Kategoriarkiv: Förmynderi

Monopolets baksmälla

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/9:

Med den politiska klassens goda minne har Systembolaget länge flitigt fyllt reklambyråernas konton med svenska folkets pengar, i syfte att övertyga samma folk om det förträffliga i att butiksförsäljning av alkoholdrycker ska vara evigt statligt monopoliserat.

Dessa påverkanskampanjer har varit framgångsrika, det måste erkännas. Systembolaget, som själva pejlar opinionen regelbundet, har lyckats uppbåda ett mycket stort gillande bland allmänheten.

Utan tvekan en bedrift, sett till det normala i övriga Europa där de flesta länder betraktar vuxna människor som vuxna nog att inte tvunget behöva hänvisas till någon statlig monopoljätte för inhandling av starkvaror.

En prestation är också, eller kanske snarare ett bevis på fattigdomen i vår alkoholkultur, att konsumenterna intalats att tro på Systembolagets skryt om det förment fenomenala sortimentet. Men så marknadsför man heller inte gärna att flera succésäljande viner tillverkats av importerat råblask som blandats, smaksatts och tappats på box i ett industriområde i Simrishamn (SvD 4/11 2013).

Emellertid tycks det till sist slagit slint i propagandamaskineriet.

Det är en sak att Systembolaget hökaktigt slår vakt om sin monopolställning i propagandakampanjer mot folket. En annan sak är att lobba direkt mot den lagstiftande makten. Då har uppenbarligen en gräns passerats för politikernas välvilja.

Nyligen, inför motionsperioden i riksdagen, köpte Systembolaget annonser i 56 svenska dagstidningar med budskapet att de förtroendevalda inte skulle tänka tanken att tillåta gårdsförsäljning av vin i Sverige. Systembolaget skickade även ett särskilt brev till alla riksdagsledamöter med samma krav. Ett statligt organ som försöker skriva demokratiskt tillsatta politiker på näsan och diktera sitt eget lagrum?

Då finns föga respekt för basala spelregler i ett civiliserat land. Att Systembolaget agerat som en stat i staten har fått åtskilliga centerpartister som nu är samlade till partistämma i Malmö att resa ragg och ifrågasätta monopolet. C-ledningens linje är fortsatt bevarande, men som partitoppen Anders W Jonsson säger: ”Vi kommer att få det tuffare på grund av detta, för det har verkligen retat upp många av våra företrädare” (Expressen 28/9).

Ser vi äntligen början till slutet för Systembolagets privilegium att slippa konkurrens? Vilken utomordentligt rättvis baksmälla för lådvinskrängaren i så fall.

Heja Betty Malmberg!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/5:

Förra året var Sverige det näst värsta förmynderilandet i EU, endast slaget av Finland. Nu har vi hamnat på plats 5 av 28 i rankningen över hur hårt unionens medlemmar reglerar tobak, alkohol, mat, läsk och e-cigaretter (Finland är fortfarande i topp). Detta enligt Nanny State Index 2017, som tankesmedjan European Policy Information Center står bakom.

Är årets svenska placering ett tecken på att det politiska förmynderiet börjar lätta så sakteliga hos oss? Ledsen om någon i ett ögonblicks hoppfull optimism råkar förledas till en sådan uppfattning. Huvudsakligen beror det på att andra länder (Storbritannien, Irland, Ungern) blivit ännu ivrigare med restriktioner och därmed passerat Sverige i EU:s paternalistiska uppfostrarliga.

Uttrycken för hur de som kontrollerar statsapparaten misstror vuxna människors ansvarstagande och förmåga att själva bestämma över den privata livsföringen är tyvärr närmast oändliga, dessutom ibland direkt provocerande fåniga i sin småskurna pekpinnemoralism.

Nyligen krävde exempelvis Konsumentombudsmannen förbud mot vinboxar, utformade att likna damväskor och röda stugor. ”Marknadsföringen av alkohol ska enligt lagen vara saklig och informativ. Och det är tveksamt om det kan anses vara sakligt och informativt att man har förpackningar som ser ut som stugor och handväskor”, hävdade en sipp byråkrat på myndigheten (Expressen 9/5).

