Kategoriarkiv: Försvar

De mörka molnen hopas

Publicerad den av
Svara

Moln

Skrivit i Corren 21/6:Corren.

I flera år hade de militära spänningarna ökat i Europa. En tyrannisk stormakt upprustade intensivt och började ockupera sina grannars territorium. Valhänta försök att avvärja hotet misslyckades.

Slutligen signalerade kontinentens tongivande, men militärt försvagade demokratier motvilligt att vidare aggression inte kunde tolereras. För sent. Storkrig utbröt.

En vårdag skedde ett överraskande blixtanfall mot Norden. Sverige, som i praktiken lagt ner försvaret efter att tursamt undkommit den senaste världsomspännande konflikten, fick brådstörtat samla ihop vad som fanns kvar av militära resurser.

Publicisten Gustav von Platen ger i sina memoarer en talande bild av situationen, när han som värnpliktig soldat var inkallad i Skåne medan Nazityskland invaderade Danmark och Norge 1940:

”Vår beredskap var god, hade Per Albin sagt, men sanningen är att den var usel. Arméns vapen var antikverade, vi infanterister lunkade tungt lastade fram längs vägarna, trossen var hästanspänd, i den mån inte kokvagnar och ammunitionskärror kunde transporteras på inhyrda lastbilar. Av pansarvärnskanoner fanns bara en tredjedel av behovet, kulsprutepistolen var ett kuriosum och ytterst få hade någon ammunition till den – svenska arméns ammunitionsförråd hade bara räckt till en veckas krigföring. I gryningen den 9 april var våra gränser lika oförsvarade som Danmarks. I hela Skåne fanns det förutom landstorm och luftvärn bara ett enda stridsdugligt kompani och några kanonavdelningar med bara ett fåtal pjäser”.

Spola fram historien till 2016. Nog finns väsentliga skillnader mellan nu och då, Putinryssland är inte Hitlertyskland. Men likheterna i omvärldsläget är ändå tillräckliga för att bli besvärande. I denna stund har den redan höga europeiska spänningsnivån efter det ryska överfallet på Ukraina skruvats upp ytterligare.

Utan förvarning har Ryssland precis satt sina förband inom samtliga militärdistrikt (inkluderat beredskapsreserven) på krigsfot i den sannolikt väldigaste mobiliseringsövning som vi sett sen Gud vet när.

Siffror är hemliga, men det kan handla om över två miljoner man som satts i rörelse. Kreml anklagar sin vana trogen USA och Nato (som nyligen samövat i Östersjöregionen) för att ha provocerat fram detta dramatiska steg.

”Ryssland tvingas ta till svarsåtgärder både politiskt, ekonomiskt och militärt. Dessa åtgärder bland annat i Baltikum, bygger på Rysslands nationella säkerhetsstrategi som godkändes av den ryske presidenten i slutet av 2015”, heter det från ryska säkerhetsrådet (Tass 20/6).

Man ska förvisso inte vara alarmistiskt. Dock kan väl ingen direkt känna sig lugnare av detta fortsatt upptrappade vapenskrammel. Johan Norberg på Försvarets forskningsinstitut säger: ”Ryssland bygger förmågan att bedriva storskaliga krig… Hur kan då Sverige hantera den här typen av stora saker som Ryssland förbereder sig för?” (DN 20/6). Bra fråga.

Ett ryskt anfall mot baltstaterna, med blixtbesättning av Gotland för att skära av Nato i Östersjön, är ett välbekant skräckscenario som tyvärr inte kan uteslutas framöver. Det är bara att beklaga att vår egen försvarsförmåga relativt sett inte är mycket bättre än på Gustav von Platens tid.

Allierade har vi inte heller. Och de flesta europeiska Natoländer har länge, liksom vi, nonchalerat behovet av ordentliga försvarsanslag. Be en bön för att USA är ståndaktigt.

Gärna Nato i Vättern

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/6:Corren.

Det bullrar, smäller och brakar.  Det är begripligt om boende kring Vättern inte hoppar jämfota av glädje. Vad är det som händer? Det är militär som skjuter skarpt.

