François Hollande som försvarade det öppna och välkomnande Frankrike från 1789.

Det var exempelvis detta republikanska Frankrike som gav judarna nationellt medborgarskap strax efter revolutionen. I kontrast mot det andra, reaktionära Frankrike som iscensatte den antisemitiska Dreyfusaffären kring förra sekelskiftet och slöt upp bakom marskalk Pétains nazikollaborerande regim i Vichy under andra världskriget.

Symptomatiskt är att Sarkozy som en av sina närmaste rådgivare utsåg Patrick Buisson, en figur med bakgrund i den mörka ytterkantshögern och som odlar ambitionen att skapa en gemensam front av konservativa krafter ur alla schatteringar.

Ett Frankrike som vandrat vidare på denna intoleransens skymningsväg hade knappast gjort Europas framtid trevligare. Särskilt inte med tanke på ett Grekland där nynazister tagit plats i parlamentet och ett reaktionärt Ungern som hetsar mot både judar och romer.

Med Hollande i Élyséepalatset får vi istället en hälsosam europeisk motvikt till sådana tendenser. Förvisso kan man ifrågasätta flera av hans vallöften på andra områden. Att populistiskt sänka pensionsålderns nedre gräns till 60 år och chockhöja vissa skatter (på företag bland annat) är nog inte det bästa receptet för att dra igång den krisande franska ekonomin.

Å andra sidan är Hollande en tydligt tillväxtorienterad, EU-vänlig socialdemokratisk pragmatiker i Mitterrands anda, som när det nu verkligen gäller även kan manövrera klokt genom de statsfinansiella skären.

När Expressen var Sverigedemokraternas megafon

”När jag besökt olika redaktioner utomlands har jag alltid gillat de stora faksimilerna på väggarna, oavsett om jag sett dessa hos exempelvis El Pais i Barcelona eller The Sun i London, och under 2011 började också Expressen sätta upp klassiska förstasidor och löpsedlar”, skriver idag kvällstidningens chefredaktör Thomas Mattsson på sin blogg. Den givna frågan är förstås: har Mattsson även hängt upp den kanske mest kända av dem alla i kollektionen?

Expressens beryktade löpsedel från 1993. Reaktionen blev en stormvåg av kritik. Dåvarande chefredaktören Erik Månsson tvingades avgå, läsarna tappade förtroendet och upplagan rasade.

Malmös (s)kamlige man

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Nästa onsdag infaller årsdagen av Kristallnatten den 9-10 november 1938. Tusentals judiska affärer plundrades. Drivor av krossat glas blänkte på gatorna i skenet av brinnande synagogor över hela Tyskland. Judar förnedrades, misshandlades, mördades öppet.

Det var den värsta pogromen i Europas moderna historia. Men det var ändå bara en generalrepetition. Snart skulle deportationstågen börja rulla mot destinationer som Treblinka och Auschwitz, där miljoner judiska människoliv bokstavligen förvandlades till rök och aska.

Manifestationer till åminnelse av Kristallnattens offer brukar vara vanliga runt om i Sverige. Själv har jag medverkat i ett antal, även hållit tal med det sedvanliga budskapet att ”måtte det aldrig hända igen”. Åhörarna applåderar känslosamt och sedan går alla hem, nöjda med att ha uttryckt sitt avståndstagande mot Hitlerepokens judefientlighet.

Ibland har jag undrat vad dessa manifestationer egentligen tjänar till. Ingenting är enklare än att som svensk idag förklara sin avsky mot Nazitysklands brott, begångna i historisk tid. Kostnaden är noll, risken obefintlig, bifallet är allmänt oavsett politiska sympatier i övrigt.

Märkligt nog är det som om antisemitism endast blivit liktydigt med SS-officerare i hakkorsbindlar, jagades judar med hugg och slag. Annars är judehatet tydligen svårare att känna igen och bli upprörd av.

Manifestera gärna till minne av Kristallnattens offer. Men glöm inte att antisemitismen fortfarande är en högst påtaglig realitet, i detta land, här och nu. Malmö är hårdast drabbat.

Där kan judar knappt visa sig på gatorna utan att bli förföljda och trakasserade. Kvällsposten skrev nyligen att hatbrotten ökar mot medlemmarna i den judiska församlingen. Kränkande tillmälen och obscena gester är vardagsmat och har pågått i flera år. Vissa judar anser sig så utsatta att de inte längre vågar stanna, utan flyr Malmö.

Samtidigt har kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) visat en närmast demonstrativ kallsinnighet mot vad som händer i hans stad, trasslat in sig i märkliga resonemang och krystade bortförklaringar.

Bland annat har han jämställt sionism (den judiska nationalkänslan) med antisemitism, sagt att orsaken till judehatet är Israels övergrepp mot palestinierna – som om alla judar, oavsett hemvist eller personlig åsikt, skulle vara kollektivt ansvariga för den israeliska regeringspolitiken! Så talar en tvättäkta dumbom.

Reepalu är inte bara en skam för sig själv och Malmö. Utan även för svensk socialdemokrati, som sannerligen förtjänar bättre företrädare. Reagera!