Naturligtvis var det statens egen monopolmånglare i alkoholbranschen, Systembolaget, som larmat och gjort sig till om de förgripliga vinförpackningarna. På vilket sätt nu dessa skulle hota nationens folkhälsa tycks gåtfullt. Men nog säger det åtskilligt om den förhärskande inställningen bland vissa potentater som uppenbarligen ser sig mer som medborgarnas målsmän än dess tjänare.

Att situationen är allmänt värre i Finland må vara en klen tröst. Men där är det åtminstone inte förbjudet med gårdsförsäljning av vin och öl som hos oss, trots att även vårt östra grannland har ett inrotat statligt alkoholmonopol (Alko).

Varför skulle inte den kombinationen också vara möjlig här, undrar den östgötska riksdagsledamoten Betty Malmberg (M) i en aktuell fråga till folkhälsoministern. ”Då det gäller gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker har Sverige intagit en mycket förmyndaraktig attityd”, konstaterar hon helt riktigt och vill liberalisera restriktionerna så att Östergötland kan bli ett försökslän på området (Corren 16/5).

Det är ingen dum idé alls, som hade inneburit ett positivt tillskott till besöksnäringen, utvecklingen av företagandet på landsbygden och skänkt vårt fina Östergötland ytterligare kulturell lyster. Heja Betty Malmberg!

Men i ett land där till och med statsmaktens utövare betraktar fantasifullare design av vinlådor som anatema, vore det en sensation om förmynderiets Berlinmur skulle falla inom gårdsförsäljningens domäner. Erfarenhetsmässigt är Systembolagslobbyn väldigt svåra och resursstarka motståndare att tampas med.

Fast vem vet? Undrens tid behöver nödvändigtvis inte vara förbi. Till syvende och sist hänger ju allt på om vi, det svenska folket som all offentlig makt utgår ifrån enligt författningen, accepterar att leva i ett av EU:s tuffast livsstilsreglerande länder eller inte.

Vårt kära läskeblask

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/4:

Livet bubblade, sommaren log. Ljusblåa dagar, minigolf och tennis, en filt i solen på badstranden, Kalle Ankas pocket, ELO, Ted Gärdestad och ABBA i kassettbandspelaren – och naturligtvis Merry.

Ack, vart tog du vägen ljuva läskeblask? Vi var lyckliga så länge Merry fanns. Inga av barndomens softarutflykter var liksom fullkomlig utan denna ädla dryck.

Jag lovar att alltid vara snäll bara den kommer tillbaka i butikshyllorna igen. För ni kommer väl ihåg Merry? Den lanserades av det svenska livsmedelsföretaget Bjäre Industrier 1964 och påminde om 7-Up ungefär, fast avsevärt godare.

Bjäre var annars mest känd för drycken Mer, som kom ut marknaden något år tidigare. Mer finns som bekant fortfarande. Dock inte Bjäre Industrier som upphörde redan 1971. Sortimentet övertogs av andra bolag och landade till slut hos amerikanska The Coca-Cola Company 1997. Någonstans där i skarven mellan 80- och 90-talet försvann tyvärr Merry.

Vågar man eventuellt hoppas på att Vasa bryggeri i Medelpad snart griper in, så att djupt saknade Merry kan få en renässans?

Vasa bryggeri har nämligen sedan 20 år tillbaka skaffat sig en framgångsrik nisch genom att återuppta tillverkningen av klassiska svenska läskedrycker enligt originalrecept – som Portello, Trocadero, Citronil och Vira Blåtira. Ett smart sätt att slå mynt av produkter med hög nostalgifaktor som ger oss tillfälle att återknyta kontakten till våra yngre, oskuldsfullare år? Javisst.

Men det är även ett sätt att vårda en liten, måhända inte helt erkänd, men för många människor betydelsefull del av vårt inhemska kulturarv. Faktum är att världen har Sverige att tacka för läsken som sådan.

På 1700-talet fick naturforskaren Torbern Bergman en snilleblixt och lyckades framställa kolsyrat vatten på konstgjord väg. Linköpingsgeniet Jöns Jacob Berzelius, kemisten som är vår mest berömde vetenskapsman efter Linné, kompletterade upptäckten med att tillsätta smakextrakt av vin och frukt. Läsken var här!