Nyligen fick Försvarsmakten utökat tillstånd för att öva i Sveriges näst största sjö. Även Försvarets materielverk brassar på med provskjutningar. Det är nya vapensystem som måste testas praktiskt och operativt.

Klart att sådant stör friden och kan upplevas irriterande för traktens folk, som känner hur marken skakar och fönsterrutorna dallrar när det pangas i krokarna.

”Vättern är ett tydligt exempel på hur människor drabbas av militärövningarna”, säger Svenska Freds ordförande Anna Ek som är orolig över vår tids kapprustning. ”Fiskar kan rent av dö av tryckstötar”, invänds det även från kritiska sportfiskare.

Föga förvånande har även Vänsterpartiets kommunföreningar runt Vättern bildat röd front mot skjutandet. Dels oroas man för eventuell påverkan av dricksvattentäkten, men tydligen främst för Nato.

Med det nya värdlandsavtalet – som både V och SD försökte stoppa i riksdagen – misstänker man nämligen att Natostridskrafter snart kommer att samöva med svenskt försvar. Och inte bara det.  V flaggar för att det i så fall kan bli fråga om västallierande kärnvapenstridsspetsar som visslar förbi vid Vätterns stränder.

Förutom att den senare farhågan ter sig som demagogisk skrämselretorik av gammalt slitet rödgardistiskt märke, bör nog varje hyfsat insiktsfull vän av ordning och säkerhet stillsamt undra: borde vi inte snarare vara tacksamma över att försvaret äntligen övar upp sin förmåga med vässad materiel?

Nästgårds Sverige, på andra sidan Östersjön, finns ju en allt aggressivare stormakt som bevisligen inte är främmande för erövringskrig och utgör ett direkt, medvetet och påtagligt hot mot sina grannländer. Och är det någon som, lika stridslystet som chockerande, faktiskt skramlar med nukleära domedagsbomber är det Ryssland.

I ett sånt läge, är då inte vissa olägenheter för Vätterns invånare (inklusive fisken) ett väldigt litet och mycket rimligt pris att betala när det handlar om att stärka vår egen utsatta nations militära skydd?

Skulle Natoförband händelsevis uttrycka intresse av att vilja vara med i dessa övningar –  begränsade till max 30 dagar per kalenderår – borde vi välkomna dem med öppna armar.

Hallå, det gäller värnet av Sveriges frihet och demokrati. Kan något vara viktigare?

Vättern Gränna

Störd idyll.

Extremister mot Nato

Publicerad den av
Svara

Nato

Skrivit i Corren 24/5:Corren.

Ytterkantsrörelsernas slitstarka band består. Febrigt odlar de ömsesidig fiendskap i underförstådd gemensam nytta. Bägge utmärks av korsfararaktig ideologisk oförsonlighet, rått språkbruk och kolporterande av en uppviglande manikeisk verklighetsbild.

Ivrigt vill de skruva upp den politiska konfliktnivån bortom reson i syfte att söndra det bestående och öka mobiliseringen på respektive håll. Vilka förolämpningar man än överöser varandra med, så trumfas sånt alltid av den överordnade avskyn mot den liberala samhällsordningen och föraktet mot den demokratiska vardagens gråa kompromissande.

Så har det varit sedan det totalitära tvillingparet kommunism och nazism stormade upp ur avgrundskratern från den europeiska civilisationens självmordsförsök 1914-18.

Därför är det ingalunda förvånande att vår riksdag fått en slags lightversion av den ökända Molotov-Ribbentroppakten. Ett parti med rötter i nazismen (SD) och ett parti som varit filial åt Sovjetkommunismen (V) bildar kampfront mot demokratiernas försvarsorganisation Nato.

På onsdag var tanken att riksdagen ämnade godkänna värdlandsavtalet, vilket innebär att Natostyrkor – efter begäran av regeringen – kan stationeras på svensk mark i ett krisläge. Det närmandet bidrar till att stärka både Sveriges och övriga fria Östersjöländers säkerhet. En rejäl parlamentarisk majoritet står bakom.