Den paranoida världsbilden

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Så stod han där i talarstolen, Jimmie Åkesson. Det var i lördags, solen sken över hans idylliska hemstad Sölvesborg. Men kring SD-ledarens huvud fanns ändå mörka moln, omöjliga att jaga bort. Terrordåden i Norge, blodbadet på Utøya, Anders Behring Breivik.

Åkesson påstod sig vara förbannad och arg. Orsaken till hans ilska var ”häxjakten” i media som pågick mot Sverigedemokraterna i chockvågen efter den norska massmördaren. Dennes motiv grundades på psykisk sjukdom, menade Åkesson. Att koppla ihop SD med Breivik var skamligt och falskt.

Åkessons sommartal övertygade dock knappast. Vad blodbadet i Norge blottat är ju ofrånkomligen den yttersta konsekvensen av extremismens retorik, sprungen ur samma paranoida världsbild som förenar Europas vulgärnationalister på den yttersta högerkanten.

Breivik kan förvisso anses sjuk. Men sjukdomen är av ideologisk natur, symptom som även märks inom SD. Hos både Breivik och Åkesson finns föreställningen att vi lever i en samhällelig nödsituation, där normupplösning, kaos och gränsöverskridande rörlighet utgör ett akut hot mot allt som vi har gammalt och kärt.

Utifrån väller ondskan in över oss med militanta muslimer, galopperande våldskriminalitet och ekonomiskt parasitära flyktingar som främsta uttryck. Och det tyngsta ansvaret bär de kulturradikala Socialdemokraterna, vilka förråder nationen genom att bejaka islamisering och massinvandring.

Vad högernationalisterna kolporterar är rädsla, oro, misstro och avsky. Minns exempelvis vad Åkesson skrev i Aftonbladet om den muslimska invandringen: ”Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden” (19/10 2009).

Två dagar tidigare hade Åkessons kollega Richard Jomshof deklarerat följande på SD:s partidagar i Ljungbyhed: ”Vi har en aldrig sinande ström av människor som vill ta sig hit. Visst kan man stå vid gränsen och skjuta dem, men jag företräder absolut inte den vägen.”

Nej, Jomshof vill inte skjuta. Något annat finns heller inga skäl att tro om Åkesson. Men uppenbarligen finns risken att andra triggas att löpa hela den hatfyllda linan ut. I 90-talets början ansåg lasermannen att Ny Demokratis hets mot invandrare gav honom rätt att skjuta.

Likaså anser Breivik att hans terrordåd legitimerades av det budskap som dagens högernationalister sprider. Må detta bli en väckarklocka för alla dem som frestats att lägga sin röst på Åkesson och hans kumpaner.

En dag för Raoul

1980 gav Stevie Wonder ut skivan Hotter Than July, sista låten på plattan hette Happy Birthday. Den var tillägnad medborgarrättskämpen Martin Luther King och utgjorde ett led i kampanjen för att göra dennes födelsedag (15 januari) till nationell helgdag i USA.

Så blev det också. 1983 röstade kongressens bägge kamrar igenom ett lagförslag, som med överväldigande majoritet tvingade en motvillig president Reagan att göra verklighet av saken. Martin Luther King är en av 1900-talets stora hjältar, vars kamp för tolerans, rättvisa och alla människors lika värde fortsätter att inspirera. Att man i USA högtidlighåller hans födelse genom en särskild dag i almanackan är en viktig markering för att hålla Kings gärning levande.

Idag, den fjärde augusti, skulle Raoul Wallenberg fyllt 99 år. Under förra seklets mörkaste epok, då nazisterna var fanatiskt inriktade på att utplåna samtliga Europas judar, fattade han ett personligt beslut att i Budapest hösten 1944 försöka rädda så många judiska medmänniskor som möjligt undan förintelselägrens gaskamrar.

Med ett enastående moraliskt och fysiskt mod, kombinerat med en förbluffande djärvhet och uppfinningsrikedom, ställde sig Wallenberg i vägen för Hitlers dödsmaskineri och lyckades slita tiotusentals judar ur SS-bödlarnas klor. Raoul Wallenberg visade på ett fantastiskt sätt att varje individ faktiskt kan spela en avgörande roll när det gäller att stå det onda emot. Även när oddsen tycks hopplösa och övermakten synes total.

För mig är han tveklöst vår störste svensk och finaste förebild. Särskilt i dessa tider när främlingsfientlighet, rasism och politisk extremism ånyo utmanar det öppna samhället, behöver vi goda och inspirerande exempel som manar till handling mot trångsyntheten, intoleransen, likgiltigheten.

USA har Martin Luther King. Sverige har Raoul Wallenberg. Lagom till nästa år, då hundraårsminnet av Wallenbergs födelse infaller, tycker jag att vi borde hedra honom med att göra fjärde augusti till en röd dag. Precis som Stevie Wonder tyckte att USA borde göra med Martin Luther Kings födelsedag.

Happy birthday, Raoul!