En annan svensk brottarprestation på läskfronten svarade Alexander Samuelson från glasbruket Surte norr om Göteborg för. Han emigrerade till USA 1883 och formgav där en förpackning som blivit milt sagt ikonisk: Coca-Colaflaskan.

Men vad är det nu för märkligt, hotfullt vapenskrammel mot det kära läskeblasket som hörs från den politiska makten? Jag misstänker rent av att Gabriel Wikström gläds åt tanken på den tragiska kulturskymning som Merrys hädangång innebar och att han önskar samma öde åt alla ännu existerande läskedrycker i handeln.

Wikström, det är alltså regeringens folkhälsominister, ryktbar för sin statsmoraliserande förbuds- och regleringsiver i frågor som rör svenskarnas privata angelägenheter.

I veckan angrep han våra läskebackar och deklarerade att införandet av en särskild straffskatt kan vara rimligt i syfte att bekämpa konsumtionen. Bakgrunden är att Wikström tycker att svenskarna måste banta mera. Då är läsk inte bra att dricka. Vilket må vara sant.

Men vad har regeringen med detta att göra? Vi bor inte i en auktoritär stat som omyndigförklarat folket. Och så länge den situationen kvarstår har politiska tvångsuppfostrarmetoder som läskskatt ingen plats.

Förresten, Gabriel Wikström är ju ganska ung. Han kanske aldrig har druckit Merry! Det gör möjligen hans bristande förståelse för läskedryckskulturen begriplig. Skynda på med nyproduktionen någon!

Staten som hälsoguru

Publicerad den av
Svara

epidemin-asa-ericsdotter

Skrivit i Corren 18/10:Corren.

Smaka på följande rader: ”Människor har ofta mindre självkontroll än de tror. Överskattad tro på impulskontroll understödjer impulsivt beteende. En stor del av befolkningen har problem med självkontroll. Alkoholkonsumtion, rökning och överviktsproblem visar det finns en omfattande tidsinkonsistens. Irrationellt beteende motiverar statliga interventioner”.

Detta autentiska citat återfinns på försättsbladet till Åsa Ericsdotters nya roman Epidemin och är hämtat från rapporten Kalorier kostar, utgiven 2011 av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, Finansdepartementets egen tankesmedja.

På denna verklighetens tråd spinner Ericsdotter en dystopi om ett Sverige i en icke avlägsen framtid, där Hälsopartiet under den karismatiske sundhetsprofeten Johan Svärd vunnit regeringsmakten.

Målet är att frälsa svenska folket från den galopperande fetmans gissel och göra vårt land till det smalaste och friskaste i världen. Det är ju för alla individers och samhällets bästa, så vem kan invända mot att statens maskineri mobiliseras i ett sådant behjärtansvärt syfte?

Sockerskatt införs. SVT blir Hälso-TV. Varje medborgare registreras enligt ett särskilt framtaget kroppsindex. I skolorna fokuseras undervisningen på indoktrinerade näringslära. Nyfödda barn opereras förebyggande mot övervikt.

Och så vidare. Regeringen gör bruk av våldsmonopolets hela verktygslåda. Ändå finns det hopplösa svenskar som varken tränar eller bantar.

De börjar stötas ut som slappa fetton, ses som ett kollektivt hot mot nationens väl och Sveriges internationella anseende som hälsoriket nummer ett. Johan Svärd beslutar då att sätta en synnerligen drastisk plan i verket…

Åsa Ericsdotters rappt berättade, mörka thrillerhistoria är inget under av litterär briljans. Men belyser med pedagogisk klarhet ideologiberusningens faror och totalitarismens avhumaniseringsmekanismer.

Romanen kan dels läsas som en allegori över tidigare förtryckarsystem och dess förföriska, falska läror. Dels som ett kritiskt inlägg i debatten om vår tids kropps- och hälsofixering, med en implicit vässad pik åt folkhälsominister Gabriel Wikström.

Man skulle, lite styggt, kunna säga att mellan pärmarna finns här hans politik satiriserad och dragen till sin allra yttersta konsekvens.