V och SD ämnar dock förena sina röster för att uppnå en vilandeförklaring, som skulle tvinga riksdagen att skjuta på avtalet i ett år. Om så sker, är Putin bara att gratulera till den lilla framgången som hans svenska de facto-lakejer serverar hans aggressivt militaristiska regim.

Vi har tydligt sett Kremls målmedvetna strävan att underblåsa varje åtgärd som kan så split i, och resa frågetecken kring, den transatlantiska gardens fasthet mot Rysslands revanschistiska imperieambitioner.

Att SD och V gör drängtjänst åt Moskva är symptomatiskt för en oroande, bredare trend. Europas högerextremister dras till Putins auktoritära styre och hans fördömande av den västliga ”dekadensen”. Samtidigt sprattlar gamla rysklojala reflexer hos illröda vänstergrupper.

Ohelig allians? Egentligen inte. Vad som först och främst pumpar i deras ådror är hatet mot liberalismen och det öppna samhället, nu manifesterat i det unisona skallet mot Nato.

Medan lejonen ryter

Publicerad den av
Svara

Lejon

Skrivit i Corren 29/4:Corren.

Av allt att döma så är krig mänsklighetens framtid. Dessa ord fällde Horace Engdahl i SVT-programmet Min sanning (10/1). Det ska uppenbarligen till en högbrynt akademiledamot för att i Sverige kunna tala offentligt klarspråk om verkligheten.

Är Engdahls tes jobbig att ta in – med tanke på debattnivån i övrigt kring denna fråga så kan väl ingen vanlig svensk klandras för det – så pröva den med följande elementära logik.

Har lejonen börjat sova med lammen? Nej. Har lejonen någonsin i historien gjort det? Nej. Kommer lejonen att göra det imorgon? Svårt att tro. Sannolikheten att lammen helt oskyddade får sova tryggt bredvid lejonen torde empiriskt sett vara ringa.

I drömskt trots fortsätter ändå de partipolitiskt ansvariga för rikets försvar och säkerhet att agera som Sverige befann sig i den eviga fredens tillstånd.

Det må låta hårt, men varför tar regering och riksdag annars inte försvarsmaktens behov på allvar i det drastiskt försämrade omvärldsläget nationen befinner sig i? Och allvar heter i detta fall pengar. Anslagen är en tydlig värdemätare på våra förtroendevaldas prioriteringar.

Att den senaste försvarsuppgörelsen skulle innebära upprustning är bara en tom pratbubbla. Kalla fakta är att anslagen i förhållande till BNP snarare minskar och är lägst (lägst!) jämfört med våra grannländer. Vilket innebär att det aggressivt oberäkneliga Ryssland hela tiden ökar i relativ styrka medan vi försvagas.

Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) skriver i en färsk rapport att det fattas drygt 3 miljarder kronor årligen i 20 år (!) för att hålla försvarsförmågan kvar i nuvarande – inte direkt imponerande – skick. Förklaringen är inflation och ökade materialkostnader.

Den nödvändiga moderniseringen av våra korvetter blir dyrare än beräknat, artillerisystemet Archer står utan finansiering och sämre dollarkurs riskerar göra både nya super-JAS (version E) och ubåten A26 till gökungar i budgeten.

”Om du ska behålla en volym försvarsmateriel och därmed en volym i insatsorganisationen över tiden och även följa med i den tekniska utvecklingen och prestandautvecklingen, så krävs det betydligt mera pengar och större årliga uppräkningar än vad vi har idag”, påpekar FOI:s Bernt Öström i SvD (27/4).

Är det hopplöst att skaka fram dessa pengar? 2015 håvade politikerna totalt in 1790 miljarder skattekronor. Hur många av dessa miljarder är de villiga att satsa på kärnuppgiften att försvara landet? 45.

I sin senaste utkomna bok konstaterar Horace Engdahl:

”Krig och sådant som har med krig att göra väcker anstöt i vårt serviceinriktade välfärdssamhälle med barnen i centrum. I Sverige har vi bestämt oss för att väpnade konflikter utgör ett passerat stadium i mänsklighetens utveckling. Tyvärr har inte alla folk nått fram till denna berömvärda slutsats. Den krigiska mentaliteten trivs fortfarande utmärkt i många samhällen. Själva har vi blivit världsscenens oskulder, som står på respektfullt avstånd, fånigt leende med en blomsterkrans i håret, medan de tuffa grabbarna med en grimas kastar cigarettfimpen i diket och kontrollerar sina magasin. Vi litar på att ingen vill så fina människor som oss något ont, men tryggheten är kanske illusorisk. Kan vi ens vara säkra på att en angripare skulle köra sina stridsfordon på miljöbränsle?”

Det nya kriget är här

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/4:Corren.

Nästa höst går Aurora 17 av stapeln. Det är en militär övning där hela Försvarsmakten opererar gemensamt för att möta ett tänkt överraskningsanfall mot Sverige. Senast alla vapenslag samtränades enligt detta scenario var 1993.

Att det nu anses nödvändigt igen är talande för det drastiskt försämrade omvärldsläget. Enligt Försvarets radioanstalts årsrapport 2015 har faran för rikets säkerhet ökat på tre centrala områden; det gäller terrorhotet, cyberhotet och Rysslands fientliga uppträdande.

Tyvärr är vår beredskap lika dålig som när Per Albin Hansson påstod att den var god.

Det hjälper föga att nye ÖB Micael Bydén försöker göra om Per Albins trick att snacka upp moralen genom sturska uttalanden att Sverige, solo om så krävs, segt kommer att slåss till sista soldat som kan hålla i ett vapen. Eller att partierna som står bakom Försvarsuppgörelsen ger sken av ett betydande trendbrott i finansieringen.

Alla vet ju att Försvarsmaktens förmåga i åratal urholkats till anorektiska nivåer och att politikernas blygsamma anslagsökningar inte på långa vägar motsvarar behoven.

Förutom att vi i praktiken saknar eldkraft och resurser att rent handfast försvara nationens gränser vid en större konflikt, är beredskapen även sorgligt eftersatt när det handlar om den typ av hyberkrigföring som Ryssland praktiserar i Ukraina. Alltså en aggression av reguljära och paramilitära styrkor i kombination med psykologisk propaganda och cyberattacker.

Hur ett anfall mot samhällets digitala strukturer kan arta sig fick vi nyligen känna på, när flera svenska mediehus sajter slogs ut av massiv överbelastningstrafik (händelsevis kanaliserad genom ryska servrar…).

Det är alltså inte bara den traditionella militära förmågan som måste stärkas. Vi behöver rusta oss över hela linjen och återskapa det civila och psykologiska försvar som tidigare ansetts onödigt att behålla.

Ska vi lyckas skydda friheten och demokratin kan vikten av att höja medvetenheten om hur den moderna krigföringen fungerar inte nog understrykas. På måndag den 4 april anordnar Allmänna försvarsföreningen i Östergötland ett seminarium på Huvudbiblioteket i Linköping om cyberhot och påverkansoperationer. Bland annat medverkar Correns chefredaktör Christer Kustvik. Gå gärna dit!

Invasionen i Visby

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/6:Corren.

Nyhetssändningarna lämnar inget tvivel om saken: Gotland är invaderat! Inte av främmande makt, tack och lov. Men av våra egna makthavare, som under den pågående politikerveckan flockas i Almedalen.

Det är den svenska demokratins sommarfest, öppen och gemytlig, fylld av möten, seminarier, tal, mingel och diskussioner, allt medan rosévinet flödar på den vackra ön i Östersjön, fredens hav.

Fast särskilt fredlig är förstås inte Östersjön längre. Ledsen att förstöra den gemytliga stämningen. Men det är inte otänkbart att medierna tvingas rapportera om en invasion som är av ett betydligt mindre demokratiskt och festligt slag än den nuvarande.

Nyligen avslöjades att Ryssland, bara för några månader sedan, mobiliserade stridsplan, marinfartyg och 33 000 soldater i en väldig invasionsövning runt Kaliningrad. Målet var att besätta Gotland, Åland och Bornholm.

Igår var det statsminister Stefan Löfven som talade i Visby. Istället kunde det varit en hög rysk officer som röt ut order till sina ockupationstrupper. Ett skrattretande osannolikt scenario? Tyvärr inte.