Wikström vill välmenande normera oss medborgare efter en officiellt sanktionerad uppfattning om vad som är god hälsa och sunt leverne. Vi sitter för mycket och rör oss för lite, anser han. Övervikt och barnfetma ska bekämpas av regeringen, Wikström är därför inte främmande för sockerskatt. Han hävdar att det är ”rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig”.

Han har till och med deklarerat vårt privata sexliv som statligt intresseområde, i avsikt att göra folkhälsan mer jämlik även i sängkammaren (vilka medel som nu ska användas för det!).

Men är det politikers och myndigheters sak att iscensätta en variant av Mona Tumbas slim club och likt Ebba Grön slå fast (men då utan ironi): ”den perfekta människans form, smal å slimmad som en lax”?

Det borde ingalunda betraktas som självklart. Snarare finns skäl att hålla vakt vid den civila sfärens gränser mot partiklassens uppfostringssugna gesundheitsivrare.

Ty som Åsa Ericsdotters roman målande illustrerar bor förmynderiet riskabelt nära granne med hälsofascismen och korstågsintoleransen.

Bekämpa monopolisten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/10:Corren.

Systembolaget är en tråkig rest från den gamla kollektivistiska förmynderi- och regleringsstaten, där medborgarna skulle fostras av sociala ingenjörer och för sitt eget bästa lära sig veta hut inför den upplysta politisk/byråkratiska folkhemseliten (briljant satiriserad i Jan Myrdals och Rune Hassners film Myglaren från 1966, finns tack vare Jan Myrdalsällskapet lagligen att se på Youtube!).

Mycket av detta är lyckligtvis historia. Jämfört med då har Sverige de senaste 30 åren genomgått remarkabel liberalisering av samhällslivet. Generellt sett är skillnaden enorm mot hur det var förr i allstatlighetens gråa överhetsrike.

Men Systembolaget är förbluffande nog kvar, likt ett envist och artfrämmande mossdjur från avlägsen kritaålder. Förvisso har överlevnaden inte skett utan viss skicklig anpassning till den nya epokens krav. Öppettiderna har blivit generösare. Det famösa förbudet mot försäljning på lördagarna (genomdrivet 1982 av en borgerlig regering!) har hävts. Självplock i butikerna har införts (bara en sådan revolutionär sak).

Och inte minst satsar Systembolaget ihärdigt på propagandakampanjer, utformade av flådiga reklambyråer, för att övertyga allmänheten om vikten av sin förträffliga oumbärlighet.

Sammantaget har denna taktik fungerat väldigt bra. Opinionsstödet är påfallande högt, vilket måste sägas vara en prestation från Systembolagets sida. Det är ju ända fråga om en statlig butiksmonopolist, intimt lierad med den partipolitiska makten, som utifrån krasst särintresse vägrar släppa sitt totalt dominerande och synnerligen lukrativa grepp kring den svenska marknaden.

Det slitna folkhälsoargumentet för det egna existensberättigandet framstår mest som ett fikonlöv numera. Hör bara den östgötska riksdagsledamoten och monopolkramaren Anna Lena Sörenson (S).

Med följande ogenerade ord försvarar hon i Corren 11/10 regeringens hot om att sänka vanligt hederligt folks möjligheter att göra privata alkoholinköp från EU via nätet: ”Det är inte hälsoaspekten som är avgörande här. Det handlar om att värna Systembolagets försäljningsmonopol”.

Iskallt rakt på sak är även Systembolagets presschef Lennart Agén i samma Correnartikel: ”Om vi skulle tillåta exempelvis gårdsförsäljning skulle det inte bara öppna möjligheter för lokala producenter utan för ALLA. Då skulle vi snart ha både tyska och franska vinbutiker överallt”. Som om det skulle vara fel och dåligt!

Det är som ekon från ett svunnet DDR-Sverige när Sörenson och Agén talar. I övriga EU är statliga alkoholmonopol onormalt. Och sortimentet för kunderna är bättre, ty Systembolagets värsta skräck råder: konkurrens.

Håll gränsen, politiker!