Det är ingen slump att ryssarna övar som de gör, regelbundet kränker sina Östersjögrannars gränser i havet och i luften, ökar sin spionageverksamhet inte minst på vårt territorium (som Säpo meddelade förra året: ”en del av det här tolkar vi som förberedelser för krig, eller för hot om väpnat våld, mot Sverige”). Eller att Kreml ägnar sig åt ett chockerande aggressivt kärnvapensskrammel.

Uppenbart spelar Ryssland med optionen att genom militära medel kunna ta herraväldet i Östersjöområdet, vilket är nödvändigt om man siktar på att baltstaterna ska dela Ukrainas och Krims öde. Putinregimen är oberäknelig och lever i sin egen verklighet, inget kan uteslutas.

Kanske tror Putin att väst saknar vilja när det kommer till kritan att riskera ett europeiskt storkrig, inkluderat radioaktiva svampmoln, för tre små sårbara Natomedlemmars skull.

Kanske ser han det som en frestande möjlighet att dra brallorna av USA, splittra Nato och åter demonstrera västmakternas impotens inför fullbordat faktum á la Krim? Vi vet inte.

Däremot vet vi att nyckeln till kontrollen över Östersjön är Gotland och att denna strategiska kronjuvel praktiskt taget inbjuder till angrepp i ett skarpt läge. Sverige har enbart ett symboliskt försvar av ön och saknar dessutom militära allierade.

Det har politikerna som minglar omkring där i Almedalen bestämt. Hoppas rosévinet smakar i alla fall.

På drift mot kärnvapenkrig?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/6:Corren.

Denna sommar är det 70 år sedan Little boy och Fat man singlade genom skyn. Så kallade den amerikanska militären de bägge atombomber som utplånade Hiroshima och Nagasaki i andra världskrigets slutskede.

Bomberna detonerade en halv kilometer över marken för att nå maximal destruktiv effekt. Ungefär 200 000 människor dog direkt. Många fler omkom av strålskador under decennierna som följde. Gjorde USA rätt som använde detta fruktansvärda vapen?

Landet förde ett försvarskrig mot en totalt hänsynslös, fanatisk militärdiktatur som i det längsta hårdnackat vägrade att ge upp. En markinvasion av den japanska huvudön hade antagligen kostat minst en miljon människoliv, enligt gängse beräkningar. Med Little boy och Fat man undveks detta, Japan tvingades inse det lönlösa i att kämpa vidare och kapitulerade.

Samtidigt går det inte att på något vis snacka bort det ohyggliga öde som civilbefolkningen i Hiroshima och Nagasaki drabbades av. Aldrig mer, måste vara lärdomen. Atombomben har heller inte använts i väpnade konflikter sedan dess.

Under kalla krigets epok kan man till och med säga att kärnvapnen var fredsbevarande. USA och Sovjetunionen begrep att det låg i deras gemensamma intresse att undvika ett kollektivt, radioaktivt självmord och höll varandra i schack genom global terrorbalans. Det var en bisarr, surrealistisk sorts ordning. Men den fungerade.

Ändå hängde det på håret flera gånger. Mest känd är Kubakrisen 1962, då världen var otäckt nära domedagen. Numera vet vi också att Sovjet under 70- och 80-talen var redo till massivt anfall mot Västeuropa, där den ryska militären helt utan skrupler planerade att i stor skala använda taktiska kärnvapen för att bomba sig fram till Atlantkusten.

Uppenbarligen har Putinregimen dammat av dessa nukleära planer, om inte annat i syfte att skrämma fredligt sinnade nationer till anpassning och undfallenhet. Mönstret är lika tydligt som oroande.

Under ”ryska påsken” 2013 simulerade bombplan från Ryssland kärnvapenattacker mot militära mål i Stockholmstrakten och i södra Sverige. Även Polen och Baltikum har utsattas för samma sorts övningar.

I våras hotade den ryske ambassadören i Danmark öppet och ogenerat vårt grannland med atomkrig, om danskarna utrustar sin flotta med luftförsvarsrobotar som är integrerade i Natos defensiva missilsköld.