Publicerad den av
Svara

Thorbjörn Fälldin

Skrivit i Corren 3/8:Corren.

Statministern var kompromisslös när ÖB Lennart Ljung hösten 1981 rapporterade att misstänkta fientliga marinstyrkor närmade sig Karlskrona. Den sovjetiska ubåten U137 stod på grund inne i den svenska örlogsbasens hamnbassäng. Skulle ryssarna göra ett fritagningsförsök?

Thorbjörn Fälldin darrade inte på manschetten. Instinktivt gav han ÖB ordern: ”Håll gränsen!”

Lika rakryggad som Fälldin var mot Sovjetunionen i försvaret av Sveriges nationella integritet, lika bergfast var han mot LO och S när de – påhejade av Folkpartiet, nota bene – kom dragande med löntagarfonderna. Även där höll Fälldin gränsen.

I orubbligt försvar av näringsfriheten och äganderätten meddelade han: ”Vi sätter oss inte ner och förhandlar med Socialdemokraterna om införandet av socialism i Sverige”.

Centerledarens klarspråk innebar slutet för borgerlighetens och näringslivets tidigare undfallenhet i frågan. Fondmotståndet växte till en folkrörelse som tvingade ett alltmer plågat S att dra gadden ur sitt eget förslag. När Bildtregeringen 1991 definitivt lät löntagarfonderna gå i graven, saknades de av ingen.

Betydelsen av att hålla gränsen är den nyligen avlidne Fälldins viktigaste arv och lärdom till eftervärlden. Det finns markeringslinjer som varken bör eller får överskridas. Och vid dessa markeringslinjer krävs ett stadigt, värderingsburet vakthållande. I annat fall kan det gå illa.

Hålls exempelvis inte gränsen mot statsmaktens inflytande riskerar även en mogen demokrati att gå en auktoritär utveckling till mötes, där den medborgerliga självständigheten, friheten och värdigheten sakta kvävs.

Politisk gränslöshet, utan rågångar till civilsamhället, är farlig – oavsett vilka goda, kloka intentioner de som kontrollerar våldsmonopolet och lagstiftningsapparaten påstår sig ha.

Dock tycks förståelsen för detta vara tämligen ringa både inom dagens blåa och röda politikerlag. Vår förra alliansregering är illustrativ.

Den saknade spärrar mot att hota näringslivet med tvångskvoterade bolagsstyrelser. Den införde en särskild myndighet för statligt inhägnande av aktiviteter i civilsamhället. Den dribblade klåfingrigt vidare i skolan. Den vägrade släppa på alkoholförmynderiet.

Den motiverade sin paradreform – jobbskatteavdragen – inte främst utifrån stärkandet av den enskildes ekonomiska villkor. Utan därför att stimulansen av ökade arbetsinsatser bland folket var bra för den offentliga systemnyttan.

Sådant är avslöjande för tänkesättet även hos borgerlig makthavare; hur de glider in i en identifikation med staten och förlorar sig i interventionistiska anspråk.

Ser vi till den nuvarande rödgröna regeringen har väl få av dess representanter som folkhälsominister Gabriel Wikström blivit en symbolfigur för samma fenomen. ”Det är rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig”, har han i statsmoralistisk uppfostraranda deklarerat.

Med den hållningen är det knappast förvånande att han inte backar från att göra också medborgarnas liv i sängkammaren till politik. ”Sex är inte, och har aldrig varit, en enbart privat angelägenhet”, förfäktar han ogenerat som skäl till att låta statens folkhälsokommissarier kartlägga våra mest intima vanor.

Behovet av en ny Fälldin med budskapet ”Håll gränsen!” ter sig uppenbart.

Monopolets elefantfot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/7:Corren.

Tänk ett Östergötland som förknippades med goda viner.

Tänk ett Östergötland där man som i kulturländer likt Italien och Frankrike kunde åka runt bland lokala vingårdar, bekanta sig med spännande smaker och utan mankemang köpa med sig några flaskor östgötavin hem direkt från producenten.

Tänk ett Östergötland, känt som norra Europas nya vindistrikt.