Och nu annonserar Vladimir Putin med ett varggrin att Ryssland utökar sin domedagsarsenal. 40 nya, toppmoderna interkontinentala ballistiska missiler ska finnas klara att användas i år.

”Vi har sett att Ryssland generellt sett investerar mer i försvaret och särskilt i sin kärnvapenförmåga. Det här ryska kärnvapenskramlet är omotiverat, det är destabiliserande och farligt”, kommenterar Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg dystert.

Västalliansen, inklusive Sverige och Finland, har förstås inget annat val än att höja beredskapen och demonstrera viljan att vägra lägga sig för Putins aggressiva maktanspråk. Men risken att situationen urartar i en okontrollerad spiral kan inte negligeras.

Kalkylerar den ryska politiska och militära eliten på fullt allvar med möjligheten av ett ”begränsat” användande av kärnladdningar, vilket signalerna indikerar, utmanar man respektlöst helvetets portar.

Aldrig mer? 70 år efter Hiroshima och Nagasaki faller ännu svampmolnets skugga tung över oss.

Putins nyttiga idioter

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/6:Corren.

Nyligen avslutades den stora flygövningen Arctic Challenge i norra delarna av Sverige, Finland och Norge. Kort efteråt startade den nu pågående marinövningen Baltops i Östersjön, samtidigt som flyg- och och markstridsövningen Saber strike äger rum i Baltikum.

Det är USA- och Natoledda operationer med Sverige som deltagare (utom i Saber Strike, där å andra sidan vår icke-Natoansluta militära samarbetspartner Finland är med).

Övningarna är logiska, nödvändiga och självklara när Ryssland bedriver anfallskrig i Ukraina och uppträder notoriskt aggressivt mot alla Östersjöstater. Då gäller det för fria demokratiska länder att visa enighet, beredskap och muskler i försvaret av vår suveränitet.

Fast V och MP skyr tydligen USA mer än Ryssland och försöker offentligt undergräva det legitima i att Sverige medverkar i Natoövningarna.

Ingen kan väl vara förvånad över att dessa partier agerar som Putins nyttiga idioter. Men hur kan S låta sådana oansvariga skojare delta i styret av Sverige? Kreml är säkert inte missnöjt. Vi andra borde ha dubier.

Försvarsdebatt med Peter Hultqvist

Publicerad den av
Svara

På Corren hade vi ett försvarsseminarium i tisdags med försvarsminister Peter Hultqvist (S). Jag och Widar Andersson var i panelen. Lokalen var fullsatt till sista plats. Det blev en skojig debatt i ett angeläget ämne.

Fredrik Quist rapporterade i Corren den 12/5:

”Christian Dahlgren höjde temperaturen genom att påstå att den nuvarande svenska regeringen är den sämsta sedan folkpartiledaren Ola Ullstens regering i slutet av 70-talet. Men i samma andetag lyckades han ge försvarsministern en komplimang.

– Äntligen har vi någon som förstår försvaret. En stabil, gammaldags gråsosse när det hettar till i vår omvärld, det är inte fel, sade ledarskribenten och fick medhåll av Widar Andersson.

– Det vore väldigt svårt att invända mot detta.

Peter Hultqvist såg road ut, även om han inte delade Dahlgrens uppfattning om regeringen.”

Widar Andersson kommenterade i Folkbladet den 13/5:

”Det är något märkligt med Peter Hultqvists dragningskraft. Christian Dahlgren på Correns ledarsida är en utpräglat, konsekvent och klassiskt blåborgerlig person. Dahlgren äter normalt sossar till frukost i sina ofta flyhänta och litterärt bestyckade ledartexter.

I går var försvarsminister Peter Hultqvist i Linköping. Bland annat medverkade han på ett fullsatt lunchmöte som Folkbladets och Correns ledarsidor arrangerade i tidningens stora mötessal. Dahlgren ombads att kommentera Hultqvists anförande.