Ett orimligt framtidsscenario är det väl inte. Se möjligheterna! Utvecklingen av såväl jordbruks- som besöksnäringen hade stärkts, landsbygden hade fått bättre ekonomiska överlevnadsvillkor, det östgötska varumärket som helhet hade ökat i attraktionskraft.

Tyvärr finns ett mycket svårt hinder i vägen för driftiga människor som skulle kunna göra en sådan dröm till verklighet. Politiken.

Så länge riksdags- och regeringspartierna innanför Stockholms tullar vägrar ge upp statens butiksmonopol på alkoholvaror, något som gör Sverige till ett europeiskt särfall, handikappas de entreprenöriella förutsättningarna drastiskt. Den politiska klassen har i gammal halsstarrig förbudsmoralistisk anda från förra seklet bannlyst gårdsförsäljning.

Ska det saluföras lokalt vin måste det ske genom Systembolagets krångelmaskineri, en egenartad bestämmelse som tydligen är heligare än påven i de offentliga makthavarnas värld (Systembolagets väloljat penningstinna lobbyverksamhet för att skydda sin ställning spelar naturligtvis en icke obetydlig roll i sammanhanget – vilket i praktiken betyder att staten lobbar mot staten, fundera en stund på det demokratiskt hälsosamma i detta).

En person som ändå försökt sätta Östergötland på vinkartan, men nu tvingats kapitulera är Åke Wester utanför Vreta kloster.

”Det blev aldrig riktigt flyt i verksamheten. Små kvantiteter, små serier, och så all den här byråkratin… Det här är fel bransch för mig som är allergisk mot byråkrater”, säger han och kallar myndigheternas paragrafrytteri kring alkoholen ”helt otrolig” (Corren Affärsliv 25/7).

Som vinodlare hade Åke Wester hoppats att förnuftet skulle segra och det partipolitiska motståndet mot gårdsförsäljning upphöra. När så inte blivit fallet är det hans företag Westervin som får upphöra istället. Kanske hade företaget inte lönat sig oavsett. Det får vi aldrig veta.

Men helt klart är att statens hårda marknadsrestriktioner inte precis gör det lätt, smidigt och uppmuntrande för hugade vinproducenter varken i Östergötland eller i övriga Sverige.

Det är så trist, onödigt och förgrämt 70-talsmässigt alltsammans.

Elefant

Tramp, tramp. Statens monopolelefant i aktion.

Stäng Systembolaget

Publicerad den av
Svara

Systembolaget

Skrivit i Corren 6/7:Corren.

Bland myriader av intresseorganisationer som ropar ut budskap i Almedalen finns naturligtvis Systembolaget. Den statliga butiksmonopolisten av alkoholvaror bjuder frikostigt in till seminarier, vilka kokar ner till ett enda syfte: att framhäva den egna viktigheten och värna den egna fortsatta existensen.

Systembolaget är duktigt på det.

Man anlitar välrenommerade reklambyråer för att i propagandakampanjer påverka allmänheten om sin oumbärlighet. Man köper regelbundet tjänster av opinionsinstitut för att pejla det folkliga stödet (vilket är stort) och göra anpassningsrörelser för att behålla det. Man har partipolitikernas uppbackning.

Man har ett försäljningsklirr i kassan på dryga 30 miljarder kronor årligen att skydda.

Det som Systembolaget sysslar med är en form av ”rent-seeking”, en term för hur marknadsaktörer strävar efter manipulation av regelverket för att minimera konkurrensen och maximera intäkterna. Ingen kan säga att inte Systembolaget är en mycket framgångsrik sådan aktör.

Vad som mera sällan sägs är att Systembolaget gör Sverige till ett särfall i Europa. Det är inte ovanligt med olika sorters statliga regleringar av alkoholförsäljningen (som åldersgränser och liknande). Men butiksmonopol av svenskt snitt är ytterst sällsynt.

Som påpekas i en ny rapport från tankesmedjan Timbro är det normala i EU att alkohol får säljas i livsmedelsaffärer, bara Sverige och Finland avviker. Timbrorapportens ärende framgår av dess titel, Farväl till Systembolaget, och är en välkommen motvikt till den statliga monopoljättens självförhärligande lobbyaktiveter.