Ledarskribenten slog inledningsvis fast att Sverige nu har den ”sämsta regeringen sedan Ola Ullsten” men konstaterade i samma andetag att Peter Hultqvist är det lysande undantaget. Enligt Dahlgren ”överglänser dagens försvarsminister de moderater som har företrätt honom på posten”.

Som sagt; Hultqvist har förmågan att nå fram till andra än de genom modersmjölken indoktrinerade meningsfränderna i partiet.

Vilket är en gudabenådad och Dalasänd tillgång för dagens socialdemokrati som annars har uppenbara svårigheter att frigöra sig från den vänsterfälla som Alliansen har gillrat.”

Lyssna till Ayn Rand

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/4:Corren.

”Vår försvarsbudget är angripen, förtalad och urholkad av människor som hävdar att ekologiska rosenträdgårdar och kurser i estetiskt självförverkligande för sluminvånare måste ges ekonomisk förtur.”

Den liberala filosofen Ayn Rand sparade inte på krutet när hon våren 1974 talande inför den amerikanska militärakademin West Point. Hon skulle knappast uttryckt sig mindre giftigt häcklande om hur den svenska försvarsbudgeten hanterats i våra dagar.

Politik är att vilja, sa Olof Palme. Men det är i än högre grad att välja, att prioritera. Katalogen av olika behov och önskemål som den politiska sfären tagit på sig (och energiskt uppmuntrat!) att tillfredsställa är ständigt svällande. Resurserna är alltid begränsade.

Sedan kalla kriget tog slut har försvaret ansetts om inte överflödigt, så nära nog. Ett lika förföriskt som bedrägligt fredsparadigm inträdde. Stora belopp som försvaret kostat, styrdes om till diverse välfärdsgodis.

Den inledningsvis befogade neddragningen av militär kapacitet övergick till ett sorglöst brutalbantande mot anorektiska nivåer, som fortsatte i blint oförnuft även när omvärldsläget uppenbart slagit om. Varningar klingade ohörda.

För detta bär Alliansregeringen 2006-2014, och mest Moderaterna, ett tungt ansvar. Nu står vi där med ett fredsparadigm som har krossats av verkligheten.

Ryssland satsar till den ekonomiska bristningsgränsen på massiv upprustning, skramlar demonstrativt med kärnvapen, övar aggressivt sina trupper i vårt närområde, kränker våra och våra grannländers territorium, bedriver anfallskrig mot Ukraina och har ockuperat Krim.

Det sänder dramatiska signaler om vad den kriminella Putinregimen är kapabel till och villig att göra. Spänningsläget, som Ryssland helt och hållet själv oprovocerat drivit fram, liknar ett kokande preludium till något vi hoppats aldrig mer skulle inträffa i Europa.

Den nyss förklarade fördjupade nordiska försvarssamordningen är ett logiskt, nödvändigt och riktigt svar. Genom Danmark och Norge närmar vi oss Nato ytterligare ett steg, det höjer tröskel något och visar en gemensam beredskap att inte falla undan för Kremls maktspråk.

Men att reparera skadorna av Sveriges sedan åratal urholkade och tidigare förtalade försvarsbudget är svårare. Regerings- och oppositionspartierna försöker under galgen enas om ökade anslag. Risken är en risig kompromiss av typen för lite, för sent. Av statens budget på långt över 800 miljarder får försvaret idag 40.

Försvarsexperten Johan Wiktorin menar en rimlig förstärkning handlar om 10-30 miljarder årligen (Dagens Industri 10/4). I bästa fall kanske politikerna orkar skjuta till 4 miljarder.

Antag att vi vaknar upp med rysk militär på Gotland, del i en operation för ta kontroll över Östersjön och besätta Baltikum. Det är, tyvärr, inget otänkbart scenario. Vad är då mest värt?

Ograverade välfärdsambitioner i nuvarande skala? Eller vi skruvar ner dessa krav på det offentliga något och ger större budgetutrymme åt värnet av vårt lands integritet och självbestämmande?

”En fri nations självförsvar”, menade Ayn Rand på West Point, ”betyder försvaret av människans individuella rättigheter”. Det är vad allt i grunden handlar om. Tvingas vi leva i Putins dominerande skugga är din och min rättslöshet ett faktum.