Främst slås hål på två myter som är flitigt i bruk bland monopolförsvararna.

Det ena gäller Systembolagets nödvändigt för folkhälsan. Men senare decenniers liberaliseringar – Systembolagets generösare öppettider, självplock i butikerna, privatimporten genom EU:s införselkvoter – har inte lett till ökade alkoholskador och andra av vissa olyckskorpar befarande katastrofer. Statistiken visar tydligt att svenskarna varit vuxna nog att hantera det relativt sett friare utbudet.

Den andra myten är att Systembolagets monopol garanterar ett bättre sortiment än vad marknaden skulle fixa på egen hand. Timbro har kollat. I minst tio europeiska länder är sortimentet rikare på vin och öl än här hemma.

Vad har då statens försäljningsmonopol för existensberättigande? Inget. Det är föråldrat, kränkande och oförenligt med ett modernt, liberalt Sverige. Lägg ner.

På skattespettet ska du som medborgerlig broiler rotera

Publicerad den av
Svara

Gabriel Wikström

Skrivit i Corren 31/5:Corren.

När Stefan Löfven härförleden ombildade sin regering valde han att peta framtidsministern Kristina Persson. Men inte folkhälsoministern Gabriel Wikström. Detta, kära läsare, kan vi se som ett talande tecken.

Nuets nyfikna politiska blick mot morgondagen gör sig icke längre besvär. Istället har det nostalgiska svärmeriet för 1970-talets kollektivistiska etatism vunnit en klar seger. Och vad behövs då en framtidsminister till?

Låt er ej förledas av Gabriel Wikströms påfallande ungdomliga lekamen. Såväl i mentalitet som till ministergärning är han en ogenerad ålderman. Likt en vålnad från fornstora S-dagar representerar Wikström förbehållslöst den gamla paternalistiska överhetstraditionen att göra medborgarnas privata leverne till en statsangelägenhet.

”Det är rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig”, deklarerar han utan att darra det minsta på manschetten. Nya moralistiska förbudslagar hotar bolmande tobakskonsumenter, även det betydligt ofarligare snuset har hamnat i skottgluggen.

Förmynderikorståget stannar förstås inte där. Folket kan bli för feta och röra sig för lite. Detta oroar Wikström mycket. Myndighetsapparaten har således fått i uppdrag att projektera ett batteri av interventionistiska åtgärder. Ty som ministern alamistiskt förkunnat: ”Sitta är bland det farligaste man kan göra. Det är det nya röka”.

Bror RexedBror Rexed jublar sannolikt saligt i sin himmel. Han var Socialstyrelsens S-märkta generaldirektör 1968-78 och offentlig folkuppfostrare par excellence.

Han ansåg att svenskarna i det allt mer teknikorienterade samhället riskerade att bli på tok för passiviserade. Särskilt bilkörning och TV-tittande brännmärktes som två stora hälsofaror därvidlag. Omfattande kampanjer syftande till ”förändring av vanor och traditioner ifråga om kost och fysisk aktivitet” drogs igång.

Bland annat kolporterades beskäftiga instruktionsfilmer hur vi enligt statsmaktens uppfattning piggare skulle börja arbetsdagen genom övningar i hurtig morgongymnastik och näringsriktig frukost.

Den giftige kåsören Stig Ahlgren i legendariska tidskriften Vecko-Journalen anande dock mindre altruistiska motiv bakom Socialstyrelsens offensiv till allmänhetens fromma. I en artikel under rubriken ”Födointaget” fick den ansvarige myndighetschefen sina fiskar (eller snarare pekpinnar) varma:

Är det var och ens personliga lycka och välgång som bekymrar vår Storebror, generaldirektör Rexed? Nej, det är de ekonomiska aspekterna på produktions- och inkomstbortfall, där samhället kommer in i bilden i fråga om vård- och omsorgskostnader. Rätt uppfödda enligt broilerprincipen, ehuru inte avsedda att stekas, möjligen rotera på skattespettet, ska vi hållas vid prima liv hela vår produktiva ålder för att sedan lämnas åt sidan för att tyna bort av uttråkning.

Den som undrar vad som driver Gabriel Wikström i hans nitiskhet finner måhända svaret i Ahlgrens citerade stycke. Naturligtvis värnar en skattehungrig regering av Löfvens snitt om ett sådant fynd – en från värsta 70-talet återuppståenden Rexed, strävades efter att hälsotrimma undersåtarna friska och raska i de sunda statsfinansernas intresse.

Vakna rätt med Storebror! Välkommen till folkhemmet anno 1970-tal.

KISS – föräldrarnas fasa!

Publicerad den av
Svara

KISS

Skrivit i Corren 25/5:Corren.

Subkulturer är skojigt. Som hårdrock. Numera mainstream, rena familjeunderhållningen. Se på succéfestivalen Sweden Rock i Blekinge, dit mängder av besökare i alla åldrar flockas varje sommar för att mysa till skrikande gitarrer och dånande trummor. Picknick och heavy metal, vad kan vara trevligare när solen skiner?

Fast ack, det fanns en epok när hårdrocken var jättehemsk – av vuxenvärlden närmast betraktad som en slags musikalisk nazism med självaste Belsebub som dirigent. Det kanske är svårt att tro, men på 70-talet var moralpaniken över ungdomens entusiasm för skränig populärmusik i nivå med tidigare decenniers hets mot den då senaste orkesterflugan från USA:

”Vad är jazz? …en vidrig korsningsprodukt av depraverad judementalitet och primitiv negerfröjd, en andlig pest, som förgiftar de friska källsprången i våra nordiska själar”, dundrade lektor Erik Walles i stridsskriften Jazzen anfaller (1946).

När den amerikanska hårdrockgruppen KISS kom till Sverige för första gången, det är precis 40 år sedan, var tongångarna inte mindre indignerade. Gissa om det blev liv i luckan! De sminkade medlemmarna och deras eldfängda scenshow drabbade vårt fosterland med besked. En hög pressklipp från turnévändan den 25-30 maj 1976 säger det mesta.

Expressen: ”KISS har inget som helst med musik att göra… KISS, och allt vad gruppen står för i fråga om undertryckta aggressioner och lekar med våld och fascism, stinker”.

Dagens Nyheter: ”KISS spekulerar i den kvävda ilska som finns hos publiken och den eventuella lusten att slåss… KISS framträdande fungerar som våldspornografi”.

Sydsvenskan: ”KISS är en uppreklamerad grupp, en kvartett som via tvivelaktiga PR-människor lockar folk i de lägre tonåren till våld, perversiteter”.

Svenska Dagbladet: ”Föräldrarnas fasa… Deras hämningslösa utnyttjande av våldsromantiken är motbjudande”.

Under rubriken ”En orgie i nazism, blod, våld och skräck” lät Aftonbladet intervjua en bekymrad psykolog som förklarade: ”För osäkra, labila ungdomar är det definitivt inte bra… De flesta växer ifrån monstertidningar och grupper som KISS. Men sådana saker fördröjer mognaden”.

Demoniseringen av KISS (att två medlemmar var judar hindrade inte de frekventa nazianklagelserna) var typiskt för rådande klimat. Från officiellt håll var attityden mot elgitarrer, Marshallstackar och den kommersiella nöjesindustrin tämligen vissen.

”Högtalarmusiken med sitt väldiga sortiment… försätter lyssnarna i en situation som inte från alla synpunkter är önskvärd; den fjärmar och passiviserar honom”, hette det exempelvis varnande i Folkpartiets program En liberal kultursyn (1970).

Hårdrockens förkastlighet blev till och med belagt vetenskapligt. Det var en lömsk uttrycksform som ”direkt eller indirekt ligger i händerna på en profithungrig hydra, en hydra som propagerar för flykt från verkligheten in i våldets och barbariets värld”. Detta enligt Jan Ling, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, i boken Musik på löpande band som Statens ungdomsråd gav ut för skattepengar 1979.

Sveriges förmyndarindustriella komplex var inte riktigt klokt på den tiden. Lyckligtvis har vi alla – trots KISS ihållande publikframgångar på våra breddgrader – blivit mycket mognare, lugnare och förståndigare nu. Inte sant?